1. Så minns jag……1929 – 1943

 

Sofiedal, hus, miljö och människor

 

Sofiedal, där jag föddes, är en liten by och där fanns 8 gårdar. Genom logen på den 7:e gården, räknat från staden, gick gränsen mot Hälsingtuna socken. Den gården var det hus där mamma var född, det ägdes av mormor och morfar. Mamma och pappa bodde där på andra våningen i ett rum och kök. Elsa var 2 ½ år när jag föddes och då bodde vi fortfarande en trappa upp från nedre farstun till den vindsvåning, som fanns i huset. Till höger, när man kom upp var vår lägenhet, i mitten i den övre, kalla hallen stod en kallmangel, där vi manglade allt sänglinne m.m. Vid andra gaveln fanns ett järnspisrum. Där bodde en ensam och ogift kvinna, tant Elin Sundström. Hon var sjuklig och försörjde sig på att märka lakan och handdukar för mer välsituerade personer i Hudiksvall. Hon sydde också brudutstyrslar åt unga par som skulle gifta sig. Sådana sysslor gav henne lite pengainkomster och sedan tror jag att hon fick hjälp med både mjölk och potatis av mormor.

 

Vägen till Sofiedal utgick från Västra Tullgatan, vid Thelins kiosk, just vid ingången till Kullen. Kullen var ett dansställe för dans på sommaren och som samtidigt var det Folkets Hus. Första delen av vägen var gemensam för dem som bodde i Hede. Men efter rödladan delade sig vägen och till höger, uppför Petterssons backe började Sofiedalsvägen. Efter kyrkogården var det några hundra meter genom skogen till det första huset, som låg till höger, en bit in i skogen. Vid avtagsvägen till detta hus var den första väglampan, som lyste upp vägen under den mörka årstiden. Det huset syntes inte från vägen. Det ägdes av ”Skott-Inga”, som jag skriver lite mer om senare. Där bodde en lekkamrat till Elsa, Alice Löjdström, hos sina morföräldrar. Så här såg huset ut på framsidan, men där fanns både en ladugårdsbyggnad och en fin lekstuga.

 

Efter ytterligare 100 meter kom man så fram till Sandströms. Det huset låg på vänster sida av vägen. Strax efter Sandströms kom Brodins backe, och i den fanns den andra gatlyktan på vår väg. Och vid Brodins hus öppnade sig byn och man såg fram mot de övriga 5 husen i byn. Det var Skottens, mammas och pappas, Kristin Engmans, mormor/morfars hus och Fuchsens.

 

I Sofiedal kände vi alla och alla kände oss. Sandströms hade två barn, Ivan och Ingrid. Mamma Siri tystlåten, snäll och bjöd gärna på saft och bullar när vi var där och lekte. Ivan var jämnårig med Elsa och Ingrid var jämnårig med Sune. Det är Sandströms nu rivna hus, som syns i bakgrunden på detta kort och som är fotograferat från Brodins gårdsplan. Jag lekte idrottslekar med Ivan under hela barnatiden och i tonåren åkte jag spark någon gång med Ingrid. Våra familjer var olika på många sätt, men upp till tonåren var vi ofta tillsammans och lekte på lov och efter skolan slut. I Brodins hus bodde inga barn, men Hildur hade en vuxen son, Atle, som var frisksportare. Han hade en träningsplats med trapets och romerska ringar på en öppen plats mot skogen mellan sitt hus och Sandströms. Där spelade vi fotboll, lekte och där utförde vi våra gymnastiska övningar.

 

Jag minns inte så mycket av Atles pappa. Han hette Olle Olsson och jag tror han ar- betade på apoteket i stan, varifrån han körde ut varor med häst. Sonsonen, Göran, har berättat om farfar, att han som ung for till USA tillsammans med en bror. När han kom hem hade han 8.000:- och för dem kunde han kontant köpa fastigheten i Sofie- dal. Brodern blev kvar i USA och mördades i en gangsterfejd!

 

Brodins hus ägs nu Atles son Göran Brodin. Han berättade vid ett sammanträffande ute på gården i Sofiedal, att Atle varit elitgymnast och deltog som sådan i Lingiaden 1946. Han hade ett elitmärke i gymnastik och det gav rätten att vara med i Lingiaden. Ända upp i 75 års åldern utförde han ekvilibristiska övningar på skidor, och de blev omskrivna i Hudiksvalls Tidning!

 

Mitt emot oss bodde Skottens. Det var ett mindre jordbruk och bostadsdelen var hopbyggd med lagårdsdelen i en vinkelbyggnad. Huset ägdes av Inga, Skott-Inga. Med henne i huset bodde dottern Anna. Hon hade en fästman, Ante Olsson, alltid kallad Skott-Ante. Inga satt oftast inne i kökets halvskumma dager, rökte på en böjd pipa, med ett aluminiumlock från en brännvinflaska som ett perforerat lock. Gården hade 5 – 6 kor och ett par hästar. Huset, på bilden här nedan, är idag förfallet, men skall repareras.

 

Skottens betraktades av de ordentliga och skötsamma i byn som avvikande på olika sätt. Framförallt gällde det nog Ante. Han ansågs närmast lat. Han hade alltid tid att stanna och prata med folk. Och det blev inga korta samtal. Idag skulle det nog kallas hög social kompetens, men i dåtidens ögon var han lat. Det hände att han inte hann få in hö och säd under hösten, och hässjorna kunde stå ute över hela vintern. Det innebar att både hö och säd förstördes. Med hästarna gjorde han körningar i stan för byggen och olika andra körslor. Det innebar att han i telefonkatalogen stod yrkesan- given som åkare. Han var snäll mot oss barn och ofta stod vi nere vid avtagsvägen vid Thelins kiosk, på hemväg från skolan, för att invänta Ante och få åka på hans kärra eller släde den sista kilometern hem. Skott-Inga hade en liten hund som hette Dessy. Den del av kyrkogården, där mammas och pappas grav finns, var tidigare en åker som hörde till Skottens. Där är också Skott-Anna och Skott-Ante begravda, nära mammas och pappas grav. Men deras gravsten finns inte längre kvar.

 

I de två återstående husen, och då räknar jag inte med mormors och vårt, bodde tant Kristin och Herman Fuchs. Tant Kristin var ensamstående, gammal och bodde i ett hus som var rivningsfärdigt. Vi tyckte att hon var hemsk att skåda och hon intog ofta en häxkaraktär för oss. Herman Fuchs bodde mitt emot mormors, på gränsen till Hälsingtuna, och dottern Berta, med sin man Sixten Winroth, bodde med honom. Jag tror att Herman var av tysk härkomst och hade en kiosk och sin utkomst från handelsverksamhet. Sixten var brevbärare och Berta var nog också kioskbiträde.

 

Det var en idyllisk by, alla kände alla och den gav oss en fin, lugn och trygg miljö att växa upp i. Det var nära till skogen där man kunde bygga kojor och leka indianlekar. På vintern hade vi de bästa skidspår i skogen och vi byggde duttar för att på skidor hoppa som Selånger eller bröderna Ruud gjorde, både på Antes och mormors täkter.

 

Det var inte heller så långt till stan, så man kunde gå dit om man hade ärenden. På vintern åkte man spark. Sparken kunde man ibland lämna vid Thelins kiosk och ibland kunde man åka ända in till stan och ställa den inne på gården till Hudiksvalls Nyheter i korsningen av Storgatan och Västra Tullgatan eller Öhmans hörna, som den kallades.

 

Las vidare i Mormor och morfar, farmor....