1. Så minns jag……1929 – 1943

 

Sofiedal, hus, miljö och människor

 

Sofiedal, där jag föddes, är en liten by och där fanns 8 gårdar. Genom logen på den 7:e gården, räknat från staden, gick gränsen mot Hälsingtuna socken. Den gården var det hus där mamma var född, det ägdes av mormor och morfar. Mamma och pappa bodde där på andra våningen i ett rum och kök. Elsa var 2 ½ år när jag föddes och då bodde vi fortfarande en trappa upp från nedre farstun till den vindsvåning, som fanns i huset. Till höger, när man kom upp var vår lägenhet, i mitten i den övre, kalla hallen stod en kallmangel, där vi manglade allt sänglinne m.m. Vid andra gaveln fanns ett järnspisrum. Där bodde en ensam och ogift kvinna, tant Elin Sund- ström. Hon var sjuklig och försörjde sig på att märka lakan och handdukar för mer välsituerade personer i Hudiksvall. Hon sydde också brudutstyrslar åt unga par som skulle gifta sig. Sådana sysslor gav henne lite pengainkomster och sedan tror jag att hon fick hjälp med både mjölk och potatis av mormor.

 

Vägen till Sofiedal utgick från Västra Tullgatan, vid Thelins kiosk, just vid ingången till Kullen. Kullen var ett dansställe för dans på sommaren och som samtidigt var det Folkets Hus. Första delen av vägen var gemensam för dem som bodde i Hede. Men efter rödladan delade sig vägen och till höger, uppför Petterssons backe började Sofiedalsvägen. Efter kyrkogården var det några hundra meter genom skogen till det första huset, som låg till höger, en bit in i skogen. Vid avtagsvägen till detta hus var den första väglampan, som lyste upp vägen under den mörka årstiden. Det huset syntes inte från vägen. Det ägdes av ”Skott-Inga”, som jag skriver lite mer om senare. Där bodde en lekkamrat till Elsa, Alice Löjdström, hos sina morföräldrar. Så här såg huset ut på framsidan, men där fanns både en ladugårdsbyggnad och en fin lekstuga.

 

Efter ytterligare 100 meter kom man så fram till Sandströms. Det huset låg på vänster sida. Strax efter Sandströms kom Brodins backe, och i den fanns den andra gatlyktan på vår väg. Och vid Brodins hus öppnade sig byn och man såg fram mot de övriga 5 husen i byn. Det var Skottens, mammas och pappas, Kristin Engmans, mormor/morfars hus och Fuchsens.

 

I Sofiedal kände vi alla och alla kände oss. Sandströms hade två barn, Ivan och Ingrid. Mamma Siri tystlåten, snäll och bjöd gärna på saft och bullar när vi var där och lekte. Ivan var jämnårig med Elsa och Ingrid var jämnårig med Sune. Det är Sandströms nu rivna hus, som syns i bakgrunden på detta kort och som är fotograferat från Brodins gårdsplan. Jag lekte idrottslekar med Ivan under hela barnatiden och i tonåren åkte jag spark någon gång med Ingrid. Våra familjer var olika på många sätt, men upp till tonåren var vi ofta tillsammans och lekte på lov och efter skolan slut. I Brodins hus bodde inga barn, men Hildur hade en vuxen son, Atle, som var frisksportare och syns här på bild. Han hade en träningsplats med trapets och romerska ringar på en öppen plats mot skogen mellan sitt hus och Sandströms. Där spelade vi fotboll, lekte och där utförde vi våra gymnastiska övningar.

 

Jag minns inte så mycket av Atles pappa. Han hette Olle Olsson och jag tror han arbetade på apoteket i stan, varifrån han körde ut varor med häst. Sonsonen, Göran, har berättat om farfar, att han som ung for till USA tillsammans med en bror. När han kom hem hade han 8.000:- och för dem kunde han kontant köpa fastigheten i Sofiedal. Brodern blev kvar i USA och mördades i en gangsterfejd!

 

Brodins hus ägs nu Atles son Göran Brodin. Han berättade vid ett sammanträffande ute på gården i Sofiedal, att Atle varit elitgymnast och deltog som sådan i Lingiaden 1946. Han hade ett elitmärke i gymnastik och det gav rätten att vara med i Lingiaden. Ända upp i 75 års åldern utförde han ekvilibristiska övningar på skidor, och de blev omskrivna i Hudiksvalls Tidning!

 

Mitt emot oss bodde Skottens. Det var ett mindre jordbruk och bostadsdelen var hopbyggd med lagårdsdelen i en vinkelbyggnad. Huset ägdes av Inga, Skott-Inga. Med henne i huset bodde dottern Anna. Hon hade en fästman, Ante Olsson, alltid kallad Skott-Ante. Inga satt oftast inne i kökets halvskumma dager, rökte på en böjd pipa, med ett aluminiumlock från en brännvinflaska som ett perforerat lock. Gården hade 5 – 6 kor och ett par hästar. Huset, på bilden här nedan, är idag förfallet, men skall repareras.

 

Skottens betraktades av de ordentliga och skötsamma i byn som avvikande på olika sätt. Framförallt gällde det nog Ante. Han ansågs närmast lat. Han hade alltid tid att stanna och prata med folk. Och det blev inga korta samtal. Idag skulle det nog kallas hög social kompetens, men i dåtidens ögon var han lat. Det hände att han inte hann få in hö och säd under hösten, och hässjorna kunde stå ute över hela vintern. Det innebar att både hö och säd förstördes. Med hästarna gjorde han körningar i stan för byggen och olika andra körslor. Det innebar att han i telefonkatalogen stod yrkesangiven som åkare. Han var snäll mot oss barn och ofta stod vi nere vid avtagsvägen vid Thelins kiosk, på hemväg från skolan, för att invänta Ante och få åka på hans kärra eller släde den sista kilometern hem. Skott-Inga hade en liten hund som hette Dessy. Den del av kyrkogården, där mammas och pappas grav finns, var tidigare en åker som hörde till Skottens. Där är också Skott-Anna och Skott-Ante begravda, nära mammas och pappas grav. Men deras gravsten finns inte längre kvar.

 

I de två återstående husen, och då räknar jag inte med mormors och vårt, bodde tant Kristin och Herman Fuchs. Tant Kristin var ensamstående, gammal och bodde i ett hus som var rivningsfärdigt. Vi tyckte att hon var hemsk att skåda och hon intog ofta en häxkaraktär för oss. Herman Fuchs bodde mitt emot mormors, på gränsen till Hälsingtuna, och dottern Berta, med sin man Sixten Winroth, bodde med honom. Jag tror att Herman var av tysk härkomst och hade en kiosk och sin utkomst från handelsverksamhet. Sixten var brevbärare och Berta var nog också kioskbiträde.

 

Det var en idyllisk by, alla kände alla och den gav oss en fin, lugn och trygg miljö att växa upp i. Det var nära till skogen där man kunde bygga kojor och leka indianlekar. På vintern hade vi de bästa skidspår i skogen och vi byggde duttar för att på skidor hoppa som Selånger eller bröderna Ruud gjorde, både på Antes och mormors täkter.

 

Det var inte heller så långt till stan, så man kunde gå dit om man hade ärenden. På vintern åkte man spark. Sparken kunde man ibland lämna vid Thelins kiosk och ibland kunde man åka ända in till stan och ställa den inne på gården till Hudiksvalls Nyheter i korsningen av Storgatan och Västra Tullgatan eller Öhmans hörna, som den kallades.

 

Mormor och morfar och familjen

 

Mormor var född 1864 i Storgården, Aspås, Jämtland. Hon hette Sigrid Olsdotter Estensson. Det berättas att hon skulle emigrera till USA i slutet av 1880-talet. Tillsamman med en flickkamrat från Offerdal, Helen Jonsdotter, planerade de utvandringen. De åkte med hästskjuts från Aspås till Sundsvall och förmodligen med båt därifrån till Hudiksvall. Där hade mormor en morbror, som bodde i Sanna. Tanken var att flickorna skulle stanna där över vintern, för att sedan via Göteborg fortsätta till USA. Men planerna kom inte att genomföras. I Sanna, i det lilla Missionshuset, träffade de två unga jämtlandskvinnorna var sin man, och dessa män kom de att gifta sig med. Tant Helen, som vi kallade henne, gifte sig med bonden Mickel Larsson i Fors, och mormor gifte sig med Jonas Svedberg. Han var, liksom mormor, född 1864.

 

I sin kalender har morfar skrivit att han den 8 febr. 1891 varit hos fotografen och

fotograferat sig. Det kostade 20:--. Kanske han då tog detta ungdomsfoto? Morfar var

född i Rogsta, och han var från början timmerman. Med pappan och en bror, Lars-

Erik, bodde han i ett torp i Rogsta. När Jonas flyttade till Hudiksvall, fick Lars-Erik

överta torpet, och samtidigt underhållsskyldigheten för fadern. Lars-Erik slarvade

dock bort torpet, och fadern behövde då omhändertas av fattigvården. Då morfar vid

denna tidpunkt skaffat sig hus och gård i Sofiedal, blev det aktuellt att Svedberg d.ä.,

skulle flytta till sonen i Sofiedal, mot att han fick viss ersättning från kommunen.

 

Pappa Hilding hittade en gång ett protokollsutdrag från kommunalnämnden i Rogsta,

där frågan behandlades. Där stod: ”..då f. torparen Jonas Svedberg i följd av att

sonen Lars Erik försatts i konkurs blivit utan husrum och underhåll beslöts att flytta

bemälde Svedberg till den s.k.döstugan i Sved samt tilldela honom underhåll till dess

annorlunda blev bestämt. Som Svedberg har en son, Jonas, bosatt i Hudiksvall som

möjligen skulle hava bärkraft nog att försörja eller åtminstone delvis försörja fadern,

uppdrogs till undertecknad att om möjligt träffa överenskommelse med honom om

saken eller att hos K:B anhålla om att Jonas Svedberg d.y. måtte ådömas faderns

underhåll.”

 

Kommunalnämndens protokoll 28 maj 1905: ”Den 25 maj meddelade Brunell att han

överenskommit med Jonas Svedberg i Hudiksvall om att han mot ersättning 80:-- skall

vårda fadern ett år. En tid efter denna överenskommelse hade Svedberg d.y. anhållit

om att få dessa 80:-- i förskott och som skäl anfört ”att han därigenom skulle sättas i tillfälle att inreda ett enskilt rum åt fadern till vintern, Rörande denna sak beslöts att Svedberg skulle få uppbära beloppet, antingen den 1 okt. eller mot borgen av vederhäftig person”. Detta hände 1905, det år då mamma fyllde 9 år.

 

Detta rum blev senare flickrum för mamma och systern Märta. När vi var små användes rummet som vävkammare av mormor och Kerstin, mammas lillasyster. Vad jag kan minnas har mamma aldrig berättat om sin farfar och hur han kom att flytta till Sofiedal. Mamma hade en kusin i Hudiksvall. Hon bodde på Kungsgatan och hette Greta Svedberg. När jag intervjuade henne en gång på video, berättade hon om morfar, mormor och Anna, men inte heller hon sade något om sin far. Han hette Lars-Erik och det var han som inte förmådde uppfylla sitt löfte om att ta vård om sin far, Jonas Svedberg d.ä. Greta tyckte att morfar var sträng medan mormor var mjuk, stillsam och alltid vänlig när man kom till henne.

 

Ett av Lars-Erik Svedbergs barnbarn, Ulla Pettersson, blev professor i Socialt Arbete vid Stockholms Universitet. Vi arbetade tillsammans i olika projekt, vid konferenser och i en av Socialstyrelsen inrättad nämnd för etiska frågor kring medicin och socialtjänst. Det var roligt, när vi av en tillfällighet, upptäckte vår gemensamma bakgrund och att vi var tremänningar.

 

Ulla Pettersson har i en liten skriven ”släktkrönika” bl.a. berättat lite om Lars-Erik, hennes morfar. Han arbetade som stenhuggare i

Hudiksvall. I äktenskapet hade han fyra barn, ett av dessa var Greta Svedberg och ett annat Ullas mamma Anna, som var född 1903.

Orsaken till Lars-Eriks konkurs vet Ulla inget om. Men det berodde inte på något missbruk eller vidlyftiga affärer. Förmodligen kunde

han inte ”sköta pengar” utan de rann bara genom hans fingrar. Hans hustru, som var vävlärarinna, förde med sig en del pengar när

de gifte sig. Dessa gjorde Lars-Erik också slut på och det ledde till ett mycket spänt förhållande mellan makarna. De levde under

mycket knappa förhållanden, och Ulla skriver att …”fattigdomen hos mina morföräldrar måste ha varit påtaglig. De bodde hela sitt

äktenskap i ett rum som var både kök, vardagsrum och sovrum.”

 

Det är uppenbart att Jonas Svedbergs levnadsvillkor var helt annorlunda än broderns.

 

Ullas mamma, som bodde många år i Stockholm, besökte ibland Hudiksvall och då även sina kusiner. Ulla Pettersson skriver nu

”Mamma hälsade ibland på hos sina kusiner i Hälsingland, Din mamma och hennes syster. Någon gång i slutet av 1970-talet kom

hon hem och var mycket ledsen, då Din mamma och hennes syster var så dementa”.

 

Jonas och Sigrid förlovade sig sommaren 1891. I sin dagbok har han den 25/7 skrivit in att han köpt förlovningsringar för 26:--. ”Fick

liqvid på kapellet 17:63.”. Morfar hade snickrat på kapellet. Sedan gifte de sig 1892 i Hudiksvall. Året innan hade man köpt den

fastighet i Sofiedal där mormor och morfar kom att leva till sin död. I sin lilla dagbok skriver morfar den 30 sept. 1891…”flyttar till mitt

stelle, betalar Olsson 4:-- för flyttsjus..."

 

Gården var på c:a 7 - 10 tunnland. För att kunna hålla 5 – 6 kor, ett par hästar och gris arrenderade man ungefär lika mycket mark av staden. Det var åkermark gränsande till den mark som Jonas köpt.

 

Den här teckningen av huset har gjorts av tant Elin. Huset var kanske 12 – 14 meter långt. Långsidan mot vägen hade ingången i mitten. På nedre våningen bodde mor- mor och morfar, Erik och Kerstin. Till vänster låg köket, och från kökssoffan såg man loge och lagård. Intill "lagårn" fanns det ett utedass, där det var 3 hål bredvid varamd- ra. Det som släpptes där hamnade på den gödselstack, dit också gödseln från djuren mockades ut. På långsidan, mot norr, låg tre rum: Mormors sovplats, salen där orgeln stod och där vi firade jularna så länge mormor levde, och så ett tredje med fönster mot både norr och öster. Ytterligare ett rum låg mot öster. Ett av dessa två rum på östra gaveln fick Jonas d.ä. då han flyttade till Sofiedal.

 

I källarvåningen mot norr var det från höger tre vedbodar. Så kom en källare för mat i förrummet och så innanför potatiskällaren med ett välvt tak av stenar, som kilats fast i taket. Längst till vänster var en tvättstuga, som samtidigt var bakstuga för tunnbröd och hårt bröd.

 

Från östra gaveln såg man tant Kristins stuga och man kunde också se vårt hus ett par hundra meter bort. Den gräsmatta som fanns på östra sidan hade en stor granhäck mot vägen med en stor björk och vid ingången till huset fanns en syrénberså, där man ofta fick dricka saft sommartid.

 

Mormor och morfar fick 7 barn födda mellan 1893 och 1911. Mormor var alltså 47 år när hon fick sitt sista barn. På det familjekort, som finns i vår matsal, där sitter mormor och morfar i mitten, omgivna av de sex barn man då hade fått. Alla är uppklädda och fina, kanske mormor hade vävt tyget och sytt kläderna för både pojkarna och flick- orna? Morfar ser bestämd och sträng ut på kortet. När det familjekortet togs var Syster Sigrid Kristina (Kerstin) ännu inte född.

 

 

 

 

 

 

De sju barnen var

 

John Sigurd 1893 - 1981

Olof Martin 1894 – 1992

Anna Julia 1896 – 1980

Märta Ulrika 1898 – 1981

Bror Erik 1901 – 1986

Anton Edvard 1903 – 1980

Syster Sigrid Kristina (Kerstin) 1911 – 1997

 

En gång när jag besökte Kerstin Ekström, min moster, vid deras sommarställe utanför Öregrund, gick vi ut i skogen och plockade bär.

Kerstin tog då upp några frågor om morfar, sin pappa. Hon hade en känsla av att vi såg honom som sträng och kanske inte så snäll,

som hon ville se honom. Så sade hon… ”om ni hört att pojkarna inte fick sparka fotboll på sommaren och ha skorna på sig, så var

det inte för att han var elak. Man hade det inte så fett och det var ont om pengar. Man fick inte slita ut ett par skor på lek, när de var

så dyra att köpa”.

 

Jag tror att morfar var oerhört arbetssam och flitig. Bertil Ljunggren har funnit en årsalmanack från 1891, där morfar skrivit in vad han arbetade med, den ersättning han fick för utfört arbete, vad han köpt, där priserna var angivna på öret. En kopia av dessa anteckningar finns i vårt släktforskningsmaterial.

 

Morfar var också mycket hantverksskicklig. Han var timmerman, han snickrade red- skap, han lagade skorna åt familjen, han var småbrukare och han högg timmer i skogen. Där körde han med häst och släpade fram timmer och han använde sina hästar i en åkerirörelse i Hudiksvall. Man hade rinnande vatten in till ladugården och in till bostadshuset. Morfar hade grävt en vattenledning från skogen ovanför ”Fuchsens”, och i den ledningen hade han lagt uppborrade trädstammar som ledningsrör och på så sätt hade han löst vattentillförseln genom en självfallsledning.

 

På bilden här sitter morfar på slåttermaskinen på täkten nedanför vårt hus. I bakgrunden syns hans vita hus och den röda ladugården.

 

En gång när morfar visade sin omtanke, och en närmast slösaktig inställning till sina barn, var en jul när mamma var kanske 8 – 10 år. På julaftonen kom han hem på gården med häst och släde, och på släden stod en orgel. Mamma berättade en gång att morfar sparat pengar till en orgel. Han tyckte att barnen, som visat sig kunna sjunga, också skulle få lära sig spela. Det var säkert en klok investering. Åtminstone 4 av barnen använde sin musikalitet och sångförmåga till glädje för många. Edvard blev kantor, Märta blev organist och körledare i Missions- kyrkan, mamma sjöng i kör och spelade orgel hemma och Martin ledde en svenskkör under åren i USA från början av 1920-talet till mitten av 1930-talet. Han ledde också en veterankör i Stockholm upp i 90-årsåldern. Kerstin och Erik sjöng också i kör.

 

Jag har inga egna minnen av morfar. Jag var ett år och några månader när han dog på hösten 1930. Mormor däremot minns jag väl. Hon var liten, tystlåten och otroligt god. När man kom in till henne fick man alltid något att äta eller dricka. Det var spännande att följa henne ut i ladugården när det var mjölkdags. Hon satt och mjölkade för hand, man kunde få smaka lite mjölk, man fick hjälpa henne att bära mjölkhinken och tömma den i en större kruka som stod för kylning i en vattenreservoar.

 

Hon var nog också gudfruktig med den djupaste innebörd ett sådant uttryck kan ha. Vi

har en bibel där hennes namn är inskrivet. På försättsbladet där står, med hennes väl

präntade skrivstil: ”En Guds gåfva” och så har hon skrivit in namn och födelsetid för

de sju barn, som hon fått. Mormor var med i Hudiksvalls Missionsförsamling sedan 3/3 1891 och morfar från 1890

 

Vi fick, eller köpte, mjölk från mormor, när vi var små. Hon hade 6 kor, som hon mjöl-

kade för hand. Och jag tror att hon sålde det mesta av mjölken till grannar, släkt

och bekanta. Av mjölk som inte såldes kärnade hon smör. Ofta kom hon hem till oss,

det är bara 2 – 300 meter från mormors hus till vårt, med en 3-liters mjölkhämtare på

kvällen. Hon gick så sakta, steg in i köket, ställde ifrån sig mjölkkrukan på diskbänk-

en. Sedan satte hon sig vid köksbordet, och när vi lade oss i den blå kökssoffan för

natten, satte hon sig bredvid och bad ”Gud som haver” med oss.

 

I soffan låg två av oss, först gissar jag Elsa och jag, sedan Sune och jag. Mormor hade med sig en katt på kvällspromenaden, och den hoppade upp i sängen och lade sig vid fotändan. Katten hette Björn, han var varm, mjuk och skön att ha vilande på fötterna.

 

Tant Helen, mormors flickvän från ungdomsåren i Jämtland, blev tidigt sjuk och helt bunden vid sängen. Det berättas att de två kvinnorna, varje dag ringde varandra, för att tala en stund med varandra och mormor för att trösta Helen, som var sängliggande många år. Jag minns hur Mickel ofta, när han kom med häst från stan och skulle hem till Fors, stannade på mormors gård och gick in för att tala med mormor.

 

Familjekortet här intill är taget 1934, då mormor fyllde 70 år.

 

Mormor dog sommaren 1942 i magcancer. Jag minns hur hon låg inne i sängkam- maren, hur vi besökte henne ofta, och hur hon blev allt svagare. När hon var död lades hon i en kista, och den ställdes i salen, med öppet lock. Vi fick gå in från farstun till salen, för att se mormor där hon låg i sin kista. Så kom grannar och vänner och tog farväl av mormor. Det var första gången jag såg en död person. Nästa gång det hände var när mamma dog, 1980.

 

 

 

 

Farmor och farfar, pappa och hans syskon

 

Pappa var född den 30 juni 1901. Hans far, Karl Anders Anton, var född 1877 i Hållsta, Hälsingtuna. Han var föräldrarnas femte och sista barn. Ur kyrkböckerna har om farfar inhämtats att han vid husförhör i kristendomskunskap fått C (=underkänt). Han arbetade som ung som dräng hos bönder och flyttade 1897 till Hudiksvall. Där var han först åkardräng hos Lundholms, ett stort åkeri med många hästar på Västra Tullgatan. Sedan blev han stuveriarbetare. Under alla år jag minns arbetade han som stuveriarbetare i Hudiksvalls hamn. Han lastade sågade trävaror från Håstaholmens sågverk och han lossade stenkol och koks från olika båtar, och det levererades till Arndts Kol och Koks. Deras lager fanns bakom sjöbodarna mot öster, strax innan uppfarten mot Varvet. Jag minns hur farfar kunde se ut när han kom hem från arbetet efter det han lossat kol. Kläderna var svarta, händer och ansikte kolsvarta och ingenting var väl egentligen rent. Och så hade han cyklat från hamnen, hem till Hede, 6 – 7 km., där han bodde. Och inte hade han dusch och det varmvatten han behövde fick värmas på vedspisen.

 

Farfar var fackföreningsaktiv hos stuveriarbetarna. Han var en tid kassör i fackföreningen och han var något av en revolutionär, med stark förankring i socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Han var på sin fritid, efter arbetets slut, med att bygga Folkets Hus (Kullen) och han var tydligen också engagerad kommunalt i Hälsingtuna.

 

Jag minns en händelse, som markerar hans starka fackliga engagemang, och kravet på solidaritet

mellan arbetarna mot arbetsgivarna. I salen, som bara värmdes upp när det var fest, i huset i Hede,

fanns en skänk. På den stod några fotografier. Ett inramat fotografi var ett arbetslag i hamnen.

Några ansikten där var överkryssade. Jag gissade det var arbetskamrater som kanske emigrerat till

Amerika. När jag frågade farfar, blev svaret: ”De var strejkbrytare vid storstrejken 1909”. Ett sådant

handlande innebar för farfar att de inte längre existerade.

 

På ungdomsporträttet här har farfar gått till en fotograf i Hudiksvall, Olsson, för att ta ett riktigt fint foto. Kanske var det för att ge det till farmor? Till sitt sätt var nog farfar sträng, tystlåten och han kunde nog uppfattas som svår att ha att göra med, kanske elak. Men i grunden var han förmodligen lika snäll som de flesta av oss. Mamma var nog den enda, som jag minns, som vågade svara farfar och skämta med honom. Om detta finns det en historia.

 

När man fick elektricitet i sitt hus i Hede, kanske det var i mitten av 1920-talet, fanns elledningarna synliga i taket och det var en sorts flätade, med väv omslutna ledningar. De kallades kuloledningar. De var fästade med små porslinsknoppar i taket, med ca en meters avstånd. En jul skulle farmor sätta upp pappersgirlander i taket, från hörnen i köket, in mot mitten av rummet, där matbordet stod. Farmor råkade sticka ett häftstift så illa, att det gick igenom kuloledningen och en propp gick. Farfar vågade inte byta propp själv, utan tvingades att gå till fots till Åvik, där Fritz bodde. Han arbetade vid Elektricitetsverket i stan, och ansågs ha kompetens att byta proppar. Full av ilska klär farfar på sig, går mot dörren och skriker med hög röst: ”Men gobelänger skall Ni ha era djävlar”. Så

slänger han igen dörren och börjar vandringen 6 – 7 km. till Åvik. Och när mamma skulle skoja med farfar, eller reta honom, sade

hon: ”Men gobelänger skulle dom ha farfar”. Och då log också denne stränge man.

När Elsa tog studentexamen 1946, stod farfar med på läroverksplanen för att vänta på sitt barnbarn. Hon skulle storma ut genom läroverksporten och sjunga om den ljusnande framtid. När hon kom fram till farfar och han hängde en blomma kring Elsas hals, strömmade tårarna ner för kinderna på denne, som hård betraktad person. Elsa var den första i släkten som tog studentexamen.

 

Greta Sjöberg, farmor, var född i Njutånger 1872. Hennes pappa, Erik Gabriel, var född 1822. Han dömdes tre gånger för stöld. Tredje

gången var 1878, då var farmor är 5 år gammal. I hemmet fanns tjuvgods till ett värde av 3 kronor och 42 öre. Straffet blir straffarbete

1 år och fyra månader, samt "att vara medborgerligt förtroende förlustig." och var avtjänat den 28 sept. 1878.

 

Farmor var född samma dag som farfar den 17 december men fem år tidigare. Jag vet inte så mycket om hennes uppväxt och skol- gång. Det berättas att hon efter skolans slut arbetade som städerska på Stadshotellet i Hudiksvall och hon gick då till fots till och från arbetet. Det är c:a 15 km. från Njutånger till stan. Farmor hade två barn, innan hon träffade farfar. En dotter, Helga Kristina, född 1893, som dog 1909. Sonen Anselm emigrerade till Amerika, där han gifte sig och fick två pojkar. Dessa, Roy och Kenneth, har vi haft kontakt med. De var ju våra kusiner. Anselm kom att bo i Chicago, och båda sönerna har varit i Sverige och även besökt oss. Kenneth tjänstgjorde vid USAIR i Tyskland under andra världskriget.

 

En gång våren 1945 kom det en ung gosse i flyguniform till järnvägsstationen i Hudiksvall. Han kunde ingen svenska men kunde väl uttrycka att han hette Stark. Någon kände till att det fanns en familj i Sofiedal med det namnet. Från järnvägsstationen ringde man Hudiksvall 81, till Svedbergs, och så blev det bud till oss. Det var känt att Elsa läst engelska och hon förmodades då kunna tala med den unge soldaten. Hon skyndade också ner till järnvägsstationen och tog hand om honom. Jag minns sedan inget om besöket av vår kusin Kenneth, men säkert besökte han sin farmor Greta i Hede, och hade hälsningar från sin far till henne. Jag minns alla jular då Anselm sände julkort eller julbrev till sin mamma. Ibland kunde det också ligga någon dollarsedel i brevet. Dessa brev och kort förvarade farmor i en låda i matbordet i köket.

 

Någon gång i mitten av 1930-talet hade farmor Amerikabesök. Hennes sonhustru med yngsta sonen Bill skulle komma till Sverige och

även till Hede. För oss var det en stor händelse. Kusin Ingemar och jag skulle en dag gå till farmor och träffa vår kusin från USA. Vi

träffades i korsningen av Petterssons backe och Hedevägen och gick vidare till farmor. Jag minns att jag under den promenaden

frågade Ingemar: ”Tror du han har sett Joe Louis”? Ingemar tyckte frågan var dum och svarade ”Har du sett kungen då”? Jag har

inga andra minnen från detta besök från USA.

 

Jag har vid något tillfälle besökt mina kusiner i USA. Två av kusinbarnen, Ann och Bill, har också besökt oss i Sverige under 1980-talet.

 

Anselm och hans fru Ellen besökte Sverige i mitten av 1950-talet. Deras besök väckte visst uppseende och det finns ett bevarat reportage i Hudiksvalls Nyheter från besöket.

 

Anton och Greta gifte sig den 27 maj 1901. Så föddes i äktenskapet 5 barn

Karl Hilding 30 juni 1901död 1983 i Hudiksvall

Brita Alida 3 aug. 1902 död 1921 (i spanska sjukan)

Hans Valentin (Valle) 8 dec. 1903död 1974 i Delsbo

Fritz Gabriel 8 jan. 1905död 1980 i Hudiksvall

Gulli Margareta 10 juli 1907död 1991 i Iggesund

 

Farmor minns jag som en rundhyllt, glad och snäll kvinna. Hon tog alltid emot oss, vi fick något att äta och dricka, och det var roligt att gå dit över skogen. Varje sommar, på Margaretadagen i fruntimmersveckan (farmor tilltalades med namnet Greta), hade hon kalas. Då kom vänner och släkt för att dricka kaffe och saft. Men hon bjöd också på jordgubbar, med socker och grädde. De hade växt på hennes eget land, och det smakade så gott att jag kan känna smaken ännu idag, då vi sittande i gräset framför huset i Hede smaska- de på det goda.

 

På familjekortet här är det farmor och farfar, Valle, Hilding och Fritz. Gulli sitter mellan farmor och farfar.

 

Jag hörde aldrig talas om farmors flicka Kristina under min uppväxttid. Jag tror att hon

växte upp med farmor och farfar i Hede. När hon dog 1909 hade hon ju fem halvsys-

kon. Däremot berättades mycket om Anselm. Han växte upp hos sin morbror, Frans

Sjöberg, i Njutånger. Frans var en ovanlig person. Han var döv, han hatade idrott

och han var ivrig godtemplare. På grund av sin dövhet talade han högt, och jag

minns med vilken nyfikenhet man såg på honom, när han kom på besök till sin syster i Hede.

 

Samtidigt förstår jag att farmor haft ett hårt liv på olika sätt. Men när jag var liten och när jag växte upp hade jag aldrig en tanke på sådana saker.

 

Hede, Blötänge 1 – 2

 

Jag vet inte när familjen flyttade till Hede. men i en intervju, som jag gjorde med Gulli Karlsson på pappas 80-årsdag, berättade hon

att man bodde i Åvik när Hilding föddes 1901. Där bodde man tills ”Åvik brann, då man förlorade hela sitt hem”. Det var 1906. När

Gulli föddes 1907 tror hon att man flyttat till Hede. Först hade farfar köpt Prinsens, alltså grannhuset till det vi kallar för "farfars Hede.” Så kom Prinsen från Ilsbo och ville köpa huset och pappa sålde det”. Därefter byggde farfar själv det nya huset, och dessförinnan hade han då förvärvat rätten till den skog och lilla åkermark som hörde till huset. Jag tror det var den form av torp som byggdes i början av 1900-talet för att, som ett alternativ till emigration, ge boende- och utkomstmöjligheter i Sverige för personer som tänkt sig emigrera till Amerika. Det fanns särskilda lån att få till sådana torp.

 

Bostadshuset hade 2 rum och kök nere. När man kom in i farstun, som var stor och helt ouppvärmd, var det ett rum och kök till höger. I köket fanns det en stor vedspis, och det var värmekällan. Mitt på golvet stod ett runt köksbord och ovanför detta hängde en rund taklampa, med en större skålformad, mjölkvit glasskiva. Vid det bordet fick vi sitta och äta, dricka saft eller mjölk. En hård smörgås, med korvskivor på, smakade alltid gott. Innanför köket fanns en sängkammare, där farmor och farfar sov .

 

Till vänster i farstun låg salen. Den var möblerad med finmöbler. Den värmdes bara upp när man hade främmande och det var fest. Jag tror att det fanns en kakelugn där som värmekälla. Jag minns att vi satt där och åt, när vi var hos farmor under någon av julda- garna.

 

En trappa upp fanns en helt oinredd vind, där sågspånet låg fritt mellan bjälkarna. Vi hade några små utrymmen på vinden där vi kunde ligga och läsa tidningar, kanske leka något.

 

En matkällare med separat ingång utifrån fanns under huset. På gården fanns en liten lagård med stora portar på gaveln mot bostadshuset. Det var ett vagnförråd när man kom in och längre in, till höger, fanns plats för ett par kor. Till vänster om kostallet fanns dasset, där det var två hål. På väggen där inne fanns ett tryck med motiv från Strömmen utanför Slottet i Stockholm. Det var fiskare som satt i en båt och fångade fisk med stora håvar.

 

På gården fanns också hönshuset och vedboden. De låg 25 – 30 meter från boningshuset och i vedboden var allt prydligt ordnat. Farfar högg all ved, travade den, sopade golvet som i ett boningsrum och det var närmast förbjudet för oss barn att gå in där.

 

Kortet här intill fick jag av nuvarande ägare till farfars hus, Anders Back i Hede vid ett besök jag gjorde hos honom den 2 aug. 2010. Jag tror att kortet är taget 1921 eller 1922. På trappan sitter farmor och farfar, med Gulli framför sig. Bredvid farmor sitter förmodligen Anselm, som reste till Amerika 1923. De tre som står högst upp på trappan är Valle, Hilding och Fritz. Pappa har ett svart sorgband på vänster arm. Dottern Brita, född 1902 hade avlidit i spanska sjukan 1921.

 

Till gården hörde några tunnland åkermark och någon hektar skog. Det enda som farfar tog ur skogen var veden till uppvärmning. När huset såldes 1945 kunde den nye ägaren avverka timmer från skogskiftet för att täcka en betydande del av köpeskillingen. Jag vet inget om försäljningsvärde eller den auktion som man hade på lösegendom.

 

De två kor och de höns man hade underlättade mycket när det gällde att få mat till familjen. Gulli berättade att farmor ofta hade svårt med att få pengar till mat, men det fanns alltid ägg och mjölk. På gården hade man också en gris. När den slaktades såldes det mesta och för pengarna betalade farfar någon form av ränta/amortering på lån som man hade. Beloppet var 168:--, och det mindes Gulli så väl!

 

Vi kom från Sofiedal till farmor och farfar genom att följa en skogsstig från Sofiedal. Den började vid Krokens, (huset på vänster sida bortanför Svedbergs) och så gick stigen hela vägen genom skogen tills den mynnade ut på Hedevägen. Det kunde vara 1.000, kanske 1.500 meter. Vägen gick förbi Trollberget, på något ställe där det var blött och sankt fick man hoppa på några stenar för att inte bli blöt om fötterna. Jag kan fortfarande se framför mig hur stigen såg ut, var stenarna låg och känna lukten från träd, blommor och våtmarker.

 

Den riktiga vägen till Hede gick från stan. Där vi svängde till höger upp för Petterssons backe, för att komma till Sofiedal, där gick man till vänster. Till stor del var det skog och det fanns några få lampor efter den vägen under den mörka årstiden. Man passerade en iskällare, så infarten till Hedegropen, som var ett mindre sand- och grustag där vi åkte skidor på vintrarna, förbi slakteriet på Väst- berga, där Anderssons bodde. Så förbi Ullbergs hus, som låg en bit från vägen, innan man kom fram till farmors hus. Efter Västberga fanns inga lampor efter vägen.

 

Den skogsstig jag beskrev, som vår gångväg från Sofiedal till Hede, gick också pappa när han som ung skulle träffa Anna.

 

När huset såldes i Hede bodde farmor och farfar först en tid i en grannes hus, Prinsens, hos tant Signe. Därifrån flyttade de till ett pensionärshem intill Volvo ovanför Västra Tullgatan. Där fanns en dusch i källaren och det uppfattades som en stor lyx.

 

Farfar dog i dec. 1949 och begravdes i Hälsingtuna kyrka. Det var kallt och blåsigt. Jag sade några ord som en hälsning från barn- barnen efter begravningen. Jag hade börjat läsa Nils Ferlins dikter och citerade Ferlin med diktorden:

 

”Det var en man som här ofta gick

Nervösa händer och stillsam blick

Rätt oansenlig man honom fann.

Men när han var borta, då märktes han.”

 

Farmor blev ensam

 

En tid därefter bodde farmor hemma hos mamma och pappa i Sofiedal. Det var där Per Olof började kalla farmor för Anna. Både Hilding och Greta kallade mamma för Anna och Greta tilltalades nog med farmor. I denna namnförbistring, valde Per Olof att kalla sin farmor för Anna, särskilt som det var lättare att uttala. Sedan tilltalade alla våra fyra barn sin farmor och farfar med Anna och farfar. Och ingen av dem hade något emot det.

 

Farmor bodde så en tid hos Ingrid och Fritz Stark på 1:a Parkgatan. Hon hade lägenheten på nedre våningen. Här sitter jag med farmor på bron till Fritz hus, kanske 1952. Jag har på mig golfbyxor som mamma sytt och en tröja som Lilli-Ann stickat. Senare flyttade farmor till Gulli och Erik i Iggesund och bodde hos dem i deras lilla lägenhet i bruksgården inte långt från järnvägsstationen.

 

Slutligen fick farmor flytta till Hudiksvall, där hon vårdades på sjukstugan vid ”inrättningen”. Där dog hon 1962, 90 år gammal. Hon begravdes i Hälsingtuna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs vidare i Mamma, pappa, barn......