1. Så minns jag……1929 – 1943

 

Sofiedal, hus, miljö och människor

 

Sofiedal, där jag föddes, är en liten by och där fanns 8 gårdar. Genom logen på den 7:e gården, räknat från staden, gick gränsen mot Hälsingtuna socken. Den gården var det hus där mamma var född, det ägdes av mormor och morfar. Mamma och pappa bodde där på andra våningen i ett rum och kök. Elsa var 2 ½ år när jag föddes och då bodde vi fortfarande en trappa upp från nedre farstun till den vindsvåning, som fanns i huset. Till höger, när man kom upp var vår lägenhet, i mitten i den övre, kalla hallen stod en kallmangel, där vi manglade allt sänglinne m.m. Vid andra gaveln fanns ett järnspisrum. Där bodde en ensam och ogift kvinna, tant Elin Sundström. Hon var sjuklig och försörjde sig på att märka lakan och handdukar för mer välsituerade personer i Hudiksvall. Hon sydde också brudutstyrslar åt unga par som skulle gifta sig. Sådana sysslor gav henne lite pengainkomster och sedan tror jag att hon fick hjälp med både mjölk och potatis av mormor.

 

Vägen till Sofiedal utgick från Västra Tullgatan, vid Thelins kiosk, just vid ingången till Kullen. Kullen var ett dansställe för dans på sommaren och som samtidigt var det Folkets Hus. Första delen av vägen var gemensam för dem som bodde i Hede. Men efter rödladan delade sig vägen och till höger, uppför Petterssons backe började Sofiedalsvägen. Efter kyrkogården var det några hundra meter genom skogen till det första huset, som låg till höger, en bit in i skogen. Vid avtagsvägen till detta hus var den första väglampan, som lyste upp vägen under den mörka årstiden. Det huset syntes inte från vägen. Det ägdes av ”Skott-Inga”, som jag skriver lite mer om senare. Där bodde en lekkamrat till Elsa, Alice Löjdström, hos sina morföräldrar. Så här såg huset ut på framsidan, men där fanns både en ladugårdsbyggnad och en fin lekstuga.

 

Efter ytterligare 100 meter kom man så fram till Sandströms. Det huset låg på vänster sida. Strax efter Sandströms kom Brodins backe, och i den fanns den andra gatlyktan på vår väg. Och vid Brodins hus öppnade sig byn och man såg fram mot de övriga 5 husen i byn. Det var Skottens, mammas och pappas, Kristin Engmans, mormor/morfars hus och Fuchsens.

 

I Sofiedal kände vi alla och alla kände oss. Sandströms hade två barn, Ivan och Ingrid. Mamma Siri tystlåten, snäll och bjöd gärna på saft och bullar när vi var där och lekte. Ivan var jämnårig med Elsa och Ingrid var jämnårig med Sune. Det är Sandströms nu rivna hus, som syns i bakgrunden på detta kort och som är fotograferat från Brodins gårdsplan. Jag lekte idrottslekar med Ivan under hela barnatiden och i tonåren åkte jag spark någon gång med Ingrid. Våra familjer var olika på många sätt, men upp till tonåren var vi ofta tillsammans och lekte på lov och efter skolan slut. I Brodins hus bodde inga barn, men Hildur hade en vuxen son, Atle, som var frisksportare och syns här på bild. Han hade en träningsplats med trapets och romerska ringar på en öppen plats mot skogen mellan sitt hus och Sandströms. Där spelade vi fotboll, lekte och där utförde vi våra gymnastiska övningar.

 

Jag minns inte så mycket av Atles pappa. Han hette Olle Olsson och jag tror han arbetade på apoteket i stan, varifrån han körde ut varor med häst. Sonsonen, Göran, har berättat om farfar, att han som ung for till USA tillsammans med en bror. När han kom hem hade han 8.000:- och för dem kunde han kontant köpa fastigheten i Sofiedal. Brodern blev kvar i USA och mördades i en gangsterfejd!

 

Brodins hus ägs nu Atles son Göran Brodin. Han berättade vid ett sammanträffande ute på gården i Sofiedal, att Atle varit elitgymnast och deltog som sådan i Lingiaden 1946. Han hade ett elitmärke i gymnastik och det gav rätten att vara med i Lingiaden. Ända upp i 75 års åldern utförde han ekvilibristiska övningar på skidor, och de blev omskrivna i Hudiksvalls Tidning!

 

Mitt emot oss bodde Skottens. Det var ett mindre jordbruk och bostadsdelen var hopbyggd med lagårdsdelen i en vinkelbyggnad. Huset ägdes av Inga, Skott-Inga. Med henne i huset bodde dottern Anna. Hon hade en fästman, Ante Olsson, alltid kallad Skott-Ante. Inga satt oftast inne i kökets halvskumma dager, rökte på en böjd pipa, med ett aluminiumlock från en brännvinflaska som ett perforerat lock. Gården hade 5 – 6 kor och ett par hästar. Huset, på bilden här nedan, är idag förfallet, men skall repareras.

 

Skottens betraktades av de ordentliga och skötsamma i byn som avvikande på olika sätt. Framförallt gällde det nog Ante. Han ansågs närmast lat. Han hade alltid tid att stanna och prata med folk. Och det blev inga korta samtal. Idag skulle det nog kallas hög social kompetens, men i dåtidens ögon var han lat. Det hände att han inte hann få in hö och säd under hösten, och hässjorna kunde stå ute över hela vintern. Det innebar att både hö och säd förstördes. Med hästarna gjorde han körningar i stan för byggen och olika andra körslor. Det innebar att han i telefonkatalogen stod yrkesangiven som åkare. Han var snäll mot oss barn och ofta stod vi nere vid avtagsvägen vid Thelins kiosk, på hemväg från skolan, för att invänta Ante och få åka på hans kärra eller släde den sista kilometern hem. Skott-Inga hade en liten hund som hette Dessy. Den del av kyrkogården, där mammas och pappas grav finns, var tidigare en åker som hörde till Skottens. Där är också Skott-Anna och Skott-Ante begravda, nära mammas och pappas grav. Men deras gravsten finns inte längre kvar.

 

I de två återstående husen, och då räknar jag inte med mormors och vårt, bodde tant Kristin och Herman Fuchs. Tant Kristin var ensamstående, gammal och bodde i ett hus som var riv-ningsfärdigt. Vi tyckte att hon var hemsk att skåda och hon intog ofta en häxkaraktär för oss. Herman Fuchs bodde mitt emot mormors, på gränsen till Hälsingtuna, och dottern Berta, med sin man Sixten Winroth, bodde med honom. Jag tror att Herman var av tysk härkomst och hade en kiosk och sin utkomst från handelsverksamhet. Sixten var brevbärare och Berta var nog också kioskbiträde.

 

Det var en idyllisk by, alla kände alla och den gav oss en fin, lugn och trygg miljö att växa upp i. Det var nära till skogen där man kunde bygga kojor och leka indianlekar. På vintern hade vi de bästa skidspår i skogen och vi byggde duttar för att på skidor hoppa som Selånger eller bröderna Ruud gjorde, både på Antes och mormors täkter.

 

Det var inte heller så långt till stan, så man kunde gå dit om man hade ärenden. På vintern åkte man spark. Sparken kunde man ibland lämna vid Thelins kiosk och ibland kunde man åka ända in till stan och ställa den inne på gården till Hudiksvalls Nyheter i korsningen av Storgatan och Västra Tullgatan eller Öhmans hörna, som den kallades.

 

Mormor och morfar och familjen

 

Mormor var född 1864 i Storgården, Aspås, Jämtland. Hon hette Sigrid Olsdotter Estensson. Det berättas att hon skulle emigrera till USA i slutet av 1880-talet. Tillsamman med en flick-kamrat från Offerdal, Helen Jonsdotter, planerade de utvandringen. De åkte med hästskjuts från Aspås till Sundsvall och förmodligen båt därifrån till Hudiksvall. Där hade mormor en morbror, som bodde i Sanna. Tanken var att flickorna skulle stanna där över vintern, för att sedan via Göteborg fortsätta till USA. Men planerna kom inte att genomföras. I Sanna, i det lilla Missionshuset, träffade de två unga jämtlandskvinnorna var sin man, och dessa män kom de att gifta sig med. Tant Helen, som vi kallade henne, gifte sig med bonden Mickel Larsson i Fors, och mormor gifte sig med Jonas Svedberg. Han var, liksom mormor, född 1864.

 

I sin kalender har morfar skrivit att han den 8 febr. 1891 varit hos fotografen och fotograferat sig. Det kostade 20:--. Kanske han då tog detta ungdomsfoto? Morfar var född i Rogsta, och han var från början timmerman. Med pappan och en bror, Lars-Erik, bodde han i ett torp i Rogsta. När Jonas flyttade till Hudiksvall, fick Lars-Erik överta torpet, och samtidigt under-hållsskyldigheten för fadern. Lars-Erik slarvade dock bort torpet, och fadern behövde då omhändertas av fattigvården. Då morfar vid denna tidpunkt skaffat sig hus och gård i Sofiedal, blev det aktuellt att Svedberg d.ä., skulle flytta till sonen i Sofiedal, mot att han fick viss ersättning från kommunen.

 

Pappa Hilding hittade en gång ett protokollsutdrag från kommunalnämnden i Rogsta, där frågan behandlades. Där stod: ”..då f. torparen Jonas Svedberg i följd av att sonen Lars Erik försatts i konkurs blivit utan husrum och underhåll beslöts att flytta bemälde Svedberg till den s.k.döstugan i Sved samt tilldela honom underhåll till dess annorlunda blev bestämt. Som Svedberg har en son, Jonas, bosatt i Hudiksvall som möjligen skulle hava bärkraft nog att försörja eller åtminstone delvis försörja fadern, uppdrogs till undertecknad att om möjligt träffa överenskommelse med honom om saken eller att hos K:B anhålla om att Jonas Svedberg d.y. måtte ådömas faderns underhåll.”

 

Kommunalnämndens protokoll 28 maj 1905: ”Den 25 maj meddelade Brunell att han över-enskommit med Jonas Svedberg i Hudiksvall om att han mot ersättning 80:-- skall vårda fadern ett år. En tid efter denna överenskommelse hade Svedberg d.y. anhållit om att få dessa 80:-- i förskott och som skäl anfört ”att han därigenom skulle sättas i tillfälle att inreda ett enskilt rum åt fadern till vintern, Rörande denna sak beslöts att Svedberg skulle få uppbära beloppet, antingen den 1 okt. eller mot borgen av vederhäftig person”. Detta hände 1905, det år då mamma fyllde 9 år.

 

Detta rum blev senare flickrum för mamma och systern Märta. När vi var små användes rummet som vävkammare av mormor och Kerstin, mammas lillasyster. Vad jag kan minnas har mamma aldrig berättat om sin farfar och hur han kom att flytta till Sofiedal. Mamma hade en kusin i Hudiksvall. Hon bodde på Kungsgatan och hette Greta Svedberg. När jag intervjuade henne en gång på video, berättade hon om morfar, mormor och Anna, men inte heller hon sade något om sin far. Han hette Lars-Erik och det var han som inte förmådde uppfylla sitt löfte om att ta vård om sin far, Jonas Svedberg d.ä. Greta tyckte att morfar var sträng medan mormor var mjuk, stillsam och alltid vänlig när man kom till henne.

 

Ett av Lars-Erik Svedbergs barnbarn, Ulla Pettersson, blev professor i Socialt Arbete vid Stockholms Universitet. Vi arbetade tillsammans i olika projekt, vid konferenser och i en av Socialstyrelsen inrättad nämnd för etiska frågor kring medicin och socialtjänst. Det var roligt, när vi av en tillfällighet, upptäckte vår gemensamma bakgrund och att vi var tremänningar.

 

Ulla Pettersson har i en liten skriven ”släktkrönika” bl.a. berättat lite om Lars-Erik, hennes morfar. Han arbetade som stenhuggare i Hudiksvall. I äktenskapet hade han fyra barn, ett av dessa var Greta Svedberg och ett annat Ullas mamma Anna, som var född 1903. Orsaken till Lars-Eriks konkurs vet Ulla inget om. Men det berodde inte på något missbruk eller vidlyftiga affärer. Förmodligen kunde han inte ”sköta pengar” utan de rann bara genom hans fingrar. Hans hustru, som var vävlärarinna, förde med sig en del pengar när de gifte sig. Dessa gjorde Lars-Erik också slut på och det ledde till ett mycket spänt förhållande mellan makarna. De levde under mycket knappa förhållanden, och Ulla skriver att …”fattigdomen hos mina mor-föräldrar måste ha varit påtaglig. De bodde hela sitt äktenskap i ett rum som var både kök, vardagsrum och sovrum.”

 

Det är uppenbart att Jonas Svedbergs levnadsvillkor var helt annorlunda än broderns.

 

Ullas mamma, som bodde många år i Stockholm, besökte ibland Hudiksvall och då även sina kusiner. Ulla Pettersson skriver nu ”Mamma hälsade ibland på hos sina kusiner i Hälsingland, Din mamma och hennes syster. Någon gång i slutet av 1970-talet kom hon hem och var mycket ledsen, då Din mamma och hennes syster var så dementa”.

 

Jonas och Sigrid förlovade sig sommaren 1891. I sin dagbok har han den 25/7 skrivit in att han köpt förlovningsringar för 26:--. ”Fick liqvid på kapellet 17:63.”. Morfar hade snickrat på kapellet. Sedan gifte de sig 1892 i Hudiksvall. Året innan hade man köpt den fastighet i So-

fiedal där mormor och morfar kom att leva till sin död. I sin lilla dagbok skriver morfar den 30 sept. 1891…”flyttar till mitt stelle, betalar Olsson 4:-- för flyttsjus..."

 

Gården var på c:a 7 - 10 tunnland. För att kunna hålla 5 – 6 kor, ett par hästar och gris arren-derade man ungefär lika mycket mark av staden. Det var åkermark gränsande till den mark som Jonas köpt.

 

Den här teckningen av huset har gjorts av tant Elin. Huset var kanske 12 – 14 meter långt. Långsidan mot vägen hade ingången i mitten. På nedre våningen bodde mormor och morfar, Erik och Kerstin. Till vänster låg köket, och från kökssoffan såg man loge och lagård. Intill "lagårn" fanns det ett utedass, där det var 3 hål bredvid varandra. Det som släpptes där hamnade på den gödselstack, dit också gödseln från djuren mockades ut. På långsidan, mot norr, låg tre rum: Mormors sovplats, salen där orgeln stod och där vi firade jularna så länge mormor levde, och så ett tredje med fönster mot både norr och öster. Ytterligare ett rum låg mot öster. Ett av dessa två rum på östra gaveln fick Jonas d.ä. då han flyttade till Sofiedal.

 

I källarvåningen mot norr var det från höger tre vedbodar. Så kom en källare för mat i för-rummet och så innanför potatiskällaren med ett välvt tak av stenar, som kilats fast i taket. Längst till vänster var en tvättstuga, som samtidigt var bakstuga för tunnbröd och hårt bröd.

 

Från östra gaveln såg man tant Kristins stuga och man kunde också se vårt hus ett par hundra meter bort. Den gräsmatta som fanns på östra sidan hade en stor granhäck mot vägen med en stor björk och vid ingången till huset fanns en syrénberså, där man ofta drack saft sommartid.

 

Mormor och morfar fick 7 barn födda mellan 1893 och 1911. Mormor var alltså 47 år när hon fick sitt sista barn. På det familjekort, som finns i vår matsal, där sitter mormor och morfar i mitten, omgivna av de sex barn man då hade fått. Alla är uppklädda och fina, kanske mormor hade vävt tyget och sytt kläderna för både pojkarna och flickorna? Morfar ser bestämd och sträng ut på kortet. När det familjekortet togs var Syster Sigrid Kristina (Kerstin) ännu inte född.

 

 

 

De sju barnen var

 

John Sigurd 1893 - 1981

Olof Martin 1894 – 1992

Anna Julia 1896 – 1980

Märta Ulrika 1898 – 1981

Bror Erik 1901 – 1986

Anton Edvard 1903 – 1980

Syster Sigrid Kristina (Kerstin) 1911 – 1997

 

En gång när jag besökte Kerstin Ekström, min moster, vid deras sommarställe utanför Öregrund, gick vi ut i skogen och plockade bär. Kerstin tog då upp några frågor om morfar, sin pappa. Hon hade en känsla av att vi såg honom som sträng och kanske inte så snäll, som hon ville se honom. Så sade hon… ”om ni hört att pojkarna inte fick sparka fotboll på sommaren och ha skorna på sig, så var det inte för att han var elak. Man hade det inte så fett och det var ont om pengar. Man fick inte slita ut ett par skor på lek, när de var så dyra att köpa”.

 

Jag tror att morfar var oerhört arbetssam och flitig. Bertil Ljunggren har funnit en årsalmanack från 1891, där morfar skrivit in vad han arbetade med, den ersättning han fick för utfört arbete, vad han köpt, där priserna var angivna på öret. En kopia av dessa anteckningar finns i vårt släktforskningsmaterial.

 

Morfar var också mycket hantverksskicklig. Han var timmerman, han snickrade redskap, han lagade skorna åt familjen, han var småbrukare och han högg timmer i skogen. Där körde han med häst och släpade fram timmer och han använde sina hästar i en åkerirörelse i Hudiksvall. Man hade rinnande vatten in till ladugården och in till bostadshuset. Morfar hade grävt en vattenledning från skogen ovanför ”Fuchsens”, och i den ledningen hade han lagt uppborrade trädstammar som ledningsrör och på så sätt hade han löst vattentillförseln genom en självfallsledning.

 

En gång när morfar visade sin omtanke, och en närmast slösaktig inställning till sina barn, var en jul när mamma var kanske 8 – 10 år. På julaftonen kom han hem på gården med häst och släde, och på släden stod en orgel. Mamma berättade en gång att morfar sparat pengar till en orgel. Han tyckte att barnen, som visat sig kunna sjunga, också skulle få lära sig spela. Det var säkert en klok investering. Åtminstone 4 av barnen använde sin musikalitet och sångförmåga till glädje för många. Edvard blev kantor, Märta blev organist och körledare i Missionskyrkan, mamma sjöng i kör och spelade orgel hemma och Martin ledde en svenskkör under åren i USA från början av 1920-talet till mitten av 1930-talet. Han ledde också en veterankör i Stockholm upp i 90-årsåldern. Kerstin och Erik sjöng också i kör.

 

Jag har inga egna minnen av morfar. Jag var ett år och några månader när han dog på hösten 1930. Mormor däremot minns jag väl. Hon var liten, tystlåten och otroligt god. När man kom in till henne fick man alltid något att äta eller dricka. Det var spännande att följa henne ut i ladugården när det var mjölkdags. Hon satt och mjölkade för hand, man kunde få smaka lite mjölk, man fick hjälpa henne att bära mjölkhinken och tömma den i en större kruka som stod för kylning i en vattenreservoar.

 

Hon var nog också gudfruktig med den djupaste innebörd ett sådant uttryck kan ha. Vi har en bibel där hennes namn är inskrivet. På försättsbladet där står, med hennes väl präntade skrivstil: ”En Guds gåfva” och så har hon skrivit in namn och födelsetid för de sju barn, som hon hade. Mormor var med i Hudiksvalls Missionsförsamling sedan 3/3 1891 och morfar från 1890

 

Vi fick, eller köpte, mjölk från mormor, när vi var små. Hon hade 6 kor, som hon mjölkade för hand. Och jag tror att hon sålde det mesta av mjölken till grannar, släkt och bekanta. Av mjölk som inte såldes kärnade hon smör. Ofta kom hon hem till oss, det är bara 2 – 300 meter från mormors hus till vårt, med en 3-liters mjölkhämtare på kvällen. Hon gick så sakta, steg in i köket, ställde ifrån sig mjölkkrukan på diskbänken. Sedan satte hon sig vid köksbordet, och när vi lade oss i den blå kökssoffan för natten, satte hon sig bredvid och bad ”Gud som haver” med oss.

 

I soffan låg två av oss, först gissar jag Elsa och jag, sedan Sune och jag. Mormor hade med sig en katt på kvällspromenaden, och den hoppade upp i sängen och lade sig vid fotändan. Katten hette Björn, han var varm, mjuk och skön att ha vilande på fötterna.

 

Tant Helen, mormors flickvän från ungdomsåren i Jämtland, blev tidigt sjuk och helt bunden vid sängen. Det berättas att de två kvinnorna, varje dag ringde varandra, för att tala en stund med varandra och mormor för att trösta Helen, som sängliggande många år. Jag minns hur Mickel ofta, när han kom med häst från stan och skulle hem till Fors, stannade på mormors gård och gick in för att tala med mormor.

 

Familjekortet här intill är taget 1934, då mormor fyllde 70 år.

 

Mormor dog sommaren 1942 i magcancer. Jag minns hur hon låg inne i sängkammaren, hur vi besökte henne ofta, och hur hon blev allt svagare. När hon var död lades hon i en kista, och den ställdes i salen, med öppet lock. Vi fick gå in från farstun till salen, för att se mormor där hon låg i sin kista. Så kom grannar och vänner och tog farväl av mormor. Det var första gången jag såg en död person. Nästa gång det hände var när mamma dog, 1980.

 

Farmor och farfar, pappa och hans syskon

 

Pappa var född den 30 juni 1901. Hans far, Karl Anders Anton, var född 1877 i Hållsta, Hälsingtuna. Han var föräldrarnas femte och sista barn. Ur kyrkböckerna har om farfar inhämtats att han vid husförhör i kristendomskunskap fått C (=underkänt). Han arbetade som ung som dräng hos bönder och flyttade 1897 till Hudiksvall. Där var han först åkardräng hos Lundholms, ett stort åkeri med många hästar på Västra Tullgatan. Sedan blev han stuveriarbetare. Under alla år jag minns arbetade han som stuveriarbetare i Hudiksvalls hamn. Han lastade sågade trävaror från Håstaholmens sågverk och han lossade stenkol och koks från olika båtar, och det levererades till Arndts Kol och Koks. Deras lager fanns bakom sjöbodarna mot öster, strax innan uppfarten mot Varvet. Jag minns hur farfar kunde se ut när han kom hem från arbetet efter det han lossat kol. Kläderna var svarta, händer och ansikte kolsvarta och ingenting var väl egentligen rent. Och så hade han cyklat från hamnen, hem till Hede, 6 – 7 km., där han bodde. Och inte hade han dusch och det varmvatten han behövde fick värmas på vedspi-sen.

 

Farfar var fackföreningsaktiv hos stuveriarbetarna. Han var en tid kassör i fackföreningen och han var något av en revolutionär, med stark förankring i socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Han var på sin fritid, efter arbetets slut, med att bygga Folkets Hus (Kullen) och han var tydligen också engagerad kommunalt i Hälsingtuna.

 

Jag minns en händelse, som markerar hans starka fackliga engagemang, och kravet på solidaritet mellan arbetarna mot arbetsgivarna. I salen, som bara värmdes upp när det var fest, i huset i Hede, fanns en skänk. På den stod några fotografier. Ett inramat fotografi var ett arbetslag i hamnen. Några ansikten där var överkryssade. Jag gissade det var arbetskamrater som kanske emigrerat till Amerika. När jag frågade farfar, blev svaret: ”De var strejkbrytare vid storstrejken 1909”. Ett sådant handlande innebar för farfar att de inte längre existerade.

 

På ungdomsporträttet här har farfar gått till en fotograf i Hudiksvall, Olsson, för att ta ett riktigt fint foto. Kanske var det för att ge det till farmor? Till sitt sätt var nog farfar sträng, tystlåten och han kunde nog uppfattas som svår att ha att göra med, kanske elak. Men i grunden var han förmodligen lika snäll som de flesta av oss. Mamma var nog den enda, som jag minns, som vågade svara farfar och skämta med honom. Om detta finns det en historia.

 

När man fick elektricitet i sitt hus i Hede, kanske det var i mitten av 1920-talet, fanns elled-ningarna synliga i taket och det var en sorts flätade, med väv omslutna ledningar. De kallades kuloledningar. De var fästade med små porslinsknoppar i taket, med ca en meters avstånd. En jul skulle farmor sätta upp pappersgirlander i taket, från hörnen i köket, in mot mitten av rummet, där matbordet stod. Farmor råkade sticka ett häftstift så illa, att det gick igenom kuloledningen och en propp gick. Farfar vågade inte byta propp själv, utan tvingades att gå till fots till Åvik, där Fritz bodde. Han arbetade vid Elektricitetsverket i stan, och ansågs ha kom-petens att byta proppar. Full av ilska klär farfar på sig, går mot dörren och skriker med hög röst: ”Men gobelänger skall Ni ha era djävlar”. Så slänger han igen dörren och börjar vand-ringen 6 – 7 km. till Åvik. Och när mamma skulle skoja med farfar, eller reta honom, sade hon: ”Men gobelänger skulle dom ha farfar”. Och då log också denne stränge man.

 

När Elsa tog studentexamen 1946, stod farfar med på läroverksplanen för att vänta på sitt barnbarn. Hon skulle storma ut genom läroverksporten och sjunga om den ljusnande framtid. När hon kom fram till farfar och han hängde en blomma kring Elsas hals, strömmade tårarna ner för kinderna på denne, som hård betraktad person. Elsa var den första i släkten som tog studentexamen.

 

Greta Sjöberg, farmor, var född i Njutånger 1872. Hon var född samma dag som farfar den 17 december men fem år tidigare. Jag vet inte så mycket om hennes uppväxt och skolgång. Det berättas att hon efter skolans slut arbetade som städerska på Stadshotellet i Hudiksvall och hon gick då till fots till och från arbetet. Det är c:a 15 km. från Njutånger till stan. Farmor hade två barn, innan hon träffade farfar. En dotter, Helga Kristina, född 1893, som dog 1909. Sonen Anselm emigrerade till Amerika, där han gifte sig och fick två pojkar. Dessa, Roy och

Kenneth, har vi haft kontakt med. De var ju våra kusiner. Anselm kom att bo i Chicago, och båda sönerna har varit i Sverige och även besökt oss. Kenneth tjänstgjorde vid USAIR i Tyskland under andra världskriget.

 

En gång våren 1945 kom det en ung gosse i flyguniform till järnvägsstationen i Hudiksvall. Han kunde ingen svenska men kunde väl uttrycka att han hette Stark. Någon kände till att det fanns en familj i Sofiedal med det namnet. Från järnvägsstationen ringde man Hudiksvall 81, till Svedbergs, och så blev det bud till oss. Det var känt att Elsa läst engelska och hon förmodades då kunna tala med den unge soldaten. Hon skyndade också ner till järnvägsstationen och tog hand om honom. Jag minns sedan inget om besöket och vår kusin Kenneth, men säkert besökte han sin farmor Greta i Hede, och hade hälsningar från sin far till henne. Jag minns alla jular då Anselm sände julkort eller julbrev till sin mamma. Ibland kunde det också ligga någon dollarsedel i brevet. Dessa brev och kort förvarade farmor i en låda i matbordet i köket.

 

Någon gång i mitten av 1930-talet hade farmor Amerikabesök. Hennes sonhustru med yngsta sonen Bill skulle komma till Sverige och även till Hede. För oss var det en stor händelse. Ku-sin Ingemar och jag skulle en dag gå till farmor och träffa vår kusin från USA. Vi träffades i korsningen av Petterssons backe och Hedevägen och gick vidare till farmor. Jag minns att jag under den promenaden frågade Ingemar: ”Tror du han har sett Joe Louis”? Ingemar tyckte frågan var dum och svarade ”Har du sett kungen då”? Jag har inga andra minnen från detta besök från USA.

 

Jag har vid något tillfälle besökt mina kusiner i USA. Två av kusinbarnen, Ann och Bill, har också besökt oss i Sverige under 1980-talet.

 

Anselm och hans fru Ellen besökte Sverige i mitten av 1950-talet. Deras besök väckte visst uppseende och det finns ett bevarat reportage i Hudiksvalls Nyheter från besöket.

 

Anton och Greta gifte sig den 27 maj 1901. Så föddes i äktenskapet 5 barn

Karl Hilding 30 juni 1901död 1983 i Hudiksvall

Brita Alida 3 aug. 1902 död 1921 (i spanska sjukan)

Hans Valentin (Valle) 8 dec. 1903död 1974 i Delsbo

Fritz Gabriel 8 jan. 1905död 1980 i Hudiksvall

Gulli Margareta 10 juli 1907död 1991 i Iggesund

 

Farmor minns jag som en rundhyllt, glad och snäll kvinna. Hon tog alltid emot oss, vi fick något att äta och dricka, och det var roligt att gå dit över skogen. Varje sommar, på Margare-tadagen i fruntimmersveckan (farmor tilltalades med namnet Greta), hade hon kalas. Då kom vänner och släkt för att dricka kaffe och saft. Men hon bjöd också på jordgubbar, med socker och grädde. De hade växt på hennes eget land, och det smakade så gott att jag kan känna smaken ännu idag, då vi sittande i gräset framför huset i Hede smaskade på det goda.

 

På familjekortet här är det farmor och farfar, Valle, Hilding och Fritz. Gulli sitter mellan farmor och farfar.

 

Jag hörde aldrig talas om farmors flicka Kristina under min uppväxttid. Jag tror att hon växte upp med farmor och farfar i Hede. När hon dog 1909 hade hon ju fem halvsyskon. Däremot berättades mycket om Anselm. Han växte upp hos sin morbror, Frans Sjöberg, i Njutånger. Frans var en ovanlig person. Han var döv, han hatade idrott och han var ivrig godtemplare. På grund av sin dövhet talade han högt, och jag minns med vilken nyfikenhet man såg på honom, när han kom på besök till sin syster i Hede.

 

Samtidigt förstår jag att farmor haft ett hårt liv på olika sätt. Men när jag var liten och när jag växte upp hade jag aldrig en tanke på sådana saker.

 

Hede, Blötänge 1 – 2

 

Jag vet inte när familjen flyttade till Hede. men i en intervju, som jag gjorde med Gulli Karlsson på pappas 80-årsdag, berättade hon att man bodde i Åvik när Hilding föddes 1901. Där bodde man tills ”Åvik brann, då man förlorade hela sitt hem”. Det var 1906. När Gulli föddes 1907 tror hon att man flyttat till Hede. Först hade farfar köpt Prinsens, alltså grannhuset till det vi kallar för farfars Hede.” Så kom Prinsen från Ilsbo och ville köpa huset och pappa sålde det”. Därefter byggde farfar själv det nya huset, och dessförinnan hade han då förvärvat rät-ten till den skog och lilla åkermark som hörde till huset. Jag tror det var den form av torp som byggdes i början av 1900-talet för att, som ett alternativ till emigration, ge boende- och utkomstmöjligheter i Sverige för personer som tänkt sig emigrera till Amerika. Det fanns sär-skilda lån att få till sådana torp.

 

Bostadshuset hade 2 rum och kök nere. När man kom in i farstun, som var stor och helt oupp-värmd, var det ett rum och kök till höger. I köket fanns det en stor vedspis, och det var vär-mekällan. Mitt på golvet stod ett runt köksbord och ovanför detta hängde en rund taklampa, med en större skålformad, mjölkvit glasskiva. Vid det bordet fick vi sitta och äta, dricka saft eller mjölk. En hård smörgås, med korvskivor på, smakade alltid gott. Innanför köket fanns en sängkammare, där farmor och farfar sov .

 

Till vänster i farstun låg salen. Den var möblerad med finmöbler. Den värmdes bara upp när man hade främmande och det var fest. Jag tror att det fanns en kakelugn där som värmekälla. Jag minns att vi satt där och åt, när vi var hos farmor under någon av juldagarna.

 

En trappa upp fanns en helt oinredd vind, där sågspånet låg fritt mellan bjälkarna. Vi hade några små utrymmen på vinden där vi kunde ligga och läsa tidningar, kanske leka något.

 

En matkällare med separat ingång utifrån fanns under huset. På gården fanns en liten lagård med stora portar på gaveln mot bostadshuset. Det var ett vagnförråd när man kom in och längre in, till höger, fanns plats för ett par kor. Till vänster om kostallet fanns dasset, där det var två hål. På väggen där inne fanns ett tryck med motiv från Strömmen utanför Slot-tet i Stockholm. Det var fiskare som satt i en båt och fångade fisk med stora håvar.

 

På gården fanns också hönshuset och vedboden. De låg 25 – 30 meter från boningshuset och i vedboden var allt prydligt ordnat. Farfar högg all ved, travade den, sopade golvet som i ett boningsrum och det var närmast förbjudet för oss barn att gå in där.

 

Kortet ovan fick jag av nuvarande ägare till farfars hus, Anders Back i Hede vid ett besök jag gjorde hos honom den 2 aug. 2010. Jag tror att kortet är taget 1921 eller 1922. På trappan sit-ter farmor och farfar, med Gulli framför sig. Bredvid farmor sitter förmodligen Anselm, som reste till Amerika 1923. De tre som står högst upp på trappan är Valle, Hilding och Fritz. Pappa har ett svart sorgband på vänster arm. Dottern Brita, född 1902 hade avlidit i spanska sjukan 1921.

 

Till gården hörde några tunnland åkermark och någon hektar skog. Det enda som farfar tog ur skogen var veden till uppvärmning. När huset såldes 1945 kunde den nye ägaren avverka timmer från skogskiftet för att täcka en betydande del av köpeskillingen. Jag vet inget om försäljningsvärde eller den auktion som man hade på lösegendom.

 

De två kor och de höns man hade underlättade mycket när det gällde att få mat till familjen.

Gulli berättade att farmor ofta hade svårt med att få pengar till mat, men det fanns alltid ägg och mjölk. På gården hade man också en gris. När den slaktades såldes det mesta och för pengarna betalade farfar någon form av ränta/amortering på lån som man hade. Beloppet var 168:--, och det mindes Gulli så väl!

 

Vi kom från Sofiedal till farmor och farfar genom att följa en skogsstig från Sofiedal. Den började vid Krokens, (huset på vänster sida bortanför Svedbergs) och så gick stigen hela vä-gen genom skogen tills den mynnade ut på Hedevägen. Det kunde vara 1.000, kanske 1.500 meter. Vägen gick förbi Trollberget, på något ställe där det var blött och sankt fick man hoppa på några stenar för att inte bli blöt om fötterna. Jag kan fortfarande se framför mig hur stigen såg ut, var stenarna låg och känna lukten från träd, blommor och våtmarker.

 

Den riktiga vägen till Hede gick från stan. Där vi svängde till höger upp för Petterssons backe, för att komma till Sofiedal, där gick man till vänster. Till stor del var det skog och det fanns några få lampor efter den vägen under den mörka årstiden. Man passerade en iskällare, så infarten till Hedegropen, som var ett mindre sand- och grustag där vi åkte skidor på vintrarna, förbi slakteriet på Västberga, där Anderssons bodde. Så förbi Ullbergs hus, som låg en bit från vägen, innan man kom fram till farmors hus. Efter Västberga fanns inga lampor efter vägen.

 

Den skogsstig jag beskrev, som vår gångväg från Sofiedal till Hede, gick också pappa när han som ung skulle träffa Anna.

 

När huset såldes i Hede bodde farmor och farfar först en tid i en grannes hus, Prinsens, hos tant Signe. Därifrån flyttade de till ett pensionärshem intill Volvo ovanför Västra Tullgatan. Där fanns en dusch i källaren och det uppfattades som en stor lyx.

 

Farfar dog i dec. 1949 och begravdes i Hälsingtuna kyrka. Det var kallt och blåsigt. Jag sade några ord som en hälsning från barnbarnen efter begravningen. Jag hade börjat läsa Nils Ferlins dikter och citerade Ferlin med diktorden:

 

”Det var en man som här ofta gick

Nervösa händer och stillsam blick

Rätt oansenlig man honom fann.

Men när han var borta, då märktes han.”

 

Farmor blev ensam

 

En tid därefter bodde farmor hemma hos mamma och pappa i Sofiedal. Det var där Per Olof började kalla farmor för Anna. Både Hilding och Greta kallade mamma för Anna och Greta tilltalades nog med farmor. I denna namnförbistring, valde Per Olof att kalla sin farmor för Anna, särskilt som det var lättare att uttala. Sedan tilltalade alla våra fyra barn sin farmor och farfar med Anna och farfar. Och ingen av dem hade något emot det.

 

Farmor bodde så en tid hos Ingrid och Fritz Stark på 1:a Parkgatan. Hon hade lägenheten på nedre våningen. Här sitter jag med farmor på bron till Fritz hus, kanske 1952. Jag har på mig golfbyxor som mamma sytt och en tröja som Lilli-Ann stickat. Senare flyttade farmor till Gulli och Erik i Iggesund och bodde hos dem i deras lilla lägenhet i bruksgården inte långt från järnvägsstationen.

 

Slutligen fick farmor flytta till Hudiksvall, där hon vårdades på sjukstugan vid ”inrättningen”. Där dog hon 1962, 90 år gammal. Hon begravdes i Hälsingtuna.

 

 

 

 

Anna Julia, som skulle bli min mamma

 

Mamma var född på julaftonen 1896. Hon fick namnen Anna Julia. Hon var nr. tre i syskon-skaran, före henne hade mormor fått två pojkar, John och Martin. Det är inte alldeles ointres-sant att hon hade två bröder före sig. När det var aktuellt att mamma skulle utbilda sig, och hon ville bli lärare, hade man inte råd med detta. Man skulle kosta på en utbildning av John till ingenjör och en utbildning också för Martin. Det var viktigare att sönerna fick en yrkesut-bildning. John utbildade sig till ingenjör vid Katrineholms Tekniska skola.

 

Efter sju års skolgång, på Östra skolan i Hudiksvall, var mamma färdig att gå ut i arbetslivet. Jag vet inte hur det började, men omsider fick hon arbete på Kappmagasinet, och där lärde hon sig till kappsömmerska. Hennes sömmerskekunskaper kom vi att få mycken glädje av. Vi tyckte det nog inte det när vi v ar små. Men nu efteråt är det roligt att tänka på allt hon lagade, sydde och lagade igen, så att våra kläder skulle var hela, rena och snygga. Bland kläder jag minns mamma sydde för mig är den svarta konfirmationskostym i cheviottyg som jag fick till konfirmationen. Så sent som 1947 – 1948, när jag var 18 – 19 år, sydde mamma kläder till mig. Jag minns då en sportjacka och golfbyxor i något grått, fint tyg. Den dressen hade jag på mig den tid när jag träffade Lilli-Ann, i början av vår bekantskap.

 

Anna och Hilding, hur blev det så

 

Jag vet inte hur det kunde bli så att de två blev ett par. I den intervju jag gjorde med Gulli 1980 frågade jag om hon visste hur Anna och Hilding träffades, men det gjorde hon inte. ”Hilding hade många fjällor före, men det var bra att han fick Anna”.

 

Mamma bodde i Sofiedal och hade en syster, två år yngre, som hette Märta. Det här är ett ungdomsfoto av mamma. Båda flickorna var med i Missionskyrkans jungfruförening. De var också med i församlingen, mamma sedan 1911 och Märta sedan 1916.

 

Pappa hade inte någon frikyrklig tradition inom sin släkt och familj. Snarare var det tvärtom. Han hade en kamrat i Västberga, Fritiof Andersson. Det kan ha varit så att pojkarna fick intresse för Anna och Märta, kanske man kom att besöka Missionskyrkan, först lockade av flickorna i Jungfruföreningen, senare kanske man också tilltalades av det budskap som där mötte dem. Jag vet att båda under den påverkan de utsattes för kom till ett personligt ställningstagande och en personlig tro, som de mötte bland ungdomar i församlingen i den stora trälada, som Missionskyrkan i Hudiksvall var. Fritiof Andersson, som var född 1899, blev medlem i församlingen 1918 och pappa året efter.

 

Så kanske man hade sällskap hem någon kväll, och det blev flera gånger. Det var mörkt efter vägen mot Hede och Sofiedal, och man skulle också passera kyrkogården. Där kanske pojkarna kunde vara en trygghet för små rädda flickor. Pappa var ju också fin att se på, jag tror man kan säga att han var riktigt fin. Jag kan så ana att tillgivenhet, kärlek växte och detta ledde fram till att mamma och pappa blev mina, våra föräldrar.

 

Eftersom mamma var 30 år när hon gifte sig, hade hon säkert många gånger tänkt över hur hon ville ha det. Kanske där låg en osäkerhet om Hilding var den rätta? Det var inte heller någon självklarhet att en fackföreningsman och socialdemokrat blev medlem i en frikyrkoför-samling. Jag har hört, utan att kunna hävda att det är riktigt, att man ifrågasatte pappas medlemskap i församlingen på grund av hans fackförningsengagemang och politiska uppfattning.

 

Men pappa blev snart aktiv och engagerade sig som ledare för olika ungdomsgrupper som fanns i kyrkan.

 

Frågan om personlig tro och politik var nog ofta aktuell för pappa dessa år. Ju mer han kom att engagera sig i sådana frågor, desto mer angelägna blev de. En gång i mitten av 1980-talet mötte jag Stellan Arvidsson. Jag ledde en konferens i Jönköping och Stellan Arvidsson var inbjuden för att hålla ett anförande. Han hade bott i Hudiksvall c:a 8 – 10 år från andra hälften av 1930-talet. Han var rektor för Allmänna läroverket och samtidigt stadsfullmäktiges ordförande. Han var marxist och socialdemokrat. Han var fil. dr. och hade skrivit sin avhandling om filosofen Tomas Thorild. Den fanns i bokhyllan hemma, ouppsprättad, och säkert hade pappa fått den av Stellan A. Stellan Arvidsson blev senare huvudsekreterare i den stora skolutredning, som ledde fram till den svenska grundskolan och han har setts som grundskolans skapare. Han blev riksdagsman, var författare och ordförande i Sveriges förfat-tareförbund och mycket aktiv politiskt och kulturellt.

 

Nåväl, till saken. När jag satt och åt med Stellan Arvidsson i Jönköping kvällen före konfe-rensen, var jag ju tvungen att berätta att jag kom från Hudiksvall. Vi kom att tala om stan och han berättade några minnen därifrån. Han mindes pappa väl och så berättade han att han lett en studiecirkel i marxism under dessa år. I den cirkeln var pappa med. Och pappa försökte få sin egen personliga kristna tro att gå ihop med delar av en marxism som närmast sågs som gudlös. Det var möjligt och han lyckades. ”Jag förstod honom”, sade Stellan Arvidsson.

 

Anna och Hilding gifte sig den 27 mars 1926. Först vigdes de borgerligt av rådmannen i ”sjö- och stapelstaden Hudiksvall”, Georg von Post. Lösen och stämpelavgift var 4:--.

 

Dagen efter blev det en ny vigsel och den förrättades hemma i Sofiedal, i mormors och morfars hus. I en tidningsnotis om bröllopet berättas:

 

Frikyrklig vigsel förrättades igår i brudens hem mellan herr Hilding Stark och fröken Anna Svedberg, Hudiksvall. Vigseln förrättades

enligt frikyrklig ritual av pastor Otto Andersson, som även höll ett anslående tal till brudparet och uppläste även några för tillfället av honom författade verser.

 

Herrskapet Svedberg hade inbjudit ett 50-tal gäster som rikligt undfägnades. Brudparet erhöllo ett 50-tal telegram från när och fjärran. Flera tal höllos bl.a. av stadskassör Paul Nordling, som framförde Missionskyrkans ungdomsförenings lyckönskan, vilken de båda nygifta sedan flera år tillhört”

 

Efter bröllopet hade de nygifta nära hem. Deras första hem var 1 r.o.k. 1 trappa upp i mormor och morfars hus, på husets östra gavel.

 

När mamma och pappa gifte sig godkändes inte en frikyrklig vigsel. Därför måste man först gifta sig hos en företrädare för det officiella samhället. Det var den borgerliga vigseln, hos borgmästaren på dennes kontor. Mamma har själv antecknat i sin födelsedagsbok:

 

27 mars: Borgerlig vigsel

28 mars: Vår bröllopsdag 1926. Pastor Otto Andersson med och vigde oss.

 

Det var också pastor Otto Andersson som döpte mig. Det dopbevis som mamma och pappa sparat är på flera sätt tidstypiskt.

 

Anna Karin har i gymnasiet skrivit en fin uppsats om Anna. Där berättar hon om mammas liv och bröllop, som Anna har berättat det för sitt yngsta barnbarn. Jag känner igen mycket i den uppsatsen.

 

Arbete för mamma och pappa

 

Hemma på gården fanns mormor, morfar, mammas syskon Erik och Kerstin. Erik och morfar skötte jordbruket och det åkeri som man drev med de 2 hästar som fanns. Mamma arbetade på Kappmagasinet som kappsömmerska, hon var en duktig sömmerska. Elsa har funnit anteckningar från 1916, där mamma skriver att hennes månadslön som kappsömmerska är 40:--! Pappa blev byggnadsarbetare men var nog något av diversearbetare under sina tidiga arbetsår. Jag tror att han var smeddräng på ett gjuteri en tid som ung, och den uppsättning eldgafflar, som vi hade hemma vid kakelugnen i salen, och som Elsa nu har i Bökevik, kan möjligen vara något gesällprov pappa gjorde. När han började som byggnadsarbetare var han hos olika byggmästare. Jag har en del arbetsbetyg där man kan se var han arbetat och vilka vitsord han fått. Det täcker inte allt, men kan ändå ge en föreställning om vilka sysslor han haft:

 

Åren 1915 – 1917 ..”varit anställd vid Hudiksvalls Juridiska byrå och som nu på egen begä-ran lämnar sin plats, deltagit uti å Byrån förekommande göromål, såsom inkasseringar, skrifgöromål, och ärenden på staden, därunder skött sina åligganden tillfredsställande och pålitligt, hvarför Stark, som jämväl kan skrifa med maskin och som visat sig ärlig och ordentlig, af mig till det bästa rekommenderas…. Axel Holmström”. När pappa började denna anställning var han 14 år.

 

Men pappas yrke blev byggnadsarbetarens och han lärde sig till murare. 1924 – 1927 arbetade han vid lasarettsbygget i Hudiksvall och i betyget står att han….. ”har under denna tid som förste man handhaft bruksbärning till tegelmurningen samt ut- och invändiga putsen samt å mellantiderna deltagit i diverse arbeten. Stark besitter god arbetsförmåga, har alltid varit höv-lig, nykter och skötsam såväl i som utom arbetet…”

 

I ett annat betyg från byggmästare Einar Frisk för åren 1927 till 1932 sägs att han…”alltid uppträtt oklanderligt samt visat stort intresse och påpasslighet. Han besitter mycket god ar-betsskicklighet i synnerhet i murnings- och cement och jordschaktningsarbeten. Sålunda har han alltid för min räkning fått utföra alla erforderliga sprängningar med dynamit, varvid aldrig något obehag inträffat, vilket visar hans påpasslighet och noggrannhet. Härförutom besitter Stark kunskap och skicklighet i att slipa och underhålla verktyg…”

 

Pappa hjälpte också sin svåger, Fritiof Ljunggren, som gift sig med Märta 1928, vid husbygget på Skogsvägen 4. Pappa har också sparat det arbetsintyg som Fritiof skrev.

 

Det var ett tungt arbete och långa arbetstider på byggena. Man arbetade 6 dagar i veckan. Måndag till fredag mellan kl. 7 på morgonen till 17 på kvällen. På lördagar var arbetstiden mellan 7 på morgonen och 13 på dagen. Ibland på sommaren fick vi gå med mat till pappa på olika byggen. Under vintern var det ovanligt att byggen pågick. På den tiden var det svårt att mura och gjuta med cement när det var minusgrader, och därför var byggperioden från våren fram till oktober – november. Det var så naturligt att vara arbetslös från byggen under höst- och vintermånaderna, att det inte utgick någon ersättning från den erkända arbetslöshetskassan under den perioden. Under denna tid fick pappa söka andra tillfälliga arbeten. Ibland högg han i skogen, han kunde skotta snö på vintern på olika fastigheter i stan och han kunde hjälpa Erik Svedberg att köra bort snö från stadens trottoarer vintertid. Snön kördes ner till hamnen och tippades i vattnet.

 

Någon lagreglerad semester fanns inte heller. Det kom först 1938 och gav 1 semesterdag per månad om man arbetat minst 16 dagar/månad. Semester kunde tas ut året efter intjänandet.

Den osäkra arbetsinkomsten gjorde att det ofta var ekonomiskt bekymmersamt hemma, och mamma fick på olika sätt försöka få pengarna att räcka till mat, kläder och övriga utgifter. Jag vet att pappa ibland kunde gå till Anderssons charkuteriaffär på Västra Tullgatan och köpa dyr smörgåsmat. Mamma fick förbjuda honom detta, och hon krävde att få handla själv. Jag tror att hon drev igenom sin vilja i denna del. Men att hon ibland handlade i någon annan affär än ”Koppra”, för att det var billigare, tror jag inte hon vågade berätta för pappa.

 

När vi hade köttbullar och potatis lade mamma för oss mat och det blev tre köttbullar, mycket potatis och sås. Mjölk fick vi från mormor, så det saknade vi nog aldrig. Därifrån kunde vi också köpa potatis och kornmjöl. Svedbergs odlade korn och man malde korn till mjöl vid en kvarn i Sanna, nära Sanna Gästgiveri. Till kvällsmat åt vi nästan alltid kornmjölsgröt och lingonsylt. Den gröten ”lade sig som bomull kring hjärtat”, sade mormor. På lördagarna när vi skulle få något som var riktigt gott till kvällsmat, blev det ”lillgröt”. Det var vetemjölsgröt kokad på mjölk. Man skulle inte slå mjölk på gröttallriken utan den slogs upp i ett glas bredvid. På lillgröten hade man sirap eller ”smöröga”. Jag antar att det man köpte från mormor betalade man när man hade pengar och det blev ju billigare än att köpa i affärerna.

 

Barn och boende

 

Elsa Birgitta föddes 1927 och då bodde man kvar i mormor och morfars hus. Jag tror inte det var så lätt för pappa att bo där. Han var arbetare, han var fackföreningsengagerad och han var socialdemokrat. Erik Svedberg, och jag tror också de övriga, var frisinnade och de var ju på den tiden folkpartiets kärntrupper.

 

Jag tror därför det var naturligt och nödvändigt för mamma och pappa att flytta till något helt eget. De måste ha börjat planera för detta ganska snart efter det de gift sig. Deras planer ledde fram till att man den 4 juni 1927 skrev till stadens Drätselkammare och begärde att få köpa tomten n:o 2 inom kvarteret Hörnan. Brevet var undertecknat av Hilding Stark, mureriarbetare. Brevet inlämnades till Drätselkammaren av stadskamrer Fritiof Ljunggren, som senare blev pappas svåger. Det dröjde ändå två år innan man kunde flytta från Svedbergs, till vårt hus i Sofiedal. Dessförinnan hade familjen, den 16 juli 1929, fått ytterligare ett barn, det var en pojke och det var jag.

 

Köp av tomten Hörnan 2, Sofiedal och husbygge

 

Den 26 nov. 1928 fick pappa lagfart på sin tomt. Tomten var 1.281 kvm. och priset var 640 kronor och 40 öre. I köpekontraktet, som är daterat den 19 november 1928, står att köpeskillingen till fullo är betald, och där är pappas yrkesbeteckning ”mureriarbetare”. Till lagfartsbeviset är fogat ett omfattande köpekontrakt. Från detta kan man läsa att …”köparen förbinder sig att icke påyrka skyldighet från staden att påtaga sig vägunderhåll samt framdraga vatten och avloppsledning till nu ifrågavarande tomt förutom alla träd, som nedhuggas på tomten, förbliva stadens egendom”.

 

Det var stadskamrer Fritiof Ljunggren, som på pappas uppdrag, lämnade in handlingarna till Rådhusrätten för sökande av lagfart. Fritiof hade också skrivit under köpeavtalet för stadens räkning, tillsamman med Paul Nordling och J. Bostedt. Sedan pappa ”Antagit” stadens bud undertecknade han köpebrevet.

 

Köpeavtalet var bevittnat bl.a. av Aina Lundgren. Hon var kanslibiträde hos stadskamreren. Jag lärde känna henne senare, då jag praktiserade på socialbyrån i Hudiksvall 1950.

 

Efter behandling i Drätselkammaren föreslogs Stadsfullmäktige besluta att sälja tomten n:o 2 till Hilding Stark. Det kan synas vara en stor byråkratisk omgång för att få ett beslut om för-säljning av en tomt, där tomtytan var 1.281 kvm och priset c:a 50 öre per kvm. Till köpe-handlingarna finns fogat en karta över kvarteret Hörnan n:o 2 där den avstyckade tomten är inlagd. På den kartan heter vår väg Horngatan. Gränslinjerna för tomten fastställdes av Läns-styrelsen den 4 sept. 1928.

 

I sitt brev till staden för att få köpa tomten hade pappa skrivit…”Å tomten ämnar jag uppföra ett bostadshus om tvänne lägenheter, den ena om två rum och kök, den andra om 1 rum och kök. Därest tomten upplåtes till mig ämnar jag redan innevarande år påbörja byggnadsarbetet”.

 

I köpebrevet står ingenting om att det skulle byggas ett uthus på tomten, och ritningarna på boden, som jag har, är inte daterade.

 

Som framgår av dokumentet hjälpte Fritiof pappa med många av de handlingar som krävdes för tomtförvärv, köpehandling, bygglov etc. Fritiof, som var stadskamrer, hade nära till de som fattade beslut. Här på kortet är hela familjen Ljunggren år 1935 framför huset Skogsvä-gen 4.

 

Jag har inga ritningar till huset. Däremot har jag några ritningar på ”boden”. Som jag minns den, såg den annorlunda ut än på ritningen. Det var ju bara en dörr på framsidan, medan ritningen har två.

 

Ansökan om byggnadslov gjordes den 5 juni 1928 och där står…”Undertecknad får härmed anhålla om tillstånd att enligt bifogad ritning få uppföra ett bostadshus å tomten…..” Bygg-lovet beviljades den 18 dec. 1928 och ”Denna § förklarades genast justerad”. Nu var det fritt fram att börja bygga vårt hus i Sofiedal.

 

Jag vet inte vem som ritade huset eller vem som byggde det. Jag tror att pappa gjorde allt tungt grov- och mureriarbete på husbygget själv. Pappa hade en stubbrytare hemma, och jag tror han använde den då han grävde grunden till huset. Det gjordes säkerligen för hand och allt material drogs upp från grunden med en skottkärra. När vi byggde vårt hus i Söderhamn fick vi en skottkärra av pappa. Nu finns den i Ottsjö. Den var kanske med när huset i Sofiedal byggdes?

 

 

 

Pappa var noga med att inte göra något som tillhörde andra yrkesgruppers område. Därför snickrade han nog ingenting själv. Jag tror att en snickare, som hette Einar Flöjt, gjorde det mesta av snickarearbetet. Han var ev. avlägset släkt med pappa och bodde i Överås, nära Lill-boden. Kanske morfar också hjälpte till med träarbeten?

 

Huset finansierades med ett lån från Anderssons i Västberga. Det är daterat den 1 nov. 1929 och var på 8.000:-- . Som säkerhet lämnades en inteckning i fastigheten. Ränta, 5 %, skulle betalas den 30 juni och 31 dec. Einar Flöjt var en av de som bevittnat lånehandlingen. Jag tror att han hjälpte till med snickarjobbet på huset.

 

För grunden byggdes formar och så göts källarväggarna. Husstommen bestod av stående plank. I källaren fanns två vedbodar. En med ingång från baksidan med en liten trappa ned, den andra med nedgång från farstun till lägenheten på första våningen. I vedbodarna var det jordgolv. Utanför en av vedbodarna var det matkällare. Där förvarades potatis i en stor trälåda och saft och sylt i ett skåp. Mellan de två vedbodarna låg tvättstugan. Den hade betonggolv, golvbrunn för vattenavrinning och i ena hörnet en stor tvättgryta, där man kokade vatten när det skulle tvättas. När vi barn skulle bada fick vi gå ner i tvättstugan, där kokades vatten och vi fick krypa ner i samma runda träkar, som man tvättade kläder i. Tvättgrytan var kopplad till murstocken. I trappan ned till källaren fanns hyllor på sidorna och där förvarades mat, mjölk, mat som sparats för att användas till nya rätter m.m. Det var en sällsam lukt i den trappan.

 

Vattnet till huset kom från en grävd brunn som fanns nere på Eriks täkt, utanför vår tomtgräns. Vattnet pumpades upp av en elektrisk pump. Pumpen var nedgrävd i ett gjutet rum på baksidan av huset, ner mot diket på Eriks täkt. Det var ett tungt trälock över, och det kunde man rulla av med hjälp av runda järnrör, som låg på överkanten av de gjutna väggarna. Pumpen startade när man öppnade vattenkranarna i huset. Det fanns ingen hydrofor, som höll vat-tentrycket i ledningarna. Det var rinnande kallt vatten i båda köken i huset.

 

Jag vet inte riktigt när vi flyttade från Svedbergs till det nya huset. Förmodligen var det på våren 1930. När mamma och pappa flyttade in i huset bodde vi på övre våningen. Det var en separat ingång från bron upp till andra våningen. Man kom upp till en farstu och till höger var det en dörr ut till balkongen. I farstun fanns en garderob rätt fram och intill den var ingången till köket. Till vänster var det en dörr in till rummet, som hade en vit kakelugn. I köket fanns vedspis, ett skafferi med snedtak och ett litet fönster mot husets norrsida. En liten sovalkov fanns, också med snedtak, mot gårdssidan och vägen.

 

Lägenheten på bottenvåningen hade en stor farstu, ouppvärmd, när man kom in. Till vänster var ett skafferi, till höger var köksdörren och rakt fram dörren till salen. I farstun fanns också klädhängare mellan dörrarna till kök och sal och så en trappa ner till källaren.

 

Köket hade vedspis och diskbänken hade en utslagsvask. I köket stod den blå kökssoffan mot sängkammarväggen och framför den var matbordet vid fönstret mot husets östra vägg. Soffan finns nu hos familjen Fors i Askim. I hörnet mot vägen stod ett blått hörnskåp. Där förvarades allt matporslin, och i underskåpet dukar och kanske lite kläder. Detta skåp målades senare brunt och finns nu hos Sune i Örebro. På insidan av skåpet hade mamma olika anteckningar, adresser, namnen på våra lärare och annat.

 

Sängkammaren hade en rund, vit kakelugn och i salen fanns den fina kakelugnen som pappa senare byggde om till en vacker öppen spis.

 

25 meter från huset, mot öster, låg boden. Där var förråd för cyklar, sparkar och skidor liksom för alla verktyg som pappa hade. Där var också två dass, det krävdes ju ett för varje lägenhet. Jag minns bara ett hål på varje och med en tunna under vardera. Denna tömdes när den var full och det var pappas jobb. Han gjorde det på kvällarna, så att vi skulle slippa se det och innehållet i tunnorna grävdes ner i marken på husets baksida.

 

På bodens baksida, på väggen, hängde stubbrytaren och på kortsidan mot vägen stod en slipsten. Där slipades yxor, liar och andra verktyg. Vi barn fick dra slipstenen då pappa slipade.

 

På gården framför huset, mot vägen, fanns en stor gran. Mellan huset och boden var en hög flaggstång av trä och mammas köksland. Där växte morötter, rödbetor, blommor och där fanns också ett jordgubbsland. Flaggan hissades på födelsedagar och namnsdagar Men också första maj. Pappa skulle alltid hissa flaggan själv, det fanns annars risk att man tappade flagglinan och då skulle det bli ett svårt arbete att ordna upp det.

 

I skogen, snett bakom boden mot vägen, byggdes senare en lekstuga. Jag antar att den byggdes för Elsa, men vi alla brukade vid olika tillfällen och åldrar leka där. I tonåren brukade vi gärna sova över där. Det hände att mamma satte ut smörgåsar och mjölk, då Kurt väntades hem sent (eller kanske tidigt!!) och då valde att sova i lekstugan.

 

Hur vi bodde

 

När mamma och pappa flyttade från Svedbergs och till det nybyggda huset hade man två barn, Elsa och jag, som föddes på sommaren 1929. När jag föddes bodde vi fortfarande kvar hos Svedbergs. Tant Elin har berättat att hon såg efter mig när jag var liten, och det var kanske då som jag kom att bli hennes ”älsklingsbarn”.

 

Den 30 april, samma år som jag föddes fick Märta och Fritiof sitt första barn, vår kusin Bertil. Här är mödrarna, farmödrarna Greta och Lovisa samt mormor utanför huset på Skogsvägen 4. Ljunggrens fick två pojkar till, Torsten född 1933 och Gunnar född 1935. Torsten avled 2005.

Elsa säger sig minnas att när morfar dog, i oktober månad 1930, kom Kerstin rusande hem till Anna och ropade; Pappa är död”. Vi bodde då i lägenheten på andra våningen. Bottenvåningen hyrdes ut till pastor Otto Andersson, den pastor som vigt mamma och pappa och som döpt de äldre barnen. Jag minns inte hur vi sov där uppe. Kanske mamma och pappa trängdes i sovalkoven och Elsa och jag sov i köket. Man ville nog spara på veden och inte onödigtvis värma upp rummet.

 

Familjen växer

 

Anders Sune föddes 1931, den 20 juni. Jag var då knappt 2 år och Elsa var 4 ½ år. 2 år senare, den 21 maj 1933, fick vi en liten syster, och hon fick namnen Sigrid Margareta. Hon fick

alltså sina namn efter mormor och farmor.

 

Sigrid dog fyra månader gammal och det har berättats att hon hade en svår kikhosta som tog hennes liv.

 

Det måste ha varit fruktansvärt för mamma och pappa. Arbetslöshet och svårt med ekonomin, så ett sjukt barn att vaka över och som sedan dör. Hon begravdes på samma plats som morfar, och senare mormor. Jag följde ofta mamma till graven på sommaren för att sätta blommor och göra fint på mormors grav. Jag tänkte då aldrig på att det var en gravplats för hennes eget barn och min syster.

 

Det fanns inte heller någon gravsten eller något litet kors som markerade att ett barn också begravts där.

 

Mina minnesbilder från dessa tidiga år är mycket få. Det är svårt att veta om det är något jag hört berättas eller som jag minns själv. De minnen jag har är nog mer kopplade till miljöer, hur det såg ut där vi bodde och lekte under tidiga år. Jag minns vare sig när jag fick syskon eller när vår lilla syster dog. Jag var ju ändå fyllda 4 år då, och det var stora och dramatiska händelser.

 

Kurt Erik, föddes den 22 dec. 1934 och jag tror att vi ända fram till dess, bodde kvar i lägen-heten på andra våningen. Jag minns inte när mamma kom hem från BB vid Hudiksvalls lasa-rett med Kurt. Jag får tillfälle att många gånger komma tillbaka till frågan om hur mitt minne fungerar. Att få syskon borde ju vara en stor upplevelse, sådant man borde minnas.

 

Vid sådana tankar beslöt jag fråga Torbjörn vad han mindes av att få en liten bror. Boppan (Torbjörn) var 5 år när Hans föddes. Det verkar det som om Boppans minne fungerar ungefär som mitt. På den direkta frågan om vad han mindes, när Hans kom hem, svarade han: ”Ingenting”.

 

Jag gick då vidare till Per Olof. Han var 7 år när Hans föddes, och utan att tala om vilken avsikten med min fråga var, frågade jag Per Olof: ”Vad minns du av när Hans föddes och när han kom hem?” Per Olof svarade: ”Ingenting”. Däremot kom pojkarna mycket väl ihåg när Anna Karin föddes: ” Men när Kanga föddes minns jag mycket väl. Då måste vi vara barnvakt åt Hans på morgonen och när vi skulle fara ut till Vindhem på kvällen missade vi Aramis”. Den kommentaren var identisk från de båda storbröderna.

 

Därav drar jag slutsatsen att min brist på minnen, även från händelser som var omtumlande, är en naturlig företeelse för ett barn i den ålder jag var i.

 

När vi flyttade ner

 

Jag tror att vi flyttade ned till första våningen i mitten av 1930-talet. Vi fick då en hyresgäst i övre våningen, Kristoffersson, som hade flera pojkar. Pappan arbetade på telegrafverket och alla var tekniskt intresserade. Jag tror en av pojkarna hette Holger?

 

Elsa, Sune och jag sov i köket. Två låg i den blå kökssoffan, Sune och jag, och Elsa låg nog i en sorts utdragbar säng, som fungerade som en kort sittsoffa vid matbordet på dagtid. Kurt fick säkert sova inne hos mamma och pappa i sängkammaren. Där hade de en dubbelsäng, kanske 130 cm. bred, som var vit och som man kunde skjuta ihop på dagtid, från fotändan mot den höga gaveln som var huvudändan. Den sängen fick vi överta av mamma och pappa när vi gifte oss och inredde vårt första hem på Syster Ainas gata nr. 5, Guldheden i Göteborg.

 

I sängkammaren, på den korta väggen mot salen, stod den vita byrån, med den stora ovala spegeln, som nu finns hos Kurt i Hallsberg. I salen, som bara värmdes upp när det var jul eller när det var kalas, där stod det bruna ekskåp med glasdörrar, som Kanga nu har, och dessutom ett bord i samma färg och träslag med 4 stolar. Där fanns också en bäddsoffa. Salen stod oan-vänd stora delar av året. Den togs i anspråk som sovrum först när Elsa började i läroverket och behövde få läsa läxorna i lugn och ro för sina bröder. På bilden intill, från 1937, är fyra syskon samlade på bron.

 

Det var inte så lätt att sova i köket. Pappa började jobbet på byggena kl. 7 på morgonen. Mamma hade, kvällen före, gjort i ordning matsäcken åt honom i en unikabox. Den förvarades ute i källartrappan. Jag minns hur det kändes när pappa steg upp på morgonen före 6, hur han späntade stickor och tände eld i spisen, tvättade sig vid kommoden i köket intill diskbänken, satte sig vid köksbordet och drack sitt morgonkaffe. Mamma kom säkert upp hon också och hjälpte Hilding med smörgåsar och såg till att han kom iväg. Han cyklade till jobbet varje mor-gon.

 

Lek som småbarn, arbete och våra kamrater

 

Vi hade ju som barn en underbar miljö att vara i. Vi fick vara nere hos mormor och vara med i lagårn vid utfordring och mjölkning. Vi fick ge kalvarna mjölk att dricka ur någon liten hink och vi fick hjälpa till att mata grisarna.

 

Vi fick sitta på hästryggen en slåtterdag jag, Elsa, Bertil och Sune. Och vi fick åka på hölasset under slåttern, hoppa i höet och trampa så att ladan skulle rymma så mycket hö som möjligt. Erik var snäll, vi fick åka häst med honom och vara med på olika saker.

 

När det var slakt hos Svedbergs var det spännande. Det kom en slaktare som hette Petrus. Han var liten, och det sades att han var ”kort i rocken”. Petrus bodde på andra sidan Hornån, intill Lill-boden. När grisarna skulle avlivas, brukade det bli ett förskräckligt liv, men vi fick aldrig se själva slakten, utan stängdes då in i skafferiet, innanför köket. Först när det hela var klart, fick vi gå ut och se hur man tog reda på grisen.

 

När våren kommit och snön smält sökte vi oss till Tunaberget. Där plockade vi blåsippor och så klättrade vi bland klipporna och sökte oss gömställen i små grottor, som vi kände vägen till. Där utmanade vi farorna och kände spänningen av att klättra i berg.

 

På sommaren fick vi följa med när korna skulle ut på bete på någon av täkterna nedanför oss, eller på vägen mot Överås bryggeri. Korna kunde alltid dricka sitt vatten nere vid Hornån. Där kunde vi också bada under sommaren. Det fanns två badplatser i Hornån, den ena 50 meter nedanför Westmans verkstad, där det också var ett tvättställe med brygga för mattor och grovtvätt. Den andra var till höger efter bron över ån nedströms vid Överås bryggeri. Där kunde man lägga sig i strömmande vatten mellan stenarna och låta sig svalkas. Ingenstans var det så djupt att man kunde försöka simma och drunkningsrisken var ju liten.

 

Men på våren, vid snösmältningen, forsade mycket vatten i ån. En vår satt Ivan Sandström på bron vid bryggeriet och dinglade med benen. Så fördes han med av strömmen nedför ån. Vid badplatsen kunde han ta sig i land.

 

I slutet av 1930-talet hyrde Ljunggrens en stuga ute på Hölick. Ibland fick vi hälsa på där. Man åkte med fiskebåten Nole från strömmingssundet, båten stannade vid Olmen och lastade av ström- mingslådor. När man åkte hem hade Nole med sig välfyllda strömmingslådor. På Hölick badade vi, lekte, hade vi tur kunde vi få åka med lotsbåten ut med lots till någon båt, som skulle in till Hudiksvall eller Iggesund. Ibland kunde vi också få följa med en fiskebåt och ta upp strömmingsskötarna en tidig morgon. Framförallt minns jag baden på utsidan av Hölick, den långa fina sandstranden, de stora vågorna som rullade in mot stranden. En mid-sommar tältade hela vår familj ute på Hölick, mamma hade själv sytt tältet!

 

Bilden här visar kusinerna Stark och Ljunggren på Hölick.

 

Utanför infarten till Skottens fanns en stor tall. I toppen på den fanns en ring av hopväxta grenar. Där kunde man ligga och speja utöver skogen, bläddra i Åhlén och Holms katalog där det fanns ångmaskiner, fotbollar och annat intressant. Det var aldrig svårt att hitta på lekar.

 

Vi spelade kula på våren och fotboll så länge det var barmark. En förnämlig plats att spela på var utanför Brodins. Där fanns det två tallar som växte på lagom avstånd från varandra så att de bildade ett mål.

 

På vintern åkte vi skidor, byggde småhopp, som vi kallade för duttar, och hade hopptävlingar. Täkten nedanför vårt hus var lagom brant när vi var små, för att vi skulle våga åka där. Vi hade spark och rattkälke och kunde åka på Sofiedalsvägen, som aldrig sandades vintertid. Det fanns en liten backe utanför Brodins att åka i och så hade vi ju den stora Pettersons backe, från ingången till kyrkogården och förbi rödladan nere på Hedevägen. Det var backar det, det var en fart som var så snabb, att den inte kunnat upprepas senare! Senare fick vi en långkälke, målad grön, med en fram- och en bakkälke, och ett flak som var kanske 2 meter långt. På den rymdes vi alla när vi åkte utför backarna.

 

På kortet här intill är det Elsa och jag som tränar skidåkning och Sune går före. I bakgrunden är det Brodins då röda hus som syns mellan trädstammarna.

 

På vintern kunde vi också åka skidor till Hedestugan och åka i Hedebacken men också i ”Grytan”, som var en sandgrop med branta sidor. Man åkte utför den brantaste delen av backen, så gled man upp på motsatt sida. Vid Hedebacken fanns också den fruktade ”Dödsbacken”, där man inte vågade eller fick åka förrän man blivit äldre. Det fanns två vägar att ta sig till Hedebacken på. Dels spårade vi själva, förbi farfars hus i Hede och genom skogen till Hedestugan. Den andra vägen gick från Svedbergstäkten över Benrangelsberget.

 

När det frusit till is på Lillfjärden, och isen bedömdes som tillräckligt tjock, fick vi gå ner dit och åka skridskor. På Kotorget spolades en landisbana och där åkte vi också skridskor.

 

Och alla lekar fick vi planera själva, de redskap vi behövde fick vi göra själva av de enklaste material. Och inte var det någon som skjutsade oss när vi skulle en bit längre bort och leka!!

 

De enda barn i Sofiedal, utom Starkens, var Alice Löjdström och Ivan och Ingrid Sandström. Ivan var äldre än jag, Ingrid ett par år yngre, men det gjorde inte så mycket i de tidigaste lekåren. Ivan var med och spelade fotboll, åkte skidor och allt annat. Vi hade ett skidspår över Antes täkt, bakom Brodins hus, ner till Sandströms. De var alltid snälla och vi var där hos dem och lekte ofta, både i Ingrids lekstuga, men också i uthuset till deras gård där det fanns spännande bodar att leka i. När vi senare åkte skidor till skolan fortsatte skidspåret förbi Sandströms in i skogen och kom fram på inrättningens täkt nere vid Hedevägen.

 

Alice Löjdström, gift von Reis och nu boende i Stockholm, är född 1926. Hon har en son som heter Lars. Alice har berättat att hon bodde med sina morföräldrar i Skott-Ingas lilla vita hus, nära På bilden här syns fr. v. Alice, morfar och mormor och en morbror och kusin.

Vi pojkar lekte inte så mycket med Alice. Däremot var Elsa och Alice mycket tillsammans, Alice hade en fin lekstuga och där var ”tjejerna” ofta. Elsa och Alice har haft kontakt genom åren, och Elsa berättade att Alice ringt henne på våren 2007 och tillsammans mindes de de tidiga åren i Sofiedal och Hudiksvall.

 

Bilden här är från en julgransplundring 1934, tagen med fotoblixt. Ivan och jag sitter längst fram, Alice, Ingrid och Sune där bakom.

 

Men jag fick också hjälpa till hemma med olika saker. På sommaren fick vi plocka kottar i skogen för att elda med, vi fick hämta hem kvist från skogen, hugga upp dem och trava dem utanför väggen vid vedbodsnedkastet, för att man senare skulle elda med den veden under sommaren. När pappa sågade och högg ved för vintern, fick jag kasta ner den genom fönstret till vedboden, och när jag blev äldre fick jag trava den också. Jag fick också hjälpa till att rensa land, dra slipstenen och ibland gå till Lill-boden och handla.

 

Ibland gick vi över skogen till farmor i Hede och vi kunde vara där en hel dag. Det fanns saker att göra både på vägen dit och när man kom fram. Det var en spännande väg, där man ibland fick hoppa mellan stenar för att inte klampa i småkärr, som var vattensjuka. Det fanns blommor att plocka på vägen och det var gott om bär att plocka och äta. Hade man med sig blåbär kunde man äta dem hos farmor med gräddmjölk och socker.

 

Ibland kunde Ivan Sandström följa med till Hede. Hans moster, Signe, bodde tillsammans med Prinsen, kanske var hon hushållerska, i grannhuset till farfar. Det var alltså det hus som farfar ägt först och sedan sålt till Prinsen. Sådana gånger kunde vi leka i det huset. Där fanns flera rum, en stor loge och gamla saker att leka med. När moster Signe dog fick Ivan ärva huset och han bodde där till sin död, 1995. Efter det vi gjort bouppteckning efter pappa 1983, åkte några av oss upp till Hede för att träffa Ivan.

 

Ivan dog efter en svår bilolycka i maj 1995. På vägen nedanför Tunaberget, mellan Tuna kyrka och stan, blev Ivans bil påkörd av en bil. Hustrun och deras enda barn, en vuxen funktionshindrad dotter, dödades direkt. Dottern hade i 2-årsåldern i samband med en blindtarmsinfektion felbehandlats och drabbats av en hjärnblödning.

 

Ivan skadades svårt och blev helt förlamad. Tre månader senare dog också han, i augusti 1995. Jag var på hans begravning i Hälsingtuna kyrka. Efteråt bjöd Ingrid hem mig till sig och vi fick tillfälle att prata om vad vi varit med om, som små och som vuxna. Hennes två barn hade nu fått ärva Ivans hus i Hede. Hon berättade också att den unga pojke som orsakade olyckan var ytbärgare i marinen. Bara några månader före olyckan hade han varit med och räddat liv vid Estoniakatastrofen.

 

I Västberga, på vägen till farmor i Hede, bodde Anderssons. De hade ett slakteri med två affärer i Hudiksvall. En på Västra Tullgatan i samma hus som Wiströms färghandel, och en affär bredvid biograf Röda Kvarn, på Storgatan. Vi såg Anderssons i Västberga som rika människor. De hade affär, de hade bil och deras hem var fint. Slakteriet drevs av två bröder, Rickard och Kalle Andersson. Rickard hade en pojke, Berent, eller Bebbe, som vi kallade honom. Han var en av de något äldre pojkar som var med i våra lekar och äventyr. Det var fest att få en nygjord korvring i slakteriet och gå ut i skogen och steka den i skivor på pinnar över öppen eld. Det var roligt att få vara inne hos Bebbe och leka med alla de fina leksaker han hade. Och det var roligt på vintern när vi ordnade backtävlingar i en dutt strax bortom deras hus, närmast på gränsen mot Ullbergs fastighet.

 

Bebbe dog redan år 1960. Hans grav är inte långt från mormors grav på Västra kyrkogården.

 

Hur vi firade jul

 

Julen firade vi som små hemma hos mormor i Sofiedal. Då var hela vår familj där liksom Ljunggrens från Skogsvägen och de var 5 personer. Så var det förståss mormor, Erik och Kerstin med.

 

På julafton mitt på dagen gick vi ner till mormors. Julmat var dukad i köket och skinkan kom från egen gris! Inne i salen stod julgranen. Julgransfoten var i form av en liten get. Det var en 20 cm rund ”trästock”, kanske 60 cm. lång, 4 pinnar i lika många hörn blev ben, en pinne bil-dade en kort hals. På halsen fanns en oval, plan bräda, som det målats ett par runda ögon på och så hade det limmats ett litet skägg på julgeten.

 

Efter maten skulle julklapparna delas ut. Men först skulle julevangeliet läsas. Det gjorde pap-pa. Så bad han Gud om en God jul, han bad för vänner och släkt på olika håll och nämnde dem vid namn. Martin med familj bodde i USA och för dem bad också pappa. Jag kan i minnet återkalla den särskilda röst, som pappa använde då han bad.

 

Hemma hade vi en julgran stående i salen. Den högg pappa själv i skogen. Den stod i en trä-fot, det var ju kallt i rummet så granen barrade inte. Vi gjorde själva en del julgransprydnader av papper. Det var flätade korgar, hjärtan och annat. Vi hade inga elektriska ljus utan vanliga stearinljus som sattes fast i en sorts ljusstakar av plåt. Släkten i olika kombinationer kom också till oss någon gång under julhelgen, och senare blev det julgransplundring med alla barn.

 

Vi hade flera släktingar

 

Martin Svedberg hade flyttat till USA, Chicago, i början på 1920-talet. Han flyttade tillbaka till Sverige och Stockholm i början eller mitten av 1930-talet. Martin och Ruth hade två flick-or, Vivienne och Elsie. Båda var födda i USA. När familjen kom hem var de ofta i Sofiedal hos mormor. Det var spännande när de ”amerikanska kusinerna” kom hem och man fick se och träffa dem. De kallade sina föräldrar för ”mother” och ”dad” och jag tyckte detta var fa-scinerande.

 

När Elsie gifte sig i Härnösand 1948 med en amerikansk man, Bill Hall, var jag med på bröl-lopet. Både Lilli-Ann och jag har varit och hälsat på Elsie i New York. Hon har fyra barn, alla boende i USA. En av hennes barnbarn har som ett av sina förnamn fått in namnet Svedberg, för att markera farmors svenska härkomst.

 

Ibland var morbor John och moster Elsa hem och hälsade på hos mormor. De bodde i Stockholm och hade två flickor, Birgitta och Margareta.

 

Våra sjukdomar

 

När vi var små minns jag aldrig att pappa var riktigt sjuk någon gång. Det var förkylning och feber någon gång. Var han febrig var han väldigt dålig, han kunde ligga i sängen och flämta, yra och han ville gärna ha hjälp av mamma.

 

Mamma opererades för struma någon gång i slutet av 1920-talet. För att dölja ärret efter operationen kring halsen bar hon, när hon klädde sig fint, ett halsband med stora vita pärlor.

 

Mamma fick sedan i mitten av 1930-talet magsår och mådde inte bra. Idag säger man att det är en stressjukdom. Hennes magsjukdom berodde säkert på den ängslan och oro hon kände för familj, pengar till mat och sjukdom hos barnen. Pappa var ju arbetslös långa tider, hade olika extra jobb, och säkert var inkomsterna små. Och mamma skulle få allt att räcka. Hon sydde våra kläder, hon lagade slitna kläder, hon ändrade och gjorde nya plagg av gammalt material. Kläder som jag växte ur syddes om till Sune o.s.v.

 

När hälsan sviktade och hon behövde vila hyrde vi ett par somrar en stuga på en fäbodvall i Hög, Jag tror det var en bonde i Hög, Jonas Persson i Baldra, som ägde Överbovallen. Man fick cykla till Hög, 10 – 12 km. sedan gå genom skogen på en liten skogsväg, och i en glänta i skogen låg några fäbodstugor. I en av dessa bodde vi ett par somrar. I en liten dyig, delvis igenväxt sjö, kunde vi bada. Det fanns lite djur på fäbodvallen, vi fick köpa mjölk där och så hade vi med oss vad vi behövde hemifrån. På lördagarna kom pappa på cykel till oss och han hade då med sig den mat vi kunde behöva.

 

Innan vi for till fäbodvallen konstaterades att jag fått hårlöss. Jag fick gå till Erik, som klippte mig snagg, så rensade mamma håret inpå bara huden med en särskild kam, håret tvättades och en uppföljning gjordes. Så var det slut med löss i mitt hår. Vi trodde att jag fått lössen från en klasskamrat som bodde på österstan, Ingemar Rådström. Vi gick i samma klass och då det ansågs skamligt att ha löss var det viktigt att det kunde konstateras att de kom från någon annan.

 

Från den första sommaren på fäbodvallen minns jag att jag ur tidningen Folket i Bild lärde mig utantill ”Carmencita lilla vän, håller Du utav mig än…” Jag satt på dasset på fäbodvallen och läste sången ur en tidning som låg där.

 

Något år tidigare blev också Elsa allvarligt sjuk. Hon fick vatten i lungsäcken och det utveck-lades till en allvarlig varbildning. Hon låg på lasarettet och hon genomgick en operation. När hon kom hem hade hon ett stort och djupt ärr på ryggen och jag tror att en del av ett revben på ryggen tagits bort. Som plåster på såren fick hon på sommaren åka till Edvard (mammas bror) i Sundby utanför Eskilstuna, tillsammans med mamma. Jag anar att vi var avundsjuka på henne, som fick göra en så lång resa - att resa med tåg var något att önska för en 6-årig glutt.

 

Dessa sjukdomar, och en liten dotters död, som också föregicks av en lång sjukdomstid, måste ha varit otroligt plågsamt, oroligt och påfrestande för två föräldrar, som också hade ekonomiska bekymmer. Men hos mig har det inte lämnat andra minnen än avunden inför Elsas resa till Edvard.

 

Missionskyrkan

 

Missionskyrkan och dess olika verksamheter hade stor betydelse för mamma och pappa.

Mamma var ju närmast född in i församlingen. Både mormor och morfar var med där från unga år, mammas syskon var också med som unga och för flera av dem var det ett livslångt förhållande. Kanske var det mamma som lockade pappa samma väg? Den fick dock lika stor betydelse för dem båda för resten av deras liv. Där fanns det utrymme för verksamheter som var viktiga för dem själva och av betydelse för andra. Båda var söndagsskollärare och junior-ledare. Mamma var ju med i musikförening, damkör och den stora kören, så för henne blev det mycket av sång och musik. Hon sjöng alt, och vid behov kunde hon spela orgel till den gemensamma sången. I kyrkan hade de både släkt och vänner, som man bjöd hem, som man blev hembjudna till och som man i unga år gjorde allehanda hyss tillsammans med. Dessa mammas och pappas jämnåriga blev ju viktiga vuxna personer också i mitt liv.

 

Bilden på Missionskyrkan visar huvudentrén till höger och dörren på gaveln är till lilla salen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan räkna upp några namn från de tidiga åren:

 

Stig och Elvira Johansson

Otto och Anna Bjurström

Allon Ekvall

Per Eklund

Hjalmar Höglund

Bertil Eriksson

Lisa och Paul Nordling

Jenny Johansson

 

 

Sommarlekar

 

När man börjat skolan blev sommaren och sommarloven något att se fram emot. Vi lekte i skogen mellan vårt hus och Brodins, vi var med hos Erik Svedberg och åkte häst, vi följde med och släppte ut och tog hem de 5 – 6 korna som fanns hos mormors. Så spelade vi fotboll, gjorde eld och grillade korv i skogen, korv som vi fått på Västberga-slakteriet, vi pallade äpplen på höstarna och hade nog ett fritt och roligt liv som barn.

 

Om sommaren fick vi följa med mamma och pappa ut till Gräsmaln eller Malnbaden för att bada. Jag gissar att vi fick börja i simskola när vi var i 7-årsåldern. Simskolan var i Fernes badhus, och det låg ute vid småbåtshamnen, förbi Fisklagret och sjöbodarna nere vid kanalens utlopp i storfjärden. Fernes badhus, på bilden här, var en träbyggnad, grönmålad, som stod ute i vattnet på pålar. Inne i huset fanns bastu m.m. och i mitten av huset fanns två bassänger och ett hopptorn vid den djupa bassängen. När man kunde simma fick man först ta järnmärket, och då skulle man kunna simma 50 meter. Därefter var det brons - silver och guldmärken, som stod på tur. Jag lärde mig nog simma när jag var sju år.

 

Så börjar skolan

 

Jag började skolan på hösten 1936. Skolan den stora 3 – 4 vånings folkskola låg på Bränslet, öst på stan. Dit var det långt att gå; skolvägen från Sofiedal till stan, efter Lillfjärden fram till Drottninggatan och så Trädgårdsgatan ända bort till skolan. Det var säkert 4 – 5 km. och som liten kändes det långt. På vintern, när det var kallt, var det besvärligt ibland. Visserligen kun-de man åka spark ner till Kullen, men ändå… Sofiedalsvägen plogades vintertid med häst och träplog. Det kunde vara Ante eller någon med häst från Inrättningen, som hade ansvar för plogningen. Det betydde att man ibland fick gå hela den vägen oplogad. Då var det naturligt att man, när man skulle hem, gärna stod nere vid Västra Tullgatan och väntade att någon hästskjuts skulle komma och fara mot Hede eller hem till Sofiedal. Det förekom också att vi åkte skidor hela vägen till skolan. Spåret gick då över Lillfjärdens is och genom Kålhagen.

 

Min lärare i småskolan hette Lydia Svedberg och jag tyckte att hon var snäll. Jag minns inte några problem under dessa skolår, och jag skötte mig säkert hyggligt. På lördagarna hade vi en rolig timme, och då fick man tillfälle att berätta, läsa något eller göra något som kunde uppfattas som roligt. Jag läste mycket och det var nog mest böcker från barnbiblioteket Saga.

 

En gång på roliga timmen berättade jag om Robinson Kruse. Det var en bok som jag läste mycket, jag kunde den nästan utantill. Jag minns också fortfarande de illustrationer som fanns i boken. Det var när Robinsons båt strandade utanför ön, när Fredag kom till ön och låg på knä på stranden framför Robinson, kojan och de lamadjur som Robinson tämjde och hade som husdjur.

 

På klasskortet här känner jag igen fortfarande Ivan Sjöholm, Sven Erik Wannberg, Karin Östrand, Gerd Fransson, Bo Sanderud, Bo Nilsson och Anders Sundin. Ivan och Sven Erik bodde nära skolan, och ibland kunde jag följa med dem hem. Anders Sundin sitter längst fram till höger och jag som nr. fyra.

 

Ivan och Sven-Erik blev duktiga fotbollspelare i HIF. Ivan blev plåtslagare och har gjort en bok med egna teckningar om hus på Bränslet i Hudiksvall. Han berättar också i boken om personer han minns från sina tidiga år i Hudiksvall och händelser från sin uppväxt- och ung-domstid på öster. Den boken köpte jag och när jag läst den kontaktade jag Ivan. Han hade bott i Söråker, utanför Sundsvall, under många år med familjen, men hade ensam flyttat tillbaka till Hudiksvall, där han tyckte han hörde hemma. Vi skulle träffas vid tillfälle. Men något sådant tillfälle blev aldrig av, då han dog strax efter vårt samtal. Han var förresten gift med en flicka från Sofiedal, Gun Eriksson. Hon var dotter till Manne Eriksson, som bodde inte långt från bron över Hornån, vid Westmans verkstad. Manne arbetade vid Telegrafverket.

 

Janne Olssons föräldrar hade Bröderna Olssons livsmedelsaffär på Västra Tullgatan. Där var jag och handlade bullar en gång och blev skyldig 10 öre. Det blev aldrig av att jag betalade dem och hade ont samvete länge, länge för detta. Jag gick omvägar förbi affären på vägen till eller från skolan. När Mitthögskolan firade 10- årsjubileum i mitten av 1980-talet med en middag på St. Petrilogen i Härnösand kom jag att sitta bredvid en representant för Svenska Arbetsgivareföreningen, Ulf Sundh. Vi kände varandra tidigare. Han berättade att han flyttat till Hudiksvall och köpt en bostadsrättslägenhet i huset där Spets Herrekiperingsaffär låg när vi var små. Han berättade att han bodde granne med Janne Olsson. Jag berättade för honom om historien med skulden på 10 öre och skickade med honom några kronor, som jag bad ho-nom lämna över till Janne Olsson.

 

Vi som hade långt till skolan fick skolfrukost. Den serverades i en matsal i källarvåningen, med ingång från skolans baksida. Frukosten bestod alla 6 skoldagar av havregrynsgröt. På den ströddes lite socker, som smält och bildat sockerlag när man kom fram till bordet. Mjölken serverades i en liten rund porslinsskål och man fick själv slå över mjölken på gröten. Vi fick dessutom en hård smörgåsbit och en margarinklick att själva bre på brödet. Skolfrukosten fick man betala och varje vecka, på lördagarna, fick man gå in till överläraren och betala 2:00 för en vecka. Överläraren hette Per Bratt. Honom träffade jag senare, då jag var socialchef och han var skoldirektör i Sundsvall. Vi hade våra förvaltningar i samma hus, Köpmangatan 10, till år 1977.

 

När jag efter två år slutade småskolan fick jag en ny lärare, Tyra Forsström. Nu låg fem års ”storskola” framför och det var en sammanhållen skola, med en och samma lärare i alla ämnen. Tyra hade en man som hette Gabriel och som var läroverkslärare. Jag hade nog vissa problem med den nya läraren. Jag tyckte att hon favoriserade vissa elever medan jag själv, och kanske andra, skulle hållas efter. Jag hade hela tiden känslan av att de som favoriserades var de som kom från s.k. ”bättre familjer” medan vi övriga inte värderades lika mycket. Jag tror inte det berodde enbart på vad vi presterade.

 

Anders Sundin var fortfarande min skolkamrat och honom var jag mycket tillsammans med. Hans pappa, Erik, hade Sundins skidfabrik och de bodde från början i Hudiksbacke, där den första lilla skidfabriken var belägen i en liten verkstadslokal. När sedan skidfabriken växte och flyttade till stora lokaler på Varvet, flyttade också familjen till en stor och fin lägenhet mitt emot Bergmans Järnhandel. Anders och jag åkte skidor tillsammans och vi kokade valla på trätjära, paraffin och smälta grammofonskivor. Vi hoppade skidor i backen på väster, i skogen mitt emot rödladan på Hedevägen och ibland i den lilla skidbacken bakom Galgberget. Vi tränade backhoppning också vid den backe som fanns vid Svedbergstäkten i Fridhem, där spåret mot Hedestugan gick ut för att senare passera Benrangelsberget.

 

Jag hade förmodligen medelmåttiga betyg i folkskolan, de år jag kom att gå där. Efter årskurs fyra hade man möjlighet att avlägga ett inträdesprov till läroverket.

 

Jag prövade till läroverket i juni månad 1940, i slutet av terminen i klass 4. Jag minns inte vilka ämnen som omfattades av provet. Men det var nog räkning, svensk uppsats och rättskrivning. Då man inte läste något språk i folkskolan, var det inget prov i något främmande språk.

 

Jag klarade proven och började på hösten 1940 i klass 1:5. Det betydde första klassen i en femårig realskola. Efter fem år tog man realexamen. Därefter kunde man fotsätta med gymnasieutbildning. När man tog realexamen fick man en grå mössa, liknande den vita studentmössan.

 

Dagen innan jag skulle börja i läroverket, i slutet av augusti 1940, var jag nere hos mormor och skulle hugga ved. Jag höll i vedträet med vänster hand, som jag sett de vuxna göra, och högg med höger hand. Så ville det sig så illa att jag högg mig i vänster hand och fick fara till en sjuksköterska som höll till i Änkehemmet på Västra Tullgatan. Där syddes den stora del av hud som lossnat fast med 8 – 9 stygn. Ärret efter skadan syns fortfarande och har imponerat genom åren på de flesta barnbarn. När jag kom till skolan dagen efter med ett stort bandage på vänster hand frågade den lärare som blev klassföreståndare, Carl Olerud, och som haft Elsa under ett par år: ”Har Din syster bitit dig, Stark?”

 

På bilden här har jag gått till Bertil på Skogsvägen, för att vi skulle göra sällskap till läroverket första dagen. Vi är elva år, vi har kortbyxor och läroverksmössa och jag har armen i band. Och vi skulle börja i samma klass i läroverket.

 

Vi hade en lärare i tyska som hette Gösta Bäcklund, och han var en festilig figur. Han lärde som en dans prepositioner som styr dativ och ackusativ, durch, fyr, gegen, one, um, wieder o.s.v. Han gick omkring och sjöng: ”kom kleine Mädchen tanze mit mir…” och vi hade nog ganska roligt på hans lektioner. Så länge jag var med klarade jag mig nog hyggligt också där, men så blev jag sjuk och……

 

 

 

 

 

 

Min sjukdom och hur den förändrade mitt liv

 

Vintern 1942 var det SM på skidor i Hudiksvall. Det var också SM för draghundar. Det innebar att en hund med pulka och en hundförare skulle köra en bana, kanske det var 15 km. Min kusin Ingemar och jag följde med ett hundspann en bra bit. Jag minns att spåret gick bort mot Galgberget, förbi underbacken till den stora hoppbacken.

 

Där lämnade Ingemar och jag hundekipaget och vi åkte skidor hem. När jag kom in på gården hemma, slirade jag till med skidorna och föll, och så hade jag svårt att stiga upp efter fallet. Det var den 6 mars. Jag fick hjälp, hade svårt att gå och smärtor i nedre delen av ryggen och benen.

 

Då det verkade allvarligt skjutsades jag till sjukhuset, där jag skrevs in samma dag. I sjukjournalen står: ” stark muskulär fixation av ryggen. Böjer endast lite, då smärta markeras. Rörligheten i båda höfterna är inskränkt. L.p. (lumbalpunktion.= ryggmärgsprov) starkt blodig vätska, jämnt och likformigt blodtingerad hela tiden”.

 

Jag låg på en sal för sex personer, och minns hur den såg ut, var fönstret var och att det var en rolig medpatient från Bjuråker som var skogsarbetare och som huggit sig i ett knä. Jag gruvade mig mycket för varje gång man tog ryggmärgsprov, och det gjordes var 10:e dag. Jag skrevs ut den 13 april efter att ha varit uppe ur sängen tre dagar. Jag ansågs då vara symtomfri, men kände mig fortfarande svag.

 

Under min sjukdom hade jag varit ganska svag och inte kunnat läsa något. När jag hösten 1942 skulle börja i klass tre av realskolan hade jag varit borta nästan halva vårterminen av det andra läsåret. Det innebar att jag hade mycket att ta igen när den nya terminen började och det visste alla. Och det förstod också jag och det ville jag göra. Alla visste om min sjukdom och jag var nog inte så helt återställd, som det står i sjukhusjournalen efter utskrivningen.

 

Sjuk igen

 

En kväll i januari månad 1943, var jag en kväll nere på Kotorget och åkte skridskor på den spolade landisbana, som fanns där. Vi spelade bandy, lekte vem är rädd för svarte mannen och hade allmänt roligt. Jag var ganska duktig på att åka skridskor. De första skridskorna spände man fast med läderremmar runt vristen på pjäxorna och framme i foten satt de fast mellan två upphöjningar på sidan, som man spände fast sulan mot. Nu hade jag fått köpa ett par begagnade skridskorör av en äldre kamrat, Olle Brolin, och de var roliga att åka med. Den kvällen föll jag och jag kunde inte resa mig upp. Jag lyftes upp på en spark och någon drog mig på sparken hem till Sofiedal. När jag kom hem fick jag hjälp in, då jag inte kunde gå. Jag minns fortfarande hur jag kände att det stack till i rygg och ben när jag föll, och något hände.

 

Efter detta fall hade jag samma symtom som jag hade efter fallet med skidorna i mars 1942. Jag lades åter in på Hudiksvalls lasarett, jag undersöktes på många olika sätt, man återupptog de regelbundna ryggmärgsproven. Även nu fann man blod i lumbalvätskan och läkarna visste inte vad den verkliga orsaken till mina besvär var.

 

I journalen står att jag vid intagningen den 27 januari.. ”…föll vid skridskoåkning framåt och slog i vänstra sidan. Svimmade ej, kräktes icke. Inte haft någon huvudvärk. Fått tilltagande smärtor i nedre delen av korsryggen samt i båda höftledstrakterna, särskilt den vänstra. Smärtor vid gång. Har klagat över molande, ihållande värk framförallt strålande ner mot baksidan av båda låren….Starkt fixerad i ryggen, framförallt vid böjning framåt, som kan ske obetydligt….Psyke klart, väl orienterad till tid och rum.”.

 

Överläkaren hette Knut Hallberg, och han var inte den som var särskilt öppen och villig att informera. Mamma och pappa var ju oroliga för mig. Någon gång i mars, när ingen diagnos kunde ges, ville pappa att man skulle remittera mig till ett större sjukhus, där möjligheten till diagnos och behandling kanske var bättre. Överläkaren blev arg, och pappa fick detta klart för sig. På en rond tog dr. Hallberg ilsket upp detta när han stod vid fotändan av min säng. Jag minns att jag blev rädd och tyckte det var obehagligt. Alla andra hörde ju också vad han sade om pappas förslag.

 

Under tiden på Hudiksvalls lasarett minns jag, att jag från VP-gruppen fick en bok, ”Biggles flyger västerut” av W E Johns.

 

Men det blev ändå så att jag remitterades till Gävle lasarett. En avskrift av första sidan av överläkare Hallbergs broderliga remiss till överläkare Brun i Gävle den 17 mars 1943 kan läsas här intill. Jag överfördes så till Gävle lasarett den 20 mars.

 

Transporten skedde med en särskilt till sjukvagn inredd järnvägsvagn. Jag åkte med ambulans ner till tåget och jag hämtades på samma sätt när jag kom till Gävle. Jag vet inte om jag åkte ensam eller om mamma följde med. Jag var nog rätt svag och minns därför inte så mycket. I Gävle fortsätter man olika undersökningar och jag skall citera lite ur de journaler som jag har fått fram:

 

”Status vid intagning….”huvudet kan lyftas något från underlaget, därefter är det tvärstopp, men ingen smärta….båda benens muskulatur atrofisk i sådan grad att det kan förklaras av 8 veckors sängläge…..Rygg: kan endast undersökas genom att man lägger patienten på magen. Hela ryggraden bildar en vänsterkonvex scolios med vertex i övre längdryggen….Ryggraden i sin helhet stel. Ingen tryckömhet i kotpelaren”.

 

Man fortsätter med ryggmärgsproven och är osäker vilken behandling jag kan behöva.

 

Jag hade inte så många besök när jag var i Gävle. Mamma var där några gånger, hade säkert svårt att lämna familjen och de övriga barnen ensamma hemma. Valle Stark, min farbror, bodde då i Forsbacka, 25 km. utanför Gävle mot Sandviken. Mamma, som vid besök bodde hos Valle och Ebba, cyklade då in till Gävle för att vara hos mig. Jag tror också att Valle och Ebba kom och hälsade på.

 

Elsa kom också på besök i Gävle. Jag har återfunnit ett vykort som hon skrev hem till mamma den 4 juni. På kortet står det: ”…jag skickar ett kort från lasarettet. Jag fick gå tillbaka dit och hämta mina grejor och sitta en stund inne hos syster Edit. Men nu vill jag bedja Dig, mamma, att köpa några chokladkakor i morgon hemma och ta med dem hit för det finns inga såna här. Birger vill så gärna ha några”. Då jag några dagar senare överfördes till Serafimerlasarettet i Stockholm skulle kanske mamma komma ner till Gävle och följa med på resan till Stockholm?

 

Jag minns att under min tid på Gävle lasarett försvann den svenska ubåten Ulven och det var en spännande tid när sökandet efter ubåten beskrevs i radio. Jag kunde följa denna ubåtsolycka genom att ligga och lyssna på radio genom hörlurar.

 

Från Gävle lasarett remitterades jag alltså till Serafimerlasarettets neurologiska klinik för ut-redning och den 7 juni 1943 kom jag dit. Jag antar att jag åkte sjukvagn med SJ även till Stockholm. Serafimerlasarettet låg mitt emot Stadshuset, och därför var det en kort ambulanstransport i Stockholm. När jag kom in i stora hallen såg jag många patienter med helt rakade huvuden och stora förband. Det var patienter som opererats för tumörer på hjärnan eller var förberedda för operation . Jag har inget minne av att jag skrämdes av detta.

 

Chefsläkare på Serafimerlasarettet var den världskände neurokirurgen Herbert Olivecrona

 

Diagnos och behandling på serafimerlasarettet

 

Jag har sökt och fått alla mina sjukjournaler från Hudiksvalls lasarett, Gävle lasarett och Serafimerlasarettet. För mig var det en spännande läsning. Jag visste egentligen inte vilken sjukdom jag vårdats för. Jag vet inte heller om mamma och pappa någon gång fick en diagnos på min sjukdom. Vi talade aldrig om detta hemma. Däremot talade vi om vilka verkningar sjukdomen hade på min förmåga att klara mig själv. Jag tror att det berodde att det vid denna tid inte var vanligt att fråga läkaren om sådant som han inte delade med sig självmant vid samtal. Någon rätt att ta del av sjukjournaler fanns ej och en vanlig enkel människa vågade säkerligen inte fråga efter något sådant.

 

När jag efter de första undersökningarna på Serafimerlasarettet remitterades till neurokirurgiska kliniken såg remiss ut som det går att läsa här nedanl. När jag fick journalerna bjöd jag hem en god vän, som är kirurg, Per Lindblad, och bad honom berätta för mig vad som stod i journalerna. Han hade haft dessa hemma några månader tidigare för att gå igenom dem. Per var närmast imponerad över vilka noggrant och väl skötta journalanteckningar som fanns. Han kunde följa både undersökning och operationer och förklara vad som gjorts. Han hade också tagit fram material som beskrev den tumörform som jag hade, hur den behandlades och vilken svårighetsgrad den hade. Fort farande har jag förmodligen kvar en ståltråd i kotpelaren och det innebär att jag inte kan genomgå magnetröntgen.

 

Den läkare som opererat mig i Stockholm, Lars Leksell, var en mycket känd kirurg, och han var vid denna tid docent. Han blev senare professor. Per berättade att han utvecklat en kniv för operationer, och den används fortfarande. Det var ett instrument där man med strålteknik kan genomföra operationer av tumörer ex.vis. i hjärnan. Under sin utbildningstid hade Per mött Leksell vid några tillfällen.

 

Jag har inte så många minnen från sjukdomstiden i Stockholm. Nu har jag fått stoff att bygga på mina minnesbilder genom journalanteckningarna. Vad jag ändock minns var en mycket plågsam undersökning, som jag fick genomgå. Den kallades luftskalle och innebar att man sprutade in en gas i ryggmärskanalen för att kunna få en god röntgenbild på eventuella förändringar. Det var i samband med denna undersökning, då man kunde konstatera att gasen stoppade vid nedre delen av ryggraden, som man anade att det var en tumör som utgjorde hindret. Det visade sig att tumören började där gaspelaren stoppades. Efter luftskallen fick man ligga ett dygn med huvudet lågt och fötterna högt. Och jag minns vilken fruktansvärd huvudvärk jag hade. Av de två operationer jag genomgick har jag inga minnen, jag minns inte att jag hade ont eller andra obehag efteråt.

 

Ett litet utdrag ur sjukjournalen efter den andra operationen ser ut så här. Man konstaterade alltså att jag hade en tumör på ryggmärgen. Den diagnosen hade aldrig ställts vid tidigare undersökningar i Hudiksvall eller Gävle. När diagnosen var ställd bestämde man sig för opera-tion. Jag kan utläsa att man först gjorde ett ingrepp och frilade tumören. Man tog ut en del av den för att skicka den för bestämning och för att se om den var ”malign”. Därefter sydde man ihop såret och jag fick ligga och vänta på svar.

 

Vid den andra operationen, efter en vecka, frilades tumören och den skars bort. Det visade sig att man inte kunde avlägsna den helt då den växt fast under en del nervtrådar i ryggmärgen. Hade man tagit dessa delar av tumören fanns risker för att andra skador på vitala nervcentra skulle uppkomma. Operationen avslutades och kunde nog betraktas som lyckad. Den första operationen gjordes den 1 juli och den andra den 6 juli. Under mellantiden hade man sänt tumören till patologen för mer slutgiltig bestämning. Utlåtandet sade att tumören....."troligen tillhörde ependymon-gruppen”.

 

Efter den andra operationen och tre veckors återhämtning av krafter fick jag åka hem och blev utskriven som hyggligt återställd. I journalanteckningarna står det:

 

Kort beskrivning från journalanteckningar inför utskrivning

 

26/7, /Graf/ Slutanteckning

Efterförloppet tillfredsställande. Såret u.a. Har sedan en knapp vecka varit uppe.

 

Subj. Ingen värk i vila eller några smärtor vid rörelser; endast kvarstående stelhetskänsla i rygg och knäveck. Tycker att grova kraften i knävecken förbättrats.

 

Obj.. Ryggen alltjämt mycket stel, kan endast göra antydan till framåt-nedåtböjning genom att något öka thoracalkyfosen; lumbalpelaren fullständigt styv. Gång: Betydligt bättre än före op. Kan gå utan käppar. Synes under gång icke kunna hålla bäckenet fixerat till den stödjande extremiteten, utan det hela får bilden av bilateral gluteus medius-pares. Någon sådan torde väl dock icke föreligga. Lasègue: Stoppas bilat. vid 20 gr. på grund av stramning i knävecken.

Utskrives till hemmet”

 

Skriftlig dokumentation

 

När jag gått igenom en del dokument och brev från sjukdomstiden har jag funnit några brev, som mamma skrivit till pappa och till mig. Jag hittar också ett brev som jag skrivit till mamma. När jag läser dessa brev, ser jag hur osäkert minnet är och så mycket som hänt som inte lämnat spår i mitt minne. Jag skall därför citera lite ur dessa brev:

 

Den 25 juni 1943 skrev jag ett brev från Stockholm hem till mamma. Det var samtidigt ett svar till Elsa, så tydligen hade hon skrivit till mig. Jag berättar i brevet att jag flyttat till en ny sal, där det finns 7 sängar. En pojke med samma sjukdom som jag har det svårare, han kan inte gå alls. Jag trivdes bra, men hade ofta väldigt ont. Jag fick smärtstillande tabletter och en natt fick jag en spruta, så jag sov ända till morgonen. Den nya salen var på en kirurgavdelning, så tydligen väntade jag på operation: ” Jag tror inte det blir operation denna vecka”, och brevet andas ingen rädsla för en kommande operation. ”I midsommar var inte moster Ruth upp och det tycker jag var bra, så kanske dom kunde vara ute och ha lite roligt… .nu slutar jag med många hälsningar till Er alla och en stor kläm till Dig från Birger”

 

Pappa var ju inkallad denna tid och i några brev till honom berättar mamma om hur det var hemma, hennes oro för mig och hur svårt det var att få pengarna att räcka till mat för familjen.

 

Den 1 juli skriver mamma till pappa

 

Min kära Hilding

Du väntar väl få höra något angående Birger… Han har opererats idag, de ringde från Serafimern i går kväll o. talade om det, de brukar alltid meddela i förväg när det gäller operation. Nu har jag nyss ringt o. frågat hur det gått o. det var bra efter omständigheterna. Han hade varit duktig och det har han ju varit hela tiden…. Det har varit en orolig natt o. dag nu igen. Om allt går bra så kanske Elsa får fara ner och hämta honom…. Ruth skrev att han hade gått ned i vikt igen 35.1 o. det är ju gräsligt… Hoppas hon skriver nu igen så vi får höra vad hon tycker.

 

I mammas brev spåras mycket av ängslan oro och frågor om mening med det som sker och samtidigt får hon hålla mycket inom sig själv. Jag hade aldrig någon förståelse för att jag var allvarligt sjuk och visste först långt upp i åren att jag kanske inte skulle överleva. Det var först när jag fick journalerna som jag fick insikt om att jag haft en tumör, som kunde ha varit allvarlig.

 

Jag tror att mamma och pappa hade stort stöd och hjälp av farmor och farfar, syskon och vänner. Det stödet upplevdes nog starkt också från sina vänner i Missionskyrkan.

 

Sedan tror jag också att de tre andra barnen, mina syskon, genom sin närvaro, genom det arbete de gjorde och all hjälp de gav mamma var en avlastare för ångest, oro och rädsla.

 

Så får jag åka hem

 

Så fick jag åka hem, mitt i sommaren, den 26 juli och även denna gång med en sjukvagn på tåget. Jag hade då legat på de tre sjukhusen sammanlagt i sex månader, och bara kunnat vara uppe ur sängen den sista veckan. Jag minns inte om jag var ensam eller om någon följde med. Det var högsommar och Kurt har berättat att han minns hur svettig han blev, när han cyklade ner till järnvägsstationen för att möta mig och se när jag återkom till Hudiksvall.

 

När jag skrevs ut från lasarettet i Stockholm vägde jag 36 kilo. När jag läste detta i journalerna, ringde jag till Christoffer på Segelvägen och frågade hur mycket han vägde. Han var då lika gammal som jag, 14 år, när jag kom hem från Stockholm. När han återkom från badrummet och vägningen sade han att han vägde 56 kilo. Av det drar jag slutsatsen att jag hade mycket svag muskulatur när jag kom hem. Första tiden orkade jag inte mycket, utan fick bäras ut för att ligga i solen på gräsmattan vid flaggstången.

 

Slut på skolan

 

När jag blev sjuk i januari 1943 hade jag börjat termin 6 i realskolan. Jag kom att gå där bara några veckor, då jag togs in på sjukhuset igen den 27 januari. När jag kom hem från Serafi-merlasarettet i slutet av juli, var jag inte i stånd att fortsätta skolan. Jag tror inte heller att jag ville det. När jag återvann mer och mer av hälsan under slutet av 1943 och början av 1944 minns jag inte hur vi tänkte om min fortsatta utbildning. Jag tror att intresset för återvinnande av hälsa var det som gällde. Och så var det slut med min skolgång, det som skulle kunna kallas obligatorisk skolgång. Den utbildning jag kom att skaffa mig senare, fick jag planera själv.

 

Jag har några betyg kvar från läroverket, och det var inga betyg som det fanns skäl att vara stolt över. De var mycket slätstrukna och alla terminerna hade jag underkänt i välskrivning. Samma var förhållandet i Ordning. Jag tror att jag inte ville att pappa skulle se det och därför är det mamma som skrivit under, som förälder, att hon fått betyget uppvisat för sig.

 

Uppföljning av sjukhusvården

 

Många år efter min sjukdomstid fick jag ge årliga rapporter till Serafimerlasarettet om mitt hälsotillstånd. Jag förstår nu, att det var för att inte hela tumören kunde avlägsnas. Man ville då få reda på om den återkom och eventuellt påverkade mig. Men jag har inte känt något obehag från ryggen när jag omsider tillfrisknade och blev starkare. Jag har väl alltid varit stel och haft vissa svårigheter att böja mig obehindrat. Och jag har varit rädd att slå mig i ryggen om jag skulle falla. Många år efter min sjukdom, under vintertid, gick jag med händerna på ryggen för att kunna ta emot mig om jag skulle halka och falla.

 

Det finns några svar på förfrågan från sjukhuset, som pappa skrivit, och som markerar en stor glädje för mitt tillfrisknande. Den 25 okt. 1943, när jag varit hemma tre månader, då skriver pappa ett brev brev till sjukhuset, där man anar fortfarande en oro för hur min hälsa skall utvecklas. Men samtidigt en stor glädje och tacksamhet för att min hälsa är så pass mycket bättre. Och det var naturligtvis en glädje och lättnad som mamma delade med pappa.

 

Pappa fortsätter att skriva till Serafimerlasarettet och berätta om hur min hälsa utvecklar sig.

I nov. 1944 säger han att jag är frisk

 

”Arbetar gör han varje dag med t.o.m. grovarbeten i både jordbruk och åkeri. Hans vikt är nu 56 kg.”

 

I nov. 1945 skriver pappa …”Han har nu arbetat som jordbruks- och åkeriarbetare över ett år och det synes ej något som helst fel på honom. Som det nu ser ut så tycks han icke få något som helst men av sin sjukdom.”

 

I jan 1948 skriver pappa igen och säger att jag mår bra och är till synes frisk. Så avslutar han brevet ,med ett tack igen: ”Jag ber också att få framföra mitt varma tack för vad som gjordes för honom och hans sjukdom då han vårdades där nere.”

 

I ett brev i okt. 1951 styrker pappa min goda hälsa med att säga……

”Han har både livförsäkring och sjukförsäkring”.

 

Vid denna tid kunde man inte få en sjukförsäkring, om man inte med läkarintyg kunde styrka att risken för sjukdom inte var större än för normalbefolkningen. Samma var förhållandet med livförsäkringen. Innan dessa två försäkringar kunde tecknas för mig, krävde försäkringsbolagen läkarutlåtande från Serafimerlasarettet. Premierna för dessa försäkringar betalades månatligen av den försäkrade. Det var före den allmänna sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen.

 

I fortsättningen kom jag själv att lämna upplysningar om min hälsa till Serafimerlasarettet.. Den sista rapporten sände jag i febr. 1962. Vi skulle just flytta till Söderhamn. Jag hade då hustru och 3 barn. I den rapporten skrev jag att jag ”är fullt frisk och arbetsför”.

 

Att återvända till hälsan

 

När jag kom hem från Stockholm och blivit utskriven från sjukhuset var jag mager, svag och i ganska stort behov av hjälp med det mesta. Kurt har berättat hur man fick hjälpa mig ut hemma soliga dagar för att jag skulle kunna ligga i en solstol för att få sol och frisk luft. Många frågetecken fanns nog. Men först måste jag bli stark och återvinna förlorade krafter.

 

Läs vidare i Händelser i stora världen