2. Så minns jag…… 1943 – 1954

 

Att återvända till hälsan

 

När jag kom hem från Serafimerlasarettet i slutet av juli 1943 hade jag nyss fyllt 14 år. Jag var svag efter åren av sjukdom, jag hade svårt att gå och behövde bygga upp min hälsa från grunden. Elsa gick i gymnasiet och skulle ta studentexamen om några år. Sune gick i realskolan i klass 2 av den femåriga realskolan. Kurt gick i folkskolan på Bränslet. Det var fortfarande krig och det var nästan två år tills det andra världskriget skulle vara slut. Men krigslyckan hade vänt för tyskarna och jag minns att vi inte längre var rädda för att det skulle bli krig hos oss. Vi gjorde fortfarande mörkläggningsövningar hemma. Man hade en sorts mörka papprullgardiner, som skulle dras ner så fort man tände lyset inne i huset. Annars kunde ljuset vara synligt om främmande flygplan kom för att släppa sina bomber.

 

Också från denna tid är mina minnen svaga, jag minns inte heller i tiden när jag återvunnit krafterna, när jag kunde börja gå, när jag kunde vara ute med kamrater och när jag började fundera över fortsatt skolgång och återupptagande av utbildning. Det var inte heller fråga om någon form av rehabilitering på ett genomtänkt sätt och med stöd från sjukhus eller den medicinska professionen. De uppgifter som idag sjukgymnaster och terapeuter har, var okända vid denna tid. Förmodligen fick jag klara mig själv, jag fick gå så långt jag orkade, jag fick hjälpa till hemma med att t.ex. bära upp ved från källaren, jag fick, allteftersom krafter och muskler återvände, delta allt mer i det dagliga arbetet. Sådana vardagssysslor var nog innehållet i min rehabilitering.

 

Att vara hemma och börja arbeta

 

Under den här tiden, när jag kommit hem från Serafimerlasarettet, bodde hela vår familj i de två rum och kök, som vi hade på första våningen i huset. Lägenheten uppe hyrdes ut till en familj, Göte Engström, och de hade två flickor.

 

När pappa inte var inkallad hade han jobb på olika byggen. Fortfarande var det från våren till hösten, och under andra tider hade han olika tillfällighetsarbeten. Mamma fick bära alla be-kymmer för ekonomin. Jag vet att under tider pappa var inkallad arbetade hon som städerska i stadens kontorslokaler. Förmodligen hade, Fritiof Ljunggren, som var stadskamrer, hjälpt henne att få arbetet. Det var städning tidiga morgnar eller kvällar. Mamma vågade nog aldrig tala om för pappa, att hon hade detta städningsarbete. För honom skulle det ha varit en katastrof att hans hustru skulle tvingats arbeta utanför hemmet för att bidra till familjens försörjning Det tolkades som att han, som man, inte kunde klara försörjningsansvaret för hustru och barn.

 

Erik hade sedan mormor dött 1942 anställt en hushållerska från Hög, Stina Persson. Hon skötte hushåll, ladugård och utearbete, och Erik drev nu både det lilla jordbruket och en åkerirörelse med två hästar. Han hade olika körningar i stan. Han körde virke från Överås såg till olika byggen, han hade ansvar för bortforsling av löv och skräp från stadens parker och han körde sopor från några fastigheter i stan. bl.a. från Hudiksvalls Nyheter och Lindegrenska fastigheten, där Palmérs ur- och optikaffär och Calle Nilssons Herrekipering låg. Någon gång under våren 1944 började jag gå ut med räkningar från Erik till olika kunder som han utfört arbete åt. Han skrev räkningarna för hand, jag fick en bunt och cyklade runt i stan för att dela ut dem. För detta fick jag ibland en liten peng från Erik.

 

Erik drev nu både det lilla jordbruket och en åkerirörelse med två hästar. Han hade olika körningar i stan. Han körde virke från Överås såg till olika byggen, han hade ansvar för bortforsling av löv och skräp från stadens parker och han körde sopor från några fastigheter i stan. bl.a. från Hudiksvalls Nyheter och Lindegrenska fastigheten, där Palmérs ur- och optikaffär och Calle Nilssons Herrekipering låg. Det är det kvarter som sedan kom att kallas Dahlströms Center.

 

Någon gång under våren 1944 började jag gå ut med räkningar från Erik till olika kunder som han utfört arbete åt. Han skrev räkningarna för hand, jag fick en bunt och cyklade runt i stan för att dela ut dem. För detta fick jag ibland en liten peng från Erik. Jag fick också liknande uppdrag från en handelsträdgårdsmästare i Furulund, mellan skidstadion och Västberga. Trädgårdsmästaren hette Erik Svanberg, han stammade, och i behov av någon som hjälpte sig att bära ut räkningar. Jag fick också hjälpa honom med försäljning av grönsaker och blommor på Salutorget på lördagarna. Erik Svanberg var frisksportare, och jag fick därför också hjälpa honom att sälja tidningen ”Frisksport”. Också dessa uppgifter gav mig lite pengar, och jag har en känsla av att jag alltmer kunde skaffa mig de egna pengar jag behövde. Jag kan förstå, att detta sätt att leva gjorde att kropp och muskulatur växte till och jag orkade allt mer Förmodligen var det ett sätt att rehabilitera kroppen som var det allra bästa. Jag fick arbeta med olika saker så mycket jag orkade och jag hade tillfälle att vila och säga ifrån när jag blev trött. Alla visste ju om att jag varit sjuk och inte orkade obehindrat.

.

Vid den tidpunkten har jag tydligen börjat arbeta alltmer och regelbundet hos Erik och fått ett ökande ansvar för olika uppgifter från honom. Jag arbetade nu 6 dagar i veckan och började klockan 7 på morgonen. Jag hade ju nära till arbetet. Jag fick också äta hos Erik och jag hade säkert några tior/vecka i lön för det arbete jag utförde.

 

När pappa inte var inkallad hade han jobb på olika byggen. Fortfarande var det från våren till hösten, och under andra tider hade han olika tillfällighetsarbeten. Mamma fick bära alla bekymmer för ekonomin. Jag vet att under tider pappa var inkallad arbetade hon som städerska i stadens kontorslokaler. Förmodligen hade, Fritiof Ljunggren, som var stadskamrer, hjälpt henne att få arbetet. Det var städning tidiga morgnar eller kvällar. Mamma vågade nog aldrig tala om för pappa, att hon hade detta städningsarbete. För honom skulle det ha varit en katastrof att hans hustru skulle tvingats arbeta utanför hemmet för att bidra till familjens försörjning Det tolkades som att han, som man, inte kunde klara försörjningsansvaret för hustru och barn.

 

Vad gör man som åkaredräng

 

Erik hade två hästar, Lotta och Dora. Lotta var en svart häst, en blandning av nordsvensk och grövre arbetshäst och Dora var en brun, högväxt och snabb häst, som det gick lättare att få att springa. Jag fick sköta hästarna i stallet, rykta, mocka ut, sköta seldon och ta med dem till Sjölins gjuteri när de skulle skos. När jag började utföra körslor, fick jag fara till Sanna med säd, som skulle malas till mjöl. Jag körde då förbi hemma, svängde till vänster mitt för Skottens och förbi Överås Bryggeri vid Hornån och sedan vägen till Sanna. Det kunde vara 4 – 5 kilometer. Jag väntade medan säden maldes och fick hjälp att lasta på säckarna på den fjädervagn som användes. Så vände jag åter hem med en känsla av stolthet.

 

Så utvecklades mina uppdrag. Jag började köra virke från Överås såg. Det var ofta nysågat formvirke till de många hus som började byggas efter kriget, 1945 - 1946. Man lastade 65 – 70 kbf. nysågat virke, spände fast det med kättingar och en ”björn”, och så bar det iväg. Jag minns att jag körde till byggen nära Kotorget och ända bort till Åvik.

 

Jag fick köra sopor och avfall från Hudiksvalls Nyheter, Lindegrenska fastigheten och flera ställen. Det var inte alltid trevligt, det luktade illa på sommaren och körningen gick genom stan, efter Lillfjärden till sopstationen över ån bortanför Glysisvallen.

 

På vintern körde vi snö från trottoarerna i centrala stan. Efter lastning körde vi ner till hamnen där snön tippades över kajkanten och ner på isen. Jag har ett minne från denna tid. Jag skulle koppla skaklarna till släden inne på Nyheternas gård. En grov länk skulle träs i kälken och sättas fast med en böjd träbit som lås. Innan jag hann få dit låset drog hästen iväg. Nageln på mitt högra pekfinger kom i kläm och drogs bort. Efter den händelsen är nageln på fingret skrovlig och ful och skapar en del obehag. Skott-Ante, här med hästen Baltzar, kan illustrera hur det kunde se ut, när man körde snö vintertid. Ibland hade vi med oss rena sopor hem och tippade dem bakom vårt hus. Tanken var att där skulle fyllas ut och planteras fruktträd och sås en gräsmatta. Så blev det också, och den planteringen fick mamma av barn med familjer som 60-årspresent 1956.

 

En vinter var jag med Erik ute på Hornslandet och körde timmer i skogen. Vi hade hästen Dora med oss, bodde i en skogskoja, lagade mat och sov där hela veckorna. En skogsarbetare från Delsbo, som låg i samma koja, berättade historier och var mycket rolig.

 

Erik hade också en vedkap och med den körde han omkring till olika fastigheter och kapade upp ved i lämpliga längder för att passa till vedpannorna. För dessa uppgifter hade han ett par man anställda. Ibland fick jag också vara med och det var ett av de mest trista arbeten jag haft.

 

När Erik skaffade jeepen började jag köra den också. Från början med Erik vid min sida, men sedan fick jag ofta köra den ensam med olika körningar hela dagarna. Till dragkroken kopplades en tvåhjulig släpvagn och på den kunde man lasta mer än vad en häst orkade dra. Jeepen kunde köras med 2-hjuls eller 4-hjuls drift. Med en liten spak på golvet vid förarplatsen lade man in 4-hjulsdriften, när detta behövdes. Jag kunde backa in med jeepen på smala bakgårdar utan att skada vare sig grindstolpar eller husväggar.

 

Jag var kanske 16 år när jag började köra jeep, och det är lätt att förstå att jag roades av det, och att kamrater såg på det med viss avund. Även om de gick i realskola eller gymnasium ville de ibland utnyttja mina tjänster som chaufför. Men det fanns också de som ifrågasatte det riktiga i att jag körde. Det fanns i Hudiksvall en polis, som hette Karl Jönsson. Han kom fram till mig en gång, när jag lastade löv i parken nedanför stadshotellet och sade: ”Nu är det nog bäst Stark att Du slutar att köra jeepen. Annars skall jag tala med Svedberg”.

 

Jag fick också låna jeepen och köra själv utanför arbetet. På bilden här ovan är det jag, Elsa, Aina, Birgitta och Märta Höök som är ute och åker. Jag blev på så sätt en tillgång för mina kamrater som gick i skolan. Bertil Ljunggren, Elsa och andra skjutsades, vi körde ut till SMU:s sommarhem Ansgarsbo, och jeepen var full med folk. Jag fick skjutsa Elsa hem från stan, när hon tagit studentexamen, jeepen var blomsterprydd och Elsa satt där och vinkade till alla. Så fick jag också vara chaufför åt Sune, när han tog sin studentexamen. Men då hade jag slutat hos Erik, jag hade körkort och var ute och skaffade mig praktik för en kommande egen yrkesutbildning

 

Jag körde också ofta ut till Ljungbostrand, Ljunggrens sommarhus på norra sidan av Hudiksvallsfjärden, några kilometer innan Lingarölandet börjar. Och då kunde också Bertil få provköra. I sin dagbok på Ljungbostrand skrev Fritiof Ljunggren den 23 juni 1948: … ”flyttade vi ut. Birger Stark körde jeepen med släpvagn från staden kl 14.30… Bertil följde Birger till staden ty han fick köra jeepen”

 

Med ökad osäkerhet om framtiden

 

Jag trivdes bra hemma, med arbetet hos Erik och alla kamrater jag hade. Jag hade ju lärt mig köra med jeepen, och ju närmare jag kom 18-års åldern blev det aktuellt att tänka på körkort. Jag ville ju ha ett sådant, både för att kunna köra jeepen utan att störas av poliser, men också som en form av vuxenbekräftelse. Jag anmälde mig till körskola och körde en timme. Det gällde ju att kunna behärska en riktig bil vid uppkörningen, och vi kände ingen som hade en bil, som jag kunde träna på och köra upp med. Den bil jag körde upp med var en stor amerikanare, märket Hudson, med många hästkrafter under motorhuven. Vid uppkörningen fick jag stanna mitt i backen upp från Sjögatan till Storgatan, mitt framför Dr. Erwalds mottagning. Det var ingen svårighet att starta i backen, med den motorstyrka som bilen hade. Den andra övningen jag minns, var att backa runt den lilla park som ligger nedanför Stadskyrkan mot Skvallertorget. Det var en backning som kombinerade att starta i motlut och runda ett hörn upp mot kyrkan och inte stanna med större avstånd från trottoaren än 50 cm. Jag klarade det, och körkortet var mitt. Jag tog det när jag var 18 år och två veckor gammal.

 

Körkortet utställdes på arbetaren Birger Stark.

 

Jag hade börjat tänka alltmer på hur mitt liv skulle kunna se ut på lite längre sikt. Elsa hade tagit studentexamen 1946, den första i släkten. Det var stort för mamma och pappa, men också för övriga släktingar med namnet Stark. Hon hade vikarierat ett år som lärare i Hedesunda och skulle börja en lärarutbildning på folkskoleseminariet i Falun. Bertil och de flesta av mina kamrater gick i gymnasiet.

 

Jag hade en begynnande känsla av underlägsenhet och självosäkerhet. Mina tankar började rikta sig mot studier vid någon folkhögskola. Jag hade fått kunskap om Folkhögskolan i Härnösand, jag sökte dit och fick plats. Jag visste att det handlade om två årskurser, det var fråga om en bred utbildning som framförallt gav kunskaper och inte var så hårt styrd av betyg som den vanliga gymnasieskolan. Jag minns inte mycket om kostnader och hur jag tänkte finansiera skolan. Klart var att mamma och pappa inte kunde kosta på mig några stora summor.

 

Pappa och mamma under efterkrigstiden

 

Efter kriget blev det ordentlig fart på byggandet i hela landet. En stor befolkningsomflyttning påbörjades inom landet. Allt fler flyttade från landet in till städerna, från Norrland till städerna söderut. Bostadsbristen blev skriande och många unga, som ville gifta sig kunde inte få en egen lägenhet. Trots den stora satsningen på bostadsbyggandet var köerna till lägenheter stora och långa. Pappa fick arbete och jag minns, att han var på byggen vid Kotorget, ”Snus-Friskens”, på Södra Vägen i backen före OK-macken och på många andra ställen. Det betydde att ekonomin förbättrades och vi behövde inte längre hyra ut en lägenhet i vårt hus. Jag tror att mamma och pappa började tala om att reparera huset, kanske få badrum och centralvärme. Med detta följde att även wc skulle kunna installeras.

 

De började tala om att dra in telefon också, och vi barn understödde förstås detta. Det var på många sätt obekvämt att få telefonbud från Erik, att gå ner dit för att ringa samtal till vänner och bekanta. Så fick vi då slutligen telefon, och numret till oss var 1647.

 

Pappas politiska och fackliga uppdrag

 

Under hela vår uppväxttid har pappa varit engagerad i olika politiska uppdrag. Jag har inte varit medveten om omfattningen av dessa uppdrag och inte heller hur länge de pågått. Arkivarien på Hudiksvalls kommunarkiv har hjälpt mig att ur gamla handlingar kartlägga vilka uppdrag pappa haft. När jag tar del av alla dessa förtroendeuppdrag blir jag imponerad. Under åren 1935 tills han fyllde 67 år, 1966, var han politiskt verksam. Här nedan kommer samman-ställningen av förtroendemannauppdragen:

 

Stadsfullmäktige ledamot 1935 – 1946 ledamot

Arbetslöshetskommittén 1938 – 1944 ledamot

Stadsfullmäktiges beredningsutskott 1940 – 1946 ledamot

Lönenämnden 1940 – 1946 ledamot

Pensionsnämnden 1935 – 1941 suppleant

1942 – 1963 ledamot

Socialvårdsnämnden 1944 – 1947 suppleant

Byggnadsnämnden 1942 – 1946 suppleant

Fastighetstaxeringsnämnden 1945 – 1945 ledamot

Läroverkets lokalstyrelse 1946 – 1955 ledamot

Drätselkammaren 1946 – 1960 suppleant

Samfällda drätselkammaren 1948 – 1955 suppleant

Hudiksvalls 6:e taxeringsdistrikt 1959 – 1964 suppleant

Hudiksvalls norra fögderis

särskilda taxeringsdistrikt 1965 – 1967 suppleant

 

Utöver de politiska förtroendeuppdragen hade han fackliga uppdrag. Någon gång i början av 1940-talet blev pappa ordförande i avd. 88 av Svenska Murareförbundet. Det innebar ett förtroende att företräda och hjälpa medlemmar och att förhandla om löner och anställningsvillkor. Det var många som kom hem till pappa och talade med honom. Mätningsmannen för ackordsmätningar var från Iggesund och hette Eriksson. Han kom ofta hem till Sofiedal för att tala med pappa om mätningsfrågor, tolkningar av avtalet vid ackordsmätning o.s.v.

 

Avdelningen hade möte varje lördag på kafé Mimer. Det låg i IOGT-huset intill parken vid Stadshotellet. Dit skulle medlemmarna komma varje vecka för att betala ”kontinenten”, som var avgiften till fackföreningen och arbetslöshetskassan.

 

Pappa hade stort förtroende som fackföreningsman. Någon gång under 1940-talet valdes han in i förbundsstyrelsen för Svenska Murareförbundet. Det innebar att han fick fara till Stockholm med jämna mellanrum för styrelsemöten. Vi retade honom för detta, när vi blev lite äldre. Han var också med i något utskott av förbundsstyrelsen. Det kallade vi för ”Förstärkta” och länge skojade mamma och vi andra med pappa om detta. Det var ett skämt som Lilli-Ann också var med och tog över, när hon omsider blev allt mer välkomnad till vår familj.

 

När pappa fyllde 50 år uppvaktades han av företrädare för förbundet. Den vas han då fick, designad av Stig Lindberg, har vi stående uppe på vår bokhylla. Det var då aktuellt att Murareförbundet skulle gå samman till ett stort Byggarbetareförbund. Pappa stödde en sådan utveckling och harangerades av förbundskassören Sture Edenfeldt för både mod och framsynthet i det ställningstagandet. På bilden här är murarförbundets kassör hemma och uppvaktar pappa på hans 50 års dag.

 

Pappa var alltså länge med i stadsfullmäktige och hade andra förtroendeuppdrag. I praktiken innebar det att han cyklade hem från arbetet, tog av sig arbetskläderna och hängde dem på en krok inne i sängkammaren, tvättade sig vid kommoden i köket och cyklade tillbaka till olika sammanträden och möten. Sedan var han hemma vid 22-tiden och skulle så upp igen kl. 6 på morgonen för att börja en ny arbetsdag kl. 7! När jag tänker tillbaka förstår jag vilket slit han hade, vilket engagemang för fackförening och samhällsfrågor som fanns hos honom. Jag blir djupt tagen, när jag tänker tillbaka på det och försöker föreställa mig hur hans arbetsdagar såg ut. Att hans rygg utsattes för förslitning i det hårda arbete han hade är inte svårt att förstå. När han till sist fick diskbråck i mitten av 1950-talet och tvingades till operation, måste han sluta som murare och söka sig en ny utkomst.

 

Mamma hade aldrig något regelbundet lönearbete utanför hemmet. Det innebar inte att hon var sysslolös. Hon skötte egentligen allt hemma; pappas och våra kläder, sydde och tvättade, sådde och rensade under vår, sommar och höst, plockade bär och kokade sylt och saft varje höst och hjälpte också andra som kunde behöva detta. Hon sydde klänningar och andra kläder till bekanta och vänner och hade kanske någon egen inkomst av detta. Och jag minns henne alltid som glad!

 

Mamma och pappa var nog den sista generation, där man så tydligt kunde se fördelningen av arbetsuppgifter i hemmet mellan man och hustru. Jag minns aldrig att pappa lagade mat till någon middag. Ibland kunde han diska någon söndag, men i och med att han då knöt på sig förklädet, drog han också ner rullgardinen mot vägen, så att ingen skulle kunna se honom utifrån, att han höll på med ”fruntimmerssysslor”. På äldre dagar blev han ändå alltmer hjälpsam och duktig, med både matlagning, disk och städning

 

Under många år var pappa ordförande i den lokala broderskapsgruppen. En av hans kamrater där var en brädgårdsarbetare vid Håstaholmens sågverk, Pelle Östling. Pelle var dessutom vaktmästare på Betania, Baptistkyrkan i Hudiksvall och han var ofta hemma hos oss.

 

Mamma var också med i Broderskapsgruppen och följde med pappa på dessa möten. Hennes intresse för politik var nog väldigt begränsat. I stort visste hon nog vad hon ville och i hennes val följde hon pappa. Jag minns att vid allmänna val så röstade hon genom s.k. ”äkta-make kuvert”. Det innebar att pappa tog hem ett sådant kuvert, han placerade där den valsedel som han stödde, och så fick mamma skriva på att det var hennes val. Sedan tog pappa med sig detta valkuvert till vallokalen och överlämnade det till valförrättaren. Denne kontrollerade att allt gått rätt till och så hade också mamma röstat i allmänna val.

 

Den tidning vi hade hemma var Hälsinge-Kuriren. Den trycktes i Söderhamn och var socialdemokratisk. När vi var yngre bar vi ut tidningen efter skolans slut till ett 20-tal prenumeranter. Vi började vid Ulléns och Thurells i Vismarå, bortanför Glysisvallen, gick till några prenumeranter efter vägen mot Tunaberget förbi Lillboden, och slutade hos muraren Hugo Ahlgren i Hede. För detta fick vi kanske 20 – 25 kronor per månad. Det var Sune och jag som var tidningsbud. I Kuriren följde jag också politisk debatt, läste om den samhällsutveckling som skedde både lokalt men också i de större sammanhangen. Jag färgades naturligtvis av samma politiska strömningar som pappa stod för.

 

Mamma och pappa hemma i Sofiedal

Mamma och pappa blev nu alltmer ensamma hemma, halva barnaskaran hade flyttat. Pappa hade lättare att få arbete och ekonomin förbättrades. Man kunde nu börja den upprustning av huset, som man länge önskat. Det innebar att man drog in vattenburen värme i hela huset, i vedboden satte man in en panna, som eldades med ved eller kol och i tvättstugan gjordes ett badrum och där fanns husets enda dusch. Två toaletter installerades. Den ena låg till vänster i farstun på våning ett och den andra i farstun på andra våningen, precis till höger, när man kom upp för trappan. Till det yttre syntes ombyggnaden på det sättet att bron blev inglasad.

När huset i Sofiedal reparerades, byggdes kakelugnen i salen om till öppen spis. Det var pappa som gjorde det själv och han använde sina murarkunskaper på ett fint sätt. Det är den här bilden som inspirerade Anna-Karin till hennes uppsats om farmor Anna. Vi sökte oss gärna till den spisen, när vi kom hem och hälsade på i Sofiedal.

 

Så småningom blev alltså mamma och pappa ensamma och hade hela huset för sig själva. Efter studentexamen 1951 flyttade Sune till Uppsala för att läsa juridik. Kurt ryckte in till värnpliktstjänstgöring 1953 och så lämnade han Sofiedal och skapade sig en egen framtid, omsider med Eva.

 

När vi var sex i familjen hade vi två rum och kök, nu hade mamma och pappa 3 – 4 rum och två kök i två våningar ensamma. Men snart kom barn och barnbarn på besök, och då kunde det ändå bli trångt i huset.

 

Upprustningen av Sofiedal upphörde inte med reparationen av huset. Mamma hade i många år önskat att husets baksida skulle göras fin, med gräsmatta, fruktträd och blommor. Till mammas 60-årsdag fick hon som present av barn med familjer en hel uppsnyggning av baksidan. Vi körde dit matjord, vi sprängde stenar, fällde träd, vi fyllde ut och planterade fruktträd. Allt detta gjordes sommaren 1957 och syskon med ingifta hjälptes åt. Jag tror det är den present som mamma blivit mest glad åt någonsin. Och det var Skott-Ante som körde jord till oss med hästen Baltzar.

 

Pappas hälsa vacklar

 

Vid den här tiden började pappa få svåra smärtor i ryggen. Ett långt arbetsliv med tunga och krävande arbetsuppgifter började ta ut sin rätt, och han fick allt svårare att orka med det tunga arbetet som murare. Hans onda rygg blev allt mer besvärande och i en sjukhusjournal från Vanföreanstalten i Härnösand i dec. 1955 skriver man ….”sedan 6 veckor smärtor i ryggen och hö ben. Starkt kontrakt. rygg. Framåt- bakåtböjning starkt inskränkt”

 

Pappa hade då tagits in på Vanföreanstalten dagen innan, efter remiss från stadsläkare Bertil Erwald, Hudiksvall.

 

Den 9 december 1955 opererades pappa för distinkta ischiassymtom. Den 23 december, dagen före julafton, skrivs han ut efter bra läkning och betydligt förbättrad.

 

Det innebar ändå att pappa aldrig kunde komma tillbaka till arbetet som murare. För att slippa bli förtidspensionerad sökte han och fick en utbildning till arkivarbetare i Göteborg februari och mars 1958. Så kom han att börja en ny yrkeskarriär, nu som arkivarbetare. Som sådan kom han att hjälpa till att organisera och ordna upp kommunala arkiv i olika kommuner i Hälsingland. Han tyckte det var intressant och spännande, och det betydde att han, under sina sista yrkesverksamma år, fick syssla med uppgifter som han fann meningsfulla.

 

När pappa skulle arbeta på olika platser som arkivarbetare behövde han bil. 1957 eller 1958 fick han körlektioner och övriga kostnader för körkort som födelsedagspresent av sina fyra barn. Så skaffade de sig bil och den hade de mycket nytta och glädje av. Han kunde då åka till de olika platser där han arbetade och så fara hem på kvällen. Bilen var nog också ett tecken på den bättre ekonomi som både han och många andra hade fått. Jag vet att pappa arbetade med arkiven i Hudiksvalls, Hälsingtunas, Enångers, Harmångers och Ljusdals kommuner. Han var också med och ordnade upp arkivet i Söderhamn och Bollnäs. Den bild som finns med här är ett urklipp från 1963 ur Hälsinge-Kuriren, och då är Hilding på arkivet i Forsa kommun, utanför Hudiksvall.

 

Pappa fick fina arbetsbetyg från de kommuner där han arbetade. Han utnyttjades delvis som lärare för nya arkivarbetare, som inte gått igenom samma utbildning som pappa. Han sökte och fick rätten att fortsätta sitt arbete efter det han fyllt 67 år, som var åldern för ålderspension vid denna tid. Han fick fortsätta som arkivarbetare till 1969, då han fyllde 68 år.

 

Med sin bil kunde mamma och pappa nu åka omkring till barnen. De åkte gärna till Curt och Eva i ”Holken” i Lillhärdal eller Åtvidaberg, men de besökte också oss andra barn. De var i Örebro, Kumla, Falun och Sundsvall och det blev många resor. Med bil kunde man också åka hem när han själv ville, och på så vis bestämde pappa själv över sitt liv. Och när barnbarnen var hemma och ville bli skjutsade till någon slalombacke, körde pappa gärna. Mamma följde med, glad och road av åkandet. På höstarna åkte man, långt upp i 80-årsåldern, runt till alla barnen med egenplockade lingon.

 

Pappa hade kvar bilen ända tills han en dag backade på en pelare garaget på Stengatan, kanske 1981. Han förstod då, att han inte borde fortsätta att köra bil. Vi barn hade förstått det länge, men det var ett känsligt ämne och ingen ville ta upp det med honom. Det var skönt när det löste sig på det naturliga sätt som skedde, utan att någon olycka inträffade.

 

Sommaren 1952, när vi alla var hemma i Hudiksvall, tog vi det här familjekortet hos Undéns foto i Hudiksvall. Pappa var då 51 år och mamma 56 år. Elsa var gift, jag skulle flytta till Göteborg. Sune läste i Uppsala och Kurt skulle snart börja arbeta på posten och bli sin egen. Alla vi fyra barn hade nu flyttat från Sofiedal.

 

När jag började läsa för andra gången

 

Den 15 oktober 1947 började jag på Mellersta Norrlands Ungdomsskola, förkortad MNU. Jag åkte tåg upp, sökte mig till Murberget och skolan. Då det var en internatskola skulle jag ha en bostad, och det fanns inte tillräckligt med bostäder på elevhemmen på skolan. För mig kändes det bra att börja studera igen, studier som tidigare avbrutits så oönskat och oplanerat av en långvarig sjukdom. Nu var jag helt frisk, jag kände inget av min ryggskada, jag var aktiv i skidåkning och andra idrotter.

 

Vid den här tiden gick kanske 5 – 7 % av en ungdomskull vidare till högre utbildning vid gymnasier. När man tittar i Statistisk årsbok från början av 1950 talet och söker efter gymnasier, finns det en hänvisning till Högre Allmänna Läroverk. 1950 var 9.801 gossar och 6.940 flickor inskrivna i olika former av gymnasier. Då det var 3- eller fyråriga gymnasier så fanns det c:a 4.000 i varje årskull som gick i en utbildning som syftade till studentexamen. I mitten på 1930-talet föddes mellan 85 – 90 000 barn. Andelen elever som fortsatte till gymnasieutbildning/årsgrupp var alltså låg.

 

För dem, som efter en tids arbete ville vidareutbilda sig, fanns folkhögskolan som en tillgång. Ett annat alternativ var korrespondensundervisning vid Hermods eller NKI. Många ur den s.k. begåvningsreserven fick där en vidareutbildning, och så skapades alternativ till vidareutbildningar. Folkhögskolan utvecklades i Danmark av den store, danske författaren och pedagogen N F S Grundtvig. Grundtanken var att skolan skulle ge bildning och kunskaper och var därför från början fri från allt vad betyg hette. Senare blev det dock nödvändigt att överge principen om en betygsfri folkhögskola, då andra utbildningslinjer krävde, att man genom betyg skulle kunna verifiera vilka kunskaper man hade.

 

För mig var allt nytt. Jag skulle bo långt hemifrån, jag visste inte vad mina kamrater hade för utbildningsbakgrund och jag var osäker på, hur jag skulle fungera i den skolmiljö dit jag kommit. I skolavgiften ingick boende och mat på skolan. Läroböcker fick man köpa själv.

 

På en skola, som har bildning som huvudlinje, är det naturligt att lärarna blir viktiga. Det förutsattes naturligtvis, att de hade kunskaper i sina specialområden. Men det gällde också att ha personliga egenskaper att möta varje enskild individ, att stimulera och stödja bildningsgången och skapa en känsla av lust att lära.

 

Några av lärarna på folkhögskolan kom att betyda mycket för mig. Och de var av betydelse långt efter det att jag slutat och fortsatte min vidare utbildning. Rektor var Josef Wallinder. Han var stor, rund och fryntlig. Han var statsvetare och undervisade dessutom i historia. Med honom som lärare lärde jag mig grundligt de svenska grundlagarna, riksdagsordning, regeringsform, successionsordning och tryckfrihetsförordning. När han talade om Regeringsformens högtidliga formulering om, ”det svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta…” var det en fröjd att lyssna. Då jag hade stort intresse för dessa frågor, var det naturligt att jag gärna lyssnade till rektor.

 

Vår lärare i svenska och engelska hette Britta Olsson, men hon var en mer anonym lärare. Två andra lärare som också var något av stöttepelare var K.G. Isaksson, ”Knubb”, i psykologi och filosofi och Eric Sjöqvist i matematik, fysik och kemi.

 

Första året på folkhögskolan gav mycket: Kunskaper, nya vänner och en ökande självkänsla. De kamrater, som jag mest kom att vara tillsammans med, var Sture Ramström från Klockestrand, Stig och Qrt Rikner från Storvreta eller Rättvik och Bengt Schön, som var god vän med vasaloppsvinnaren Olle Wiklund, från Bergvik. Jag var hemma hos Sture och hälsade på i hans hem i Klockestrand vid norra brofästet av Sandöbron. Sommaren 1948 arbetade vi en tid tillsammans vid Sandslåns timmersortering i Ångermanälven. Qrt Rikner kom jag att bo tillsammans med under andra året. Jag var även hem och hälsade på i hans föräldrahem i Storvreta.

 

Stig var nog den som jag senare i livet kom att ha mest att göra med. Han gjorde en liknande studiegång som jag. Men han ägnade sig åt andra arbetsuppgifter. Han blev socionom vid Socialinstitutet i Stockholm och läste sedan in en fil. kand. i statsvetenskap i Stockholm. Han flyttade sedan till Härnösand och var en tid rektor vid folkhögskolan där. Stig och Gun Rikners tre pojkar, Alf, Ola och Clas har jag följt senare i livet. Två av dem ingår nu i det stora nätverk av unga familjer, som Kanga och Görans familj utgör en del av, i Göteborg.

 

Men livet på en folkhögskola var också roliga upptåg, och mycket kamratskap. På lördagkvällarna anordnades kamrataftnar, då olika årskurser, lärare och skilda grupperingar hade ett programansvar. Det var spex, vi spelade teaterpjäser och det var stor variation på programinnehåll. Vi ägnade oss en hel vinter åt Strindbergs dramer. De gick på radioteatern den vintern, och vi köpte alla häften från Radiotjänst, på de dramer som framfördes. Dessa häften finns fortfarande i vår bokhylla. Jag minns särskilt Strindbergs drömspel, med den man som hela livet önskade sig en grön håv. När han så till sist fick en sådan, sitter han och reflekterar och tycker det var roligt att ha fått en grön håv. Men så kommer kommentaren: ”Men det var inte den gröna färgen jag hade önskat”. Verkligheten blir aldrig som de drömmar man haft.

 

Jag var med och framförde Strindbergs pjäs ”Leka med elden”. Det innebar inläsning, övningar, regi och mycket av anspänning. Det är kanske kringarbetet som gör, att jag inte minns något av innehållet i pjäsen.

 

På bilden här intill syns Stig Rikner och Bengt Schön i en pjäs av Kaj Munk. Handlingen utspelas under andra världskriget och speglade kampen mellan handlingar man kunde göra, kompromisser mellan gott och ont för att skydda egna intressen

 

Första årskursen på folkhögskolan gick fort, jag tyckte om att läsa, kursen var varierad och vi stimulerades att söka kunskap och att också utvecklas som egna personligheter. Visst hade vi skrivningar och prov, men också muntliga föredragningar, redovisningar inför hela klassen och vi uppmanades att söka kunskap för kunskapens egen skull och inte för att ”bli något”. Denna inställning var grundläggande för den kunskapssyn, som den gamla folkhögskolan stod för. Men denna syn var inte ohotad, det fanns också ett behov av att kunna dokumentera den kunskap man förvärvat, och det accentuerades under andra året.

 

Under det året väcktes de första tankarna på möjligheten till fortsatta studier. De alternativ som diskuterades och prövades av många, var att utbilda sig till lärare eller socionom. Det var de enda utbildningsvägarna inom vad som idag kallas universitetsutbildning, som var möjliga för de som inte hade studentexamen. För flickorna fanns också möjligheten till sjuksköterskeutbildning. Själv hade jag svårt att tänka mig bli lärare. Däremot lockade en socionomutbildning, med möjligheten att arbeta med frågor, som hade stark koppling till samhälle, människors villkor och rättvisa. Om man skulle komma in på dessa utbildningar, och inte var student, måste man tentera för att kunna styrka vilka kunskaper man hade.

 

Jag ville fortsätta

 

Jag bestämde mig för att också gå andra årskursen vid folkhögskolan. Den började i oktober 1948, och nu var det lätt att komma tillbaka. Lärarkåren var i stort sett densamma, inriktningen av studierna styrdes allt mer mot en fortsättning efter folkhögskoletiden. Jag tror jag blev flitigare, mer målmedveten och hade nog bestämt mig för att försöka tentera in vid något socialinstitut.

 

Qrt (Curt) kom att utbilda sig till lärare vid Folkskoleseminariet i Härnösand. Där kom han att stanna kvar och var lärare i olika roller hela sin yrkesverksamma tid

 

I breven jag skrivit till Elsa under denna period, handlar det mycket om behovet av att låna pengar. Även andra året har jag tydligen svårt att klara ekonomin, och jag anar att mamma och pappa bara i begränsad omfattning kunde stödja mig. Jag tog upp beställningar på skidor från Sundins skidfabrik i Hudiksvall, och som säljare av skidor gjorde jag mig en liten förtjänst. På sommaren 1948 hade jag arbetat på lagret på skidfabriken och parat ihop skidor, packat beställningar m.m. Atle Brodin, från Sofiedal, var lagerchef på fabriken och det var genom honom jag fick sommarjobbet och skidagenturen.

 

Jag sökte och fick en del stipendier, och på något sätt drog jag mig fram. Däremellan fick jag låna pengar av Elsa.

 

I ett brev från Elsa, efter att jag varit hemma under julen 1948, skriver hon att jag uppträtt ”stöddigt” och överlägset. Den 11/2 1949 skriver jag så till Elsa och försöker förstå och förklara mitt uppträdande, som Elsa uppfattat det. Jag citerar: ”Det skulle ju inte heller vara så konstigt, om man, när man som jag försöker hävda mig med sådana metoder, när man betänker att du och Sune, bägge har läst, och kanske fått ett försprång före mig, och jag nu först på senare tid börjat intressera mig för att studera. Du har redan klart för Dig Din bana och Sune läser på studentexamen, men ännu vet jag inte vad jag skall göra, fastän jag är 20 år. Det är sådana saker som kan ge mindervärdighetskänslor……… Du behöver inte tro att jag är arg på Dig, utan jag tycker man skall kunna säga sådant här mellan syskon, utan att någon behöver bli ledsen”

 

Det händer mycket

 

Som elev på en internatskola händer mycket och man engagerar sig i olika saker. Det är inte bara studier! Jag började spela handboll med ett lag på skolan och matcherna gick av stapeln på Brännaborg. Jag gick på föreläsningar kring frågor som var aktuella vid denna tid. Jag ser i sparade brev att jag lyssnat på biskop Torsten Bohlin när han diskuterade. ”Tro och vetande” med prof. Ingemar Hedenius. Jag lyssnade på föreläsningar om ”Människovärdets kris” Den vintern var det SM på skidor i Härnösand och det gav ju anledning att se på tävlingarna. Trots alla dessa splittrande intressen gick det bra med studierna.

 

Vi satt och åt i den stora matsalen, och var 6 – 8 kring varje bord. Under den här tiden prövade jag att äta vegetarisk mat, och det skapade olika anledningar att skoja med mig. Samtalen blev ofta livliga under måltiderna, och kunde handla om allehanda ting. En av de, som satt vid samma bord som jag var Lilli-Ann. Hon var från Sundsvall och hade börjat första årskursen i oktober 1948. Hon var glad, lättsam och rolig, men jag minns inte att jag upptäckte henne på riktigt förrän på slutet av årskursen. Till vardags såg hon ut som på bilden här intill.

 

I Lilli-Anns årskurs gick också två personer som vi senare haft kontakt med hela livet, och har så fortfarande. Det är Maj Vernersdotter från Uppsala och Stig Sjödelius, från Nyköping. Stig var tävlingskanotist och hade varit med och tagit en silvermedalj i 4-manskanot vid WM i Köpenhamn 1948. Stig kom att flytta till Göteborg, också han för utbildning. Vi kom att dela rum en tid på Burgårdsgatan. När vi omsider fick en 3 rumslägenhet på Guldheden, hyrde Stig ett av rummen en tid, för att vi skulle ha råd att betala hyran. Maj flyttade senare till Göteborg och när Stig och hon omsider gifte sig, flyttade Stig från Syster Ainas gata 5.

 

I slutet av andra året, någon gång i maj månad, när den egentliga årskursen var slut, och det var en månad av mer intensiva studier för en mindre grupp på c:a 30 elever, skulle Stig Rikner och jag gå ut på en kvällsvandring till en kaféstuga som hette Näsgården. Jag frågade då Lilli-Ann, om hon ville följa med mig den kvällen. Stig hade också bjudit med en flicka. Och Lilli-Ann svarade, att hon ville. Jag tror att vi under en bussresa upp mot Sandöbron någon tid tidigare suttit nära varandra i bussen, och jag tyckte då jag såg andra sidor hos henne, än jag sett vid matbordet.

Vid den tidpunkten hade jag också fått ett kort av Lilli-Ann, som jag kunde ha framme och där hon var vacker på riktigt. Det var nog ett tecken på att också hon tyckte om mig lite mer än ett vanligt kamratskap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommaren 1950 besökte Lilli-Ann mig första gången i Sofiedal.Mamma och pappa, liksom Kurt, tyckte mycket om Lilli-Ann, redan vid hennes första besök. Den spänning vi båda hade känt inför besöket lade sig snabbt och ett kort från det besöket visar vilka fina känslor som utvecklades från början. Det är mamma, Kurt och Lilli-Ann som sitter på bron och ser glada ut.

 

Efter avslutade folkhögskolestudier

 

Jag slutade på folkhögskolan i slutet av maj 1949. Jag skulle snart fylla 20 år, jag hade mönstrat och skulle från hösten göra militärtjänst vid F 4 i Östersund. Mitt militära namn var 971-5-49 Stark. Jag visste att jag ville fortsätta att läsa, och av de två alternativ som stod till buds för en icke student, var mitt intresse riktat mot socionomutbildning. För en sådan utbildning krävdes 1 års förpraktik och man måste dessutom ha fyllt 21 år, innan man kunde antas som studerande. Genom förpraktiken skulle man styrka, att man hade en viss lämplighet för de uppgifter man utbildade sig för. Det var på den tiden, då det inte räckte med kunskaper för att få ett arbete. Man skulle också visa att man var lämplig och kunde antas klara uppgifterna. Det ansågs särskilt viktigt i ett arbete som riktade sig till människor med svårigheter.

 

Stig Rikner hade sommaren 1948 praktiserat på ett pojkhem utanför Norrköping. Det hette Gisselö Gosshem och låg i Kuddby på Vikbolandet. Han hade haft det bra där och rekom-menderade mig att försöka komma dit. Jag hade ett annat skäl också. Lilli-Ann hade en farbror och faster i Norrköping, Erik och Britta Henriksson, som hon vistades hos ibland. Jag såg framför mig möjligheten att få möta henne, utan att vara så hårt styrd av en omgivande, kontrollerande och nyfiken skara människor. När jag nu börjat arbeta med en ny inriktning, kom jag också att flytta hemifrån. Jag kom bara att bo hemma i Sofiedal under kortare tider i fortsättningen och på den tiden kändes det nog skönt och riktigt. Det som idag kallas ”frigörelseprocess” fanns inte som ord då, men den verklighet det innebar, hade jag nu gått igenom och var på väg att på olika plan skaffa mig ett eget liv och en egen framtid. Nu var bara Sune och Kurt kvar hemma hos mamma och pappa.

 

Gisselö Gosshem drevs av en stiftelse, ”Stiftelsen för värnlösa barns fostran”, med koppling till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Där placerades barn med stökiga hemförhållanden eller sådana som begått olika typer av brott. Barnavårdsnämnderna i hemkommunerna hade omhändertagit barnen, antingen efter en uppgörelse med vårdnadshavarna eller med tvång. Det fanns 12 - 15 pojkar på hemmet, det fanns ett litet jordbruk där pojkarna och jag fick utföra enklare saker och så hade jag uppgiften, att som ledare ordna olika fritidsaktiviteter. Det blev fotboll, bad, cykelturer i omgivningen och mycket annat. Jag hade också ansvaret för jordbru-ket under tiden för jordbruksförmannens semester.

 

Vid ett tillfälle tog jag med 6 – 7 pojkar på en cykeltur. Vi cyklade till Ljungsbro, och såg på Bergs slussar, vi for mot Katrineholm, Nyköping och så hem till Vikbolandet igen. Under cykelturen låg vi i tält och lagade maten på medhavt spritkök. I Nyköping tältade vi på Stig Sjödelius föräldrars gård, Sjösa, utanför Nyköping.

 

Jag hade en viss fritid också. Gosshemmet låg c:a 25 km. utanför Norrköping och det gav mig möjligheter att cykla in till Norrköping ibland. Jag hade ju sänt min cykel med tåg, polletterad, till Norrköping och den följde mig sedan runt Sverige, till alla de platser där jag kom att bo och vistas. Några gånger cyklade jag in till Norrköping och såg på allsvensk fotboll. Bl.a. var jag inne och såg den sista match Nils Liedholm spelade för IFK Norrköping i Sverige, innan han följde efter Gunnar Nordahl till Milan som proffs. Det var en varm sommarkväll, mycket folk och en skön cykeltur i den varma sommarkvällen.

 

Så var ju också Lilli-Ann i Norrköping hos sina släktingar några gånger den sommaren, och då fick jag tillfälle att cykla in och träffa henne. Första gången hade vi bestämt att mötas vid kaktusplanteringen på Drottninggatan, vid statyn av Karl XIV Johan. Jag cyklade in och stod där och väntade. Så kom hon, vackert sommarklädd i en gul, smårutig, halvlång sommarklänning. En klänning som Anna Karin senare kom att kalla ”hopp-opp- och- sväng-ut-klänning”. Hon hade Margaretaflätor i håret över huvudet och var solbränd, glad och mycket vacker! De pengar hon behövde för bl.a. hemresa med spårvagn var två tio-öringar. Dem hade hon placerat mot huden, under klockan på vänster hand. Så gick vi runt i stan, kanske fikade vi någonstans och sedan cyklade jag hem till Gisselö och Lilli-Ann tog spårvagnen hem till Erik och Britta.

 

Jag genomförde min praktik på Vikbolandet, och blev allt mer medveten om, att innehållet i ett framtida arbete kunde vara något av det jag sysslat med på Gisselö. Jag fortsatte alltså att läsa vidare, och det var fria kurser på Hermods. Jag köpte gymnasiekursen i svensk och allmän historia och detta sätt att studera krävde disciplin och uthållighet. Man läste olika avsnitt och fick sedan ett antal frågor att svara på. Svaren skrev man ner på vanligt brevpapper och sände iväg till Hermods, Malmö. Efter några dagar fick man tillbaka brevet, en rättad skrivelse och ett vitsord på det svar man lämnat. Jag fortsatte med korrespondensstudier vid Hermods fram till sommaren 1952, då jag tenterade för att komma in på Socialinstitutet.

 

På ett foto den sommaren såg jag ut så här!

 

Den formen av korrespondensstudier var inte ovanliga vid den här tiden. Bland de som tagit studentexamen på Hermods är bl.a. Sara Lidman och socialläkaren John Takman, en man som jag skall skriva en uppsats om och som haft ett otroligt spännande liv.

 

Värnplikt och fortsatt förpraktik

 

I oktober 1949 ryckte jag in till militärtjänstgöring. Jag skulle utbildas till radarobservatör i flygvapnet. De första två månaderna var förlagda till F 2 i Viggbyholm, där jag lärde mig mycket om radar, teknikfrågor och användningsområde. Efter utbildningen flyttade jag upp till F 4 på Frösön i Östersund. Där hade vi en typ av radarstation som hette ER 3 B och när vi var ute på olika manövrar hade vi en sådan anläggning, som vi fick bygga upp på de olika övningsplatserna. Jag var på manövrar i Gunnarn, nära Wilhelmina, i Uppsalatrakten och i Såtenäs, Västergötland. Förflyttning mellan övningsplatserna skedde med transportplan och jag fick lite flygvana under denna tid. Här sitter jag inne i radarstationen och spanar efter fiendeflyg.

 

Jag skulle lära mig skjuta med kpist också, men blev ingen höjdare på detta. Jag tror inte jag sköt mer än 10 skott. Efter muck hade jag ett antal skott med mig hem, som jag inte skjutit eller lämnat ifrån mig. Dessa skott slängde jag i vallgraven i Göteborg sommaren 1952, när jag tenterade in på Socialinstitutet. Jag kände att det nog var bäst att göra sig av med dem!

 

Värnplikten varade i 365 dagar. Ersättningen var 1:50/dag de första 200 dagarna. Därefter höjdes den till 2:--/dag.

 

Praktik på socialbyrå

 

Min första praktik hade jag i Hudiksvall, direkt efter värnpliktstjänstgöringen, och det var på socialbyrån. Den låg på Storgatan, i samma hus som Kafé Vasa och mittemot Öhmans affär. Socialkamreren hette Ivar Åström. Mina uppgifter att göra ett kortsystem på alla som bodde i Hudiksvall och som hade s.k. hemortsrätt i andra kommuner. Det var sådana personer vars hemortsättskommun kunde krävas på ekonomisk ersättning för fattigvård eller andra sociala kostnader.

 

Jag var inte mer än tre månader på denna praktikplats. Och jag fick ett hyggligt betyg.

 

Så fortsatte jag min förpraktik och den kom att bli varierad och geografiskt hyggligt spridd över landet. Jag åkte tåg mellan de olika praktikplatserna, jag packade ner min stora radio i en pappkartong och hade den med till varje ny plats, jag hade mina personliga tillhörigheter i någon kartong eller resväska. Naturligtvis följde cykeln med, som alltid polletterad i den särskilda cykelvagn som fanns på tåget.

 

 

Praktik på alkoholistanstalt

 

Jag kom till Kurön i Mälaren i febr. 1951. Det var en alkoholistanstalt, som drevs av Fräls-ningsarmén. Det ansågs praktiskt att ha en sådan anstalt på en ö. Det minskade riskerna för rymning! Men nog förekom det rymningar ändå. På sommartid kunde det vara med någon ”lånad” roddbåt, på vintertid över isen. För att komma till Kurön fick man åka buss från Fridhemsplan till Adelsö. Där väntade en båt, som hämtade praktikanten och nya alkoholister för sluttransport till Kurön. Man kunde också åka båt sommartid från Stockholm, med en av Vaxholmsbolagets vita båtar, Ena I eller II.

 

Det fanns ingen annan verksamhet på Kurön än alkoholistanstalten. Där var jordbruk och trädgårdsskötsel, och att arbeta med sådant ansågs vara rehabiliterande för missbrukare. Men de som vistades där arbetade också i köket, med städuppgifter, skötte gräsmattor och planteringar. Det var 75 intagna på Kurön när det var fullbelagt, många var tvångsintagna med stöd av Alkoholistlagen från 1913. De kom från olika kommuner i hela landet.

 

All personal på Kurön var engagerade i Frälsningsarmén. Ledningen var frälsningsofficerare och chefen, Albert Johansson, var brigadör, allmänt kallad Briggen Albert. Relationen mellan personal och intagna var vänlig, personlig och personalen visade mycket av god vilja att hjälpa intagna, både under tiden på anstalten, men också efter hemkomsten Men resultaten av vistelsen på Kurön, liksom på övriga anstalter, var nedslående.

 

Jag hade 75:- i månaden på Kurön, och mina uppgifter hade nog karaktären av fritidsledare för intagna. Vi spelade bordtennis, fotboll, ordnade olika tävlingar och jag trivdes bra på Kurön. På fritiden kunde jag åka in till Stockholm eller låna en båt och åka mellan olika öar i Mälaren och ofta gjorde jag strandhugg på bl.a. Björkö.

 

Det fanns ett kapell på ön och många gånger i veckan var där samlingar med mycket sång och dragspel, glada frälsningsarmésånger och vittnesbörd. De intagna var gärna där och kapellet var nog fullt som regel.

 

På Kurön lärde jag mig mycket om missbruk, men också hur svårt det var att bryta missbruksvanor med tvång, och att tvinga folk till en ändring av dryckesvanor och levnadsmönster.

 

Praktik på sinnessjukhus

 

Efter 6 månader på Kurön hamnade jag på sinnessjukhus! Jag sökte och fick praktik på Restads sinnesjukhus i Vänersborg och började där den 15 aug. 1951. Dels bedömdes det som värdefull praktik, dessutom gick Lilli-Ann sin barnmorskeutbildning i Göteborg. Fanns jag i Vänersborg var det inte så långt, när vi ville möta varandra. Jag kom att stanna där till febr. 1952. Jag arbetade som vårdare på ett par olika avdelningar, både på dagtid och med nattvak. Nattarbetet var bra, för då fick man tid att läsa. Jag höll då på med Hermodsstudier, som förberedelser till inträdesprov till Socialinstitutet sommaren 1952.

 

Restads sinnessjukhus var en stor anläggning. Det var flera stora trevåningshus, byggda i rött tegel och med stora avdelningar och sovsalar för patienterna. Det var 20 – 25 patienter på samma sal, och på nätterna kunde man dra isär en vägg mellan två sådana salar, och då hade man till uppgift att övervaka kanske 50 patienter.

 

Framförallt var det två former av behandling som de sjuka erhöll. Det var insulinchock eller elchock. Jag var med på båda behandlingsformerna. Det var svårt att hålla i en patient som under elchocken, med kroppen fastspänd med tjocka band på en särskild bädd, fick svåra kramper i hela kroppen och riskerade att tugga sönder tungan, om inte den gummispatel man skulle hålla på plats, låg rätt i munnen.

 

Den rent medicinska behandlingen varvades med olika former av terapiarbeten och utearbete.

 

Det var första gången under praktiktiden jag hade en hygglig lön. Jag tjänade 378:--/månad och det kändes stort. Jag blev också väl uppskattad av arbetskamrater och erbjöds av en förste skötare, Birger Dolwitz, möjlighet till fast anställning som skötare. Eftersom det var osäkert om jag skulle klara proven till socialinstitutet, var det frestande att tacka ja till ett fast arbete med regelbunden lön. Men jag avböjde. Det var inte bara för att min inriktning var en annan. Jag började också uppleva det allt svårare att arbeta på ett sinnessjukhus med svårt sjuka patienter. Jag kände att jag mer och mer accepterade olika övergrepp, som arbetskamrater gjorde mot patienter. Man gav olika tjuvnyp till patienter med tvångsföreställningar, och jag märkte att jag inte sade ifrån. En natt var det en vårdare som lade en orolig patient på magen, vek upp hans ena ben och lade hela sin kroppstyngd på benet och gungade på det. Patienten skrek av smärta. Orsaken var att vårdaren störts av att patienten varit uppe och gått. Då var jag rädd att jag också skulle ta till sådana metoder, att solidariteten med arbetskamrater tog över vad jag tyckte var riktigt för patienterna. Att se en sådan utveckling hos mig själv kändes så fel.

 

Jag hyrde ett rum hos en pensionerad överskötare i ett område inte långt från sjukhuset, Mariehem. Där hade jag ett litet rum på övre våningen i deras 1 ½ plans villa. Paret var nog de snålaste människor jag lärt känna. De hade en dotter i Karlskrona, som fått barn på sommaren 1951. När hyresvärdinnan, den nyblivna mormodern, berättade detta, tänkte hon sig att plocka blommor i den egna trädgården. Sedan skulle blommorna läggas i ett blött papper tillsammans med en polkagris, som man köpt i Gränna året innan. Så frågade hon mig: ”Tror Stark att man kan skicka ett sådant paket till BB i Karlskorna som varuprov utan värde”. Det visade sig vara det lägsta portopriset för paket.

 

Tanken att Lilli-Ann, som hade börjat sin utbildning till barnmorska i Göteborg, och jag skulle träffas lite oftare infriades under den här tiden. Julen 1951 kom hon upp till Vänersborg några dagar.

 

Det var första gången vi ordnade ett litet julfirande tillsammans och vi köpte mat och gjorde julfint på bordet hos mig. Maten dukades och lades upp på mörkblåa assietter från Nittsjös. Det var en keramikservis som vi börjat spara på. Förhållandena var enkla, och det framgår delvis av fotot, som visar hur Lilli-Ann dukar vårt första gemensamma julbord.

 

Jag blev rätt länge i Vänersborg. Jag tjänade hyggligt, jag fick tillfälle att läsa och jag kunde möta Lilli-Ann både i Vänersborg och Göteborg. För att förbättra min ekonomi, hade jag några extraarbeten också. Ett var att lasta in kol vid panncentralen till lasarettet i Vänersborg. Det kom lastbilar med kol och det tippades av i en ”kolgård” Därifrån skulle det med spade ösas in till pannrummet. Det gjorde jag, och även om det var ett mycket smutsigt arbete, så gav det ändå inkomster.

 

Det var vackert kring Vänersborg, som ju är den stad där Birger Sjöberg, han med Fridas visor, hade bott och verkat en tid. Jag vandrade på Fridas vägar nere vid Vänern, jag cyklade till Trollhättan och såg vattenfallen där, den dag på året då dammluckorna öppnandes, jag cyklade till olika slussar vid Göta kanal, och jag badade i Vänern ute vid Vargön.

 

 

 

Praktik på ungdomsförmedling i Göteborg

 

I febr. mars 1952 flyttade jag från Vänersborg och till Göteborg. Jag hade fått praktik vid Länsarbetsnämndens Ungdomsförmedling. Kontoret låg på andra sidan vallgraven, från Drottningtorget räknat. Det var en praktik, som skulle betyda mycket, mer än jag kunde ana, när jag sökte dit och när jag väl börjat. Men mer om detta senare.

 

Jag blev mycket väl mottagen av olika handledare på ungdomsförmedlingen. Några blev vänner, som vi fortfarande har kontakt med. Gunnar Essén och hans Kerstin var en sådan familj. När Gunnar fick reda på att jag hade en flicka i Göteborg, som jag tyckte om, blev vi båda hembjudna till familjen på Hisingen. De hade ett barn då, och fick senare tre till. När ett av barnen föddes var Lilli-Ann inblandad och Kerstin minns fortfarande hur Lilli-Ann tog emot henne. Den flickan, Elisabet, blev svårt sjuk som vuxen och avled för några år sedan. Hon skrev en bok om sin sjukdom, som också innehöll delar av hennes liv. Boken heter ”Dans i mitt mörka rum - om tillit när sjukdom hotar livet”. Kerstin Essén berättade i ett brev om Elisabets öde och bok. Vi köpte boken, som är både läsvärd och gripande.

 

Gunnar, som varit officer, var min närmaste handledare. Han introducerade mig i arbetet, han var ett stöd i alla situationer och otroligt lugn och vänlig på alla sätt. Under mina år i Göteborg blev han allt mer intresserad av socialt arbete och han flyttade efter några år till Sala, där han blev assistent på ett ungdomshem. Senare blev han rektor på Edesta lanthem, Mölnbo, ett hem för socialt vinddrivna flickor, som drevs av Stadsmissionen i Stockholm. Där fick jag ofta kontakt med Gunnar, då vi från Sundsvall använde Edesta som placering för flickor. Gunnar dog för några år sedan. Hans goda leende och lågmälda ton vid samtal, finns väl bevarade i mitt minne.

 

Mina arbetsuppgifter var att ordna praktikplatser för elever i folkskolans sista klass. Det kallades praktisk yrkesorientering, PRYO. Jag ordnade platser på industriföretag, i affärer och där möjligheter fanns att ta emot 16-åriga högstadieelever. En praktikplats, som eleverna gärna ville komma till, var Bräutigams konditori, mitt emot Hasselblads foto på Östra Hamngatan!

 

Också i Göteborg hade jag en viss lön. Minnet säger att det var ungefär lika mycket som i Vänersborg. Lönen utgick från lkl. 1 i det statliga lönereglementet. Jag hyrde ett möblerat rum i Göteborg på Karl Gustafsgatan 17. Det var en äldre kvinna, som blev min hyresvärd. I uppgörelsen ingick att man inte fick ha flickor på rummet efter 21.00. Så fram till den tiden kunde Lilli-Ann, när hon var ledig, komma till mig. Jag hade en elektrisk vattenkokare, som vi kunde koka tevatten i. Så brukade vi köpa en påse räkor, lite bröd och en liten burk med mimosasallad. Så festade vi, åt gott och tyckte att vi hade det bra. Lilli-Ann bodde på ett elevhem nära Sahlgrenska sjukhuset och när hon inte fick vara hos mig längre, tog vi 7:ans spårvagn upp till elevhemmet. Där lämnade jag henne och jag gick till fots tillbaka till mitt rum. Det var för dyrt att åka spårvagn.

 

Jag har läst alla betyg från mina praktikperioder. De var välformulerade och det var klart att jag bedömdes som lämplig för social utbildning och socialt arbete. När den sista praktiken i Göteborg slutade den 31 maj 1952, hade jag anmält mig som sökande till socialinstitutet. Till ansökan skulle fogas intyg om teoretisk utbildning och intyg om förpraktik. Inträdesprovet skulle jag skriva i mitten av juli.

 

Annat av vikt hände också under denna tid

 

Sommaren 1950 kom Elsa hem och hade med sig en man, som presenterades som hennes fästman. Elsa hade fått anställning som lärare uppe i Ådalsliden och där i trakterna pågick ett kraftverksbygge, Kilforsen. Där hade hon på något sätt träffat Åke Blomgren, och han följde henne hem till Sofiedal för presentation för Anna och Hilding och syskon. Det var ungefär vid samma tidpunkt som Lilli-Ann introducerades i familjen. Det innebar att Åke och Lilli-Ann fick en särskild relation sig emellan. De skojade friskt och tillsammans hjälptes vi åt att göra känsliga möten glada, trivsamma och möjliga.

 

Sommaren 1951 gifte sig Elsa och Åke i Hudiksvalls kyrka och bröllopsfesten firades på Hyddan, Köpmanberget. Lilli-Ann var med på bröllopet och var tärna vid vigseln. Det kan nog tolkas som att hon var väl sedd i familjen och att vi två uppfattades som att höra samman. Som marskalkar vid bröllopet fungerade Bertil Ljunggren och Sune. Båda iförda studentmössor.

 

Vintern 1952 besökte vi Elsa och Åke i deras hem, en barackvilla, i Kilforsen, och lånade då en gammal bil att färdas i. Den läckte kylarvatten och vi fick stanna med jämna mellanrum och fylla på nytt vatten. Hela området i Kilforsen, med villor, samlingslokaler, affärer och kontor revs i sin helhet när kraftverkbygget var färdigt.

 

 

 

 

 

Vår första tid i Göteborg

 

När vi nu båda bodde på samma plats för första gången, kunde vi träffas oftare och utan alltför stora svårigheter. Vi började tala om hur vi skulle fortsätta med våra liv, om vi skulle bli ett och hur det skulle kunna se ut. Lilli-Ann gick en utbildning till ett yrke som hon älskade, hur min framtid skulle se ut var fortfarande osäkert. Jag visste vad jag ville, men var osäker om jag skulle kunna genomföra det, som jag såg som mitt livsprojekt

 

Vi såg oss omkring i Göteborg på olika sätt. Vi vandrade i Allén, var på Trädgårdsföreningen och Botaniska trädgården intill Sahlgrenska. Vi cyklade ut till kusten på våren och sommaren. Ett favoritställe hade vi ute vid Näset, Smittska udden, som låg på hyggligt cykelavstånd. Vi hade då med oss bröd och kaffekanna och kokade kaffe över öppen eld. Och vi solade och badade. Lilli-Ann hade, då som nu, med sig en duk att lägga på de stenar som blev bord.

 

Vi tyckte nu, att vi kände varandra så väl, att vi kunde börja tala om, att vi kanske skulle förlova oss. Den 2 juni var det tre år på dagen, sedan vi första gången varit ute tillsammans….. Skulle 2 juni kunna bli vår förlovningsdag? Vid en cykeltur till Bohus fästning i Kungälv på Kristi himmelsfärdsdag pratade vi om saken. Jag ville gärna, Lilli-Ann var kanske lite mer eftertänksam. Men vi kom ändå överens om att förlova oss den 2 juni. Men ett problem var att förlovningsringar kostade pengar, och det var det ingen av oss som hade!

 

Då kom Lilli-Ann på idén, att hon kunde fotografera läkare, lärare och kamrater på barnmor-skeanstalten vid Sahlgrenska! Dessa kort kunde hon sedan sälja, och hon var övertygad om att det fanns en marknad. Jag hade en förstoringsapparat och en framkallningsdosa för svartvit film. Vi startade fotorörelsen och pengarna flöt in och snart fanns det 110:-, som priset skulle vara för två ringar. Min ring vägde 5 gr och kostade 60:-. Lilli-Anns vägde 4 gr. Den kostade 50:-

 

Och nu var vi ense, vi skulle förlova oss den 2 juni 1952. Och alla skulle få reda på det! Vi gjorde själva ett förlovningskort och det såg ut, som det går att se här nedan. Vi skickade ut 50 – 60 kort, vi hade många vänner och vi ville att alla skulle få veta vad som hänt.

 

 

 

Socialinstitutet nästa

 

Prov för tillträde till socionomutbildning skulle avläggas i Göteborg i institutets lokaler på Ekmansgatan 3. Jag tror att prov avlades i historia, statskunskap, ekonomi och så skulle man göra en skriftlig redovisning kring en fråga, som man upplevde som aktuell. Det enda jag minns är, att när vi fick uppsatsämnena var ett ämne ”Grunddragen i 1809 års regeringsform”. När jag såg ämnet, sände jag många tacksamhetens tankar till rektor Josef Wallinder i Härnösand. Av hans undervisning och den litteratur jag läst i ämnet, var det självklart för mig att skriva det ämnet. Jag kunde sakfrågorna, jag tyckte det var roligt, och jag kände mig trygg och säker på att klara det.

 

Just den vecka som jag tenterade för inträde, blev ett svenskt Catalinaplan nedskjutet av ryssarna, öster om Gotland. Jag minns de stora löpsedlarna, som folk samlades kring på Avenyn för att läsa om händelsen.

 

När jag slutligen fick besked om, att jag var antagen som studerande vid Socialinstitutet kändes en stor lättnad. Jag hade ringt flera gånger och frågat hur det gått, men inget besked stod att få, så förmodligen var jag ängslig för hur tentamen utfallit. Men nu kunde jag se något av en framtid, som jag själv skulle kunna forma.

 

Hemma i Sofiedal och Hudiksvall fick jag så börja planera för fem terminers studier och frågan var om det skulle bli i Stockholm eller Göteborg. Egentligen skulle jag gå i Stockholm, jag var ju från Norrland. Men av lättförståeliga skäl ville jag vara i Göteborg. Där kom nog den envishet jag anses inneha väl till pass. Jag skrevs in i Göteborg.

 

 

Nya studier, i en ny studiemiljö och tradition

 

Det var många praktiska saker som skulle ordnas, innan jag skulle fara ner till Göteborg. Det fanns vid den tidpunkten inget studiestödssystem. Jag måste ordna finansieringen av studierna själv. Jag belånade en livförsäkring, som jag tecknat. Och där fick jag loss 1.000:-. Ett borgenslån lyckades jag få, och det gav mig 2.000:-. Jag minns inte vilka som var borgensmän. Förmodligen var det pappa och kanske Fritiof Ljunggren eller Erik Svedberg. Så hjälpte Fritiof mig att söka ett stipendium ur Hundskattefonden. Det var en fond som finansierades med hundskattemedel, och där man efter en behovsprövning kunde få ett stipendium. Det var kanske 4 – 500:--.

 

Varje bidrag var av betydelse för mig och av Fritiof, min morbror, fick jag också en ett år gammal lagbok. Han hade med sin prydliga handstil skrivit in ”Stadskamreraren” i boken. Jag har nu givit den till Gunnar Ljunggren. En lagbok ingick i kurslitteraturen, och nu slapp jag köpa en sådan.

 

Den sommaren arbetade jag 5 – 6 veckor på lagret på Sundins skidfabrik. Det var en god hjälp att ha Atle Brodin, vår granne i Sofiedal, där som lagerchef.

 

Nu blir Göteborg min hemstad

 

När jag flyttade ner till Göteborg i slutet av aug. 1952 gällde det först att få någonstans att bo. Stig Sjödelius hade också flyttat till Göteborg för att läsa till ingenjör på ”Lilla Chalmers”. Tillsammans lyckades vi få var sitt enkelrum i en större lägenhet på Burgårdsgatan 13, inte långt från Svenska Mässan och Korsvägen.

 

 

 

 

Lärarna och kursupplägg

 

Socialinstitutet var förlagt till en vacker gammal patriciervilla av rött tegel, Ekmansgatan 3, strax ovanför Konserthuset. Det var en fantastisk miljö, med bibliotek och lärarrum i våning 1, föreläsningssalar och seminarierum i våning 2 och 3.

 

Rektor och lärare i statskunskap var doc. Arne Wåhlstrand. Hans område var unionskrisen 1906 – 1907. Han var stillsam, vänlig och höll en god distans till eleverna. Ingen av lärarna fick tilltalas med Du eller förnamn.

 

En annan lärare, som var något av ett original och mycket kunnig, var pol. mag. Arne Andersson. Han undervisade i socialpolitik och social lagstiftning och han var nog en av de kunnigaste på det området i landet. När jag etablerat mig som socialarbetare hände det att Arne Andersson någon gång ringde för att diskutera olika aspekter av rättstillämpningen i ett aktuellt rättsfall.

Den tredje läraren som hade stor betydelse var Malin Cyrén, som hade social metodik som huvudområde. Hon hade varit i USA och tagit med sig hem det som kallades ”case work”.

 

En annan spännande lärare var socialläkaren C. G. Berglin. Han kom senare för mig att framstå som en intressant ”fältforskare” vilkens artiklar jag haft nytta av. I övrigt hade vi många gästföreläsare från Göteborgs Universitet, Stockholms Högskola och Lunds Universitet. Bland de mera kända vill jag nämna prof. Gunnar Boalt, Stockholm, och fil. dr. Paul Lindblom, Lund. Prof. Hannes Hyrenius, som senare kom till FN i New York som demograf , var också en av de lärare från Göteborgs Universitet, som föreläste för oss.

 

Utbildningen sträckte sig över 5 terminer med två praktikperioder, sammanlagt 8 månader. 6 av dessa var förlagda till sommartid. Man läste ett ämne i taget och hade en grundtentamen. Sedan måste man ta högre betyg i två ämnen. De ämnen som ingick i utbildningen var

 

- Stats- och kommunalkunskap

- Nationalekonomi

- Socialhygien

- Socialpolitik

- Socialrätt

- Psykologi

- Sociologi

 

Inför varje ämne fick man en litteraturförteckning och litteratur var en relativt stor kostnad. Grundtentamen var skriftlig och för högre betyg skulle man skriva en uppsats. Uppsatsen skulle behandlas på ett seminarium med två opponenter. Dessutom ingick en muntlig tentamen för kursansvarig lärare.

 

Det var inte så många studerande, kanske var vi mellan 120 – 130 som samtidigt läste olika linjer. Det gjorde att vi lärde känna varandra väl och ett livligt kårliv utvecklades. Vi hade ofta fester och kamratlig samvaro, vi hade olika idrottstävlingar och gymnastik. Vi hade ett handbollslag och med det brukade vi fara ut till en ungdomsvårdsskola, Fagared, i Lindome.

 

Vid sådana tillfällen var också ett gäng flickor med och så ordnades en danskväll på ungdomsvårdsskolan, där pojkarna på skolan fick tillfälle att dansa med blivande socialarbetare. Det blev också en form av praktik.

 

I mitt betyg vid avslutningen av studierna vid Socialinstitutet i Göteborg står att jag läste för högre betyg i 4 ämnen: statskunskap, socialpolitik, socialrätt och psykologi. Jag skrev alltså fyra uppsatser och fortfarande tror jag en av dem var en bra uppsats. Det var uppsatsen i statskunskap. Arne Wåhlstrand hade intresserat mig för unionsupplösningen och föreslog ett ämne som berörde den tiden, ”Striden om partiledarskapet i Första Kammare Högern 1909 – 1912”. När jag sysslade med den uppsatsen kom jag första gången i kontakt med forskningsmetodik och hur man samlar material. Jag satt ofta på Göteborgs Stadsbibliotek och läste tidningar från den tid som uppsatsen handlade om. Jag fick också genom, Arne Wåhlstrand, tillgång till brevmaterial från några av de personer, som var inblandade i politiska göranden i början av 1900-talet.

 

Jag skall också ge ytterligare en liten bild av relationen mellan lärare och studenter vid den här tiden. Rektor Wåhlstrand godkände min uppsats och tyckte den var bra. När jag skulle tentera för honom muntligt, gjordes det i hans vackra expeditionsrum. Det gick också hyggligt och den avslutande frågan var: ”Kan Stark förklara innebörden av begreppet monarkomaker”? Jag bad om tid för att tänka, jag visste att frågan diskuterades i en bok av Alf Roos, ”Hvorfor demokrati” och jag såg för min inre syn den sida, där diskussionen fördes. Jag lyckades förklara begreppet på ett sätt, som gjorde examinator nöjd. Så avslutades tentamen med orden: ”Stark får godkänt och nu kan vi säga Du till varandra”

 

Under hela studietiden var ekonomin ett bekymmer. Något lättades dessa bekymmer, när jag från andra året fick ett naturastipendium. Det innebar, att jag fick äta lunch gratis på studentkårens restaurang under ett helt läsår. Då öppnades också möjligheten att få statligt studielån. Jag sökte och fick ett sådant och totalt var min låneskuld för studierna, efter avslutade studier, ungefär 8.000:-. De skulle avbetalas på 10 år och det klarade jag.

 

Studiepraktik

 

Om förpraktiken innebar ett test på, om man skulle bli lämplig som socialarbetare, innebar studiepraktiken, att man i praktiken skulle få pröva teorier och kunskaper, som man läst in. Min första praktik, juni – aug. 1953, förlades till socialbyrån i Falkenberg. Det var en liten arbetsplats, belägen i en liten trävilla och med 5 – 6 anställda. Socialsysslomannen hette Karl Börjesson, och han var nog mer kunnig i administration än i socialt arbete. Jag lärde mig dock mycket där, och hade som självständig uppgift att arbeta med att hjälpa pensionärer att söka ett nytt, ekonomiskt behovsprövat kommunalt bostadstillägg, KBT. Jag fick möta många pensionärer, med skiftande öden och som med stor tålmodighet svarade på frågor om besparingar, ekonomi, samboendeförhållanden och övrigt, som kunde påverka storleken av bostadstillägget. En gammal kvinna förklarade att hon levat ensam hela livet i en liten stuga på landet. När hon var ung, hade hennes fästman farit till Amerika och avsikten var, att hon skulle komma efter. ”Men han skrev aldrig” sade hon.

En kontorist på socialbyrån, Britta Johansson, hade en liten ”byscha” nere vid Skrea strand. Den fick jag låna, när jag ville cykla ner och bada, och det gjorde jag ofta. Vid några tillfällen var Lilli-Ann med där också. När Britta hörde, att jag aldrig hört en näktergal sjunga, bjöd hon mig med på en cykeltur klockan tre en morgon ner till Skrea strand. Där fick jag höra näktergalen sjunga.

 

Den andra praktikperioden pågick mellan 1/3 – 30/8 1954 och var förlagd till Partille kommun. Socialkontoret låg i Slottet, Partille. Jag ägnade mig mest åt barnavårdsfrågor, och hade en av de bästa socialarbetare jag mött som handledare. Hon hette Majken Kalén-Svensson och bodde på Wendelsbergs folkhögskola, där hennes man var rektor. Hon hade en mjuk, varm framtoning, hon var lågmäld i sina muntliga kommentarer och råd, och hon hade ett bemötande mot besökande, som var präglat av stort inkännande och stor respekt.

 

Under den period jag var praktikant var handledaren semesterledig och tjänstledig ett par månader. Jag hade då mitt första vikariat på en tjänst som socialassistent. Jag har läst i min redogörelse till socialinstitutet om praktiken och om min lönesättning. Jag citerar: Jag vikarierade för assistenten 2 1/2 månad, och under denna tid hade jag 600:-/månad. Enl. vad socialsysslomannen sade, hade ett högre belopp föreslagits, men en av ledamöterna hade yttrat att ”det ej var så viktigt arbete för en socialassistent, att det gott räckte med 600:--/månad”.

 

Ur samma redovisning av praktiken kan jag läsa, hur uppgifter mellan förtroendevalda och tjänstemän var fördelade vid denna tid. Chefen på socialbyrån, Holger Jansson, hade hand om ekonomisk hjälp, fattigvård. Han hade dock ingen egen beslutsrätt, utan talade varje dag kl. 12.00 i telefon med fattigvårdsstyrelsens ordförande, och föredrog de ansökningar om ekonomisk hjälp som förelåg. Oberoende av hur stora belopp det gällde, krävdes beslut av ordföranden. Denne arbetade i Göteborgs hamn som stuveriarbetare.

 

Jag trivdes mycket bra på denna praktikplats och fick goda vitsord också från denna praktikperiod.

 

I slutet av 1980 fick jag ett brev från Majken Kalén-Svensson. Jag hade medverkat i ett TV-program kring sociala frågor och etiska komplikationer i socialt arbete. Majken hade sett programmet och skrev ett fint brev. Hon erinrade sig min praktikperiod i Partille, hon undrade vad som hänt med mitt socialarbetareliv, och nu hade hon fått en uppfattning om vad jag gjort och var jag fanns. Det var ett brev fyllt av vänlighet och värme.

 

I dec. månad 1954 var jag färdig med min utbildning till socionom. Den markerades med en högtidlig diplomeringsfest, som var förlagd till aulan i Göteborgs Universitet. Det är byggnaden som ligger i korsningen av Aschebergsgatan och Vasagatan. Diplomeringen ägde rum den 11 december och till det tillfället hade pappa Hilding kommit ner till Göteborg för att vara med.

 

På kvällen var det en fest med middag och dans på Börsen för att fira institutets 10-årsjubileum. Den var varken jag, Lilli-Ann eller pappa med på. Fem dagar innan hade Lilli-Ann kommit hem från KK med vårt första barn, Per Olof.

 

Vid diplomeringen brukade det vara utdelningar av premium och kanske något stipendium. När det var dags för den punkten i programmet, visade det sig, att jag fick ett premium, en bok om Göteborgs konstmuseum.

 

Av mamma och pappa fick jag en ljusstake i silver som present. Lilli-Ann köpte, vid ett senare tillfälle, en likadan ljusstake som present till mig. Så nu finns det två sådana ljusstakar hemma hos oss.

 

 

 

 

 

 

.

 

Vi bildar familj i Göteborg

 

När Stig och jag flyttat in i våra rum på Burgårdssgatan och bott en tid där, var jag upp och hälsade på vid ungdomsförmedlingen vid Drottningtorget, där jag praktiserat. Där arbetade en assistent, som hette Birgitta Werner. Hennes man var stadsjurist vid stadsförvaltningen i Göteborg. Birgitta, som visste att vi förlovat oss på försommaren, berättade att hennes man, Ragnar, fått ett arbete som stadsjurist i Varberg för en tvåårsperiod. De hade en trerumslägenhet på södra Guldheden, och nu frågade hon, om vi inte kunde hyra den av dem i andra hand. Vid denna tid var det oerhört ont om lägenheter och väntetiderna för bostad kunde vara 6 – 8 år. Det lät ju lockande men samtidigt provocerande. Vi kunde inte flytta in tillsammans, om vi inte gifte oss, och ännu hade jag inte friat.

 

En gång tidigare hade jag ”friat” till Lilli-Ann, men då var det inte riktigt allvarligt menat. När jag gjorde första delen av min militärtjänst i Viggbyholm, gick musicalen ”Annie get your gun” på Oscarsteatern. Jag såg den och där finns ju sången ”Den flickan skall bära mitt efternamn” med, och den sjöngs med stor glädje och en härlig fräschör. I ett av de många brev jag skrev till Lilli-Ann, under åren vi bodde på olika håll, skrev jag hösten 1949 och frågade, om hon ville bära mitt efternamn. Jag minns inte om jag fick något svar då, säkert skojade hon bort det.

 

Men nu var läget ett annat, vi var förlovade, vi visste att vi ville ha varandra och nu öppnade sig en möjlighet att få en bostad. Men jag hade ju ännu ingen färdig utbildning och skulle inte kunna bidra med någon inkomst till oss. Men Lilli-Ann var klar med sin barnmorskeexamen och hade arbete på Sahlgrenska KK 1 från början av 1953. Jag höll på att läsa på en yrkesutbildning, som skulle kunna ge mig ett arbete och förmåga att bidra ekonomiskt till försörjning av en familj.

 

Nu var vi ju tvungna att bestämma oss, skulle vi gifta oss och tacka ja till lägenheten. Jag ville och var angelägen. Lilli-Ann kanske mer eftertänksam, det var ett viktigt beslut. Men visst ville vi båda, vi var glada och såg nu att vi kunde få flytta samman och bilda familj. Det inne-bar att vi tackade ja till lägenheten och jag skrev ett andrahandskontrakt.

 

Stig och jag flyttade in i lägenheten på Syster Ainas gata 5, våning 4 i januari 1953. Det var en trerumslägenhet och när man kom in i hallen, var där ett rum direkt till höger. Det skulle bli Stigs rum. ”Våra rum” d.v.s. sovrummet och vardagsrummet och köket låg längre in i lä-genheten och avskiljt med hall och badrum från Stigs rum Från vardagsrummet var det utgång till en liten balkong.

 

Stig ingick ekonomiskt i kalkylen och vi vågade hyra lägenheten först när vi visste, att vi kunde dela hyran med honom. Stig hade egna möbler, det var säng, någon stol och ett skrivbord. Månadshyran var 220:- och Stig betalade 70:-.

 

Jag fick säng, några stolar och husgeråd hemifrån och så köpte vi ett billigt matbord, med utfällbara ben och skivan gjord av plywood. Så bodde vi några månader, Stig och jag. Och Lilli-Ann och Maj fick komma och hälsa på och vi hade väldigt roligt tillsammans. Lilli-Ann bodde fortfarande på elevhemmet i anslutning till Sahlgrenska sjukhuset. Hon hade börjat arbeta vid nyår 1953, efter att ha blivit färdig med sin utbildning och fått ett stipendium för goda kunskaper, utdelat av hennes favoritprofessor, Emil Jerlov.

 

Efter konsultationer åt olika håll bestämdes att vi skulle gifta oss den 4 april, påskafton, 1953. Det skulle ske i Sundsvall. Jag började bli lite rädd under den tiden. Från Sundsvall ingick rapporter, som tydde på att många skulle bjudas, och det skulle bli ett stort bröllopskalas. Jag hade inget behov av detta. Så jag skrev ett litet brev till Algot, min blivande svärfar, och sade att jag gärna kunde tänka mig ett enkelt bröllop, kanske hemma på Västra Allén och med föräldrar och syskon som enda gäster. Jag fick ett trevligt svar, också brevledes. Vi hade ju ingen telefon. Algot skrev att de planerade …”och det skulle nog bli bra….”

 

Bröllopsplaneringen fortgick nu på två håll. Jag läste socialrätt, vi planerade möblering av ägenheten, vi behövde köpa tallrikar, gardiner, fyra stolar kring köksbordet, någon fåtöljliknande stol och lite annat. Säng till sovrummet behövde vi inte köpa. Vi skulle få den gamla vita, breda utdragssäng som mamma och pappa haft och som stod förvarad hemma i boden.

 

Det vi behövde köpa krävde ju att vi kunde betala. Pappa talade med Valle, min farbror, och av honom fick vi låna 600:--. Det räckte till det vi behövde, och det mesta kunde köpas på Ferdinand Lundqvists stora varuhus på Östra Hamngatan. Det vi köpte var saker av god kvalitet, vi har flera köksstolar kvar och de används fortfarande i Ottsjö, när det är många gäster där. En av dessa stolar målades för några år sedan av Lovisa med en rosa färg. Gardinerna var i textiltryck i ljusgrått och vitt. När vi fått i ordning i lägenheten kunde vi gå ut och se upp mot det, som skulle bli vår bostad, och vi tyckte våra fönster lyste finast av alla fönster i hela höghuset!

 

Tiden gick fort den vintern och våren. Det lyste för oss i Annedalskyrkan 4 veckor före bröllopet, och något hinder för bröllopet fanns nu inte längre. Inbjudningar sändes ut från Sundsvall, och det verkade bli rätt många, som skulle få dela glädjen över bröllopet med oss. Algot och Edit tyckte nog det var roligt, och generositeten var helt i linje med, hur jag under några år lärt känna mina svärföräldrar och Lilli-Anns syskon.

 

Det var mycket folk som samlats, säkert 140 personer. Mamma, pappa, alla syskon var med, liksom Märta och Fritiof Ljunggren med Bertil, Torsten och Gunnar. Alice och Martin Svedberg kom också. Erik Karlsson från Iggesund var också med. Bland mina ungdomskamrater från Hudiksvall minns jag att bröderna Nordling var med. Våra vänner från Härnösand Maj Vernersdotter och Stig Sjödelius var också med.

 

Yngve Edström från Sundsvall, som är gift med Lilli-Anns kusin Ulla, spelade orgel, Nils Stenlund sjöng och den pastor som vigde oss hette Lennart Magnusson. Han gjorde det bra, jag minns inget av vad han sade, men det tycktes flyta utan störningar. Ett problem dök upp, strax innan jag till vigselförrättaren skulle lämna vigselringen, som skulle sättas på Lilli-Anns finger. Det visade sig att jag glömt ringen i min portmonnä, och den hade jag i höger byxficka. Det kändes inte naturligt att ta upp portmonnän, där jag stod framför pastorn. Jag lyckades ändå på något sätt tömma den i fickan, ur den lilla penninghögen känna var ringen låg, och så plocka upp den. Jag tror ingen annan märkte något av det missödet under vigselakten

 

Efter vigseln blev det, tal, sånger och lekar av olika slag. Det var en glad och upprymd stämning, det var en riktig fest. Av alla de tal som hölls, minns jag bara delar av ett tal och det var vad Fritiof Ljunggren sade. Alla önskade oss säkert all lycka och gav oss goda råd. Men Fri-tiof slutade sitt tal med att säga…. ”men framförallt önskar jag Er nåden att få åldras tillsammans”. Fritiof är död sedan 1962, men vad han i sitt tal önskade oss vid vårt bröllop, lever kvar hos mig. Jag har förmedlat dessa ord till våra barn, när de gift sig och alltid med angivande av källa.

 

Framåt natten lämnade vi festen. Vi for hem till Västra allén och bytte bröllopskläderna mot mer vanliga kläder. Vi hade bokat ett dubbelrum på Stadshotellet i Härnösand, och för att ta oss dit hade vi fått låna Algots bil, en Austin. När vi satt oss i bilen och börjat köra hördes ett förfärligt skramlande. Det var Palle med flera, som gömt en massa burkar av plåt under bilen, sammanbundna med ett långt snöre. Han tyckte det skulle höras, när vi gav oss iväg, och det gjorde det verkligen. Det ekade mellan stenhusen i den tysta natten. Det gällde då att knyta loss snöret från burkarna, och det borde göras utan att man smutsade ner sig alltför mycket. Det var ett intensivt snöglopp, men vi lyckades till sist frigöra oss från det skramlande påhänget.

 

Vid den tiden var det brudens föräldrar som skulle stå för hela bröllopet, som skulle ordna allt praktiskt och stå för kostnaderna. Det betydde alltså att Algot och Edith drog ett stort lass, för att göra vårt bröllop till en glädjens fest, med mycket gott att äta, med många glada människor som bidrog på olika sätt. Jag kände stor tacksamhet till dem för bröllopet, men också till alla andra som varit med och gjort allt så fint.

 

Vad hände efter bröllopet

 

Dagen efter bröllopet, när vi återvänt från Härnösand på förmiddagen, var det lunch för alla kvarvarande gäster på Västra Allén. Bland gästerna till lunchen var bland andra Knut Boström med hustru Alice och en liten son, Jörgen. Knut Boström hade en möbelaffär i Östersund. Då vi skulle fara till Undersåker på bröllopsresa, erbjöds vi åka bil med dem till Östersund, och övernatta hos dem till måndag, då vi skulle åka vidare till Bergstedts Pensionat, Undersåker. Det passade oss bra, vi slapp ju på så sätt, betala tågresan mellan Sundsvall och Östersund.

 

När vi kom till Östersund på kvällen bjöds vi på en fin middag på Frösö Värdshus, det var gott och fint och av en sådan klass, att vi inte själva kunde drömma om, att gå ut och äta på det sättet. Knut och Alice, som Lilli-Ann lärt känna under sin tid i Odensbacken, var fantastiskt trevliga och generösa. Det var förresten Knut som hjälpte oss att finna vårt runda, vita matbord, och som sålde det till oss när vi bodde i Sävedalen. Vi hade då bara råd att köpa två stolar. Men när sändningen kom var det fyra stolar med. Så fick vi ett brev där det stod att ”…jag tycker Ni behöver fyra stolar. De två som Ni ej beställt, får Ni betala när ni kan…”

 

Så kom vi till Undersåker vid middagstid måndag den 6 april. Vi hade bokat plats där för 8 dagar. För den tiden betalade vi 136:-- och maten ingick i det priset! Vi hade en vidunderlig vecka där. Sol, snö, nygifta och lyxigt ensamma.

 

Åter i Göteborg och skilda vardagar

 

Vi åkte tåg tillbaka till Göteborg, tredje klass, och vi fick sitta uppe hela tiden. Eftersom vi var trötta efter den lediga veckan, var det inte svårt att sova på tåget. När vi kom hem flyttade vi båda in i lägenheten på syster Ainas gata. Fortfarande stod det Werner på dörren. Vi var ju andrahandshyresgäster, och vågade inte byta namn till vårt eget. Vi var rädda att hyresvärden skulle upptäcka att en annan än den lagliga hyresgästen bodde där, och det kanske skulle leda till att vi tvingades flytta.

 

Lilli-Ann hade nu en tjänst som barnmorska på KK 1, Sahlgrenska sjukhuset. Hon hade nära till arbetet och arbetade dagtid, kvällstid och ibland nattetid. Själv fortsatte jag studierna vid Socialinstitutet, men nu blev det allt vanligare att jag bjöd hem kamrater till gruppstudier i vår lägenhet. De flesta andra hade studentrum eller hyrde enskilda rum hos olika hyrestanter, och då var det skönt att komma hem till någon som hade utrymme, som hade tillgång till spis och där det var lättare att umgås utan att störas av andra.

 

Städningen av lägenheten delade vi på. Från början hade vi ingen dammsugare. Men det visade sig att mamma Anna vid något tillfälle fått en dammsugare i födelsedagspresent. Hon tyckte inte det var något att ha när man städade! Det blev renare om man tog ut och ruskade mattorna och sopade golvet ”för hand” och torkade av golvet med en våt trasa. Då vi upptäckte att hon placerat dammsugaren i den blå kökssoffan, under locket, frågade vi, om vi inte kunde överta den. Mamma blev glad för detta, nu behövde hon inte känna någon press att dammsuga hemma, utan kunde med gott samvete städa på ett sätt, som hon alltid gjort.

 

Nu blev det ofta så att jag satt hemma och läste medan Lilli-Ann arbetade. Jag skulle då ha maten klar tills hon kom hem. Jag hade tidigare inte lärt mig laga mat, men en av våra förlovningspresenter var ”Stora kokboken”, som vi fått av Yngve. Med denna som grund lärde jag mig steka pannkakor, koka bruna bönor, laga olika fiskrätter och till detta koka potatis. Kokboken har vi fortfarande kvar. Den lade en god grund för mig, när det gällde att laga husmanskost. Men ibland kunde man finna Lilli-Ann i köket också!

 

Vi tyckte att vi hade en så fin lägenhet, vi var otroligt glada för den. Stig bodde kvar hos oss ända tills Per Olof föddes och hans bidrag till hyran var viktig för oss. Ibland kunde Stig vara barnvakt för Per Olof också.

 

Då Maj vid denna tid flyttade till Göteborg och började arbeta, sökte de en gemensam bostad. När de lyckats få en sådan gifte också de sig och Stig flyttade från vår lägenhet. Och vi fortsatte att med enkla medel komplettera med möbler som vi behövde. Vi hade ingen bokhylla, och vi behövde verkligen en sådan. Vi gick då till några byggarbetsplatser och frågade efter tegelstenar. Vi fick sådana av gult fasadtegel. Vi köpte lämpligt virke och betsade det brunt. Så byggde vi vår första bokhylla, och den följde med oss på de första flyttarna. När vi bott i Sandviken något år, ersattes den med första delen av den bokhylla vi nu har, en Lundqvist-bokhylla.

 

Nya vänner och besök i vårt nya hem

 

Redan under vår första tid i Göteborg, sammanförde Stig oss med sin bror, Ragnar och Anna-Lisa Sjödelius och hans familj på Göteborgsvägen 6 i Sävedalen. Och det utvecklades till en vänskap, som fortsatt under alla år och som varar ännu. När vi träffades hade de två barn, Claes och Marie. Senare fick de tvillingar, Gun och Kjell. Så länge vi var barnlösa gladdes vi åt alla upptåg och lekar som barnen Sjödelius gjorde. När vi fått Per Olof blev också han en lika välkommen gäst på Göteborgsvägen. Ragnar var rörmokare, han hade ett eget litet företag och en Volvo skåpbil, som var röd-grå. Den fick vi åka med ibland.

 

Senare kom vi att vandra en vecka i fjällen tillsammans, från Storulvån över Sylarna och till Blåhammaren

 

När vi nu bodde i Göteborg och hade lägenhet, kunde vi ta emot gäster också. Det var ett ganska livligt tillflöde av vänner och släktingar det första året. Mamma och pappa kom ner, Edith och Algot var hos oss, Eva Stenlund med dottern Elisabet kom också.

 

Två som kom och hade stor glädje av besöket var Erik och Gulli Karlsson från Iggesund. Erik steg upp en morgon vid fyratiden, för att åka ner till fiskehamnen och se när fiskebåtarna kom in och när fiskeauktionen började. Ända till de sista åren av sitt liv kunde Erik berätta om, hur roligt han hade vid besöket i Göteborg. Han sparade spårvagnsbiljetterna i bröstfickan på skjortan och bevarade dem hemma länge för att visa upp dem, när han med glädje mindes och berättade om besöket hos oss.

 

Bertil Ljunggren kom också med motorcykel och hälsade på.

 

Vi har ett så härligt minne av mammas och pappas besök. De fick ligga i sängkammaren, i den säng som varit deras när de var nygifta, och vi låg på turistsängen i vardagsrummet. Innan mamma skulle somna, öppnade hon dörren från sovrummet, tittade ut med sin vita nattmössa på huvudet och så sade hon: "Du glömmer väl inte att släcka lampan Birger, innan du somnar".

 

Inte bara arbete och studier

 

Sommaren 1953 och 1954 åkte vi runt mycket i Bohuslän, vi var ute på öarna och vi sökte oss till bad och sol, så mycket det praktiskt var möjligt. Då jag fick ett studielån den sommaren, ordnade sig ekonomin på ett sätt vi inte kunnat ana. Men framförallt var det Lilli-Ann som arbetade och drog en full lön till familjen. Den fasta utgiften var hyran, 220::--/månad och för vår del minskades den med de 70:-- som Stig betalade. Vi gjorde då ett köp som kunde ses som något övermodigt. Vi köpte en Lambretta, en sorts vespa, och då var vi rörligare på ett helt annat sätt än tidigare. Då det var billigare skatt i Gävleborgs län, och jag var mantalsskriven där, registrerade vi Lambrettan i Gävleborgs län och fick så en X skylt. När vi en varm sommarmorgon kom till en färja till någon av öarna, med långa bilköer, kunde vi bara åka förbi och placera Lambrettan längst bak på färjan.

 

Av Stig kunde vi låna den kanadensare som han själv byggt, och med den kunde vi paddla ut till någon landnära klippö ibland.

 

Vi skall bli fler

 

På våren 1954 blev vi gravida. Det dröjde längre än vi trott och Lilli-Ann var lite frågande och kanske lite orolig, att något inte var som det skulle. Vi ville bli fler i familjen, och vi var nu säkra på, att också jag skulle kunna få ett arbete från slutet av 1954, då studierna gick hyggligt och efterfrågan på socialassistenter var stor. Därför var vi glada när vi förstod att vi skulle kunna bli en tredje person i familjen i början av 1955. I en av verserna, som mamma skrivit i bordsvisan till vårt bröllop, stod det:

 

Och nu väntade vi på den första krabaten, vårt eget barn. På sommaren skulle vi fira allt detta nya med en riktig semester. Vi lastade Lambrettan med tält, kläder, spritkök och mat för en tre dagars tur på Jylland. Med båt åkte vi över till Fredrikshamn och så reste vi runt, tältade, badade, kokade mat på spritköket och tyckte det var fantastiskt. Eftersom Lilli-Ann var gravid, mådde hon inte så bra på sjöresan. Hon kräktes redan innan vi kom till Vinga fyr, men vi två visste ju varför hon mådde illa.

 

Jag hade min sista praktik den här sommaren och Lilli-Ann blev rundare om midja och mage, men fortsatte att arbeta och mådde bra.

 

På hösten 1954, den 26 november, fick vi egen telefon för första gången. Den placerades i vardagsrummet, i fönstret mot gatan, och vårt nummer blev 18 95 41. När man skulle ringa till Hudiksvall eller Sundsvall fick man beställa samtal via en telefonist. Man betalade för treminutersperioder och för var tredje minut hörde man en telefoniströst som meddelade att ”perioden är strax slut”. Om man inte ville betala för ytterligare tre minuter skyndade man sig att avsluta samtalet.

 

Under graviditeten hade Lilli-Ann en vackert broderad kinesjacka som mammadräkt. Hon hade själv valt den och jag köpte den som present till henne på en Kinabod i Göteborg. Den hade vi kvar hemma ända tills Anna-Karin blev gravid. Då övertog hon den och jag antar att den nu finns i Askim, för att omsider övertas av något av våra flickbarnbarn.

 

Den 27 november 1954, någon gång vid 01-tiden, ringde det i vår nyinstallerade telefon. Det var Lilli-Ann som var på andra sidan, och talade om att vi fått en pojke. Jag hade väckts av den ovana telefonsignalen, jag var sömndrucken och osäker om vad som hade hänt. Jag frågade när, och Lilli-Ann sade att han föddes 0.03. ”Var det på dagen eller på natten?” blev mitt yrvakna svar. Men Lilli-Ann lät fin i telefonen, hon tyckte att det gått bra och gossen var 47 cm. lång och vägde 2.650 gram.

 

Jag minns ingenting av mina egna känslor, men jag var så glad att Lilli-Ann lät så naturlig och glad. Gossen var liten, han var fin, men hade en parés på ena sidan av kinden, som gjorde att nedre delen av ena mungipan föll ned. Han hade fötts 6 veckor tidigare än vad som var beräknat.

 

Det var aldrig aktuellt att jag skulle vara med på förlossningen. Det var inte vanligt vid denna tidpunkt. KK 1 var ett undervisningssjukhus, och därför var det ofta mycket folk med på förlossningarna. En man till skulle komplicera det hela ytterligare. Viktigare än så var vid den tidpunkten inte pappan!

 

Den 4 december skrevs mor och son ut från sjukhuset och båda kom hem till Syster Ainas gata 5. Något alldeles nytt hade inträffat, och från den dagen skulle vi alla ställa om våra liv och följa behov och rytm hos en liten gosse, som krävde mycket och som det var otroligt fint att ha nära sig.

 

Hemma stod den fina, vita barnsäng som vi köpt i god tid och väntade. Den säng som sedan följde våra tre senare barn, och som även kommit till nytta för några av våra barnbarn.

 

Man måste ändå säga att förloppet var tidsmässigt väldigt väl timat. Den 6 december 1954 började jag mitt första arbete som extra socialassistent på nykterhetsnämnden i Göteborg, med kontor i GP-huset intill Centralen

 

Något om mitt idrottsintresse

 

Under åren hemma i Hudiksvall var vi både i lekar och praktiken roade av olika former av idrott. Vi följde skidtävlingar, vi gick på Glysisvallen när det var fotboll och vi spelade både fotboll och bandy i olika lagkonstellationer. Vid fotbollsderbyn mellan HIF och Strand var det fullsatt på Glysis. Det var spännande matcher, där Arne ”Kille” Kihlström i Strand försökte komma förbi centerhalven i HIF Hjalle Melin. Det var kamp på hög nivå!

 

När jag kom till Göteborg, fick jag tillfälle att se allsvensk fotboll oftare. Både GAIS och IFK var med i allsvenskan, matcherna gick på gamla Ullevi och det var vid sådana tillfällen fullsatt. ”Fölet” Berntsson i IFK var högerytter och bröderna Jakobsson i GAIS hade svårt att stoppa honom!

 

Ett idrottsminne där Lilli-Ann blev inkopplad måste jag berätta. 1954 på sommaren gick jag ensam på Slottskogsvallen en kväll, där det var friidrottsgala. Lilli-Ann var inte hemma när jag tog Lambrettan och for ner! Bengt Nilsson, höjdhopparen, var i storform, och han höll ensam hela publiken kvar till över 23.00. Ribban höjdes allt högre och han slutade på 2.10, och det blev nytt europarekord. Det var en varm kväll, det blev mörkt och det var en fantastisk upplevelse. När jag kom hem fann jag Lilli-Ann gråtande och helt för- tvivlad. Hon var helt övertygad om att jag råkat ut för en olycka, att jag fanns på sjukhus och att hon, som var gravid, nu var änka! Men så var det ju inte!!

 

Lilli-Ann har ju aldrig visat något intresse för idrott. Jag har för många berättat hur detta ointresse tog sig uttryck. När vi varit gifta en tid, och Lilli-Ann kom hem från sitt arbete, satt jag och lyssnade på radio. Det var ett referat från en landskamp i fri idrott mellan Sverige och Ungern. När Lilli-Ann kom hem ville hon prata. Jag fräste till åt henne och bad henne vara tyst. När hon undrade varför, fick jag säga att det var sista varvet på 5.000 m. i landskampen. Då kom hennes följdfråga: ”Hoppar dom eller springer dom?” Och hon var helt uppriktig i sin fråga!

 

Så jag har varit rätt ensam om mitt intresse för idrott, ända tills vi fick barnen och de blev lite äldre.

 

Händelser i omvärlden

 

Också under den tid som denna del omfattar, hände stora saker i den stora världen. Och självklart påverkade dessa händelser också mitt liv, i den lilla och nära världen. Framförallt slutade det andra världskriget, det som började med Hitlers anfall på Polen hösten 1939. Under första delen av kriget gick den tyska krigsmaskinen fram och syntes oövervinnerlig. Men efter USA:s inträde i kriget på Englands sida, och efter det för tyskarna ödesdigra anfallet mot Sovjetunionen midsommar 1941, vände sig krigslyckan för tyskarna och en tro på seger för demokrati, frihet och alla människors lika värde, vände åter till oss alla. Trots massiva tyska flyganfall mot England under första delen av kriget, kunde engelsmännens mod och beslutsamhet att försvara demokratin inte övervinnas.Premiär- minister Winston Churchills eldande tal till engelsmännen har blivit klassiska, och han framstod för oss alla, som en stor ledare för sitt land och för friheten i Europa. I augusti 1940, när flyganfallen var som intensivast mot London talade Churchill och sade…” Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket,….

 

Den 6 juni 1944 landssteg de allierades trupper i Normandie Därmed kunde man ana, att krigsslutet inte var alltför långt borta. De allierade, England, Frankrike och USA hade en gemensam överbefälhavare, Ike D Eisenhower. Många städer i Tyskland var i det närmaste totalt sönderbombade. Återerövringen av Europa började, Frankrike återerövrades, Belgien och Holland befriades och i början av maj 1945 föll Berlin. Sovjetiska trupper från öster och sydost, förenades med de allierades trupper och den 7 maj kapitulerade Tyskland. Det innebar att också Danmark och Norge befriades. Hitler hade då begått självmord i en bunker i Berlin, och de allierade krävde en ovill- korlig kapitulation.

 

Eisenhower valdes till president i USA 1952. Han återvaldes fyra år senare för en ny period.

 

Så började en fred i Europa, en fred som varar fortfarande. Stora delar av Europa låg förstört och sönderbombat, bara i Ryssland hade 25 miljoner människor dödats i kriget. Särskilda ungdomsbrigader skapades för att bistå med att återuppbygga Europa. Också många svenska ungdomar deltog i denna återuppbyggnad i olika länder.

 

Rättegångar mot ansvariga för kriget startade. I Tyskland inrättades en särskild domstol i Nürnberg, och inför denna domstol åtalades de tyska ledare som fortfarande levde, och som ansågs ha ett personligt ansvar. 12 dödsdomar mot tyska ledare utdömdes och verkställdes.

 

I Norge hade Vidkun Quisling vid tyskarnas invasion gått tyskarnas ärenden, och han blev av tyskarna tillsatt som ledare för en norsk regering. Det kom att betraktas som ett av de tydligaste och mest föraktliga förräderi som tänkas kunde. Quisling dömdes till döden och avrättades efter kriget. Men namnet Quisling har efter detta blivit en synonym till ordet, begreppet, landsförrädare. Och fortfaran- de kan en landsförrädare ges beteckningen ”Quisling”.

 

På hemmaplan hände också viktiga politiska saker. Hastigt och oväntat dog statsminister Per Albin Hansson på hösten 1946. Till hans efterträdare valdes Tage Erlander, och det var förvånande för många, då han var relativt okänd bland partiets kärntrupper. Men han kom att bli Sveriges ”längste” statsminister och blev kvar som socialdemokraternas ledare fram till år 1969. Han var akademiker från Lund, han kom från Värmland och han kom att bli populär i vida kretsar. Hans politiska dueller med folkpartiledaren, prof. Bertil Ohlin, lockade stora skaror.

 

Efter kriget öppnades gränserna allt mer, och det blev möjligt att resa ut till andra länder, att se hur andra levde och att skapa kontakter över nationsgränserna. En världsomfattande önskan om fred mellan länder förutsatte denna rörlighet. Denna fredslängtan ledde också till att Förenta Nationerna bildades i USA 1945 och Sverige anslöt sig till FN 1946. FN:s administrationsbyggnad förlades till New York och Sverige fick en generalsekreterare där, Dag Hammarskjöld, 1953. Han omkom 1961 i en flygolycka i anslutning till kriget i Kongo.

 

I början av 1950-talet hade Lennart Hyland på lördagarna ett underhållningsprogram i radio som hette Karusellen. Så gott som varje familj i landet satt då klistrade vid radioapparaterna. 1952 sjöng Snoddas Nordgren, bandyspelare från Bollnäs, sången ”Hadderian, haddera”, och sången och Snoddas blev oerhört populära.

 

Under de första åren på 1950-talet började den våg av sexualisering av litteratur och film, som sedan blivit närmast påträngande, och nu fått en ibland pornografisk karaktär. Alvar Mykle från Norge skrev en bok, ”Sången om den röda rubinen”, som väckte stor upp- ståndelse på grund av sin beskrivning av relationen mellan män och kvinnor. Elsa, eller kanske det var Åke, myntade en gång be- greppet ”att mykla”, som en beskrivning av en man och en kvinnas allra intimaste relation

 

1951 spelades det in en svensk film ”Hon dansade en sommar”. I den filmen visade Ulla Jakobsson sina bara bröst och det väckte stor uppmärksamhet, både i Sverige och utomlands. Det var nog början på andra länders syn på den svenska kvinnan!

 

Lilli-Ann var med och förlöste Ulla Jakobsson i Göteborg någon gång i mitten av 1950-talet och fotograferade henne och hennes barn. Hon fick lova att inte utlämna fotografiet till media, ett löfte som hon höll.

 

Men det fanns en motreaktion mot den här beskrivna utvecklingen också. När Wilhelm Moberg 1949 kom ut med sin bok ”Utvandrarna”, vållade hans beskrivning av prästens besök hos Ulrika i Västergöl stor uppståndelse. På sina håll i Småland krävdes då att boken skulle censureras och att bokbål skulle ordnas som en protest.

 

 

 

 

Och vad skedde ytterligare?

 

De år som jag beskrivit betydde, som jag redan skrivit stora förändringar. Världen öppnades på ett sätt, som varit otänkbart för tidigare generationer. Språkkunskaperna bland unga ökade, resemöjligheterna förbättrades, en strävan mot ökad internationalism sågs som ett bidrag till fred för all framtid. Om människor fick mötas över alla gränser, skulle det vara svårt att börja kriga igen.

 

Men dessa tankar om fred och en samlevnad utan krig mellan människor och länder blev bara en förhoppning. 1950 anföll Nordkorea Sydkorea och Koreakriget startade. USA gick in på Sydkoreas sida och ett fullt utvecklat krig pågick. Det slutade med att Korea delades vid 38:e breddgraden, en delning som fortfarande består. Det Nordkorea, som idag hotar med att skaffa sig kärnvapen, är en av de få kvarvarande kommunistiska diktaturer som fortfarande finns.

 

En händelse som inträffade , var det stora raset i Göta älvdal i slutet av sept. 1950 vid Surte. Det blev mycket omskrivet, det var stora skador på ett 50-tal hus och en ökad osäkerhet och rädsla för att bo i älvdalen ventilerades.

 

Göteborg en båtarnas stad

 

Svenska Amerikalinjens båtar gick fortfarande från Göteborg till USA. Det var en resa som tog 7 dygn. Ännu hade inte flygtrafiken slagit ut resandet över havet till nya världen. Fartygen hette Kungsholm och Stockholm och det var en stor attraktion när båtarna anlände från New York till Göteborg. Då slöt göteborgarna upp vid amerika- kajen för att välkomna båtar med anlända resenärer. Så gjorde vi också någon gång! En gång mötte jag Göran Sundin från Hudiksvall utanför Ferdinand Lundqvists varuhus i Göteborg. Jag frågade vad han gjorde där. Han berättade att han kommit med Kungsholm från USA, och nu skulle han köpa hem lite Amerikapresenter till bröderna Anders och Henry!

 

Den här bilden visar den sista av Svenska Amerikalinjens båtar med namnet Stock- holm. Den byggdes på Götavarvet 1948. Båtens namn blev välkänt sedan den på natten den 25 juli 1956 kolliderat med den italienska atlantångaren och lyxfartyget ”Andrea Doria”, som sjönk och 51 passagerare och 5 besättningsmän omkom.

 

Stockholm såldes senare till Östtyskland som kryssningsfartyg.