2. Så minns jag…… 1943 – 1954

 

Att återvända till hälsan

 

När jag kom hem från Serafimerlasarettet i slutet av juli 1943 hade jag nyss fyllt 14 år. Jag var svag efter åren av sjukdom, jag hade svårt att gå och behövde bygga upp min hälsa från grunden. Elsa gick i gymnasiet och skulle ta studentexamen om några år. Sune gick i realskolan i klass 2 av den femåriga realskolan. Kurt gick i folkskolan på Bränslet. Det var fortfarande krig och det var nästan två år tills det andra världskriget skulle vara slut. Men krigslyckan hade vänt för tyskarna och jag minns att vi inte längre var rädda för att det skulle bli krig hos oss. Vi gjorde fortfarande mörkläggningsövningar hemma. Man hade en sorts mörka papprullgardiner, som skulle dras ner så fort man tände lyset inne i huset. Annars kunde ljuset vara synligt om främmande flygplan kom för att släppa sina bomber.

 

Också från denna tid är mina minnen svaga, jag minns inte heller i tiden när jag återvunnit krafterna, när jag kunde börja gå, när jag kunde vara ute med kamrater och när jag började fundera över fortsatt skolgång och återupptagande av utbildning. Det var inte heller fråga om någon form av rehabilitering på ett genomtänkt sätt och med stöd från sjukhus eller den medicinska professionen. De uppgifter som idag sjukgymnaster och terapeuter har, var okända vid denna tid. Förmodligen fick jag klara mig själv, jag fick gå så långt jag orkade, jag fick hjälpa till hemma med att t.ex. bära upp ved från källaren, jag fick, allteftersom krafter och muskler återvände, delta allt mer i det dagliga arbetet. Sådana vardagssysslor var nog innehållet i min rehabilitering.

 

Att vara hemma och börja arbeta

 

Under den här tiden, när jag kommit hem från Serafimerlasarettet, bodde hela vår familj i de två rum och kök, som vi hade på första våningen i huset. Lägenheten uppe hyrdes ut till en familj, Göte Engström, och de hade två flickor.

 

När pappa inte var inkallad hade han jobb på olika byggen. Fortfarande var det från våren till hösten, och under andra tider hade han olika tillfällighetsarbeten. Mamma fick bära alla bekymmer för ekonomin. Jag vet att under tider pappa var inkallad arbetade hon som städerska i stadens kontorslokaler. Förmodligen hade, Fritiof Ljunggren, som var stadskamrer, hjälpt henne att få arbetet. Det var städning tidiga morgnar eller kvällar. Mamma vågade nog aldrig tala om för pappa, att hon hade detta städningsarbete. För honom skulle det ha varit en katastrof att hans hustru skulle tvingats arbeta utanför hemmet för att bidra till familjens försörjning Det tolkades som att han, som man, inte kunde klara försörjningsansvaret för hustru och barn.

 

Erik hade sedan mormor dött 1942 anställt en hushållerska från Hög, Stina Persson. Hon skötte hushåll, ladugård och utearbete, och Erik drev nu både det lilla jordbruket och en åkerirörelse med två hästar. Han hade olika körningar i stan. Han körde virke från Överås såg till olika byggen, han hade ansvar för bortforsling av löv och skräp från stadens parker och han körde sopor från några fastigheter i stan. bl.a. från Hudiksvalls Nyheter och Lindegrenska fastigheten, där Palmérs ur- och optikaffär och Calle Nilssons Herrekipering låg. Någon gång under våren 1944 började jag gå ut med räkningar från Erik till olika kunder, som han utfört arbete åt. Han skrev räkningarna för hand, jag fick en bunt och cyklade runt i stan för att dela ut dem. För detta fick jag ibland en liten peng från Erik.

 

Någon gång under våren 1944 började jag gå ut med räkningar från Erik till olika kunder som han utfört arbete åt. Han skrev räkningarna för hand, jag fick en bunt och cyklade runt i stan för att dela ut dem. För detta fick jag ibland en liten peng från Erik. Jag fick också liknande uppdrag från en handelsträdgårdsmästare i Furulund, mellan skidstadion och Västberga. Trädgårdsmästaren hette Erik Svanberg, han stammade, och i behov av någon som hjälpte sig att bära ut räkningar. Jag fick också hjälpa honom med försäljning av grönsaker och blommor på Salutorget på lördagarna. Erik Svanberg var frisksportare, och jag fick därför också hjälpa honom att sälja tidningen ”Frisksport”. Också dessa uppgifter gav mig lite pengar, och jag har en känsla av att jag alltmer kunde skaffa mig de egna pengar jag behövde. Jag kan förstå, att detta sätt att leva gjorde att kropp och muskulatur växte till och jag orkade allt mer Förmodligen var det ett sätt att rehabilitera kroppen som var det allra bästa. Jag fick arbeta med olika saker så mycket jag orkade och jag hade tillfälle att vila och säga ifrån när jag blev trött. Alla visste ju om att jag varit sjuk och inte orkade obehindrat. Och hösten 1944 skriver pappa det brev till Serafimerlasarettet ..."Angående mon sons Birger Starks hälsotillstånd får jag meddela att han nu känner sig riktigt frisk och kry. Han säger sig inte ha något ont. Arbetar gör han varje dagmb med t..o.m. grovarbeten i både jordbruk och åkeri. Han är fortfarande lie stel i ryggen och kan inte böja den riktigt än....".

.

Vid den tidpunkten har jag tydligen börjat arbeta alltmer och regelbundet hos Erik och fått ett ökande ansvar för olika uppgifter från honom. Jag arbetade nu 6 dagar i veckan och började klockan 7 på morgonen. Jag hade ju nära till arbetet. Jag fick också äta hos Erik och jag hade säkert några tior/vecka i lön för det arbete jag utförde.

 

När pappa inte var inkallad hade han jobb på olika byggen. Fortfarande var det från våren till hösten, och under andra tider hade han olika tillfällighetsarbeten. Mamma fick bära alla bekymmer för ekonomin. Jag vet att under tider pappa var inkallad arbetade hon som städerska i stadens kontorslokaler. Förmodligen hade, Fritiof Ljunggren, som var stadskamrer, hjälpt henne att få arbetet. Det var städning tidiga morgnar eller kvällar. Mamma vågade nog aldrig tala om för pappa, att hon hade detta städningsarbete. För honom skulle det ha varit en katastrof att hans hustru skulle tvingats arbeta utanför hemmet för att bidra till familjens försörjning Det tolkades som att han, som man, inte kunde klara försörjningsansvaret för hustru och barn.

 

Vad gör man som åkaredräng

 

Erik hade två hästar, Lotta och Dora. Lotta var en svart häst, en blandning av nordsvensk och grövre arbetshäst och Dora var en brun, högväxt och snabb häst, som det gick lättare att få att springa. Jag fick sköta hästarna i stallet, rykta, mocka ut, sköta seldon och ta med dem till Sjölins gjuteri när de skulle skos. När jag började utföra körslor, fick jag fara till Sanna med säd, som skulle malas till mjöl. Jag körde då förbi hemma, svängde till vänster mitt för Skottens och förbi Överås Bryggeri vid Hornån och sedan vägen till Sanna. Det kunde vara 4 – 5 kilometer. Jag väntade medan säden maldes och fick hjälp att lasta på säckarna på den fjädervagn som användes. Så vände jag åter hem med en känsla av stolthet.

 

Så utvecklades mina uppdrag. Jag började köra virke från Överås såg. Det var ofta nysågat formvirke till de många hus som började byggas efter kriget, 1945 - 1946. Man lastade 65 – 70 kbf. nysågat virke, spände fast det med kättingar och en ”björn”, och så bar det iväg. Jag minns att jag körde till byggen nära Kotorget och ända bort till Åvik.

 

Jag fick köra sopor och avfall från Hudiksvalls Nyheter, Lindegrenska fastigheten och flera ställen. Det var inte alltid trevligt, det luktade illa på sommaren och körningen gick genom stan, efter Lillfjärden till sopstationen över ån bortanför Glysisvallen.

 

På vintern körde vi snö från trottoarerna i centrala stan. Efter lastning körde vi ner till hamnen där snön tippades över kajkanten och ner på isen. Jag har ett minne från denna tid. Jag skulle koppla skaklarna till släden inne på Nyheternas gård. En grov länk skulle träs i kälken och sättas fast med en böjd träbit som lås. Innan jag hann få dit låset drog hästen iväg. Nageln på mitt högra pekfinger kom i kläm och drogs bort. Efter den händelsen är nageln på fingret skrovlig och ful och skapar en del obehag. Skott-Ante, här med hästen Baltzar, kan illustrera hur det kunde se ut, när man körde snö vintertid. Ibland hade vi med oss rena sopor hem och tippade dem bakom vårt hus. Tanken var att där skulle fyllas ut och planteras fruktträd och sås en gräsmatta. Så blev det också, och den planteringen fick mamma av barn med familjer som 60-årspresent 1956.

 

En vinter var jag med Erik ute på Hornslandet och körde timmer i skogen. Vi hade hästen Dora med oss, bodde i en skogskoja, lagade mat och sov där hela veckorna. En skogsarbetare från Delsbo, som låg i samma koja, berättade historier och var mycket rolig.

 

Erik hade också en vedkap och med den körde han omkring till olika fastigheter och kapade upp ved i lämpliga längder för att passa till vedpannorna. För dessa uppgifter hade han ett par man anställda. Ibland fick jag också vara med och det var ett av de mest trista arbeten jag haft.

 

När Erik skaffade jeepen började jag köra den också. Från början med Erik vid min sida, men sedan fick jag ofta köra den ensam med olika körningar hela dagarna. Till dragkroken kopplades en tvåhjulig släpvagn och på den kunde man lasta mer än vad en häst orkade dra. Jeepen kunde köras med 2-hjuls eller 4-hjuls drift. Med en liten spak på golvet vid förarplatsen lade man in 4-hjulsdriften, när detta behövdes. Jag kunde backa in med jeepen på smala bakgårdar utan att skada vare sig grindstolpar eller husväggar.

 

Jag var kanske 16 år när jag började köra jeep, och det är lätt att förstå att jag roades av det, och att kamrater såg på det med viss avund. Även om de gick i realskola eller gymnasium ville de ibland utnyttja mina tjänster som chaufför. Men det fanns också de som ifrågasatte det riktiga i att jag körde. Det fanns i Hudiksvall en polis, som hette Karl Jönsson. Han kom fram till mig en gång, när jag lastade löv i parken nedanför stadshotellet och sade: ”Nu är det nog bäst Stark att Du slutar att köra jeepen. Annars skall jag tala med Svedberg”.

 

Jag fick också låna jeepen och köra själv utanför arbetet. På bilden här ovan är det jag, Elsa, Aina, Birgitta och Märta Höök som är ute och åker. Jag blev på så sätt en tillgång för mina kamrater som gick i skolan. Bertil Ljunggren, Elsa och andra skjutsades, vi körde ut till SMU:s sommarhem Ansgarsbo, och jeepen var full med folk. Jag fick skjutsa Elsa hem från stan, när hon tagit studentexamen, jeepen var blomsterprydd och Elsa satt där och vinkade till alla. Så fick jag också vara chaufför åt Sune, när han tog sin studentexamen. Men då hade jag slutat hos Erik, jag hade körkort och var ute och skaffade mig praktik för en kommande egen yrkesutbildning

 

Jag körde också ofta ut till Ljungbostrand, Ljunggrens sommarhus på norra sidan av Hudiksvallsfjärden, några kilometer innan Lingarölandet börjar. Och då kunde också Bertil få provköra. I sin dagbok på Ljungbostrand skrev Fritiof Ljunggren den 23 juni 1948: … ”flyttade vi ut. Birger Stark körde jeepen med släpvagn från staden kl 14.30… Bertil följde Birger till staden ty han fick köra jeepen”

 

Med ökad osäkerhet om framtiden

 

Jag trivdes bra hemma, med arbetet hos Erik och alla kamrater jag hade. Jag hade ju lärt mig köra med jeepen, och ju närmare jag kom 18-års åldern blev det aktuellt att tänka på körkort. Jag ville ju ha ett sådant, både för att kunna köra jeepen utan att störas av poliser, men också som en form av vuxenbekräftelse. Jag anmälde mig till körskola och körde en timme. Det gällde ju att kunna behärska en riktig bil vid uppkörningen, och vi kände ingen som hade en bil, som jag kunde träna på och köra upp med. Den bil jag körde upp med var en stor amerikanare, märket Hudson, med många hästkrafter under motorhuven. Vid uppkörningen fick jag stanna mitt i backen upp från Sjögatan till Storgatan, mitt framför Dr. Erwalds mottagning. Det var ingen svårighet att starta i backen, med den motorstyrka som bilen hade. Den andra övningen jag minns, var att backa runt den lilla park som ligger nedanför Stadskyrkan mot Skvallertorget. Det var en backning som kombinerade att starta i motlut och runda ett hörn upp mot kyrkan och inte stanna med större avstånd från trottoaren än 50 cm. Jag klarade det, och körkortet var mitt. Jag tog det när jag var 18 år och två veckor gammal.

 

Körkortet utställdes på arbetaren Birger Stark.

 

Jag hade börjat tänka alltmer på hur mitt liv skulle kunna se ut på lite längre sikt. Elsa hade tagit studentexamen 1946, den första i släkten. Det var stort för mamma och pappa, men också för övriga släktingar med namnet Stark. Hon hade vikarierat ett år som lärare i Hedesunda och skulle börja en lärarutbildning på folkskoleseminariet i Falun. Bertil och de flesta av mina kamrater gick i gymnasiet.

 

Jag hade en begynnande känsla av underlägsenhet och självosäkerhet. Mina tankar började rikta sig mot studier vid någon folkhögskola. Jag hade fått kunskap om Folkhögskolan i Härnösand, jag sökte dit och fick plats. Jag visste att det handlade om två årskurser, det var fråga om en bred utbildning som framförallt gav kunskaper och inte var så hårt styrd av betyg som den vanliga gymnasieskolan. Jag minns inte mycket om kostnader och hur jag tänkte finansiera skolan. Klart var att mamma och pappa inte kunde kosta på mig några stora summor.

 

Läs vidare i mamma och pappa i Sofiedal