2. Så minns jag…… 1943 – 1954

 

Att återvända till hälsan

 

När jag kom hem från Serafimerlasarettet i slutet av juli 1943 hade jag nyss fyllt 14 år. Jag var svag efter åren av sjukdom, jag hade svårt att gå och behövde bygga upp min hälsa från grunden. Elsa gick i gymnasiet och skulle ta studentexamen om några år. Sune gick i realskolan i klass 2 av den femåriga realskolan. Kurt gick i folkskolan på Bränslet. Det var fortfarande krig och det var nästan två år tills det andra världskriget skulle vara slut. Men krigslyckan hade vänt för tyskarna och jag minns att vi inte längre var rädda för att det skulle bli krig hos oss. Vi gjorde fortfarande mörkläggningsövningar hemma. Man hade en sorts mörka papprullgardiner, som skulle dras ner så fort man tände lyset inne i huset. Annars kunde ljuset vara synligt om främmande flygplan kom för att släppa sina bomber.

 

Också från denna tid är mina minnen svaga, jag minns inte heller i tiden när jag återvunnit krafterna, när jag kunde börja gå, när jag kunde vara ute med kamrater och när jag började fundera över fortsatt skolgång och återupptagande av utbildning. Det var inte heller fråga om någon form av rehabilitering på ett genomtänkt sätt och med stöd från sjukhus eller den medicinska professionen. De uppgifter som idag sjukgymnaster och terapeuter har, var okända vid denna tid. Förmodligen fick jag klara mig själv, jag fick gå så långt jag orkade, jag fick hjälpa till hemma med att t.ex. bära upp ved från källaren, jag fick, allteftersom krafter och muskler återvände, delta allt mer i det dagliga arbetet. Sådana vardagssysslor var nog innehållet i min rehabilitering.

 

Att vara hemma och börja arbeta

 

Under den här tiden, när jag kommit hem från Serafimerlasarettet, bodde hela vår familj i de

två rum och kök, som vi hade på första våningen i huset. Lägenheten uppe hyrdes ut till en familj, Göte Engström, och de hade två flickor

 

När pappa inte var inkallad hade han jobb på olika byggen. Fortfarande var det från våren till hösten, och under andra tider hade han olika tillfällighetsarbeten. Mamma fick bära alla be-kymmer för ekonomin. Jag vet att under tider pappa var inkallad arbetade hon som städerska i stadens kontorslokaler. Förmodligen hade, Fritiof Ljunggren, som var stadskamrer, hjälpt henne att få arbetet. Det var städning tidiga morgnar eller kvällar. Mamma vågade nog aldrig tala om för pappa, att hon hade detta städningsarbete. För honom skulle det ha varit en kata-strof att hans hustru skulle tvingats arbeta utanför hemmet för att bidra till familjens försörjning Det tolkades som att han, som man, inte kunde klara försörjningsansvaret för hustru och barn.

 

Erik hade sedan mormor dött 1942 anställt en hushållerska från Hög, Stina Persson. Hon skötte hushåll, ladugård och utearbete, och Erik drev nu både det lilla jordbruket och en åkerirörelse med två hästar. Han hade olika körningar i stan. Han körde virke från Överås såg till olika byggen, han hade ansvar för bortforsling av löv och skräp från stadens parker och han körde sopor från några fastigheter i stan. bl.a. från Hudiksvalls Nyheter och Lindegrenska fastigheten, där Palmérs ur- och optikaffär och Calle Nilssons Herrekipering låg. Någon gång under våren 1944 började jag gå ut med räkningar från Erik till olika kunder som han utfört arbete åt. Han skrev räkningarna för hand, jag fick en bunt och cyklade runt i stan för att dela ut dem. För detta fick jag ibland en liten peng från Erik.

 

Erik drev nu både det lilla jordbruket och en åkerirörelse med två hästar. Han hade olika körningar i stan. Han körde virke från Överås såg till olika byggen, han hade ansvar för bortforsling av löv och skräp från stadens parker och han körde sopor från några fastigheter i stan. bl.a. från Hudiksvalls Nyheter och Lindegrenska fastigheten, där Palmérs ur- och optikaffär och Calle Nilssons Herrekipering låg. Någon gång under våren 1944 började jag gå ut med räkningar från Erik till olika kunder som han utfört arbete åt. Han skrev räkningarna för hand, jag fick en bunt och cyklade runt i stan för att dela ut dem. För detta fick jag ibland en liten peng från Erik. Jag fick också liknande uppdrag från en handelsträdgårdsmästare i Furulund, mellan skidstadion och Västberga. Trädgårdsmästaren hette Erik Svanberg, han stammade, och i behov av någon som hjälpte sig att bära ut räkningar. Jag fick också hjälpa honom med försäljning av grönsaker och blommor på Salutorget på lördagarna. Erik Svanberg var frisksportare, och jag fick därför också hjälpa honom att sälja tidningen ”Frisksport”. Också dessa uppgifter gav mig lite pengar, och jag har en känsla av att jag alltmer kunde skaffa mig de egna pengar jag behövde. Jag kan förstå, att detta sätt att leva gjorde att kropp och muskulatur växte till och jag orkade allt mer Förmodligen var det ett sätt att rehabilitera kroppen som var det allra bästa. Jag fick arbeta med olika saker så mycket jag orkade och jag hade tillfälle att vila och säga ifrån när jag blev trött. Alla visste ju om att jag varit sjuk och inte orkade obehindrat. Och hösten 1944 skriver pappa det brev till Serafimerlasarettet som går att läsa på motstående sida.

.

Vid den tidpunkten har jag tydligen börjat arbeta alltmer och regelbundet hos Erik och fått ett ökande ansvar för olika uppgifter från honom. Jag arbetade nu 6 dagar i veckan och började klockan 7 på morgonen. Jag hade ju nära till arbetet. Jag fick också äta hos Erik och jag hade säkert några tior/vecka i lön för det arbete jag utförde.

 

När pappa inte var inkallad hade han jobb på olika byggen. Fortfarande var det från våren till hösten, och under andra tider hade han olika tillfällighetsarbeten. Mamma fick bära alla bekymmer för ekonomin. Jag vet att under tider pappa var inkallad arbetade hon som städerska i stadens kontorslokaler. Förmodligen hade, Fritiof Ljunggren, som var stadskamrer, hjälpt henne att få arbetet. Det var städning tidiga morgnar eller kvällar. Mamma vågade nog aldrig tala om för pappa, att hon hade detta städningsarbete. För honom skulle det ha varit en katastrof att hans hustru skulle tvingats arbeta utanför hemmet för att bidra till familjens försörjning Det tolkades som att han, som man, inte kunde klara försörjningsansvaret för hustru och barn.

 

Vad gör man som åkaredräng

 

Erik hade två hästar, Lotta och Dora. Lotta var en svart häst, en blandning av nordsvensk och grövre arbetshäst och Dora var en brun, högväxt och snabb häst, som det gick lättare att få att springa. Jag fick sköta hästarna i stallet, rykta, mocka ut, sköta seldon och ta med dem till Sjölins gjuteri när de skulle skos. När jag började utföra körslor, fick jag fara till Sanna med säd, som skulle malas till mjöl. Jag körde då förbi hemma, svängde till vänster mitt för Skot-tens och förbi Överås Bryggeri vid Hornån och sedan vägen till Sanna. Det kunde vara 4 – 5 kilometer. Jag väntade medan säden maldes och fick hjälp att lasta på säckarna på den fjäder-vagn som användes. Så vände jag åter hem med en känsla av stolthet.

 

Så utvecklades mina uppdrag. Jag började köra virke från Överås såg. Det var ofta nysågat formvirke till de många hus som började byggas efter kriget, 1945 - 1946. Man lastade 65 – 70 kbf. nysågat virke, spände fast det med kättingar och en ”björn”, och så bar det iväg. Jag minns att jag körde till byggen nära Kotorget och ända bort till Åvik.

 

Jag fick köra sopor och avfall från Hudiksvalls Nyheter, Lindegrenska fastigheten och flera ställen. Det var inte alltid trevligt, det luktade illa på sommaren och körningen gick genom stan, efter Lillfjärden till sopstationen över ån bortanför Glysisvallen.

 

På vintern körde vi snö från trottoarerna i centrala stan. Efter lastning körde vi ner till hamnen där snön tippades över kajkanten och ner på isen. Jag har ett minne från denna tid. Jag skulle koppla skaklarna till släden inne på Nyheternas gård. En grov länk skulle träs i kälken och sättas fast med en böjd träbit som lås. Innan jag hann få dit låset drog hästen iväg. Nageln på mitt högra pekfinger kom i kläm och drogs bort. Efter den händelsen är nageln på fingret skrovlig och ful och skapar en del obehag. Skott-Ante, här med hästen Baltzar, kan illustrera hur det kunde se ut, när man körde snö vintertid. Ibland hade vi med oss rena sopor hem och tippade dem bakom vårt hus. Tanken var att där skulle fyllas ut och planteras fruktträd och sås en gräsmatta. Så blev det också, och den planteringen fick mamma av barn med familjer som 60-årspresent 1956.

 

En vinter var jag med Erik ute på Hornslandet och körde timmer i skogen. Vi hade hästen Dora med oss, bodde i en skogskoja, lagade mat och sov där hela veckorna. En skogsarbetare från Delsbo, som låg i samma koja, berättade historier och var mycket rolig.

 

Erik hade också en vedkap och med den körde han omkring till olika fastigheter och kapade upp ved i lämpliga längder för att passa till vedpannorna. För dessa uppgifter hade han ett par man anställda. Ibland fick jag också vara med och det var ett av de mest trista arbeten jag haft.

 

När Erik skaffade jeepen började jag köra den också. Från början med Erik vid min sida, men sedan fick jag ofta köra den ensam med olika körningar hela dagarna. Till dragkroken kopp-lades en tvåhjulig släpvagn och på den kunde man lasta mer än vad en häst orkade dra. Jeepen kunde köras med 2-hjuls eller 4-hjuls drift. Med en liten spak på golvet vid förarplatsen lade man in 4-hjulsdriften, när detta behövdes. Jag kunde backa in med jeepen på smala bakgårdar utan att skada vare sig grindstolpar eller husväggar.

 

Jag var kanske 16 år när jag började köra jeep, och det är lätt att förstå att jag roades av det, och att kamrater såg på det med viss avund. Även om de gick i realskola eller gymnasium ville de ibland utnyttja mina tjänster som chaufför. Men det fanns också de som ifrågasatte det riktiga i att jag körde. Det fanns i Hudiksvall en polis, som hette Karl Jönsson. Han kom fram till mig en gång, när jag lastade löv i parken nedanför stadshotellet och sade: ”Nu är det nog bäst Stark att Du slutar att köra jeepen. Annars skall jag tala med Svedberg”.

 

Jag fick också låna jeepen och köra själv utanför arbetet. På bilden här ovan är det jag, Elsa, Aina, Birgitta och Märta Höök som är ute och åker. Jag blev på så sätt en tillgång för mina kamrater som gick i skolan. Bertil Ljunggren, Elsa och andra skjutsades, vi körde ut till SMU:s sommarhem Ansgarsbo, och jeepen var full med folk. Jag fick skjutsa Elsa hem från stan, när hon tagit studentexamen, jeepen var blomsterprydd och Elsa satt där och vinkade till alla. Så fick jag också vara chaufför åt Sune, när han tog sin studentexamen. Men då hade jag slutat hos Erik, jag h ade körkort och var ute och skaffade mig praktik för en kommande egen yrkesutbildning

 

Jag körde också ofta ut till Ljungbostrand, Ljunggrens sommarhus på norra sidan av Hudiksvallsfjärden, några kilometer innan Lingarölandet börjar. Och då kunde också Bertil få provköra. I sin dagbok på Ljungbostrand skrev Fritiof Ljunggren den 23 juni 1948: … ”flyttade vi ut. Birger Stark körde jeepen med släpvagn från staden kl 14.30… Bertil följde Birger till staden ty han fick köra jeepen”

 

Med ökad osäkerhet om framtiden

 

Jag trivdes bra hemma, med arbetet hos Erik och alla kamrater jag hade. Jag hade ju lärt mig köra med jeepen, och ju närmare jag kom 18-års åldern blev det aktuellt att tänka på körkort. Jag ville ju ha ett sådant, både för att kunna köra jeepen utan att störas av poliser, men också som en form av vuxenbekräftelse. Jag anmälde mig till körskola och körde en timme. Det gällde ju att kunna behärska en riktig bil vid uppkörningen, och vi kände ingen som hade en bil, som jag kunde träna på och köra upp med. Den bil jag körde upp med var en stor ameri-kanare, märket Hudson, med många hästkrafter under motorhuven. Vid uppkörningen fick jag stanna mitt i backen upp från Sjögatan till Storgatan, mitt framför Dr. Erwalds mottagning. Det var ingen svårighet att starta i backen, med den motorstyrka som bilen hade. Den andra övningen jag minns, var att backa runt den lilla park som ligger nedanför Stadskyrkan mot Skvallertorget. Det var en backning som kombinerade att starta i motlut och runda ett hörn upp mot kyrkan och inte stanna med större avstånd från trottoaren än 50 cm. Jag klarade det, och körkortet var mitt. Jag tog det när jag var 18 år och två veckor gammal.

 

Körkortet utställdes på arbetaren Birger Stark.

 

Jag hade börjat tänka alltmer på hur mitt liv skulle kunna se ut på lite längre sikt. Elsa hade tagit studentexamen 1946, den första i släkten. Det var stort för mamma och pappa, men också för övriga släktingar med namnet Stark. Hon hade vikarierat ett år som lärare i Hedesunda och skulle börja en lärarutbildning på folkskoleseminariet i Falun. Bertil och de flesta av mina kamrater gick i gymnasiet.

 

Jag hade en begynnande känsla av underlägsenhet och självosäkerhet. Mina tankar började rikta sig mot studier vid någon folkhögskola. Jag hade fått kunskap om Folkhögskolan i Härnösand, jag sökte dit och fick plats. Jag visste att det handlade om två årskurser, det var fråga om en bred utbildning som framförallt gav kunskaper och inte var så hårt styrd av betyg som den vanliga gymnasieskolan. Jag minns inte mycket om kostnader och hur jag tänkte finansiera skolan. Klart var att mamma och pappa inte kunde kosta på mig några stora summor.

 

Pappa och mamma under efterkrigstiden

 

Efter kriget blev det ordentlig fart på byggandet i hela landet. En stor befolkningsomflyttning påbörjades inom landet. Allt fler flyttade från landet in till städerna, från Norrland till städerna söderut. Bostadsbristen blev skriande och många unga, som ville gifta sig kunde inte få en egen lägenhet. Trots den stora satsningen på bostadsbyggandet var köerna till lägenheter stora och långa. Pappa fick arbete och jag minns, att han var på byggen vid Kotorget, ”Snus- Friskens”, på Södra Vägen i backen före OK-macken och på många andra ställen. Det betydde att ekonomin förbättrades och vi behövde inte längre hyra ut en lägenhet i vårt hus. Jag tror att mamma och pappa började tala om att reparera huset, kanske få badrum och centralvärme. Med detta följde att även wc skulle kunna installeras.

 

De började tala om att dra in telefon också, och vi barn understödde förstås detta. Det var på många sätt obekvämt att få telefonbud från Erik, att gå ner dit för att ringa samtal till vänner och bekanta. Så fick vi då slutligen telefon, och numret till oss var 1647.

 

Pappas politiska och fackliga uppdrag

 

Under hela vår uppväxttid har pappa varit engagerad i olika politiska uppdrag. Jag har inte varit medveten om omfattningen av dessa uppdrag och inte heller hur länge de pågått. Arkiva-rien på Hudiksvalls kommunarkiv har hjälpt mig att ur gamla handlingar kartlägga vilka uppdrag pappa haft. När jag tar del av alla dessa förtroendeuppdrag blir jag imponerad. Under åren 1935 tills han fyllde 67 år, 1966, var han politiskt verksam. Här nedan kommer samman-ställningen av förtroendemannauppdragen:

 

Stadsfullmäktige ledamot 1935 – 1946 ledamot

Arbetslöshetskommittén 1938 – 1944 ledamot

Stadsfullmäktiges beredningsutskott 1940 – 1946 ledamot

Lönenämnden 1940 – 1946 ledamot

Pensionsnämnden 1935 – 1941 suppleant

1942 – 1963 ledamot

Socialvårdsnämnden 1944 – 1947 suppleant

Byggnadsnämnden 1942 – 1946 suppleant

Fastighetstaxeringsnämnden 1945 – 1945 ledamot

Läroverkets lokalstyrelse 1946 – 1955 ledamot

Drätselkammaren 1946 – 1960 suppleant

Samfällda drätselkammaren 1948 – 1955 suppleant

Hudiksvalls 6:e taxeringsdistrikt 1959 – 1964 suppleant

Hudiksvalls norra fögderis

särskilda taxeringsdistrikt 1965 – 1967 suppleant

 

Utöver de politiska förtroendeuppdragen hade han fackliga uppdrag. Någon gång i början av 1940-talet blev pappa ordförande i avd. 88 av Svenska Murareförbundet. Det innebar ett för-troende att företräda och hjälpa medlemmar och att förhandla om löner och anställningsvillkor. Det var många som kom hem till pappa och talade med honom. Mätningsmannen för ackordsmätningar var från Iggesund och hette Eriksson. Han kom ofta hem till Sofiedal för att tala med pappa om mätningsfrågor, tolkningar av avtalet vid ackordsmätning o.s.v.

 

Avdelningen hade möte varje lördag på kafé Mimer. Det låg i IOGT-huset intill parken vid Stadshotellet. Dit skulle medlemmarna komma varje vecka för att betala ”kontinenten”, som var avgiften till fackföreningen och arbetslöshetskassan.

 

Pappa hade stort förtroende som fackföreningsman. Någon gång under 1940-talet valdes han in i förbundsstyrelsen för Svenska Murareförbundet. Det innebar att han fick fara till Stockholm med jämna mellanrum för styrelsemöten. Vi retade honom för detta, när vi blev lite äldre. Han var också med i något utskott av förbundsstyrelsen. Det kallade vi för ”Förstärkta” och länge skojade mamma och vi andra med pappa om detta. Det var ett skämt som Lilli-Ann också var med och tog över, när hon omsider blev allt mer välkomnad till vår familj.

 

När pappa fyllde 50 år uppvaktades han av företrädare för förbundet. Den vas han då fick, designad av Stig Lindberg, har vi stående uppe på vår bokhylla. Det var då aktuellt att Murareförbundet skulle gå samman till ett stort Byggarbetareförbund. Pappa stödde en sådan utveckling och harangerades av förbundskassören Sture Edenfeldt för både mod och framsynthet i det ställningstagandet. På bilden här är murarförbundets kassör hemma och uppvaktar pappa på hans 50 års dag.

 

Pappa var alltså länge med i stadsfullmäktige och hade andra förtroendeuppdrag. I praktiken innebar det att han cyklade hem från arbetet, tog av sig arbetskläderna och hängde dem på en krok inne i sängkammaren, tvättade sig vid kommoden i köket och cyklade tillbaka till olika sammanträden och möten. Sedan var han hemma vid 22-tiden och skulle så upp igen kl. 6 på morgonen för att börja en ny arbetsdag kl. 7! När jag tänker tillbaka förstår jag vilket slit han hade, vilket engagemang för fackförening och samhällsfrågor som fanns hos honom. Jag blir djupt tagen, när jag tänker tillbaka på det och försöker föreställa mig hur hans arbetsdagar såg ut. Att hans rygg utsattes för förslitning i det hårda arbete han hade är inte svårt att förstå. När han till sist fick diskbråck i mitten av 1950-talet och tvingades till operation, måste han sluta som murare och söka sig en ny utkomst.

 

Mamma hade aldrig något regelbundet lönearbete utanför hemmet. Det innebar inte att hon var sysslolös. Hon skötte egentligen allt hemma; pappas och våra kläder, sydde och tvättade, sådde och rensade under vår, sommar och höst, plockade bär och kokade sylt och saft varje höst och hjälpte också andra som kunde behöva detta. Hon sydde klänningar och andra kläder till bekanta och vänner och hade kanske någon egen inkomst av detta. Och jag minns henne alltid som glad!

 

Mamma och pappa var nog den sista generation, där man så tydligt kunde se fördelningen av arbetsuppgifter i hemmet mellan man och hustru. Jag minns aldrig att pappa lagade mat till någon middag. Ibland kunde han diska någon söndag, men i och med att han då knöt på sig förklädet, drog han också ner rullgardinen mot vägen, så att ingen skulle kunna se honom utifrån, att han höll på med ”fruntimmerssysslor”. På äldre dagar blev han ändå alltmer hjälpsam och duktig, med både matlagning, disk och städning

 

Under många år var pappa ordförande i den lokala broderskapsgruppen. En av hans kamrater där var en brädgårdsarbetare vid Håstaholmens sågverk, Pelle Östling. Pelle var dessutom vaktmästare på Betania, Baptistkyrkan i Hudiksvall och han var ofta hemma hos oss.

 

Mamma var också med i Broderskapsgruppen och följde med pappa på dessa möten. Hennes intresse för politik var nog väldigt begränsat. I stort visste hon nog vad hon ville och i hennes val följde hon pappa. Jag minns att vid allmänna val så röstade hon genom s.k. ”äkta-make kuvert”. Det innebar att pappa tog hem ett sådant kuvert, han placerade där den valsedel som han stödde, och så fick mamma skriva på att det var hennes val. Sedan tog pappa med sig det-ta valkuvert till vallokalen och överlämnade det till valförrättaren. Denne kontrollerade att allt gått rätt till och så hade också mamma röstat i allmänna val.

 

Den tidning vi hade hemma var Hälsinge-Kuriren. Den trycktes i Söderhamn och var social-demokratisk. När vi var yngre bar vi ut tidningen efter skolans slut till ett 20-tal prenumeranter. Vi började vid Ulléns och Thurells i Vismarå, bortanför Glysisvallen, gick till några prenumeranter efter vägen mot Tunaberget förbi Lillboden, och slutade hos muraren Hugo Ahlgren i Hede. För detta fick vi kanske 20 – 25 kronor per månad. Det var Sune och jag som var tidningsbud. I Kuriren följde jag också politisk debatt, läste om den samhällsutveckling som skedde både lokalt men också i de större sammanhangen. Jag färgades naturligtvis av samma politiska strömningar som pappa stod för. Jag har ett tydligt minne av detta.

 

Mamma och pappa hemma i Sofiedal

Mamma och pappa blev nu alltmer ensamma hemma, halva barnaskaran hade flyttat. Pappa hade lättare att få arbete och ekonomin förbättrades. Man kunde nu börja den upprustning av huset, som man länge önskat. Det innebar att man drog in vattenburen värme i hela huset, i vedboden satte man in en panna, som eldades med ved eller kol och i tvättstugan gjordes ett badrum och där fanns husets enda dusch. Två toaletter installerades. Den ena låg till vänster i farstun på våning ett och den andra i farstun på andra våningen, precis till höger, när man kom upp för trappan. Till det yttre syntes ombyggnaden på det sättet att bron blev inglasad.

 

När huset i Sofiedal reparerades, byggdes kakelugnen i salen om till öppen spis. Det var pappa som gjorde det själv och han använde sina murarkunskaper på ett fint sätt. Det är den här bilden som inspirerade Anna-Karin till hennes uppsats om farmor Anna. Vi sökte oss gärna till den spisen, när vi kom hem och hälsade på i Sofiedal.

 

Så småningom blev alltså mamma och pappa ensamma och hade hela huset för sig själva. Efter studentexamen 1951 flyttade Sune till Uppsala för att läsa juridik. Kurt ryckte in till värnpliktstjänstgöring 1953 och så lämnade han Sofiedal och skapade sig en egen framtid, omsider med Eva.

 

När vi var sex i familjen hade vi två rum och kök, nu hade mamma och pappa 3 – 4 rum och två kök i två våningar ensamma. Men snart kom barn och barnbarn på besök, och då kunde det ändå bli trångt i huset.

 

Upprustningen av Sofiedal upphörde inte med reparationen av huset. Mamma hade i många år önskat att husets baksida skulle göras fin, med gräsmatta, fruktträd och blommor. Till mammas 60-årsdag fick hon som present av barn med familjer en hel uppsnyggning av baksidan. Vi körde dit matjord, vi sprängde stenar, fällde träd, vi fyllde ut och planterade fruktträd. Allt detta gjordes sommaren 1957 och syskon med ingifta hjälptes åt. Jag tror det är den present som mamma blivit mest glad åt någonsin. Och det var Skott-Ante som körde jord till oss med hästen Baltzar.

 

Pappas hälsa vacklar

 

Vid den här tiden började pappa få svåra smärtor i ryggen. Ett långt arbetsliv med tunga och krävande arbetsuppgifter började ta ut sin rätt, och han fick allt svårare att orka med det tunga arbetet som murare. Hans onda rygg blev allt mer besvärande och i en sjukhusjournal från Vanföreanstalten i Härnösand i dec. 1955 skriver man ….”sedan 6 veckor smärtor i ryggen och hö ben. Starkt kontrakt. rygg. Framåt- bakåtböjning starkt inskränkt”

 

Pappa hade då tagits in på Vanföreanstalten dagen innan, efter remiss från stadsläkare Bertil Erwald, Hudiksvall.

 

Den 9 december 1955 opererades pappa för distinkta ischiassymtom. Den 23 december, dagen före julafton, skrivs han ut efter bra läkning och betydligt förbättrad.

 

Det innebar ändå att pappa aldrig kunde komma tillbaka till arbetet som murare. För att slippa bli förtidspensionerad sökte han och fick en utbildning till arkivarbetare i Göteborg februari och mars 1958. Så kom han att börja en ny yrkeskarriär, nu som arkivarbetare. Som sådan kom han att hjälpa till att organisera och ordna upp kommunala arkiv i olika kommuner i Hälsingland. Han tyckte det var intressant och spännande, och det betydde att han, under sina sista yrkesverksamma år, fick syssla med uppgifter som han fann meningsfulla.

 

När pappa skulle arbeta på olika platser som arkivarbetare behövde han bil. 1957 eller 1958 fick han körlektioner och övriga kostnader för körkort som födelsedagspresent av sina fyra barn. Så skaffade de sig bil och den hade de mycket nytta och glädje av. Han kunde då åka till de olika platser där han arbetade och så fara hem på kvällen. Bilen var nog också ett tecken på den bättre ekonomi som både han och många andra hade fått. Jag vet att pappa arbetade med arkiven i Hudiksvalls, Hälsingtunas, Enångers, Harmångers och Ljusdals kommuner. Han var också med och ordnade upp arkivet i Söderhamn och Bollnäs. Den bild som finns med här är ett urklipp från 1963 ur Hälsinge-Kuriren, och då är Hilding på arkivet i Forsa kommun, utanför Hudiksvall.

 

Pappa fick fina arbetsbetyg från de kommuner där han arbetade. Han utnyttjades delvis som lärare för nya arkivarbetare, som inte gått igenom samma utbildning som pappa. Han sökte och fick rätten att fortsätta sitt arbete efter det han fyllt 67 år, som var åldern för ålderspension vid denna tid. Han fick fortsätta som arkivarbetare till 1969, då han fyllde 68 år.

 

Med sin bil kunde mamma och pappa nu åka omkring till barnen. De åkte gärna till Curt och Eva i ”Holken” i Lillhärdal eller Åtvidaberg, men de besökte också oss andra barn. De var i Örebro, Kumla, Falun och Sundsvall och det blev många resor. Med bil kunde man också åka hem när han själv ville, och på så vis bestämde pappa själv över sitt liv. Och när barnbarnen var hemma och ville bli skjutsade till någon slalombacke, körde pappa gärna. Mamma följde med, glad och road av åkandet. På höstarna åkte man, långt upp i 80-årsåldern, runt till alla barnen med egenplockade lingon.

 

Pappa hade kvar bilen ända tills han en dag backade på en pelare garaget på Stengatan, kanske 1981. Han förstod då, att han inte borde fortsätta att köra bil. Vi barn hade förstått det länge, men det var ett känsligt ämne och ingen ville ta upp det med honom. Det var skönt när det löste sig på det naturliga sätt som skedde, utan att någon olycka inträffade.

 

Sommaren 1952, när vi alla var hemma i Hudiksvall, tog vi det här familjekortet hos Undéns foto i Hudiksvall. Pappa var då 51 år och mamma 56 år. Elsa var gift, jag skulle flytta till Göteborg. Sune läste i Uppsala och Kurt skulle snart börja arbeta på posten och bli sin egen. Alla vi fyra barn hade nu flyttat från Sofiedal.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag började läsa för andra gången

 

Den 15 oktober 1947 började jag på Mellersta Norrlands Ungdomsskola, förkortad MNU. Jag åkte tåg upp, sökte mig till Murberget och skolan. Då det var en internatskola skulle jag ha en bostad, och det fanns inte tillräckligt med bostäder på elevhemmen på skolan. För mig kändes det bra att börja studera igen, studier som tidigare avbrutits så oönskat och oplanerat av en långvarig sjukdom. Nu var jag helt frisk, jag kände inget av min ryggskada, jag var aktiv i skidåkning och andra idrotter.

 

Vid den här tiden gick kanske 5 – 7 % av en ungdomskull vidare till högre utbildning vid gymnasier. När man tittar i Statistisk årsbok från början av 1950-talet och söker efter gymnasier, finns det en hänvisning till Högre Allmänna Läroverk. 1950 var 9.801 gossar och 6.940 flickor inskrivna i olika former av gymnasier. Då det var 3- eller fyråriga gymnasier så fanns det c:a 4.000 i varje årskull som gick i en utbildning som syftade till studentexamen. I mitten på 1930-talet föddes mellan 85 – 90 000 barn. Andelen elever som fortsatte till gymnasieutbildning/årsgrupp var alltså låg.

 

För dem, som efter en tids arbete ville vidareutbilda sig, fanns folkhögskolan som en tillgång. Ett annat alternativ var korrespondens- undervisning vid Hermods eller NKI. Många ur den s.k. begåvningsreserven fick där en vidareutbildning, och så skapades alternativ till vidareutbildningar. Folkhögskolan utvecklades i Danmark av den store, danske författaren och pedagogen N F S Grundtvig. Grundtanken var att skolan skulle ge bildning och kunskaper och var därför från början fri från allt vad betyg hette. Senare blev det dock nödvändigt att överge principen om en betygsfri folkhögskola, då andra utbildningslinjer krävde, att man genom betyg skulle kunna verifiera vilka kunskaper man hade.

 

För mig var allt nytt. Jag skulle bo långt hemifrån, jag visste inte vad mina kamrater hade för utbildnings- bakgrund och jag var osäker på, hur jag skulle fungera i den skolmiljö dit jag kommit. I skolavgiften ingick boende och mat på skolan. Läroböcker fick man köpa själv.

 

På en skola, som har bildning som huvudlinje, är det naturligt att lärarna blir viktiga. Det förutsattes naturligtvis, att de hade kunskaper inom sina specialområden. Men det gällde också att ha personliga egenskaper att möta varje enskild individ, att stimulera och stödja bildningsgången och skapa en känsla av lust att lära.

 

Några av lärarna på folkhögskolan kom att betyda mycket för mig. Och de var av betydelse långt efter det att jag slutat och fortsatte min vidare utbildning. Rektor var Josef Wallinder. Han var stor, rund och fryntlig. Han var statsvetare och undervisade dessutom i historia. Med honom som lärare lärde jag mig grundligt de svenska grundlagarna, riksdagsordning, regeringsform, successionsordning och tryckfri- hetsförordning. När han talade om Regeringsformens högtidliga formulering om, ”det svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta…” var det en fröjd att lyssna. Då jag hade stort intresse för dessa frågor, var det naturligt att jag gärna lyssnade till rektor.

 

Vår lärare i svenska och engelska hette Britta Olsson, men hon var en mer anonym lärare. Två andra lärare som också var något av stöttepelare var K.G. Isaksson, ”Knubb”, i psykologi och filosofi och Eric Sjöqvist i matematik, fysik och kemi.

 

Första året på folkhögskolan gav mycket: Kunskaper, nya vänner och en ökande självkäns- la. De kamrater, som jag mest kom att vara tillsammans med, var Sture Ramström från Klockestrand, Stig och Qrt Rikner från Storvreta eller Rättvik och Bengt Schön, som var god vän med vasaloppsvinnaren Olle Wiklund, från Bergvik. Jag var hemma hos Sture och hälsade på i hans hem i Klockestrand vid norra brofästet av Sandöbron. Sommaren 1948 arbetade vi en tid tillsammans vid Sandslåns timmersortering i Ångermanälven. Qrt Rikner kom jag att bo tillsammans med under andra året. Jag var även hem och hälsade på i hans föräldrahem i Storvreta.

 

Påbilden här är Sture och jag ute med en flicka som heter Ingegerd Pettersson.

 

Stig var nog den som jag senare i livet kom att ha mest att göra med. Han gjorde en liknande studiegång som jag. Men han ägnade sig åt andra arbetsuppgifter. Han blev socionom vid Socialinstitutet i Stockholm och läste sedan in en fil. kand. i statsvetenskap i Stockholm. Han flyttade sedan till Härnösand och var en tid rektor vid folkhögskolan där. Stig och Gun Rikners tre pojkar, Alf, Ola och Clas har jag följt senare i livet. Två av dem ingår nu i det stora nätverk av unga familjer, som Kanga och Görans familj utgör en del av, i Göteborg.

 

Men livet på en folkhögskola var också roliga upptåg, och mycket kamratskap. På lördagkvällarna anordnades kamrataftnar, då olika årskurser, lärare och skilda grupperingar hade ett programansvar. Det var spex, vi spelade teaterpjäser och det var stor variation på programinnehåll. Vi ägnade oss en hel vinter åt Strindbergs dramer. De gick på radioteatern den vintern, och vi köpte alla häften från Radiotjänst, på de dramer som framfördes. Dessa häften finns fortfarande i vår bokhylla. Jag minns särskilt Strindbergs drömspel, med den man som hela livet önskade sig en grön håv. När han så till sist fick en sådan, sitter han och reflekterar och tycker det var roligt att ha fått en grön håv. Men så kommer kommentaren: ”Men det var inte den gröna färgen jag hade önskat”. Verkligheten blir aldrig som de drömmar man haft.

 

Jag var med och framförde Strindbergs pjäs ”Leka med elden”. Det innebar inläsning, övningar, regi och mycket av anspänning. Det är kanske kringarbetet som gör, att jag inte minns något av innehållet i pjäsen.

 

På bilden här intill syns Stig Rikner och Bengt Schön i en pjäs av Kaj Munk. Hand- lingen utspelas under andra världskriget och speglade kampen mellan handlingar man kunde göra, kompromisser mellan gott och ont för att skydda egna intressen.

 

Första årskursen på folkhögskolan gick fort, jag tyckte om att läsa, kursen var varierad och vi stimulerades att söka kunskap och att också utvecklas som egna personligheter. Visst hade vi skrivningar och prov, men också muntliga föredrag- ningar, redovisningar inför hela klassen och vi uppmanades att söka kunskap för kunskapens egen skull och inte för att ”bli något”. Denna inställning var grund- läggande för den kunskapssyn, som den gamla folkhögskolan stod för. Men denna syn var inte ohotad, det fanns också ett behov av att kunna dokumentera den kunskap man förvärvat, och det accentuerades under andra året.

 

Under det året väcktes de första tankarna på möjligheten till fortsatta studier. De alternativ som diskuterades och prövades av många, var att utbilda sig till lärare eller socionom. Det var de enda utbildningsvägarna inom vad som idag kallas universitetsutbildning, som var möjliga för de som inte hade studentexamen. För flickorna fanns också möjligheten till sjuksköterskeutbildning. Själv hade jag svårt att tänka mig bli lärare. Däremot lockade en socionomutbildning, med möjligheten att arbeta med frågor, som hade stark koppling till samhälle, människors villkor och rättvisa. Om man skulle komma in på dessa utbildningar, och inte var student, måste man tentera för att kunna styrka vilka kunskaper man hade.

 

Jag ville fortsätta

 

Jag bestämde mig för att också gå andra årskursen vid folkhögskolan. Den började i oktober 1948, och nu var det lätt att komma tillbaka. Lärarkåren var i stort sett densamma, inriktningen av studierna styrdes allt mer mot en fortsättning efter folkhögskoletiden. Jag tror jag blev flitigare, mer målmedveten och hade nog bestämt mig för att försöka tentera in vid något socialinstitut.

 

Qrt Rikner(Curt) kom att utbilda sig till lärare vid Folkskoleseminariet i Härnösand. Där kom han att stanna kvar och var lärare i olika roller hela sin yrkesverksamma tid

 

I breven jag skrivit till Elsa under denna period, handlar det mycket om behovet av att låna pengar. Även andra året har jag tydligen svårt att klara ekonomin, och jag anar att mamma och pappa bara i begränsad omfattning kunde stödja mig. Jag tog upp beställningar på skidor från Sundins skidfabrik i Hudiksvall, och som säljare av skidor gjorde jag mig en liten förtjänst. På sommaren 1948 hade jag arbetat på lagret på skidfabriken och parat ihop skidor, packat beställningar m.m. Atle Brodin, från Sofiedal, var lagerchef på fabriken och det var genom honom jag fick sommarjobbet och skidagenturen.

 

Jag sökte och fick en del stipendier, och på något sätt drog jag mig fram. Däremellan fick jag låna pengar av Elsa.

 

I ett brev från Elsa, efter att jag varit hemma under julen 1948, skriver hon att jag uppträtt ”stöddigt” och överlägset. Den 11/2 1949 skriver jag så till Elsa och försöker förstå och förklara mitt uppträdande, som Elsa uppfattat det. Jag citerar: ”Det skulle ju inte heller vara så konstigt, om man, när man som jag försöker hävda mig med sådana metoder, när man betänker att du och Sune, bägge har läst, och kanske fått ett försprång före mig, och jag nu först på senare tid börjat intressera mig för att studera. Du har redan klart för Dig Din bana och Sune läser på studentexamen, men ännu vet jag inte vad jag skall göra, fastän jag är 20 år. Det är sådana saker som kan ge mindervärdighetskänslor……… Du behöver inte tro att jag är arg på Dig, utan jag tycker man skall kunna säga sådant här mellan syskon, utan att någon behöver bli ledsen”

 

Det händer mycket

 

Som elev på en internatskola händer mycket och man engagerar sig i olika saker. Det är inte bara studier! Jag började spela handboll med ett lag på skolan och matcherna gick av stapeln på Brännaborg. Jag gick på föreläsningar kring frågor som var aktuella vid denna tid. Jag ser i sparade brev att jag lyssnat på biskop Torsten Bohlin när han diskuterade. ”Tro och vetande” med prof. Ingemar Hedenius. Jag lyssnade på föreläsningar om ”Människovärdets kris” Den vintern var det SM på skidor i Härnösand och det gav ju anledning att se på tävlingarna. Trots alla dessa splittrande intressen gick det bra med studierna.

 

Vi satt och åt i den stora matsalen, och var 6 – 8 kring varje bord. Under den här tiden prövade jag att äta vegetarisk mat, och det skapade olika anledningar att skoja med mig. Samtalen blev ofta livliga under måltiderna, och kunde handla om allehanda ting. En av de, som satt vid samma bord som jag var Lilli-Ann. Hon var från Sundsvall och hade börjat första årskursen i oktober 1948. Hon var glad, lättsam och rolig, men jag minns inte att jag upptäckte henne på riktigt förrän på slutet av årskursen.

 

I Lilli-Anns årskurs gick också två personer som vi senare haft kontakt med hela livet, och har så fortfarande. Det är Maj Vernersdotter från Uppsala och Stig Sjödelius, från Nyköping. Stig var tävlingskanotist och hade varit med och tagit en silvermedalj i 4-manskanot vid WM i Köpenhamn 1948. Stig kom att flytta till Göteborg, också han för utbildning. Vi kom att dela rum en tid på Burgårdsgatan. När vi omsider fick en 3 rumslägenhet på Guldheden, hyrde Stig ett av rummen en tid, för att vi skulle ha råd att betala hyran. Maj flyttade senare till Göteborg och när Stig och hon omsider gifte sig, flyttade Stig från Syster Ainas gata 5.

 

I slutet av andra året, någon gång i maj månad, när den egentliga årskursen var slut, och det var en månad av mer intensiva studier för en mindre grupp på c:a 30 elever, skulle Stig Rikner och jag gå ut på en kvällsvandring till en kaféstuga som hette Näsgården. Jag frågade då Lilli-Ann, om hon ville följa med mig den kvällen. Stig hade också bjudit med en flicka. Och Lilli-Ann svarade, att hon ville. Jag tror att vi under en bussresa upp mot Sandöbron någon tid tidigare suttit nära varandra i bussen, och jag tyckte då jag såg andra sidor hos henne, än jag sett vid matbordet.

Vid den tidpunkten hade jag också fått ett kort av Lilli-Ann, som jag kunde ha framme och där hon var vacker på riktigt. Det var nog ett tecken på att också hon tyckte om mig lite mer än ett vanligt kamratskap.

 

 

 

 

 

 

 

Sommaren 1950 besökte Lilli-Ann mig första gången i Sofiedal.Mamma och pappa, liksom Kurt, tyckte mycket om Lilli-Ann, redan vid hennes första besök. Den spänning vi båda hade känt inför besöket lade sig snabbt och ett kort från det besöket visar vilka fina känslor som utvecklades från början. Det är mamma, Kurt och Lilli-Ann som sitter på bron och ser glada ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs vidare i Planering för en framtid