Så många andra möjligheter erbjöds

 

En gång under våren 1976 ringde Bror Rexed, generaldirektör vid Socialstyrelsen. Han hade besök av en delegation från Libyen, under ledning av sin kollega Ibrahim Hassan, PSSI, Tripoli. (Public Social Security Institution). Delegationen önskade någon form av

utrednings/utvecklingsstöd kring frågor om socialpolitik och socialt arbete. Frågan var om jag kunde tänka mig ställa upp i ett sådant

projekt. Jag inbjöds att träffa delegationen i Stockholm och efter någon dags betänketid lovade jag att komma för ett samtal. Jag

bjöds till en middag på Ulriksdals Wärdshus … ”on the occasion of the DirectorGeneral Mr. Ibrahims…visit to Sweden”. Där fördes

samtal om hur man från libysk sida ville se på ett engagemang från svensk sida. Det lät lockande för min del och efter

sammanträffandet lovade jag att fundera vidare om erbjudandet. Det måste ju gå att samordna med mitt arbete, familjen borde ju få ha en uppfattning också och själv behövde jag tänka på mina förutsättningar att klara ett sådant uppdrag.

 

Framförallt var jag osäker på mina språkkunskaper. Att jag inte kunde arabiska insåg alla, men mina engelskspråkiga kunskaper var inte heller de bästa, och det skulle vara det språk jag skulle kommunicera på.

 

Redan vid första sammanträffandet med Rexed anmälde jag att jag inte ville arbeta helt ensam med projektet. Jag önskade ha en kollega som jag kunde arbeta tillsammans med. Det hade Rexed redan förberett och ställt en liknande fråga som jag fått till Ingemar Lindberg. Han var utredare på LO och Rexed framhöll att han behärskade engelska på ett perfekt sätt.

 

Jag for hem, samtalade med familjen och fick där grönt ljus. Så tog jag upp en diskussion med Sociala Centralnämnden och även arbetskamrater. Av politikerna fick jag ett positivt beslut och mina arbetskamrater tyckte och förstod att det för mig var både spännande och roligt. Kanske man också själv kunde ha någon fördel av mitt engagemang. Det fanns ett intresse för internationella kontakter bland många i förvaltningen och detta kunde kanske vara en väg att finna sådana?

Svensk part i ett kommande projekt var ”Delegationen för internationellt utvecklingsarbete”, som var en föregångare till SIDA. Den

delegationen lydde under utbildningsdepartementet. När jag sent på hösten 1976 reste till Libyen, var jag först uppe hos utbildningsministern för att ge honom information om mitt uppdrag. Ministern hetta då Jan-Erik Wikström och var politiskt hemmahörande i folkpartiet. Det var detta departement som utbetalade min lön, som jag sände räkningar, brev och annat till och som sedan svarade för debitering av alla kostnader till Libyen.

 

Jag fortsatte att vara orolig för att mina språkkunskaper var för bristfälliga för att jag skulle klara uppdraget. Jag anmälde detta till Delegationen och jag fick en 2 veckors språkkurs i England, helt betald av delegationen. Jag tog chansen, reste till London på språkkursen och tyckte efter kursen att jag skulle kunna klara det hela.

 

Jag träffade också vid några tillfällen under hösten Ingemar Lindberg. Han skulle inte bli svår att samarbete med och hans goda språkkunskaper var en trygghet för mig. Problemet var att han inte kunde vara där hela projektet utan bara de två första månaderna. Men då skulle jag ju ha tid att komma in i projektet och under den tiden skulle vi vara två.

 

Jag använde hösten till att läsa om Libyen, dess historia och aktuella frågor som rörde politik och samhälle. Jag läste vad jag kom över om Kadaffi och hans gröna revolution. Jag kände en sympati för hans åtgärder att förstatliga landets råvarutillgångar d.v.s. oljan och att använda intäkterna från detta till att höja utbildningen för landets befolkning, till att bygga upp ett välfärdssystem och en sjukvård som skulle vara åtkomlig för alla. Jag tyckte det var svårt att förstå att USA måste klassa Libyen som en fiende som krävde både isolering och ett politiskt tryck till anpassning mot en USA-inspirerad samhällsbildning. Den egentliga orsaken till USA:s starka kritik var att Libyen nationaliserade oljetillgångar, som sedan slutet av 1950-talet ägdes av och exploaterades av de stora oljeföretagen i USA.

 

Så skulle jag fara till Nordafrika

 

Biljetter och visum för resan ordnades av delegationen. För Ingemar och mig var det bara att mötas vid Arlanda och så flyga med SAS till Zurich för att där byta till ett plan från Libyan Airlines. Ingemars fru, Monica Wikman, var med och skulle stanna hos oss de första veckorna. Det var spännande, mötet med den stora flygplatsen i Zurich var imponerande. Libyan Airlines flög från Zurich med Boeing 737 och där mötte jag för första gången matvanor som jag skulle anpassa mig till i det nya landet. På matsedel på planet angavs att kötträtterna inte innehöll griskött! Alla kötträtter var på så vis anpassade till matvaror som passade muslimska resenärer.

 

Vi landade på Tripoli Airport och möttes av chaufför med uppvaktning från PSSI och kördes över sanddyner och fina vägar in till Tripoli. Vi fick en 5-rums lägenhet att bo i, den var möblerad, och av god komfort. Vid ingången stod en åsna bunden, som störde oss den första natten med sitt råmande!

 

Första morgonen hämtades vi och kördes till kontoret. Där fortsatte man lösa våra praktiska frågor. Vi fick anvisning till en restaurang där vi fick äta på värdarnas bekostnad, vi fick en liten bil, Folkvagn, som vi fick disponera för privata ändamål och vi körde bil med alla kostnader helt betalda av PSSI. Och jag fick ett brev, skrivet på arabiska, som var mitt körkort under tiden i Libyen.

 

Så möttes vi inne på Ibrahim Hassans kontor tillsammans med de som skulle vara våra närmaste samarbetspartners under tiden i Tripoli. Bland dem minns jag Taher Sherlala och Mohammed Tomia. Och naturligtvis den kunnige och engagerande generaldirektören Ibrahim Hassan. Övriga namn har jag glömt.

 

Vi gjorde upp en arbetsplan för vårt arbete, vi gjorde en tidsplan och planerade möten med olika myndigheter och resor över stora delar av landet. Vi lovade att vårt arbete skulle leda till en rapport, som skulle kunna ligga som underlag för fortsatta diskussioner om välfärdsarbete, och ev. också konkreta förslag till åtgärder.

 

 

 

Vad gjorde vi

 

Tillsammans samlade Ingemar och jag uppgifter om befolkning som skulle ligga som underlag för en demografisk beskrivning. Något sådant fanns inte tidigare samlat och tillgängligt. Vi arbetade här tillsammans med lärare på Tripoli universitet.

 

Vi började besöka skolor, förskolor och olika myndigheter för att samla på oss kunskaper om hur olika verksamheter bedrevs. Vi kopplade kontakter med folk som vi anade skulle kunna ge oss information som kunde vara värdefull för oss. I samband med detta träffade vi en kvinnlig, ganska ung, rektor för ett gymnasium. Hon var också engelskspråkig. Genom den kontakten lärde vi oss något annat än vad vi väntat. Efter besöket hos henne skrev vi och ringde till henne och bad henne komma till oss på kontoret för fortsatta samtal. Vi hade tänkt bjuda ut henne på en middag för att i mer avstressad miljö samtala om barn och ungas villkor i landet. Hon svarade inte i telefon. Hon svarade inte på brev. Vi fick då klart för oss att det inte var lämpligt för henne att träffa två män och än mer olämpligt och kanske farligt för henne, hade varit att följa med oss ut för att äta tillsammans. Så vi fick träffa henne bara en gång, och då i hennes skola, tillsammans med företrädare för någon myndighet.

 

Libyen hade 1973 2.3 miljoner invånare och efter Muammar Kadaffi´s revolution 1969 hade man vunnit nationell självständighet. Man hade en omfattande inflyttning från det inre av landet och till de större städerna efter medelhavskusten. Där var det en mycket omfattande byggnadsverksamhet med nya bostäder. Arbetskraften till dessa enorma byggprojekt kom från grannländerna, från Rumänien och vissa andra länder i de dåtida kommuniststaterna. Sovjetunionen gav ett omfattande stöd till Libyen och det gjorde landet misstänkt i de västliga demokratiernas ögon. Ett omfattande tekniskt och utbildningsstöd kom från öststaterna. Bl.a. hade ett helt modernt sjukhus, med alla tänkbara medicinska faciliteter, byggts i Benghazi med stöd från dessa länder.

 

Kadaffi utvecklade en egen teori om demokrati och om hur folkets rätt att själva

bestämma sina villkor skulle kunna genomföras. Dessa teorier mötte stort motstånd

från de traditionella demokratierna och det var väl också en egen variant av demokratibegreppet. Med nyvaknad självkänsla, en makt internationellt grundat på de stora förekomsterna av olja som upptäckts i slutet av 1950-talet och en stark ekonomi grundad på oljeförsäljning gjorde att man ville få en bred utveckling av landet. I min bokhylla finns en liten bok ”The Green Book” där Kadaffi utvecklar sin syn på hur makten skall återföras till folket och en reell demokrati skall skapas.

 

En av Kadaffi´s grundtankar var att landets tillgångar skulle komma hela befolkningen till nytta. Av den vuxna befolkningen var 95 % analfabeter. Efter revolutionen 1969 startades en omfattande utbildning, med alla barn i skola från 5 års ålder. Det var så ont om skollokaler att man hade en form av ”skiftgång” i skolorna. Vi kunde se det i den skola som låg mittemot det hus där vi bodde. Det hade redan givit goda resultat och man kunde se hur barn i 6 – 7 års ålder stod framför väggtidningar uppklistrade efter gatorna och läste för sina föräldrar. Och man såg den stolthet föräldrarna kände över barnens läsförmåga.

 

Vi skulle nu ge stöd för en önskad och eftersträvad utveckling av välfärdsfrågorna i landet.

 

Vi kom att resa mycket

 

För att få en överblick av välfärsfrågorna på olika håll i landet fick vi resa mycket och göra många olika besök. Det var ju dessutom roligt för oss och jag tror inte många vid den tiden sett så mycket av Libyen som Ingemar och jag fick göra. På dessa resor hade vi alltid med oss den övriga arbetsgruppen eller någon av dem. Vi flög ibland men oftast åkte vi med bil.

 

Då hade vi alltid en chaufför från PSSI som körde. Och det kunde vara både tryggt och skönt då vi ibland åkte långa sträckor genom sandöknen och ofta var det inga byggda vägar att köra på.

 

När vi åkte bil kunde vi ha mat med oss och stanna vid någon oasliknande plats och stiga ut för att äta. Och sedan chauffören och de övriga lagt ut en bönematta och vända mot Mecka bett sina böner tog måltiden vid! Ibland blev vi inbjudna till familjer för att äta. Då satt man på golvet och åt, det var många smårätter med gröna sallader och sedan kom mängder av fårkött i olika varianter. Vid ett sådant tillfälle ville jag gärna få träffa kvinnan i huset för att tacka. Hon hade inte visat sig under hela måltiden. Mannen följde mig då ut i köket där hustrun, väl förpackad i sina kläder, och 7 barn vistades.

 

Några resor att minnas

 

När vi besökte Benghazi flög vi med Libyan Airlines. Det var ju bekvämt och skönt. Man hade överblick av den öken som börjar vid

medelhavskusten och går långt ner mot det inre av Afrika. I den delen fanns många minnen från det senaste världskriget och vi

kunde se sådana. Det var ju vid Tobruk som general Rommel och marskalk Montgomery utkämpade avgörande strider 1941 och 1942. I Bengazi besökte vi ett ålderdomshem och där såg jag den äldsta människa jag sett. En person pekades ut av våra värdar, där han gick över golvet. ”Han där är 136 år gammal” sade han. Vi visste lite om folkbokföringen i landet och fäste inte tilltro till uppgiften.

 

Med bil gjorde vi en lång resa genom öknen från Tripoli till ökenstaden Sebha. Den ligger kanske 600 – 700 km söder om Tripoli och det mesta av resan var sandiga vägar och över sanddyner. Vi hade bensindunkar med för att kunna fylla bensin, det fanns ingenstans att tanka på under vägen. Vi passerade en bergskedja genom Afrika under resan. När vi steg ut där var det kallt och blåsigt, dimma och ett regn som vi tyckte hade inslag av snö. Det var inte väntat!!

 

Staden var liten, husen sandgula och det var en verklig ökenkänsla att vara där. Om resan dit var spännande var återresan mer naturlig. Vi flög tillbaka men det var ändå inte vilken flygresa som helst. Jag minns alla mer eller mindre exotiska medpassagerare, med paket och personlig utrustning i en omfattning som jag aldrig tidigare varit med om när jag flugit.

 

Projektet skulle redovisas

 

Vi skulle vara färdiga med att presentera en rapport för vårt uppdrag i april månad 1977. Ingmar återvände till Sverige efter två månader och jag lämnades ensam. Så jag fortsatte dokumentera och vidga kontaktnätet. Det mesta arbetet utfördes nu i Tripoli och med kontakter i städer i dess närhet. Jag ägnade mig mycket åt barn- och ungdomsfrågor och kom att besöka många skolor och förskolor.

 

I förskolan fanns kanske 25-30 barn i en grupp, man hade enkla lokaler och den personal som fanns att tillgå saknade formell kompetens men brann för att lära barnen alfabetet, för att läsa för dem och med dem och för att låta barn göra saker med sina egna händer. Jag minns så förvånad förskolepersonal i Sundsvall kunde vara när jag berättade om detta och om hur mycket man kunde skapa med mycket begränsade resurser. Barnen var klädda i en sorts uniformer och de uppträdde med stor glädje för mig när jag besökte dem.

 

Jag började skriva på rapporten, i min ensamhet. Efterhand som jag fick den klar skickade jag dessa delar med kurirpost till Ingemar i Stockholm. Han läste och granskade och så växte rapporten fram. Den skulle vara färdig att presenteras i slutet av mars eller början av april.

 

Ett problem dök upp med skrivandet. Det var ju nödvändigt att ha den skriven på engelska, och jag kände mig otillräcklig för att klara detta. Ingemar utverkade att vi fick överlämna den på svenska skrivna rapporten till en professionell översättare i Stockholm. Så även detta blev bra.

 

Själv tyckte Ingemar och jag att vi gjort ett bra arbete och en fin

redovisning som fick namnet ”Child Care and Care of the Elderly”.

Rapporten togs också mot väldigt positivt av den libyska parten och vi fick beröm för att ha åstadkommit så mycket, som för många var nytt, på en relativt kort tid. Det sades också att rapporten kom att användas i utbildningen av sociologer på universitetet i Tripoli.

På våren 1977 hade Ingemar och jag ett seminarium på Kristinelund för personal på vår socialförvaltning. Vi presenterade då vårt arbete i Libyen och vad vi lärt under tiden där. Det betydde att både arbetskamrater och Sundsvalls stad fick något credit av mitt arbete i Libyen, för den tjänstledighet jag fått. Också senare kom några delegationer från Libyen att besöka Sundsvall och det ledde till många restaurangbesök som de förtroendevalda fick bjuda in till. Men det var inte bara det som gladde dem, de var också roade av internationella kontakter.

 

I juni 1977 besöktes så Sverige åter av generaldirektören Ibrahim Hassan för att diskutera en fortsättning av samarbetet mellan de två länderna. Underlaget för denna diskussion var vår rapport. Han var då också inbjuden till Sundsvall och besökte oss här. Det besöket beskrevs väl i Sundsvalls Tidning och kan läsas här intill.

 

 

 

 

Hade jag någon fritid den här tiden

 

ag arbetade flitigt, jag reste mycket och fick omsider många kontakter. Svenska ambassaden använde jag för att skicka brev hem till familjen, och deras kurirpost användes också för att kommunicera med Ingemar när han farit hem. Jag var också inbjuden till en mottagning på ambassaden vid några tillfällen. För mig var det ett nytt sätt att umgås och jag trivdes aldrig med detta ”minglande”. Jag var också främmande för den roll ambassadören tilldelade sig själv. Jag tyckte inte det var så märkvärdigt att vara chef för ett kontor med 4 – 5 anställda! Men det hände mig något lustigt vid ett tillfälle. Jag samtalade med en engelsk flygofficer som också var inbjuden till ambassaden. Vi började tala om Sverige och det visade sig att han för något år sedan varit i Hudiksvall och hämtat ett flygplan! Och jag talade om för honom att Hudiksvall var min hemstad.

 

Så kunde jag ju med bilen åka omkring på lördagar och söndagar. Jag for ut och badade ensam, jag for till några städer med ruiner från romartiden. Det var Leptis Magna, Mizurata och Sebratha. Efter vägarna kunde man köpa sig lådor med nyskördade apelsiner och ibland göra små inköp av lergods hos lokala krukmakare.

 

Men visst var det långsamt på ledig tid och jag längtade många gånger efter familjen och de där hemma. Och vi hade planerat att Lilli-Ann och några av barnen skulle komma ner till jul. De fick hjälp från Stockholm att ordna det praktiska med visum och så vidare. Så beställde de en charterresa till Malta för att sedan flyga reguljärt över Medelhavet till Tripoli.

 

Så kom Lilli-Ann, Kanga, Boppan och Hans någon dag före julafton. Det var härligt att möta dem vid flygplatsen och köra dem in till

staden med den egna Folkvagnen! Lilli-Ann hade med sig lutfisk och annan julmat så vi var väl försedda med mat. Det fanns ju att

köpa fint kött och grönsaker och det fanns gott om sådant i kylskåpet när familjen kom. Men visst blev det en ovanlig jul för oss alla,

men kanske kändes det svårast för Kanga. På julafton när vi skulle åka ut och bada var hon gråtfärdig. Lilli-Ann frågade varför och

svaret blev: ”Nu kan Krissi se Kalle Anka på TV men det får inte jag. Och då kommer hon att reta mig för detta”.

 

Det fanns sängar och sängkläder för alla i lägenheten och den var städad och fin av den städerska som jag hade. Kanga och hon gladdes åt varandra!

 

Jag hade när jag kom ner till Libyen bestämt för att arbeta på samma villkor som landets egna anställda gjorde. Det innebar att jag räknat med att arbeta på dagarna under julen, som ju inte är någon helg som muslimer firar. Men Kadaffi sände ut ett dekret där det stod att alla från väst, som arbetade i landet och som var kristna, skulle vara lediga under juldagarna. Det är ju deras största religiösa högtid. Så trots min egen avsikt blev jag arbetsledig dessa dagar. Och visst var det skönt.

 

Vi kom att åka runt på alla de platser där jag varit och det var lika spännande för mig nu när familjen var med. Vi hoppade längdhopp i sluttande sanddyner, vi badade och var ensamma på badstranden, vi besökte de gamla ruinstäderna från romartiden och vi gick på min restaurang och åt. Kanga var mycket uppskattad för sin ljusa hud och sitt ljusa hår av den mörka serveringspersonalen. Och ibland bjöd de henne på någon god dessert, som vi inte beställt. När vi åkte ut på landsbygden kunde vi se kameler, och det var ju på alla sätt exotiskt. Och när vi var och badade fick Hans köra med bilen på stranden, trots att han bara var 15 år! Alla fick följa med mig till mitt kontor och träffa de jag arbetade tillsammans med och Lilli-Ann fick tillfälle att besöka ett förlossningssjukhus för att se hur man förlöser kvinnor i ett annat land än Sverige.

 

Vi fick veta att en journalist vid TV i Sverige, Lars Ola Borglid och hans fru Anthy Landherr var i Libyen för att skriva en bok om landet. Vi fick tillfälle att bjuda hem dem på en julmiddag och det var trevligt. Lars Ola hade varit ute i öknen och bott i ett tält i samma läger där Kadaffi vistades. Hustrun hade följt kvinnornas liv i familjen och den isolering de kunde uppfattas leva i. Hon menade dock att kvinnorna hade en stark ställning och styrde mycket genom den informella makt de hade. De träffades i kvinnogrupper i husen eller kvarteren, de beslutade vad som de ville utföra och med olika medel kunde de genomföra det. Anthy Landherr menade sig ha sett många exempel på detta.

 

Lars Ola Borglid skrev sedan en bok om sina iakttagelser under vistelsen i Libyen.

Den hette ”Revolution i Allahs namn - en bok om Libyen”. Hans fru skrev förordet till

boken som kom ut på Rabén och Sjögrens förlag. Tillsammans gjorde de också ett

antal radioprogram om Libyen för utbildningsradion.

 

Tiden gick fort under familjebesöket! Boppan for tillbaka till Malta någon dag före de andra för att ta vara lite av det han betalat för i samband med charterresan. Så for Hans efter Boppan och slutligen Kanga och Lilli-Ann omkring den 5 – 6 januari. Vid hade haft en fantastik tid tillsammans och jag var glad för att dela med mig lite av vad jag lärt mig om ett främmande och udda land. Ett land och människor som också den övriga familjen lärt sig tycka om!

 

Per Olof hade inte tillfälle att följa med de andra ner till mig kring julen. Så han kom samma väg, via Malta, och hälsade på en vecka i slutet av januari. Det var lika roligt den gången och vi åkte runt och såg på de begivenheter som fanns. Vid ett tillfälle hade vi åkt till Mizuratha för att bada. Per Olof gick där med en bok att läsa och med bar överkropp. Då kom en vakt och sade till honom att klä på sig och inte offentligt visa sig naken på överkroppen. När vi badat hela familjen kring juletid hade vi upptäckt att Lilli-Ann väckt intresse bland spejande gossar och män bakom några vassruggar några hundra meter bort. De var inte vana att se en kvinna så lätt klädd som Lilli-Ann var i baddräkt!

 

Jag åkte hem i slutet av april 1977. Och jag hade haft en otroligt spännande tid i Libyen, jag hade lärt mig mycket och jag hade klarat av uppgifterna på ett sätt som jag kunde vara glad för. När jag kom åter till Arlanda på kvällen var Lilli-Ann och mötte mig med bil där. Och vi övernattade på hotell Scandic i Uppsala på hemvägen.

Skulle det bli någon fortsättning?

 

Den libyska parten ville ha en fortsättning och vidareutveckling av projektet och vid ett besök i Sverige sommaren 1977, då också Ibrahim Hassan var med, tecknades ett avtal om fortsatt samarbete mellan de två länderna kring välfärdsfrågorna. Frågan dök då upp igen om jag ville och kunde vara med. Det var en önskan från den libyska parten. Ingmar Lindberg kunde inte vara med så det gällde att finna en ersättare för honom. Jag ville också denna gång ha en kollega att arbeta tillsammans med. Så jag tackade ja till en fortsättning, jag fick tjänstledighet några månader och förberedelserna kunde börja. Nu var det inte lika ängsligt och svårt att planera för fortsättningen.

 

Som medarbetare skulle jag få en man som jag kände. Han arbetade i Socialdepartementet och hette Sture Henriksson. Jag hade den här gången lovat att vara med under början av projektet och skulle föra över mina kunskaper och kontakter till Sture, som därefter skulle slutföra uppdraget i Libyen ensam. Det blev en lösning liknande den som Ingemar och jag hade förra gången.

 

Så flög vi ner på hösten 1977. Sture hade med sig sin fru och 1-åriga dotter Anna. Vi flyttade in i samma lägenhet, det var lättare att komma igång med jobbet den här gången och jag introducerade Sture för Ibrahim Hassan och de övriga i en för honom ny och ovan miljö.

 

Också denna gång var Lilli-Ann och Kanga nere och besökte mig vid ett tillfälle. Mina minnesbilder av denna min andra sejour är ganska svaga och när jag ser tillbaka på ”uppdrag Libyen” så är de flesta minnen och hågkomster kopplade till första delen av projektet.

 

Efter projekttiden var jag bjuden till mottagningar på Libyens Ambassad i Stockholm ett par gånger. Sedan vet jag inget mer om resultatet av vårt arbete eller hur mina partners situation förändrats i landet. Jag ser på UD:s hemsida att ambassaden i Tripoli avvecklades 1995 och nu sköts dessa frågor genom en ambassadör, som är stationerad i Stockholm.

 

I ett mail till Libyska ambassaden i Stockholm för några år sedan har jag ställt några frågor om landet, nuvarande situation och de medarbetare, vars namn jag minns, fortfarande är aktiva. Något svar har jag inte fått.

 

Uppdraget i Libyen var roligt och lärorikt, och det gav tillfälle att jämföra livsstilar och livssätt, social standard och levnadsvillkor mellan våra så olika utvecklade länder. Jag upplevde också en generositet från människor jag mötte, som ibland var överraskande.

 

Ryssland, något att tänka på

 

En gång på sommaren 1991 hade jag ordnat ett seminarium i Sundsvall om fältforskning under rubriken ”Forskarfolk på väg”. Där var

docent Ingalill Eriksson och Harald Swedner, prof. från Göteborg, bland andra med. En kväll bjöd jag hem dem på middag. Då var

några av mina medarbetare med och min kollega från Eskilstuna, Mats Forsberg. Under middagen berättade Harald att han på försommaren mött några ryssar på en konferens. De hade försökt få kontakt med några svenska socialarbetare som hade en bred erfarenhet, både av socialt arbete och socialpolitik. Nu frågade Harald om jag inte kunde tänka mig ta kontakt med Ryssland och erbjuda mina tjänster. Jag tyckte det lät trevligt och spännande. Om Mats också ville följa med så gjorde jag det gärna!! Och Mats kände det likadant!

 

Så började Mats och jag planera tillsammans. Vi sökte ett anslag på 30.000:-- från Svenska Kommunförbundet och vi fick pengarna. Vi fick en kontaktperson, Panow, på ryska socialdepartementet, och vi skrev till honom att vi var redo att komma! Planeringen gick vidare, men så kom ryska hinder i vägen. En revolt av några militärer mot Gorbatjovs försök till ändring av de politiska villkoren i Sovjetunionen, med glasnost och perestrojka som ledord, gjordes den 19 –22 augusti 1991 och Gorbatjov sattes i husarrest vid Svarta havet. Vi fick vänta och se, men efter några dagar visade det sig att militärkuppen misslyckades, Gorbatjov återvände till Moskva och vi kunde fortsätta vår planering.

 

Vi förberedde oss bl.a. genom att träffa och bjuda prof. Maria (Macha) Nikolajeva på middag en kväll. Hon var litteraturprofessor vid Stockholms universitet, hon kom från Moskva och är gift med journalisten Staffan Skott. Hon gav oss goda råd hur vi skall möta människor och det blev en nyttig och bra introduktion.

 

Så fick vi en inbjudan att komma och avsikten var att besöka Ulyanovsk, för att där göra en form av studie kring sociala frågor i staden. Vi skulle vara borta c:a tre veckor, vi hade fått visum via ryska ambassaden. Vi flög med SAS till Moskva den 10 nov 1991. Vi möttes på Sheremetov Airport av två kvinnor, Natalia Alexandrova och Ludmilla Tropina från Lyubertsy. De kom att bli våra partners i olika projekt de närmaste åren, men nu skulle de ta hand om oss ett par dagar före avresan till Ulyanovsk. Vi åkte till Lyubertsy, och vi inkvarterades på ett hotell som låg centralt. Men det var kallt på rummet och inget varmvatten fanns. Jag fick hämta varmvatten till rakningen på morgonen från en samovar i receptionen och ta upp det på rummet i en pappersmugg. Inte var det särskilt rent heller, toaletterna avskräckte! Och i restaurangen åt vi middag med kvinnorna.

 

Dagen efter åkte vi in till Moskva och träffade Mr Panow på ”Committe on Family Affairs” vid socialdepartementet. I en stor grupp

tjänstemän gick vi igenom vårt uppdrag, vi gav vår syn på socialt arbete och särskilt på barns, kvinnors och familjers rättigheter. På kvällen den 12 nov. åkte vi till den järnvägsstation inne i Moskva, varifrån vi skulle åka tåg i 20 timmar till Ulyanovsk. Nu hade äventyret börjat, vi fick de första intrycken av detta land, och vi överraskades av det mesta. Vi visste inte vad vi skulle göra när vi kom fram, vi visste mycket litet om uppdraget och vi skulle vistas i en sovvagnskupé med två bäddar närmare ett dygn!

 

Vi hade fått smörgåsar av de två ryska kvinnorna, så vi hade lite mat att äta, vi gick runt och läste av folklivet i tåget och alla intryck var nya och närmast sällsamma. Men jag hade fått intryck som skapade ett intresse för landet, folket, dess levnadsvillkor liksom av landets historia. Under de närmaste 15 åren skulle jag komma att resa mycket i landet, läsa mycket om Ryssland, möta många människor, förvånas över mycket men också få en stor respekt för enskilda människor som jag mötte och lärde känna.

 

Vi blev väl bemötta i Ulyanovsk och kom att vara där mer än två veckor. Vi besökte olika sociala institutioner, vi hade sammanträffanden med olika styrelser och organisationer. Vi sammanställde det till en rapport som senare översändes till Socialdepartementet i Moskva. Den ansågs bra i sin beskrivning och det var nog ett av skälen till varför Mats och jag kom att bjudas in till olika projekt under tiden närmast efter vårt besök i Ulyanovsk.

 

Under detta besök besökte jag första gången en rysk-ortodox kyrka. Vår tolk, Jevgeni Dudyakov, följde med oss. Efter besöket i

kyrkan frågade han; ”Birger, vem bad du för när Du tände Ditt ljus? Jag bad för min farmor som dog i vår. Hon var en fantastisk

människa. På 1930-talet deporterades hon från Moskva med farfar. Han dog på resan och lämnades på banvallen efter tåget.

Farmor kom tillbaka till Moskva i mitten av 1950-talet. Jag tyckte mycket om henne”. Och jag svarade att jag inte visste att man skulle

be för någon när man tände ett ljus!! Det var min första kontakt med den rysk-ortodoxa kyrkan och senare har jag lärt mig mycket om den!

 

Före revolutionen 1917 hette den stad vi besökte Simbirsk. Det var där Vladimir Iljitch Ulyanovsk föddes, han som senare tog sig namnet Lenin. Det är alltså hans familjenamn som givit staden det namn den nu hade. Vi besökte Lenins hem, där han växte upp och så besökte vi det stora, imponerande museum som finns i staden och som är tillägnat Lenin och revolutionen. Det syns på bilden här intill. Det började med en stor marmorsal, efter ingången fanns en stor karta över Ryssland. När man tryckte på en knapp tändes röda lampor, med början i Petersburg och som vandrade österut. Dessa lampor markerade hur revolutionen spred sig och slutligen omfattade hela landet. Vid vårt besök uppfattade vi Lenin fortfarande som stor i denna del av Ryssland!!

 

I Ulyanovsk var vi för första gången hembjudna till en familj. Det var mat och dryck, trevliga samtal och mycket av glädje. Mannen i familjen, som var läkare, satt med oss hela tiden, hustrun var ute i köket och lagade den mat vi skulle äta. Mannen var från Dagestan i östra Ryssland och följde traditioner från den delen av landet. Det var han som skulle välja partner när den 17-åriga mycket vackra dottern en dag skulle gifta sig!

 

Vi berättade bl.a. om svensk trafiknykterhetslagstiftning och förbudet att köra bil om man druckit alkohol. Som kirurg var han mycket imponerad över en sådan lagstiftning, medveten som han var vilka skador som uppkommer vid trafikolyckor när föraren är alkoholpåverkad.

 

När vi skulle hem ville vi beställa en taxi för skjuts till hotellet. Men det gick inte, nog skulle värden köra. Och inte hade han druckit bara mineralvatten till maten.

 

Min första present som jag fick i Ryssland var en minisamovar som jag fick i Ulyanovsk. Den står i vår bokhylla här hemma.

 

Den rapport vi skrev fick som rubrik ”Travelling in the East – a report from an expedition in the reality”. Mats och jag satt uppe i Ottsjö

och utarbetade rapporten och sedan översattes den till engelska av Kanga.

 

Lyubertsy nästa

 

När vistelsen i Lenins födelsestad avslutats åkte vi tåg tillbaka till Moskva. Vi möttes där av Natasha Alexandrova och Ludmilla Tropina och de tog oss med till Lyubertsy. Lyubertsy är en förstad till Moskva och har omkring 150.000 invånare. Kvinnorna ville tala med oss om stöd för ett utvecklingsarbete för barn och unga i sin stadsdel.

 

Båda kvinnorna var engagerade i stadsdelens sociala organ. Natasha, här på bild, var lärare och engelskspråkig. Ludmilla var polischef i ett distrikt av Moskva och kunde inte ett ord engelska. Båda kvinnorna var vänliga, engagerade och ville så gärna etablera kontakt. Man förstår hur stort det var för dessa två med vårt besök. Tidigare hade man sett utlänningar som farliga och det var riskfyllt att ha kontakter med folk från väst. Och de uppfattade Mats och mig som både vänliga, tillmötesgående och intresserade för frågor de ställde.

 

Så började bråda dagar. Vi besökte daghem, vårdhem, barninstitutioner för svårt skadade barn och

jag tror vi fick se sådant som ingen från vår del av världen sett tidigare. Och man frågade efter synen

på handikappade barns villkor i vårt land, hur man ordnade hjälp, omsorg och strävade mot att också

barn och unga med svåra handikapp skulle integreras i det övriga samhället så långt det praktiskt var

möjligt. Det var beskrivningar som var så långt borta från deras tankevärld som tänkas kan. Man

frågade hur vanligt det var med adoptioner i Sverige. Vi sade att det nästan aldrig förekom adoption

av svenska barn, utan skulle svenska föräldrar få adoptera barn var det från andra länder. Då sade

Natasha: ”Här lämnades 52 barn i fjol utanför polisstationen, utanför något barnhem eller institution

och ingen visste vilka som var föräldrar”. Det var stor sorg i kvinnornas röst när de beskrev barns villkor i deras närområde.

Sista kvällen i Lyubertsy bjöds vi på middag med rektorn för den tekniska högskolan som värd. Det var den högskola där den första ryska kosmonauten, Jurij Gagarin, varit elev. Vid den middagen var han den förste som förledde mig att dricka vodka. Han var en riktig spjuver, och en dag tidigare när vi besökte skolan hade jag tackat nej till vodka som vi bjöds på. Jag skyllde på dålig mage. Vid middagen frågade rektorn hur jag mådde och dumt nog svarade jag att det var bra. Vid måltiden höll rektorn ett fint tal, uttalade en skål för vänskap mellan våra länder, och så slutade han… ”så många problem kvarstår mellan våra två länder som det antal droppar som finns kvar i glaset när vi druckit denna skål”. Det fanns då bar en sak för mig att göra, blunda och tömma det lilla glaset!

 

Strax efteråt höll han ett tal för vänskap mellan oss alla som satt kring bordet. Jag skyndade då att fylla mitt glas med mineralvatten

. Jag såg glimten i rektorns öga, han satt mitt emot mig, och så lade han till …”och för att riktigt markera denna vänskap, skall vi byta

glas med vår bordsgranne till höger”. Men jag tror jag klarade av det utan att grannen behövde dricka mitt mineralvatten!

 

Vi var också hembjudna till Natasha i hennes lilla tvårumslägenhet på ett stort släktkalas. En ung systerdotter med man skulle flytta till Australien, och nu var det avsked. Vi var kanske 40 – 50 personer i lägenheten, mycket mat, sorg och oro från föräldrarna, som skulle förlora sin dotter. Hon var konsthantverkare och Mats och jag fick tillfälle att köpa några saker av henne, som en delfinansiering av flygresan! Aeroflot krävde betalning i dollar för flygresan och vi betalade våra saker med den valutan. Tre ikonbilder, som hänger i en rad inne i vårt matrum, köptes på denna avskedsfest. En finns på bilden här.

 

Vi fick många kontakter i Lyubertsy dessa dagar. Och vi båda lockades av möjligheten att fortsätta med olika projektarbeten i Ryssland. Vi fascinerades av landet, det gåtfulla, hotande, lockande och av människor som upplevt så oerhört mycket av förföljelse och övergrepp. Så när vi lämnade Lyubertsy, lovade vi komma tillbaka.

.

Och allt bands samman av Natasha och Ludmilla.

 

 

 

Vi fick besöka många platser

 

Under detta första besök i Lyubertsy fick vi se oss omkring mycket i Moskva och dess närhet. Vi var på en föreställning på Bolchoj teatern, vi var på en föreställning på den världsberömda cirkusen i Moskva, vi reste till Zagorsk för att se klostret, centrum för den rysk-ortodoxa kyrkan sedan 1400-talet. Och vi vandrade omkring på Röda Torget, där vi var inne i Lenins mausoleum.

 

Staden Zagorsk, där det gamla klostret finns, hette tidigare Sergiyev Posad. På 1930-talet fick den namnet Zagorsk, efter en kommunist, Vladimir Zagorsky, som varit aktiv under revolutionen. Staden har nu återtagit det ursprungliga namnet, och det är en fantastisk upplevelse att besöka staden och klostret. Klostret är byggt till minne av Sergius av Radonezh, ett av kyrkans stora helgon.

 

I dagboken skrev jag efter det avslutade första besöket i Ryssland: ”Vi har haft många fina upplevelser! Lärt mycket, sett mycket och

fått mycket att fundera över. Förhållanden kan verkligen vara mycket olika mellan länder. Och vi lever nog i ett ganska gott land!”

 

Vi vidgade kontakterna med det stora landet

 

Mats och jag kom att vara i Lyubertsy mycket under det närmaste året. Vi hade utbildningskurser för olika grupper som arbetade på barnhem, i förskolor och med insatser för äldre. I viss utsträckning försökte vi också att droppa kunskap om samspelet mellan hälsovård och sociala frågor till personal i sjukvården. Ett par läkare kom att vara aktiva i detta och det var Tatjana Melnik och Nikolaj Pustograyev. Hon var gynekolog och han var barnläkare. När vi talade om för Nikolaj att vi varit med på våra barns förlossningar sade han att han inte varit med när hans barn föddes. Han tyckte det var svårt att se hustruns plågor och så tyckte han inte om att se blod! Vid sjukhuset i Lyubertsy kunde man se män stå nere på gården och tala med hustrurna i ett fönster uppe på 2:a eller 3:e våningen där hon fött deras gemensamma barn. Och mannen fick inte komma närmare.

 

Vi fick också kontakt med socialt intresserade i Yaroslavl. Jag anar att det var Harald Swedner som hjälpte oss att få dessa kontakter. Han hade på något sätt träffat en forskare där, Juri Trokhanov, och varit inbjuden att föreläsa vid universitetet. Och den 10 juni 1992 åkte jag, Mats och Margareta Forsberg dit för ett första besök. Vi kom att stanna i Yaroslavl till den 23 juni då vi efter ett besök i Moskva och på Röda Torget flyger hem. Här är jag tillsammans med Jelena Mizulina innanför Kremls murar. Hon var gift med prof. M Misulin i Yaroslavl och valdes vid denna tid till ledamot av den ryska duman.

 

Mats, Rosemarie och jag inbjöds vid ett tillfälle av Helena Mizulina och en annan ledamot i duman till en lunch i parlamentsbyggnaden. Där åt vi gott, fick tillfälle att tala om barnkonventionen och svara på frågor från ett 20-tal deltagare i lunchen.

 

Vi föreläste på universitetet i Yaroslavl om Socialt arbete, om socialpolitik, om demokrati och mänskliga rättigheter. Kanga hade översatt till engelska både mina och Mats föreläsningar och hon hjälpte oss också att översätta de första rapporterna från svenska till engelska. Som ersättning för sitt arbete fick hon sin första Macintosh! Vi deltog också i en examination av studenter som deltagit i en kurs som rörde situationen för arbetslösa. Deras uppsatser, som seminariebehandlades, fick vi tillfälle att kommentera. Och när examinationen var klar var det en liten fest i ett av klassrummen.

 

Vi mötte många spännande och intressanta personer under detta vårt första besök. Det var prof. Mikael Mizulin och hans fru Jelena.

Den som vi nog sökte oss till mest var en engelskspråkig lärare vid universitetet, Igor Kisselev, och hans medarbetare Sofia Kudrina.

Med dessa förde vi många samtal, vi lärde oss mycket om Ryssland under sovjetperioden, hur man kan finna vägar till demokrati och

om det speciella som finns inbakat i begreppet den ”ryska själen.”

 

På bilden här nedan står Mikael och Igor tillsammans med Mats och mig.

 

En som vi också kom att uppskatta mycket och som också bjöd oss hem till sitt hem var läkaren Alexander (Sacha) Agamov. Han kom att besöka Sverige, Sundsvall och Göteborg.

 

Jag hjälpte honom att få kontakt med ett par läkare på vårt sjukhus. Sacha var kirurg. En fråga som vi aktualiserade i många samtal om var familjeplanering och födelsekontroll. I Ryssland är det så att abort är mycket vanligt och det har ibland sagts att abort blivit en metod för födelsekontroll. Statistiskt sett så genomgår varje rysk kvinna under sina fertila år mellan 11 och 14 aborter. Det är siffror som bekräftas också av ryska läkare. När Sacha mötte ett par gynekologer i Sundsvall och de talade möjligheten att använda p-piller för att undvika graviditet reagerade Sacha mycket starkt. Han menade att sådana piller ökade risken för cancer hos kvinnor och han hade sett många sådana exempel. När vi föreslog att man skulle erbjuda kondomer/p-piller kostnadsfritt och i stället ta betalt för aborter avvisades förslaget med kraft.

 

Hösten 1991 hade jag ett seminarium i Eskilstuna inom ramen för mitt engagemang i Sveriges Socialförbund. Vi hade då en inbjudan till en socialarbetarekonferens i Lyubertsy kring socialarbetareutbildning våren 1992. Vid det tillfället sade Mats Forsberg att hans arbete förhind-rade honom att vara med. Anders Fisk, Sundsvall och Rosemarie Bondesson från Linköping var med på seminariet. Jag frågade då om de kunde tänka sig att vara med på konferensen i Lyubertsy i april 1992. Efter en tid tackade båda ja och båda kom senare att få ett stort enga-gemang för den formen av arbete. Rosemarie och jag kom att samarbeta fram till 2005.

 

Projekt FN:s familjeår

 

FN deklarerade 1994 som ett familjens år. Mats och jag hade fört diskussioner med folk i Lyubertsy och Yaroslavl om barn-, kvinno- och familjefrågor och ville pröva om vi kunde anordna en seminarieserie tillsammans med ett par kvinnoorganisationer i dessa städer. Det skulle vara seminarier både i Sverige och i Ryssland. Bengt Westerberg var socialminister vid den tiden, och vi gjorde ett programutkast med denna inriktning och sökte pengar från Socialdepartementet. Då hade Rosemarie Bondesson, Linköping, anslutit sig till gruppen och var med i planeringen. Hon var nog den som kunde mest kring dessa frågor, då hon bl.a. varit starkt involverad i Bris arbete i sitt län.

 

Vi fick pengar för att kunna genomföra två seminarier i Ryssland och ett i Sverige. I Lyubertsy arbetade vi tillsammans med Natasha Alexandrova och i Yaroslavl med en kvinnoorganisation som leddes av en mycket duktig, vidsynt och charmerande kvinna, Lubov Plekhanova. Hon syns här på bilden tillsammans med Rosemarie Bondesson.

 

Så började vi seminarieserien i febr. 1995 och kom till Yaroslavl den 19 febr. Det hela utvecklades otroligt väl, mycket folk kom och vi fick fram intentionerna i FN:s familjeår och det rönte stor uppskattning från den ryska parten.

 

På avslutningsdagen berättade vi tre svenskar om hur vi själva i våra familjer talat om och klarat samspelet mellan man och hustru och hur vi delat ansvarstagande för familjen. Vi gjorde det genom att berätta om våra barn.

 

Men vår samlade bild av familjefrågor med mäns och kvinnors gemensamma ansvar blev nog en fin och praktisk utbildning inom ramen för projektet.

 

I anslutning till något av semiarierna i Lyubertsy eller Yaroslavl inbjöds Mats, Rosemarie, och jag också att besöka Ekaterinburg, på gränsen mot Asien. Det var den stad där tsarfamiljen mördades 1918. Vid detta tillfälle var också Ulla Näsman, distriktschef på ett lokalkontor i Sundsvall med. Inbjudare var en parlamentsledamot, Galina Karelova, och en kvinnoorganisation. I området fanns en turistattraktion som markerade gränsen mellan Europa och Asien. Där skulle man ställa sig, med ena foten i Europa och den andra i Asien. Det har jag gjort.

 

Projektet avslutades med ett seminarium i Eskilstuna, då vi höll till på Sundbyholms slott. Då var också Natacha från Lyubertsy med, Sofia Kudrina och de fina duktiga kvinnorna från Yaroslavl.

 

Bland de medverkande var attachén Sergei Petrovitch, från ryska ambassaden med hustru. Det är han som sitter längst fram och hustrun längst till höger

 

Efter avslutning kom de ryska gästerna att stanna kvar några dagar i Sverige. Natacha, Sofia Kudrina och Ljubov Plekhanova följde Rosemarie till Linköping, vilka som kom till Sundsvall och vilka som stannade i Eskilstuna kommer jag inte ihåg!

 

Jag blir företagare

 

På våren 1995 blev jag inbjuden till SIDA för att berätta om min syn på välfärdsfrågor i Ryssland. Anders Hedlund och Marianne Hultberg, båda ansvariga för Sidas stöd till Ryssland, hade fått kännedom om de olika uppdrag jag haft där. Då man inom Sida saknade kunskaper om sociala frågor ville de föra ett samtal med mig och därefter pröva möjligheten att initiera sociala frågor, som en del av biståndsverksamheten. Vi åt lunch tillsammans och jag beskrev vad jag gjort under mina besök i Ryssland och vilka kontakter jag haft. Så ombads jag skriva ner min syn på möjligheterna att utveckla bistånd i Ryssland som en del av Sidas verksamhet och sända in materialet till Sida.

 

Jag for hem och skrev ned 4 – 5 sidor om hur jag såg på den sociala utvecklingen i landet och gjorde en prioritering av tänkbara områden där ett utvecklingsstöd skulle kunna tänkas ha betydelse.

 

Då jag inte fick någon reaktion från SIDA ringde jag efter 5 – 6 veckor och frågade om man tagit del av mina tankar. Då fick jag svaret från Anders Hedlund… ”vi tyckte det var djävligt bra vad Du skrev, så vi har skickat det till länsadministrationen i Murmansk och frågat om de har intresse för ett samarbete kring utveckling av sociala frågor…”

 

Samtidigt tyckte Anders att jag skulle förbereda mig för en kommande insats på Kolahalvön och detta innebar att jag borde skapa någon form av företag för att kunna utföra uppdrag för Sidas räkning.

 

Så bestämde jag mig för att bilda en enskild firma och den kom att heta Strong Development! Och den 15 juni 1995 registrerades firman hos Patent och Registreringsverket. (PRV)

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu börjar det på riktig

 

Så börjar några år med många och skiftande uppdrag i olika delar av Ryssland. Och då Mats ville trappa ner på den sortens arbete som vi hållit på med i Ryssland fick jag söka mig nya partners. Den som jag kom att arbeta mest tillsammans med var Rosemarie Bondesson från Linköping. Vi hade känt varandra under några år, hon var mycket kunnig och med bred erfarenhet i socialt arbete och särskilt med inriktning mot barn och familjefrågor. Hon hade också tillräckligt med mod för att våga resa till ett land där överraskningarna kunde vara många. Men jag kom att arbeta mycket också med Stina Bergman-Eriksson från Stockholm. Och många av projekten drev vi tillsammans med olika socialförvaltningar.

 

Rosemarie och jag hade det första gemensamma uppdraget från SIDA sommaren 1995 på Kolahalvön. Vi gjorde där en studie och rapporten kom att heta ” in the light of Midnight sun”.

 

Vi åkte runt mycket på Kolahalvön och det var en kuslig upplevelse av naturförstörelse när man närmade sig städerna Monchegorsk och Apatity, där olika mineraler bröts. De tre sista milen före städerna var alla lövträd helt döda och några löv fanns inte i den begynnande sommaren. Det var föroreningar från gruvbrytningen som förgiftade miljön. När man talade med människor som bodde i städerna kände de ingen oro eller rädsla för den miljö i vilken man levde. Vi fick också göra ett besök i det enda kärnkraftverk som finns på Kolahalvön i Poliarnye Zori. När man såg hur man skötte det tekniska underhållet blev man rädd. Det var skräpigt och oordnat, reservdelar och metall kunde ligga inne i stora salar, slängda på golvet, och vi visste ju inte var de kom ifrån. De flottbaser som finns i Murmansk kom vi aldrig nära, men också där finns atomsopor från atomdrivna fartyg som läcker radioaktivitet. Där har både Norge och Sverige gått in med insatser för att hjälpa till med sanering av radioaktivitet.

 

I Murmansk hade jag den enda konflikt med den ryska parten som jag kan erinra mig. När projektet i det närmaste var slutfört krävde SIDA att vi skulle skriva någon form av avtal mel-lan mig som projektledare och länsadministrationen. Afanaysev, den ryske ledaren, tyckte det var onödigt! Trots att vi en gång bjöd ut hela den ryska projektledningen på ett restaurangbesök en kväll, och de fick dricka så mycket de önskade, ändrade Afanasyev inte uppfattning. Till slut intervenerade SIDA och Afanasyevs ersättare, Gennady Laban, skrev under vid avslutningsseminariet i Luleå. Men han var rädd för att få bannor av sin chef efter hemkomsten! Och jag skrev under för den svenska parten. Efter den konflikten ville förvaltningen i Murmansk inte ha oss som medarbetare i fortsatta projekt.

 

Tillsammans med socialförvaltningen i Luleå drev vi under tre år olika projekt på Kolahalvön.

 

Så fick vi uppdrag i Karelen, dess huvudstad Petrozavodsk. Efter de förstudier, som

Rosemarie och jag gjorde, kom vi att driva projekt i staden tillsammans med Umeå

socialförvaltning men också med Umeå universitetet, Institutionen för socialt arbete. I

Petrozavodsk fick vi vid ett tillfälle besöka en avrättningsplats för ”de folkets fiender” som

under 1930-talet tillfångatogs av NKVD och kördes utanför staden. Där avrättades de på

kanten till i förväg uppgrävda gropar. Dessa fylldes så igen och nu markeras sådana

platser av nedsänkta håligheter i marken där många människor begravts i massgravar.

Det finns ett talesätt i den trakten. ”I den skogen sjunger inga fåglar längre”.

 

I denna del av Karelen fördes kriget under den period då Finland var allierat med Tyskland. Finland förlorade vid krigsslutet delar av

Karelen och fortfarande är det vanligt att möta personer i Petrozavodsk som har sin härkomst från Finland. I boken om

fortsättningskriget 1941 – 1944 ”Okänd soldat” av Väinö Linna utspelar sig krigshändelser delvis också i Petrozavodsk.

 

I en bok ”De tog min far” av Mamie Sevander, beskrivs hur NKVD drog fram, fängslade och dödade de som var förtecknade som folkets fiender. Mamie Sevanders far, till Sovjetunionen invandrad svensk-amerikan, var en av de som försvann.

 

Utanför Petrozavodsk, i Europas näst största insjö, Onega, ligger ön Kirshi. Den har en gammal bebyggelse i trä från 1700- talet och är nu förklarad som ett av FN:s världsarv. Vi besökte den vid ett tillfälle och det var en otrolig sevärdhet. I den vackra träkyrka som finns där ingår inte en enda spik!

 

Vi var i Petrozavodsk den 26 mars 2000 när det var presidentval och första gången som Vladimir Putin kandiderade till posten. Tillsammans med vår tolk, Elisabet Sultanajeva, fick vi se hur valet gick till. När hon skulle rösta fick vi följa med ända in i lokalen där valsedeln skulle avlämnas. Elisabet litade inte på Putin, utan lade sin röst för en annan kandidat. Hennes bror Alexander lade dock sin röst för Putin. Det kändes högtidligt att se hur ett presidentval gick till i Ryssland. Det var Putin som vann det valet.

Vi hade länge en önskan att komma till Vita Havet och se hur där kunde se ut. Möjligheten kom att erbjudas och efter en förstudie som Rosmarie Bondesson och jag gjorde där, startade vi ett par projekt där. Ett gjorde vi i samarbete med Socialförvaltningen i Sundsvall och Anders Fisk var en av dem som fann stor glädje i detta. I ett annat projekt var också Institutionen för socialt arbete i Umeå involverat. Det var ett samarbete med Medical Academy och avsåg stöd till socialarbetareutbildningen vid universitetet.

 

En vinter i den staden kan nog vara det kallaste och blåsigaste man kan uppleva. Floden Dvina, som rinner från söder mot norr, är tillfrusen c:a 7 månader per år.

 

På en ö i Vita Havet, Solovietsky Island, ligger ett gammalt kloster som fick sitt namn

av ögruppen. Det grundades på 1400-talet och kom att utvecklas till ett viktigt

kulturcentrum för den rysk-ortodoxa kyrkan och hela norra Ryssland. Efter

revolutionen 1917 kom det att användas som ett av kommunisternas läger för fångar

och kom att stå modell för de många arbetsläger som byggdes ut ända bort till

Sibirien. På detta läger fanns fångar som byggde flera av de kanaler som binder

samman Vita Havet med Onegasjön och floder och kanaler i egentliga Ryssland. Man

räknar med att över en miljon fångar dog under vidriga förhållanden där. I en bok

Twenty Years of a Hard Labour Camp” skriven av en rysk historiker Yury Brosky, och sponsrad av Svenska ambassaden i Moskva,

är den perioden dokumenterad. Den amerikanske historikern Anne Appelbaum har också skrivit om Solovitsky klostret i boken

”Gulag” och hur det stod som modell för övriga arbetsläger som Stalin uppförde.

 

Rosemarie Bondesson och jag flög en gång till denna ö med ett litet 6-sitsigt flygplan. Det landade på ett litet flygfält och så kunde vi bese klostret, som nu har återlämnats till kyrkan.

 

Detta besök var en fantastisk upplevelse. Vi hade med oss som tolk en ung flicka, Tatjana Komarova. Det blev ett minnesrikt besök. Vi gick igenom klostret, vi åkte omkring på ön och såg minnesmärken från gamla tider och vi var med på en gudstjänst i klosterkyrkan. En vakt talade om att det inte fanns några gravar från sovjettiden. De många som avled slängdes i havet. Klostret är nu ett av FN:s världsarv.

 

 

 

 

 

 

Projekt Petersburg och Litauen

 

Stockholms universitet, Institutionen för Socialt Arbete, hade i mitten av 1990-talet bildat ett bolag som erbjöd utbildning och träning av personal, som arbetade inom den sociala sektorn i Ryssland och Baltikum. Chef för detta var en man som jag kände väl, Ronald Penton. Ett stort projekt drogs igång för utbildning av 600 chefer och mellanchefer i Petersburgs stads administration av sociala tjänster! Jag inbjöds att medverka i detta och det blev början på ett 3- 4 årigt engagemang både i Sverige, St Petersburg och Litauen.

 

Jag föreläste i Stockholm för grupper som kom för studier under ett par veckor och jag hade seminarier ute i olika stadsdelar i St. Petersburg. Mycket av detta gjorde jag tillsammans med Stina Bergman-Eriksson, som tidigare varit socialchef i en av Stockholms stadsdelar. Tillsammans med bl.a. stadsdelsdirektör Rolf Mirlas hade jag också chefsutbildning i Stockholm för chefer i stadsförvaltningen i Petersburg.

 

Under två år var jag projektledare för ett projekt i stadsdelen Kolpino. Vi gav stöd vid starten av ett stort servicehus för äldre och en dagcentral för äldre med psykiska störningar. Det var ett oerhört spännande projekt och vid ett återbesök i Petersburg 2007 kunde jag notera att verksamheterna fungerade och man såg mycket positivt på det stöd man fått för utbildning och träning av personal inom ramen för projektet.

 

På avslutningsseminariet var Lilli-Ann med och den dagen avslutades med ett besök på Peterhof, ett av tsarens sommarslott, strax utanför Petersburg.

 

Lilli-Ann och jag bodde på hotell Astoria. Det hotellet är ritat av den svenske arkitekten Fredrik Lidvall. Det var där Hitler hade planerat att hålla sin festmåltid för sin generalstab när Leningrad intagits. Men det blev inte så.

 

Under dessa år träffade jag naturligtvis många spännande människor med ett liv fyllt

av umbäranden, som ingen av oss kan ha den minsta uppfattning av. Under det stora patriotiska kriget, som ryssarna kallar andra världskriget, var St Petersburg belägrat under 900 dagar av tyska trupper. Fronten gick bara 8 – 9 km från centrum, där hotell Pulkovskaja nu ligger. De lidanden som folket utsattes för under dessa år är väl

 

beskrivet i en bok som heter ” De nio-hundra dagarna: Leningrads belägring”. Boken är skriven av en amerikansk författare, Salisbury.

 

Den 27 jan 2004 var jag bjuden på en fest för veteraner som överlevt belägringen. Det var kanske 200 personer samlade, både män och kvinnor, Männen hade medaljer på bröstet, de hade dekorerats för sina bedrifter under dessa fruktansvärda år. Vid festen firades 60-årsdagen av att belägringen hävdes.

 

Jag ombads hålla ett tal för firandet av dessa hjältar. Då berättade jag en händelse ur

Salisburys bok. Under belägringen bodde kompositören Dmitri Shostakovich i Leningrad. Han skrev då sin 7:e symfoni som också har kallats ”motståndssymfonien”.

Uruppförandet skedde 1942 i en helt ouppvärmd lokal inne i staden, mitt under belägringen, och med bomber som föll runt omkring i området där man spelade. Musikerna spelade iförda ytterkläder, mössor och de som kunde hade vantar på händerna och kompositören, som dirigerade orkestern, var iklädd mössa och överrock.

Och jag slutade med att säga…”det finns många hjältar att minnas från denna tid…” Och mitt anförande väckte stor glädje och uppskattning.

 

Vid alla resor till Ryssland krävdes visum. Det var en besvärlig procedur, den ryska administrativa formella prövningen var ofta störande och långsam. Några år hade jag årsvisum, som gjorde det möjligt att åka till landet hur ofta jag ville. Och de visum som utfärdades var vackra att se på.

 

 

 

 

 

 

 

 

Också Litauen kallade

 

1994 inbjöds jag av Stockholms universitet att hålla några föreläsningar om socialpolitik och socialt arbete för några grupper av chefer inom statlig och kommunal förvaltning i Vilnius. Efter en sådan föreläsning inbjöds jag till samtal med socialdirektören i Vilnius, Angela Cepanaité och ett departementsråd som hette Alfredas Nazariovas. De hade uppskattat mina föreläsningar och ville jag skulle komma till Vilnius för diskussion om någon form av sociala utvecklingsprojekt.

 

Denna första kontakt ledde till att jag fick ett uppdrag från SIDA att göra en förstudie om tänkbara sociala utvecklingsprojekt i Litauen. Och följden blev ett antal projekt som innebar utbildning av olika personalkategorier. I stor utsträckning handlade det om barn på olika institutioner och många med psykiska funktionshinder.

 

Några projekt genomfördes i samarbete med socialförvaltningarna i Sundsvall och Norrköping och skapade möjligheter för dessa att få en uppfattning av hur sociala villkor kunde vara i andra länder. Jag tror att sådana erfarenheter är nyttiga också för det egna arbetet.

 

Rosemarie Bondesson och jag inbjöds också att föreläsa för studenter vid Vilnius universitet som studerade en form av socionomutbildning. Det var under vintern och man var i konflikt med Ryssland om energitillförseln så det var mycket kallt i föreläsningssalen. Vi hade både ytterplagg och vantar på oss vid föreläsningarna, och eleverna var också mycket påpälsade. Efter våra föreläsningar fick vi skriva in i studenternas tentamensböcker att de deltagit i utbildningen.

 

Stockholms universitet kom också att engagera sig i olika utvecklingsprojekt i Litauen. Vid några tillfällen hade Rosemarie Bondesson och jag en roll också i detta arbete.

 

1991 blev Litauen fritt från Sovjetunionen. Det var spännande att gå efter huvudgatan i Vilnius, Gedimino prospekt, och läsa namnen på människor som dödats av ryssarna vid befrielsen på de särskilda minnestavlor som monterats på olika husväggar. Kampen för frihet kulminerade på hösten 1991 när litauerna besatte TV-tornet i Vilnius, som senare kom att belägras av en mycket stor samling människor. Vid den belägringen dödades 14 litauer av ryska kulor. Vid TV-tornet finns en utställning om dessa händelser och på årsdagen av befrielsen vallfärdar många litauer till TV-tornet.

 

Angela Cepenaite var den enskilda person som vi kom närmast under våra besök i Vilnius. Hon var stillsam och timid, men oerhört engagerad som socialdirektör i Vilnius. Mot slutet av våra besök där blev hon avsatt som chef, men var fortfarande lika ödmjuk och timid. Hon tog oss med på operabesök på den fina Operan i Vilnius och hon tog oss med på besök på olika historiska platser. Hon har också varit i Sundsvall några gånger och varit gäst hemma hos oss. Här visar hon oss ett gammalt slott som var viktigt i landets egen historieskrivning. Senast tog jag emot ett studiebesök av tre litauiska socialarbetare i Sundsvall 2008 och det besöket initierades av Angela.

 

Läs vidare i Lite smått och gott