XXXXXXX

 

Jag börjar se slutet på tiden som chef

 

I början av 1990-talet började jag fundera på att trappa ner något och kanske lämna jobbet som chef. Inte för att jag vantrivdes, men jag tyckte det började bli allt svårare att orka med allt, jag kände stort stöd från alla nära medarbetare, men i den decentrala organisation vi genomfört med sex distriktskontor tyckte jag att det blev allt svårare att hålla samman verksamheten. Jag hade nog inte lyckats med att delegera det mesta av verksamhetsansvaret och samtidigt skapa en känsla av att målen var gemensamma och medlen också gemensamma.

 

Det började bli jobbigt att vara chef, det blev mycket tugg och diskussion mellan mig och några distriktschefer som hade inslag av en kamp om makt. Och det hade jag inget intresse av.

 

Jag tyckte att jag varit aktiv tillräckligt länge, och även om jag trivts väldigt bra med arbete och de skiftande uppgifter det inneburit, började jag alltmer tänka på att jag ville sluta som chef. Jag hade ibland haft strider och motgångar och nu kände jag att jag nog inte hade ork att ta nya strider! Det var också en begynnande besvikelse över att det var så svårt att ha en decentral organisation och ändå ha en samlad, gemensam strävan mot mål som vi fann viktiga.

 

I början av 1990 anmälde jag till ordföranden Susanne Eberstein att jag ville sluta som chef vid utgången av 1990. Samtidigt talade jag om det för mina närmaste medarbetare, vid det ledningsgruppsmöte vi hade varje fredag förmiddag. De blev bestörta och undrade varför jag bestämt mig för detta, om det var definitivt eller om en övertalning för ändring av beslutet var möjlig. Jag fick säga att jag tänkt igenom situationen noga och att jag var säker för min del på att jag ville göra något annat de tre år jag hade kvar innan jag som 65-åring skulle få rätt till pension.

 

Så slutade jag den sista december 1990 och jag hade förberett mig väl! Det var ett år av psykisk planering för något annat, jag ville sluta med glädje och inte längta tillbaka till mitt arbete som chef när jag väl slutat. Min sista uppgift, på sista arbetsdagen, var att själv skruva ner min namnskylt utanför dörren. Jag hade bestämt detta sedan länge. När jag gjorde detta själv så blev det symboliskt ett tecken på att beslutet var mitt eget. Och det kändes bra.

 

I slutet av december ordnades en stor avtackningsceremoni i fullmäktigesalen. Elisabet Modén kom in med en barnkör från Kulturskolan och sjöng, Susanne Eberstein talade nog också. Själv fick jag hålla ett anförande och det rörde några viktiga steg för utveckling av Socialtjänsten under mina år i Sundsvall. Jan Olof Stämberg hade gjort ett collage om förvaltningens utveckling under mina år.

 

Socialnämnden bjöd på en avskedsmiddag strax före jul på Marieberg. Då var Lilli-Ann med också. Vid detta tillfälle överlämnade Susanne den tavla av Einar Wennberg som jag under ganska många haft på mitt rum där motivet är Vängåvan. Som jurist hade hon noga undersökt att det ej var någon deposition från Kulturmagasinet, som hon inte hade rätt att skänka bort.

 

Eva Britt Norén var min sista sekreterare. Hon sade själv att hon inte kunde säga något i offentliga sammanhang. Men nu ville hon, och hon talade med värme och uppskattning till mig. Hennes varma ord gladde mig. Här sitter hon och ser glad ut.

 

När jag slutade förordnades Doris Hjorth till t.f. socialdirektör. Rekryteringen av en ny chef tog tid. Efter c:a ett halvt år anställdes Göran Johansson som min efterträdare. Jag kände honom, han kom från Socialstyrelsen, där han arbetat med barnomsorgsfrågor. Han blev inte kvar lika länge som jag! Efter 7 - 8 år tröttnade han och flyttade till någon form av utredningsfunktion hos Kommundirektören. Senare anställdes han han på Socialdepar-

tementet och blev ansvarig utredare för den s.k. "Vanvårdsutredningen". Så har två ytterligare socialdirektörer tillsatts innan man 2010 fick den nuvarande Peter Löhtman.

 

Erfarenheten

 

Samtidigt med mig var det tre andra förvaltningschefer som hade tankar om att dra ned på sina engagemang. Det var ekonomidirektören Sören Edström, personaldirektören Bertil Jonsson och hamnchefen KG. Hemming. Vi började en diskussion om att skapa alternativ för att finna meningsfulla sysselsättningar och det var mest Sören och Bertil som stod för detta. De hade närmast till de som var beslutsfattare i sådana frågor. Det krävde ju också en del förhandlingar om löner och anställningsvillkor och det var ett område som Bertil behärskade mycket väl!

 

Planeringsarbetet slutade med att vi fyra skulle bilda en enhet som skulle stå till kommunens och de skilda förvaltningarnas förfogande för särskilda uppdrag. Lönen förhandlades fram och sysslelsättningsgraden skulle vara 50 %. Den nya enheten skulle sjösättas den 1 jan. 1991 och vi förberedde det genom några samlingar för oss fyra. En gång var vi på ett sådant planeringsmöte i Ottsjö och hade då med oss en konsult som K G Hemming hade ordnat. Som hamnchef hade han tijllgång till pengar på ett annat sätt än vi andra chefer hade. I ett anfall av kreativitet valde vi att kalla oss "Erfarenheten". Av detta gjordes några lustigheter när vi skulle marknadsföra oss. I en broschyr skrev vi ..."fråga oss, vi har redan gjort alla misstag...." och så "Erfar enheten" Men det var nog en överdrift.

 

Men den här formen av tjänsteavlösning för chefer var tidigare okänd i Sundsvall. Och lösningen kom att diskuteras mycket och var på olika sätt ifrågasatt. En av kommunens revisorer, Sten Rigedal, skrev upprepade insändare i tidningarna och menade att det var ett dyrt sätt att låta chefer gå ner i tjänst och konstruera lösningar som förvaltningarna inte hade nytta av.

 

För att markera att vi inte var inblandade i våra tidigare förvaltningars arbetsområden, flyttade vi ut från kommunhuset. Vi fick lokaler i Hedbergska huset, och för Sören och Bertil innebar det att de kom tillbaka till ett hus där de tidigare arbetat i. Under första åren delade vi lokaler med Handelskammaren, längst upp i huset. Därefter flyttade vi ner, vi tre som var kvar sedan Hemming slutat, till våning ett. Där kom jag att ha min arbetsplats t.o.m. juni månads utgång 1994!

 

Det skapades inte heller någon riktig arbetsgemenskap mellan oss fyra. Det kan ha berott på att vi alla varit chefer, att vi vant oss vid att ha klara uppgifter med beslutsfunktioner själva och tillsammans kunde vi inte skapa något sådant. Bertil Jonsson och Sören Edström, som var ett tandempar sedan studietiden, höll ihop. De var föga meddelsamma till mig om vad de gjorde eller vad vi skulle kunna göra gemensamt.

 

Jag tyckte nog att ifrågasättandet och kritiken var orättvis och obefogad, för min del åtminstone. Jag hade meningsfulla arbetsuppgifter, Socialförvaltningen efterfrågade mina tjänster på områden där man hade svårt att hinna med eller klara uppgifterna.

 

Jag kom att ordna många seminarier för olika förvaltningar kring sådana frågor. Jag fick också huvudansvaret för genomförandet av den s.k. Ädelreformen för länets sju kommuner..

 

Uppdraget hade jag från Kommunförbundets länsavdelning, vilket betydde att jag företrädde alla länets sju kommunerna i det arbetet. Det gällde hur stora belopp som skulle överföras genom en skatteväxling mellan landstinget och kommunerna, det gällde olika praktiska frågor, anställningsvillkor vid övergång från landsting till kommuner av sjukvårdspersonal m.m. I de ekonomiska frågorna hade jag hjälp av Sören Edström. Arbetet med Ädelreformen förutsatte också ett nära samarbete med Kommunförbundet centralt, och jag hade många sammankomster också där. Den överenskommelse vi träffade var gynnsam för kommunerna, den var bra för de äldre men den kom inte att lösa alla problem om samverkan, kostnadsansvar eller liknande frågor.

 

Under mer än ett halvår 1992 var jag också tjänstledig från kommunen. Jag hade ett uppdrag från Kommunförbundet att anordna en Socialtjänststämma i Älvsjö, en stämma, som skulle vara socialtjänstens mosvarighet till Läkarstämman. Den genomfördes också med framgång våren 1993, med många utställare, föreläsningar och seminarier. Och det var en festmiddag i Blå Hallen i Stockholms stadshus som avslutade stämman..

 

Men i ett tillbakablickande perspektiv tyckte jag att jag, som avslutning på min yrkesverksamma tid, fick göra nytta, göra det jag tyckte var roligt och viktigt och det var också med mindre stress och jäkt än som de tidigare åren präglats av. Jag gick ju varje dag ner till Hedbergska huset förbi Kommunhuset. Jag kände aldrig någon saknad efter arbetet där. Arbetskamraterna kunde jag ju träffa när det passade, och det gjorde jag.

 

Sammanfattning av mitt socialarbetarliv

 

Jag slutade den formella utbildningen till socionom i Göteborg i december 1954. Det var en utbildning som jag strävade efter och det ledde mig in på ett arbetsområde som jag önskade och som var engagerande. Som jag skrivit tidigare var det också den enda utbildning jag, med den grundutbildning jag hade, kunde söka mig till. Men det var en utbildning som jag tror att jag sökt, även om jag haft en studentexamen i botten! Och under hela min yrkesverksamma tid har det varit en ständigt fortsatt utbildning. Jag har sökt vidga min teoretiska bas för förståelsen av sociala problem i samhället. Jag har försökt lära mig av den praktik där jag varit en del, och ofta en mycket aktiv del. Och jag har sedan början av 1960-talet drivits av en önskan att förena forskning och praktik kring det sociala arbetet, där forskningsansatsen hämtats ur praktiken.

 

När jag försöker se tillbaka på alla dessa år tycker jag att jag haft ett roligt och spännande arbetsliv. Det har givit mig mycket kontakter med människor som varit roliga och spännande att möta och de har ofta varit människor, som haft ett inflytande över beslut som påverkat både samhälleliga strukturer och enskildas villkor. De har varit människor med makt och jag har i någon mån varit en del av detta. Och det är en utveckling som också berott på mig själv, att jag vågat pröva nytt, att jag vågat flytta och söka nya utmaningar. Men avgörande har naturligtvis varit att Lilli-Ann inte satt stopp för denna min önskan att söka nya utmaningar. Hennes tillit och kärlek har varit en förutsättning för detta. I ett tillbakablickande perspektiv är det kanske lätt att glömma det som varit svårt och ont. Men naturligtvis har sådant också funnits. Och de har lämnat spår, kanske sår, som givit ärr och som gör att de då och då rinner upp med de obehag och svåra som det inneburit. Det har rört sig om ställningstaganden som jag gjort utifrån min uppfattning om vad som varit viktigt för det sociala arbetet. Men det har också varit sådant som kanske haft en personlig bakgrund och som därför varit möjligt att kritisera och attackera. Men några riktigt svåra motgångar och uppslitande tvister med medarbetare kan jag inte erinra mig. Men det betyder ju inte att vi inte haft olika uppfattningar i olika frågor.

 

Under mina år i offentlig tjänst har förhållandet och relationen mellan de som betraktas som maktens män och vi andra förändrats i grunden. Jag lärde mig att landshövdingar och statsråd inte var så mycket annorlunda än andra människor. För pappas generation var det ett helt annat förhållande. En gång när han hälsade på hemma på Segelvägen såg han ett brunt kuvert, som det stod "Socialdepartementet" på. Med en röst närmast fylld av beundran sade pappa: "Birger, får Du brev från Socialdepartementet". Och då var nog Hilding stolt över sin son. Glada och stolta tror jag för övrigt både mamma och pappa varit under hela mitt vuxna liv över mig, Lilli-Ann och våra barn.

 

Från början av 1960-talet var socialt arbete och mitt arbetsfält aktuellt på ett sätt som jag inte tror det tidigare varit i samhällsdebatt och samhälleligt förändringsarbete. Det var förmodligen en återspegling av den samhällsdebatt och det samhällklimat som i stort fanns. Jag tror att man kan säga att det präglades av

 

-en ideologisk inriktning där begrepp som solidaritet och jämlikhet allt mer lyftes fram

-ett demokratibegrepp som vidgades och där också tidigare svaga grupper tilldelades ett värde och sågs som vikiga parter i en demokratisk process

-en ökad internationell solidaritet

-insikten om att människors sociala svårigheter inte var en individuell egenskap utan i stor omfattning hade sin grund i samhälleliga och strukturella förhållanden

-att en samhällets grundtrygghet definierades som en rättighet för alla.

 

Internationellt hände också saker som var viktiga på det område där jag var verksam. FN antog 1989 en konvention om "The Rights on the Child". Det kom att betyda mycket för arbetet med barn och familjer och påverkade snabbt det lokala arbetet.

 

Tidigare aktualiserades mänskliga rättigheter i ett bredare perspektiv och det gällde också olika minoritetsgrupper.

 

Jag kom att föreläsa ofta om dessa rättighetsfrågor både i Ryssland och Litauen.

 

Sammanfattningsvis betydde det att om man deltog i det praktiska arbetet på lokal nivå var man ständigt i behov av fortbildning och vidareutbildning. Det var en av de mycket spännande faktorer som gjorde arbetet roligt. Det handlade om ett livslångt lärande.

 

Ett enormt resultat av detta arbete var ju den nya socialtjänstlag som trädde i kraft den 1 jan. 1980. Där begrepp som människosyn, helhetssyn, samspel mellan samhälleliga strukturer och människors villkor var en förklaringsmodell, som en grundbult i den nya lagen. I första paragrafen står det: "....alla människor har resurser och tillgångar, det är socialtjänstens uppgift att frigöra och utveckla enskildas resurser....". Det handlade inte längre om att ta hand om folk, det handlade om att stödja och stimulera enskilda i deras dagliga liv. Att genom utbildning, praktiska projekt och samverkan mellan egna specialiteter och andra myndigheter/organ stödja utvecklignen var en viktig del i förvaltningeschefens dagliga verksamhet. Och det var spännande och roligt, särskilt som vi var många som bran för detta i vår egen förvaltning.

 

Jag upplever också att det mesta av det roliga jag fått vara med om har jag fått göra tillsammans med andra. Och det har som regel skett i en känsla av gemensam strävan, med ömsesidigt stöd och med uppmuntran från många. Och jag tycker nog också att när det rått motsättningar och meningsskiljaktigheter så har det varit möjligt att diskutera dem, och att finna lösningar som inte i någon form av kompromissande gjort slutprodukten sådan att jag inte velat kännas vid den. I detta minns jag med stor glädje arbetskamrater på hemmaplan som betytt mycket för mig. Det är Doris Hjorth, Einar Olsson, Arne Näsvik, Jan Olof Stämberg, Bengt Berggren, Ulf Georg Conrah, Elsie Hedin, Tora Lind, Eva Britt Norén, Inger Myrström och många fler. Det känns riktigt att nämna några vid namn, men det skulle kunna vara många, många fler. De har alla bidragit till att jag kan minnas tillbaka på mitt yrkesliv med stor glädje och kanske en grad av stolthet.

 

Samarbete med kollegor

 

Det var många som deltog i den debatt som ledde fram till förändringsarbetet inom den sociala sektorn. Jag har tidigare nämnt Bengt Hedlén, socialdirektör i Malmö. Han drev dessa frågor publikt på ett mycket skickligt sätt. Men vi var många där bakom, som på ett praktiskt sätt drev ett förändringsarbete för att utveckla praktiken. Jag var en av dem, tillsammans med bl.a. Mats Forsberg i Eskilstuna, Thore Andersson i Linköping, Willy Karlsson i Örebro, Ivan Magnusson, Uppsala, Willy Wiklund, Östersund, Sven Fisk, Vilhelmina och John Lovén i Norrköping. Det var kollegor som jag hade en nära kontakt med och gärna stimulerade och stimulerades av i mitt eget förändringsarbete.

 

Bland dem jag minns med särskild stor glädje är Folke Ahlberg, Örnsköldsvik. Han var också poet och skrev ett par böcker. En finns i min bokhylla, vänligt dedicerad. Han bildade Janne Vängman-sällskapet i Ångermanland och skrev ett manus till ett bygdespel om Vängman. Det uppfördes sommartid på Janne Vängmantorpet i Stigsjö. Tillsammans hade vi mycket av utbildning för socialarbetare i länet.

 

Kvantitativ utbyggnad

 

Med den verksamhetsmässiga utveckling jag antytt är det självklart att verksamhetens omfattning, mätt i kronor, antalet anställda och andra kvantitativa mått växte mycket snabbt. Efter skolan var socialförvaltningen det område som var störst, både när det gällde kostnader och antalet anställda i kommunen. Arne Näsvik, ekonomichef på socialförvaltningen sedan början av 1980-talet, har hjälpt mig med några siffror som kan beskriva denna utveckling under perioden för min anställning i förvaltningen.

 

När jag började i Sundsvall 1966 var socialvårdens årskostnader några miljoner över 30. När jag slutade var årskostnaden närmare 900 miljoner kronor.

 

De ökade kostnaderna motsvarar ju också en snabb ökning av antalet anställda i socialt arbete. Under dessa år var det framförallt inom området för barn- och äldreomsorg som personalutvecklingen var tydligast. 1970 var antalet anställd 340 och det år jag slutade, vid utgången av 1990 var vi nästan 2.900 personer som var anställda inom den sociala sektorn.

 

Arbetets professionalisering

 

Jag har beskrivit mitt intresse och mitt engagemang för forskning och praktik. Under mina år har socionomutbildning flyttat in i universiteten och blivit en akademisk disciplin. Det har sina fördelar, men också risker. Riskerna ligger i att forskningsintresset är så hårt bundet till institutionernas intressen, och där väger det sociala arbetets villkor, som det utförs på olika områden, mycket litet. Professor Margareta Bäck-Wiklund, Göteborg, skrev en liten bok i början av 1990-talet. Där granskade hon ca 30 avhandlingar som producerats i ämnet Socialt arbete. Hon kunde konstatera att alla utom några stycken hade kunnat läggas fram inom något annat, tidigare etablerat forskningsområde inom akademien. Slutsatsen blev att forskningsansatserna inte berört Socialt arbete i någon väsentlig omfattning. I stället var det nya forskningsområdets behov av att hävda sig med övriga discipliner viktigare än att plöja mark för ett nytt, mot praktiken orienterat, akademiskt ämne.

 

Jag tror att situationen är liknande idag. Det skulle vara av intresse att studera i vilken omfattning avhandlingar, producerade inom institutionerna för Socialt arbete, ingår i kurslitteraturen för blivande socionomer!

 

Metoder som kommit och gått

 

Socialt arbete är en ganska ung yrkesmässig verksamhet med en lång historia som byggt på enskildas och frivilligorganisationers insatser. Långt in på 1950-talet sköttes mycket av de sociala uppgifterna på kommunal nivå av förtroendevalda, med handlingarna förvarade hemma i kökssoffan!! Det arbetssättet var på många sätt bekymmersamt, särskilt för människor som var i behov av stöd och hjälp i svåra situationer. Men det hade en fördel, det kan ses som en markering av att socialt arbete också har en politisk dimension, enskildas situation är i betydande utsträckning en effekt av strukturella förhållanden i samhället.

 

Denna dimension har nog försvunnit i det professionella sociala arbetet. Och då detta inte fått en förankring i forskning och vetenskap, och då erfarenhet genom alla tider dokumenterats på ett skiftande och osystematiskt sätt, har någon samlad utvärdering och kunskapsspridning ej kunnat göras. Det är kanske därför som socialt arbete så lätt tagit till sig metoder och arbetssätt från olika håll, prövat och kanske förkastat ett arbetssätt när nästa metod saluförts eller lockat socialarbetare med starkt engagemang?

 

Jag minns en liten historia om detta, en historia som Arne Johansson berättade. Lars Bolin, ansvarig för ungdomsvårdsskolorna på Socialstyrelsen berättade en gång om "Läkepedagogiskt arbete" som arbetsmetod. Någon frågade vad det betydde ovh svaret blev:"Jag vet inte men det har givit mycket pengar i riksdagen".

 

Några av sådana metoder har jag mött genom alla år och kan exemplifiera mitt påstående om trendkänslighet

 

-familjevård, helhetssyn

-evidensbaserad kunskap

-samhällsarbete

-tolvstegsmetoden i missbuk

-terapeutiska samhällen som modell, miljöterapeutiskt arbete

-från fosterhem till familjehem

-från institution till öppna vårdformer

-samverkan mellan funktioner, organisationer, myndigheter

- ekonomiskt stöd från en individuell behovsbedömning av socialbidrag till ett alltmer normgrundat försörjningsstöd - lika för alla.

 

Till detta kommer den ökande privatiseringen av vård- och omsorgsarbetet där en stor och omfattande marknad etablerats. Det är en marknad som erbjuder allt från "lösningsfokuserade samtal fför diagnostisering av sociala problem" till institutionsvård byggd på psykologiska, pedagogiska eller andra teorier. Allt detta marknadsförs med stor finess och internsitet

 

Den begynnande privatiseringen mötte jag under mina år men därefter har den exploderat och utgör idag en stor del av det samlade sociala arbetet. Det räcker med att läsa annonserna i SSR:s tidning Socionomen för att se spännvidden av aktörer inom området för socialt arbete.

 

Det är svårt att utifrån få en riktig uppfattning om det innersta, själva hjärtat, av det sociala arbetet idag. Jag har varit borta från praktiken närmare 20 år. Men under mina år med olika projektarbeten i Ryssland arbetade jag nära socialarbetare i olika kommuner. I dessa kontakter kunde jag få bilder av hur arbetet drevs och mina reflektioner om det sociala arbetet idag, grundar sig delvis på kontakter med socialarbetare som är aktiva idag.

 

I början av 1980-talet, när socialtjänstlagen trädde i kraft, framfördes klander för att inte särskilda pengar tillsköts i kommunerna för att möta de krav som ny lag innebar. Rätt snart spred sig uppfattningen att lagen var en lag som man kunde leva upp till i ekonomiskt goda tider. Jag bestred ofta detta i olika diskussioner. Hela det nya synsätt som lagen innebar, hela tanken om att enskildas sociala villkor i stor utsträckning hade sitt ursprung i olika samhällsförhållanden och att socialtjänsten också skulle påverka samhället i stort kostade ju inte några extra pengar!! Men idag kanske det är så att samhällsekonomin är det största problemet för att verka i lagens anda. Många menar att chefernas uppgift idag inte är att utveckla socialtjänsten, att ge goda alternativ för att möta enskildas och gruppers behov utan att se till att man håller budgeten! Jag har alltid tyckt detta är viktigt att hålla budgeten. Men det innebär inte att man måste skära i arbetssätt och avstå från att med utgångspunkt i lagens grundläggande synsätt göra ett gott arbete. Ibland tycks också det vara så att det som är enskildas rättigheter hanteras på ett slarvigt sätt av socialtjänstens företrädare.

 

En annan faktor som inte stärkt utvecklingstanken i det sociala arbetet är den enorma dokumentation som idag krävs. Och det är en dokumentation som i betydande utsträckning har sin grund i behovet att retroaktivt kunna styrka att man vidtagit åtgärder! Rädslan för att av JO eller annan granskande myndighet få någon form av klander blir överordnad kreativitet och utveckling av alternativ i det sociala arbetet. Men den riktigt stora skillnaden mellan ”min tid” och idag är nog att socialtjänstens företrädare inte deltar i den offentliga debatten på ett utmanande sätt och med ett försvar för idéer och synsätt som lagen har som sin grund. Jag minns för några år sedan när det i anslutning till några barn/ungdomsbrott fördes en diskussion att sänka straffmyndighetsåldern, som idag är 15 år. Den som diskuterade problemen med detta, och avvisade tanken, var Riksåklagaren. Jag såg inte någon företrädare för socialtjänsten som stod upp och försvarade barnens och de ungas behov och intressen. Och ändå har man idag barnkonventionen.

 

Jag trodde jag skrivit färdigt, men….

 

Sedan jag avslutat mitt skrivande noterar jag att privatiseringen gått vidare och nu tagit över stora delar av det som tidigare varit social verksamhet med kommunerna som ansvariga. Det är en utveckling där språkbruket på ett tydligt sätt markerar ett "marknadstänkande". När man i Sundsvall söker personal till äldreomsorg, med inriktning mot äldre sjuka med demensdiagnos kan texten i en annons se ut som här nedan:

 

”Vi söker nu en utvecklingsinriktad Affärsområdeschef till vårt nya affärsområde Hälso- och sjukvård.

Din utmaning

Du kommer att starta upp och utveckla ett helt nytt affärsområde, Hälso- och sjukvård, i vår nya produktionsorganisation. Affärsområdet ansvarar för demensvårdsutveckling, fotvård, somatisk korttidsvård samt från 2014 även hemsjukvården. I detta affärsområde ligger kompetenser som verksamhetschef HSL samt all legitimerad personal så som Sjuksköterskor och Rehab personal.

 

I ditt arbete som Affärsområdeschef kommer du att ha det övergripande och strategiska ansvaret för affärsområdets kvalitet, utveckling och ekonomi. Målet med ditt arbete är att dina verksamheter ska vara effektiva, välskötta och attraktiva. Varje verksamhet ska vara konkurrenskraftig i relation till fristående alternativ vare sig konkurrensutsättning kommer att ske eller ej….

 

Du har en god kommunikativ förmåga där du på ett enkelt och tydligt sätt får ut information i organisationen. Som person är du affärsmässig där du tillämpar affärsmässiga principer ur ett omsorgsperspektiv, kan se möjligheter som i sin tur genererar nöjda kunder. Du är motiverad och utvecklingsinriktad genom att du arbetar med att ständigt utveckla och förbättra verksamheten.”

 

Jag noterar ett språkbruk som för mig är helt nytt. Det innebär att en marknad skapas där de äldre och demenssjuka är en vara. Jag anar att de som arbetar på marknaden med en ekonomisk term blir produktionsfaktorer. De skall leverera/producera omsorgstjänster. I språkbruket anar jag ingenting av att välfärd är något som skapas, byggs och utvecklas på ett helt individualiserat sätt och där mötet mellan människor är vad som skapar värden för den enskilde, för anhöriga och för samhället.

 

Som på så många andra områden upphöjs den personliga valfriheten till det enda som skapar värden. Hur man menar att det skall ske när ”varan” är människor med ofta svåra demenssymtom som grund har jag svårt att förstå. Det är min fasta övertygelse att det språk man använder också skapar grunden för sättet att tänka, ger oss de bilder vi använder för att bygga våra fantasier och visioner. Och då ser jag faror med det språkbruk jag ser användas i de verksamhetsbeskrivningar jag mött.

 

Och jag vet att socialtjänstlagens människosyn innebär att människor, även äldre, har rätt att leva ett självständigt liv och att de skall få inflytande på beslut som rör deras liv. Och så skall all verksamhet ”bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.” Och jag är inte säker på att det är ett synsätt som är självklar för marknadsekonomisk teori!

 

Samverkan som problemlösningsmodell

 

När jag idag lyssnar av debatten om vad som krävs för framgång i det offentliga omvårdnadsarbetet är lösningen ett ökat samarbete mellan olika engagerade parter. Jag hör det i offentliga uttalanden på riksnivå, och då skall man lagstifta om detta! Jag hör om det på lokal nivå, och då är avsikten att spara pengar. Det är med ett igenkännande leende jag lyssnar av dessa argument i debatten. Och det verkar som om de som deltar i debatterna idag tror att de kommit på något nytt. Men redan från början av min tid i socialt arbete har samarbete mellan olika ansvariga varit aktuellt och setts som en lösning på många problem. Och jag tror att jag var duktig på att söka samarbete och utveckla samarbete. Det är svårt att tro, när man bläddrar i alla tidningslägg, där jag ses som svår att samarbeta med! Men jag, tillsammans med goda medarbetare, arbetade tillsammans med psykiatrin för att få patienter från Sidsjöns sjukhus att flytta ut till egna bostäder. I det samarbetet stod överläkaren på Sidsjön, Börje Lassenius, och jag nära varandra. Vad som hände kring detta väckte uppmärksamhet på många håll i landet. När jag idag kan höra en sorg över att mentalsjukhusen avvecklats är det något jag med besvikelse lyssnar till. Det var ju inget fel att dessa sjukhus avvecklades, felet låg ju i att man slarvade med alternativen! Där menar jag att vi var duktiga, när Sidsjön kom att läggas ner.

 

Och det samarbete med primärvården som utvecklades var också ett sätt att brygga över organisatoriska gränser för att resurseffektivt möta människors behov av stöd.

 

Jag inbjöds också av rikspolischefen Björn Eriksson till seminarier kring samverkan mellan polis och socialtjänst i slutet av 1980-talet!

 

Jag hade några givna utgångspunkter som var viktiga för att ett samarbete skulle kunna etableras. Det var

 

-Du skall var stolt för de arbetsuppgifter Du har och på det sätt Du genomför dem

-Du skall kräva respekt och ge respekt för de uppgifter, roller Du och Dina partners har.

 

Om dessa villkor kunde uppfyllas var förutsättningarna för ett samarbete hyggligt goda. Det tycker jag också att vad vi åstadkom var ett bevis för. Men nog är det ganska förvånande hur lite gamla sanningar är kända, när man i en ny tid gör problembeskrivningar och föreslår lösningar..

 

Läs vidare i Att komma ut i världen