Tankar om att åldras

 

Jag var 77 år när jag började skiva det som kom att få rubriken ”Livsminnen”. Och nästa gång fyller jag 83 år. Det har varit roligt att skriva detta. När jag började så skrev jag att ” jag vill skriva för att berätta om mitt liv, mina upplevelser under ett långt växlingsrikt liv, för våra fyra fantastiska barn och våra så fina tio barnbarn. Det känns som en lust att för dem få berätta om det liv jag haft, kanske det kan bidra till en ökad förståelse för händelser, skeenden i både samhälle och deras egna liv”. Jag tycker nog att det fortfarande är motiv nog för att skriva om det liv som jag haft.

 

Jag känner mig fortfarande frisk och vid god hälsa. Men jag vet ju inte hur länge det kommer att fortsätta så. Men jag tror jag kan

påstå att jag känner en mycket stor glädje och tacksamhet varje morgon jag vaknar och är vid god hälsa. Jag tänker ofta så när jag går fram till stora fönstret i det stora rummet, ser ut över stan, vattnet och ut mot Alnö. Vackra morgnar när solen skiner, kulna och blåsiga morgnar, allt detta fyller mig med en glädje och tacksamhet som är genuin och djup. Då tänker jag ofta på mamma, som när

hon tittade ut över Teaterparken i Hudiksvall och oavsett väder kunde säga: ”Så makalöst vackert det är…”. Den glädjen och tacksamheten för varje ny dag delar vi båda, Lilli-Ann och jag. Vi talar ofta om det, kanske särskilt på kvällen när vi sitter ner och summerar dagen som gått och de upplevelser vi haft. Det är sådana tillfällen då vi också ser tillbaka på våra liv tillsammans, våra barn och barnbarn med tankar och önskningar om att också de skall få ett gott liv.

 

Så vet jag också att för varje dag som går kommer jag närmare den stund när mitt liv på jorden är slut. Jag tror inte jag är rädd för detta. Författaren och prästen Anders Frostenson skrev en gång ” …att döden innebär att jag går evigheten till mötes”. Kanske finns

en tröst i detta? Men jag kan känna en ängslan och oro, kanske rädsla, för att p.g.a. sjukdom förlora förmågan att klara mig själv, att vara beroende av andra för dagliga naturliga behov och kanske bli en belastning för de som lever nära mig. Men jag hoppas då att de, som jag kommer att vara beroende av, skall ge mig rätten att så långt möjligt är själv få bestämma om mitt liv, att de skall förstå att mitt behov av personlig integritet och självbestämmande är viktigt. Jag inser att det för de som då är runt omkring kan vara svårt, men jag vill få den respekten.

 

Att skriva sitt liv

 

Jag har försökt skriva om mitt liv i tre delar och nu avslutar jag detta projekt. Jag ville vara kortfattad, men det var inte så lätt. Jag har försökt skriva bara om sådant jag tror varit viktigt för mig och förhoppningsvis intressant för de som kommer att läsa denna text. När jag läser vad jag skrivit ser jag också att jag hela tiden gjort ett urval av händelser, minnesbilder och reflektioner. Allt ser så bra ut, det som inte varit fint, det som varit fel och orätt är svårt att se. Och sådant är svårt att skriva också! Så alla skall veta att det finns andra sidor hos mig också, som kanske är lika intressanta, men som jag vill hålla ifrån mig.

 

Under skrivandets gång har jag fått alltmer respekt och uppskattning för pappa och den person han var. Jag tror inte han alltid fick den uppskattningen av oss när han fanns hos oss. Jag tror han bars av en solidaritet både i de små sammanhangen men också över nationsgränsen. Denna hans solidaritet bars upp också av en ekonomisk teori, som han trodde på. I bokhyllan hemma fanns en bok av den japanske kände ekonomen Toyohiko Kagawa. Denne skrev om kooperationen och att ett kooperativt ekonomiskt system skulle

göra orättvisorna mindre och fördela det goda på ett bättre sätt och som kunde… “..komma med praktiskt genomförbara alternativ

till socialism och fascism”. Det är ett citat ur en av Kagawas skrifter. Kooperationen skulle också möjliggöra för människor att leva i

fred med varandra. Jag tror också att denna solidaritet var en av drivkrafterna för pappas fackliga engagemang. Han talade ofta, när

vi var små, om kooperationens värde och mottot ”ej tjäna på andra men tjäna varandra” upprepade han gärna. Och när han till varje

pris ville att vi skulle handla på kooperativa, ”koppra”, skojade vi med honom. Exempel på god kooperativ produktion var för honom

Lumalampan och galoscher som tillverkades på Kooperativa förbundets fabrik i Gislaved. I konsekvens med denna sin syn var det också naturligt att han flyttade till en av fackföreningsrörelsen driven bostadsrättsförening när man sålde huset i Sofiedal.

 

Och när mamma var död bestämde pappa att vi skulle vända oss till Fonus begravningsbyrå för bestyren i samband med begravningen. Den kooperativa grunduppfattningen räckte ända till slutet.

 

Med, vad jag anar, pappas starka känsla för solidaritet mellan arbetare och över nationsgränser, blev 1 maj en viktig dag för honom. Jag tror att pappa alltid hissade flaggan hemma i Sofiedal den dagen.

 

Ronny Ambjörnsson, professor i idéhistoria i Umeå, har skrivit en bok om arbetarna i Holmsund vid tiden då nykterhetsrörelse och

arbetarrörelse bildades och kom att bli en drivkraft för demokratisk utveckling. Boken heter ”Den skötsamme arbetaren”. Han skriver

där att han vill berätta historien om idéer och ideal hos arbetarna under denna tid. Om sin egen bakgrund, hans far var arbetare på SKF i Göteborg, skriver Ambjörnsson… ” Skötsamhet var ett ord som ofta förekom under min uppväxt. Den där Lundberg, det lär vara

en skötsam person, kunde det heta och därmed var det mesta sagt om Lundbergs karaktär. Ty skötsamhet innebar inte endast nykterhet, utan innefattade en rad egenskaper som uthållighet, besinning, eftertänksamhet. Att säga om en person att denne var skötsam, var att utfärda ett betyg, ett slags passersedel till den kategori människor som mina föräldrar tillhörde, de besinningsfulla, eftertänksamma arbetarna. Skötsamhet hade en bestämd, rikt differentierad innebörd, som vi alla var väl förtrogna med i familjen, släkten, gatukvarteret.”

 

Jag tror det var så med pappa också, han var skötsam, på det sätt som Ronny Ambjörnsson definierar begreppet.

 

Mamma och pappa var så olika på många sätt. Pappas engagemang på olika nivåer hade syfte och riktning långt utanför hemmet, Sofiedal och Hudiksvall. Mamma var den lugna, stillsamma och goda som med omsorg och kärlek ägnade sig åt hem, barn och vänner i olika sammanhang. Hennes ansvar i det lilla var oerhört stort, och säkert ofta en tung börda att bära.

 

Pappa hade nog ett behov att bestämma och hålla kontroll på oss. Och han försökte göra det långt upp i åren. Det är roligt att läsa

brev från honom långt in på 1960-talet då han efterlyser snabbare svar på frågor han ställt i brev, då han vill veta hur vi skall göra i specifika frågor och där han klart säger hur han menar att vi skall göra. Det är med ett mått av glädje jag läser detta, och finner liknande drag hos mig själv när jag läser brev jag skrev till Lilli-Ann under åren 1950 – 1953! Vid upptäckten av detta skrattar Lilli-Ann och jag om likheterna mellan pappa och mig! Och länge hjälpte mig pappa med deklarationer, ansökan om skattelindring, låneansökningar när jag började studera och sådana frågor var han inte främmande för.

 

Även om jag skriver om mina minnen vill jag komplettera med några minnesbilder från våra tidigaste år som Elsa delat med sig av när

hon läst vad jag skrivit. Ibland fick Elsa gå till Västberga, familjen Andersson, och betala ränta och amortering på det lån pappa fått från dem när huset i Sofiedal byggdes. Och hon minns att Fritiof Andersson ibland kunde säga att Hilding slapp betala ränta, då han

var arbetslös och hade ont om pengar. Och man visste att han skulle betala så fort han kunde. Pappas lista på räntebetalningar, som vi har, täcker in finansiering och avbetalning på lånet för vårt husbygge i Sofiedal. Jag tror att Fritiof Anderssons inställning kommer från bedömningen av pappa som den ”skötsamme arbetaren”.

 

Elsa har också ett plågsamt minne från tiden då vår lillasyster Sigrid Margareta dog1933. Hon minns hur pappa i begravningskapellet bar in den lilla vita kista som hans 4 månader gamla dotter låg i. Det är ett plågsamt minne och det blir då ännu lättare också för mig att förstå den sorg som mamma och pappa kände.

 

Min levnad, dessa idag mer än 80 år, har varit en period där förändringarna på alla nivåer varit oerhört stora. Jag kan ana att ingen tidigare generation fått uppleva så stora och omvälvande förändringar. Det gäller förutsättningar för mitt eget liv, förändringar i samhället och världen i sin helhet. Den tekniska utvecklingen har varit fantastisk, det var i vår generation som en människa kom att landsättas på månen, den ekonomiska utvecklingen har varit oerhörd snabb och allt detta har förändrat livsbetingelserna i varje detalj. Om den stora världen, som idag står helt öppen för de flesta av oss, visste vi inget om hemma i Sofiedal. När jag skriver detta har jag just fått ett brev via internet från Rasmus, som skall bestiga ett över 4 000 meter högt berg på Borneo under sin resa över stora delar av världen.

 

Under den här perioden hade Sverige också idrottsframgångar av en omfattning som aldrig tidigare. Det var bl.a. Ingemar Stenmark, Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Holm.

 

Så börjar vi kanske lära och förstå att alla dessa framsteg också har baksidor. Vi kanske plundrar vår jord på dess ändliga resurser

och detta hotar den balans som är viktig för både växter, djur och människor. Dessa problem sammanfattas i begreppet

klimatförändringar”. Tänk om allt det goda vi tycker vi fått av materiella ting i grunden är ett hot mot levnadsvillkoren för våra barnbarn och deras efterföljare? De kanske kommer att möta krav på begränsningar och förändringar av levnadsstil och villkor som

kan bli ingripande? Men det betyder inte att de inte kan få ett gott liv! Det formar vi i stor utsträckning själva. Och när Ni läser vad jag skrivit om mitt liv, och de tidigare åren, då kan Ni se att det i materiellt hänseende ofta var svårt, men att vi ändå upplevde att vi hade ett mycket gott liv.

 

Lilli-Ann lärde jag känna hösten 1948. Och sedan mer än 60 år tillbaka har vi hållit samman. Vi drömde, redan när vi var unga, om hur våra liv skulle kunna se ut när vi någon gång skulle bli ”stora”, som vi skrev till varandra. Redan innan vi hade förlovat oss gav vi namn på barn som vi hoppades få, och det första namnet var Per Olof. Det namnet förekommer i brev vi skrev till varandra redan 1951. Och vi fick en Per Olof! Vi drömde om att kanske någon gång få råd att köpa en bil. Att få ett eget hus ingick aldrig i drömmarna, det var alltför otänkbart. I ett tillbakablickande perspektiv har vi fått ett så oerhört rikt och fint liv. De allra finaste barn och barnbarn, släkt och vänner som vi lever nära på olika orter och under olika sammanhang.

 

Men ibland tror jag att Lilli-Ann kände sig övergiven och lämnad ensam när jag under många år drev olika projektarbeten i Ryssland

och Baltikum. Tack för att jag ändå fick fortsätta och göra detta, till det slut som blev naturligt 2006 – 2007.

 

Ibland har jag skojat med barnen och sagt att ”Vad Ni än har att säga om mig, så måste Ni ändå vara glad för att jag sett till att Ni fått den mamma Ni har”. Och detta har inte någon vid något tillfälle motsagt.

 

När jag skrivit om mitt liv tycker jag också att jag på något sätt fått tillbaka mina syskon. Våra liv, med samma geografiska och mänskliga utgångspunkt, utvecklades åt olika håll under våra vuxna liv. Nu ser jag hur mycket vi har gemensamt och vilken glädje som finns i detta. Mina Livsminnen har alltså blivit ett medel för mig att återfinna mina syskon och vi har haft stor glädje av att mötas, läsa vad jag skrivit, tala om våra år då vi levde nära varandra och med så olika minnesfragment från denna tid. Och det har varit väldigt roligt. Jag har försökt stimulera dem att själva komplettera mitt skrivna med eget skrivet. Men jag har fått nöja mig med de muntliga utsagor och kommentarer jag fått.

 

När jag kom in i familjen Ericsson, Lilli-Anns familj, blev jag också väl mottagen. Jag minns med stor glädje mitt första besök 1949 på Västra Allén 20. Och alla möten med Algot och Edith. Algot skulle nog ha kunnat ha många tveksamheter inför den man hans dotter höll på att binda sig allt fastare vid. Men inte vid något tillfälle visade Algot något annat än glädje, godhet och vänlighet mot mig. Också Lilli-Anns syskon tog väl emot mig och genom alla år har vi umgåtts och varit tillsammans.

 

Jag tror att det framförallt var lusten att berätta om mig själv för barnbarnen som gjorde att jag började skriva mina Livsminnen och för att jag haft så stor glädje av detta. Ni alla är ju frukten av Era förfäders arv, liv, erfarenheter och strävan. När Ni läser detta kan Ni finna människor som arbetat och strävat, som flyttat mellan olika länder och platser, som älskat och bildat familj och som byggt upp ett socialt nätverk där det allra bästa av mänskliga relationer kunnat utvecklas. Ni hör samman med alla dessa vars liv Ni i mitt skrivna kan se delar av, små bitar ur deras liv. Ni finns alltså i ett sammanhang, som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Det är detta arv Ni skall bära in i en framtid, en framtid som jag gärna vill tro skall bära mycket gott med sig.

 

 

På den av bild som finns här, som är tagen när vi firade min 80-årsdag den 16 juli 2009, där finns Ni alla med, Ni som har en spännande framtid att se fram emot!

 

Tack Lilli-Ann, Per Olof, Torbjörn, Hans, Anna Karin och alla ni tio barnbarn för glädjen att få vara Er alla så nära. Och samma Tack till Er andra som följt med våra barn in i familjen.

 

 

 

Efterskrift

 

Om någon som läser detta har kommentarer eller reflektioner kring det skrivna så delgiv mig detta gärna. Det går bra som mail. Den a dressen är : birgerstark@telia.com

 

Birger Stark