XXXXXX

 

Jag flyttar

 

Jag lämnade hustru och tre barn i Falun och flyttade ensam till Sundsvall den 25 mars 1966. Vi hade en SAAB V4 skåpbil och jag antar att jag hade med mig kokkärl, det viktigaste för att bo och klara mig själv och med detta flyttade jag in på Basgränd 7. Hur jag ordnade möbler och annat minns jag inte, men mina krav var säkert inte så stora! Min första arbetsdag på det nya arbetet var den 26 mars 1966 och det var en snöig och blåsig dag. Denna vinter var en av de snörikaste jag kan minnas. I snöstormen på Köpmangatan backade jag på en bakomstående bil denna första arbetsdag och förstörde dess strålkastare. I Hälsinggården, Falun, åkte barnen pulka från taket på det låga radhuset på husets baksida mot gården.

 

Att bo ensam

 

Vi hade fått en fin bostad på Basgränd 7. Överst i huset, med balkong och tre fönster mot söder, och med den mest fantastiska utsikt mot hamnen, Tjuvholmen och Alnö med det öppna havet ut mot Vindhem. Så hade vi också hela Södra Berget att beskåda och beundra. Lägenheten möblerades från början enkelt med säng att sova i, köksbord med stolar och några sittplatser med soffa och stolar i vardagsrummet. Nedanför huset pågick utbyggnaden av den nya tvåfiliga E 4, som skulle invigas 1967. Det gick bra att bo där ensam och några gånger kom familjen upp från Falun för att vara med mig. Sista veckan i april var Lilli-Ann med barn hos mig. Det hade varit en sträng vinter och de dagarna kom en isbrytare och bröt upp den första isrännan för sjöfarten in till staden. Det var roligt för alla att se detta från balkongen.

 

Jag kunde ägna mycket tid åt jobbet, jag var energisk och ville mycket. På det sättet var det nog inte så dumt att bo ensam den första tiden.

 

Familj och boende i Sundsvall

 

Sedan familjen flyttat upp från Falun i juni månad var vi åter samlade, vi hade en ny och fin lägenhet som det gällde att möblera så

det passade oss. Per Olof och Boppan fick dela sovrum, Lilli-Ann och jag hade vårt sovrum mot gården och Hans skulle få ett eget litet rum innanför köket och ut mot E 4 och vattnet. Han hade tidigare fått dela sovrum med oss och aldrig haft eget rum, så nu tyckte vi det var hans tur att få eget. Efter någon v3cka kom Hans och sade: " Jag tycker inte det här huset är rättvist byggt. Varför är det bara jag som måste ha eget rum". Och från sitt rum hade han utsikt både mot Tjuvholmen och Draghällans fyr. Men barns uppfattning av rättvisa är inte alltid densamma som de vuxnas. Hans var 5 år då.

 

Etablerade i Sundsvall

 

Mitt arbete rullade nu på, jag kände mig välkomnad av kamrater och förtroendevalda. Jag fick utrymme för en utveckling av arbetet som jag ville, arbetskamraterna stöttade mig i detta och jag trivdes väldigt bra. Jag anade att vi skulle stanna här en lång tid, att tiden med ständiga flyttningar mellan olika städer nu var slut. Så kom det också att bli. Mormor Edith bodde här i en liten lägenhet på Dalgatan, Dan och Eva med 2 kusiner till pojkarna bodde på Kubikenborgsgatan och Palle och Ulla med jämnåriga kusiner till våra barn bodde i Lucksta. Det var ju nära till Hudiksvall till mamma och pappa också, så vi tyckte att vi bodde strategiskt väl, och vi började anpassa oss till detta.

 

Så började vi bygga upp ett socialt nätverk, vi fick allt fler vänner och barnen fick inte bara lekkamrater på gården där vi bodde utan också möjligheter att hälsa på och leka med, eller vara med, sina jämnåriga kusiner.

 

Vi hade nog en ganska lång tid önskat bli en till i familjen. Jag tror jag var tveksam, men Lilli-Ann var säker på att vi skulle klara ett fjärde barn. Men tiden började nog rinna ut och vi blev äldre för varje år. På hösten 1966 for Lilli-Ann och jag på en weekend semes- ter till Östersund och hade det skönt på alla sätt. I slutet av november månad uppvaktades jag en gång vid morgonkaffet på säng av Lilli-Ann. På brickan låg också en liten kartong. Jag öppnade den och där låg en slipshållare i guld. Gratulationen gällde att jag skulle bli far för fjärde gången till sommaren 1967, och någon gång i närheten av min egen födelsedag.

 

Men nu var vi fler i familjen

 

De 16 juli 1967, på min 38-årsdag, fick vi vårt fjärde barn. Under graviditeten var allt normalt och jag minns inte att Lilli-Ann hade några särskilda svårigheter under den perioden. På morgonen den 16 juli fick hon värkar och mellan 5 och 6 på morgonen tog vi oss till BB, som var beläget på sjukhuset vid Norrmalm. Per Olof och Boppan var barnvakter för Hans, som snart skulle fylla 6 år.

 

Kl. 9.30 på morgonen föddes så vårt fjärde barn. Och det var en flicka. Allt gick bra, jag var med och barnet var friskt, fint och såg ut att må väl på alla sätt. Jag var med på hela förlossningen, det var tredje förlossningen för mig och jag tyckte mig ha en viss rutin. Jag var inte heller rädd som vid tidigare tillfällen, utan tror jag klarade det hela bra. Lilli-Ann upplevde mig nog som ett gott stöd. Och det var lika fantastiskt denna gång, som vid tidigare tillfällen. Och som vi hade gjort när Hans föddes, smalfilmade jag med vår dubbel-åtta smalfilmskamera, delar av händelserna i förlossningsrummet.

 

Vårt nya barn, vår flicka, fick namnet Anna-Karin. Anna var samma namn som farmor bar som tilltalsnamn, Karin var mormors namn. Lilli-Ann är den enda av oss som har minnen av henne. Hon dog på julafton 1936, då Lilli-Ann var 8 år gammal

 

Storpojkarna hemma var irriterade för att de måste vara barnvakt hela dagen, då jag var hos Lilli-Ann. Vid 12-tiden kom mamma och pappa från Hudiksvall och skulle se sitt nyaste, och som det visade sig, sista barnbarn. Det betydde att pojkarna inte kunde ta sig ut till Vindhem för att segla, det var deras stora intresse hela sommaren. På kvällen när jag kom hem från BB skjutsade jag ner pojkarna till hamnen och lämnade dem där. Pojkarna hade otur. De hann inte De hann inte med båten Aramis, som hade turer till rest. Vindhem. Så fick de gå hem till Basgränd och ta cyklarna på gården för att cykla de 25 km. som det är ut till Segelsällskapets anläggning på Vindhem. Dit lär de inte ha kommit förrän sent på natten!

 

Hur skulle vi bo

 

Innan jag flyttade till Sundsvall anmälde jag att vi ville ha en tomt, för att bygga ett eget hus. Vi hade fått en fin och nybyggd lägenhet, men vi hade vant oss vid friheten att bo i eget hus. Vi fick ett löfte från staden om en tomt. Men det kom att dröja länge, innan dröm- men om eget hus kunde realiseras.

 

Hur skulle det gå med ett eget hus

 

När vi nu var 6 personer i familjen blev det än mer angeläget att kunna flytta till ett eget hus. Men nya förslag på tomt dröjde. Vi var samtidigt aktiva sökare. Ett område för småhusbebyggelse planerades i Skön, öster om Balderhovs idrottsplats. Vi gick där och tittade, vi tyckte att det tog lång tid att få fram en detaljplan för området, som utvisade hur det kunde bli. Under vårt sökande i dessa områden, kom vi också till Segelvägen. Längst upp på Segelvägen hade biträdande skoldirektören Torsten Sundin byggt en gul trävilla. Mitt emot honom tyckte vi oss finna en obebyggd tomt. Det visade sig att staden ägde marken, men enligt stadsplanen skulle den ej bebyggas! Det var 1969 och vi hade redan bott tre år i Sundsvall.

 

Vi begärde av staden att få köpa tomten och att vi skulle genom en dispens få bygga ett hus där. Hans Schlüter, som var stadsarki- tekt, var vänlig och tillstyrkte vårt förslag.

 

Så köpte vi tomten och den kostade 14.000:-- och då tror jag att anslutningsavgifter för vatten och avlopp ingick i priset.

 

Då bygget krävde en dispens från gällande plan krävdes att grannarna inte hade något emot att vi fick bygga på tomten. Vi bjöd hem Olofssons och Anderssons, som bodde på Jungmansvägen nedanför vår tänkta tomt på Segelvägen, till lägenheten på Basgränd. Vi beskrev hur viktigt det var för oss att få bygga och att det krävdes deras medgivande. De var vänliga och tillstyrkte vår ansökan. Samma sak gjorde Torsten Sundin medan Birger Gannå, som bodde på Segelvägen, nedanför Torsten Sundins hus, inte besvarade vår inbjudan. Detta tolkades som att han inte hade någon erinran.

 

Vi sökte och fick bygglov för tomten på Segelvägen. Nu gällde det att välja hus. En sådan planering hade pågått parallellt med arbetet att få bygglov, så vi var väl inte helt främmande för hur vårt hus skulle se ut! Vi hade läst broschyrer med olika hustyper, vi hade haft kontakter med olika företag och vi hade fått råd av personer som kunde hus och visste vad det innebar att bygga. Vi hade också åkt runt i olika villaområden och sett på olika villatyper och vi visste också själva hur vi ville ha det. Det här skulle bli vårt tredje hus, och lite erfarenheter hade vi samlat på oss. Vi hade haft kontakt med Myresjöhus och de hade ett hus som vi gärna ville ha. Vi fick det anpassat till tomten, bl.a. hjälpte stadsarkitekten Hans Schlyter oss med detta. Han åkte runt med mig till olika områden för att se på lösningar med suterränghus. Sedan gjorde han enkla skisser hur det kunde lösas.

 

Det slutade med att vi köpte ett Myresjöhus.

 

Nu kunde vårt husbygge börja

 

Nu skulle allt det praktiska lösas. Vi skulle ha en byggare, vi skulle ha kompletterande rit-ningar till huset i de delar som inte följde med Myresjöhuset och vi skulle kontraktera en byggare som var duktig och som vi kunde lita på. I de praktiska upphandlingsfrågorna hade jag mycket hjälp av Arne Esping, som var chef för allt det byggande som staden då gjorde. Han hjälpte till att upprätta hand- lingar för anbud på bygget, han förmedlade kontakten till Tigers Elkonsultfirma för ritningar till det elektriska och han hjälpte oss att få en konsult för VVS-installationerna och kontrollant för VVS-arbetet.

 

Hela planeringsarbetet slutade med att bygguppdraget gick till ett företag som hette Egra, och som ägdes av en känd byggmästare i Sundsvall, Evert Granström. VVS ansvaret gick till ett litet företag som hette Allrör och VVS-kontrollen till ett företag som hette Sten Olsson AB.

 

Målningsarbetet kom att utföras av yrkesskolan, som för sin utbildning behövde praktiska projekt. Läraren, som hade ansvaret, hette Einar Wallin.

 

Det kändes stort, det var spännande och vi tyckte vi fått den allra finaste tänkbara tomt, där det allra finaste hus skulle byggas och där vi skulle bo. Vi anade nog också att det skulle bli det sista hus vi byggde och att vi skulle bo där tills familjen vuxit upp och kvar skulle bara bli vi två gamla…

 

Då huset skulle byggas på berget, krävdes mycket sprängningar. Man sprängde ner berget till en plan grund, och det var bara i nedre sydöstra hörnet som man fick fylla ut med sand, innan gjutning av plattan kunde ske. Så kom leveransen av huset från Myresjö och så kunde snickeriarbetena börja. Det var två hederliga gamla snickare som gjorde jobbet. De började precis kl. 7 på morgonen, de tog sina frukost- och middagsraster på avsedda tider, och de tog aldrig några längre raster än de som de avtalsenligt hade rätt till. Varje morgon kom byggmästaren upp till bygget och kontrollerade att allt gick rätt till, och vi själva tyckte att bygget fortskred som planerat. Fasaderna murades av ett par murare och allt såg fint ut. Balkongen utanför köket ingick inte i byggentreprenören. Min arbetskamrat, Einar Olsson, hade en byggnadsingenjör som han kände. Jag minns att han hette Johansson och hade sitt kontor på Bergsgatan, nära Albäcksgatan. Han ritade köksbalkongen!! Den gjutna bron vid ingången ritades av Stig Hammarstedt. Han ritade också den öppna spisen i gillesstugan.

 

Färgsättning, val av tapeter och sådant svarade helt säkert Lilli-Ann för. Och vi såg fram mot att få flytta från Basgränd till vårt nya hus, Segelvägen 13. Någon vecka innan allt var klart kunde vi fara upp en kväll, lägga ut gummimadrasser på golvet i ett rum i övre hallen och sova över.

 

För att hålla kostnaderna så låga som möjligt hade vi bestämt att vi skulle bygga garaget själva, medan plattan göts av Egra. Garagebygget kom Per Olof, Boppan och jag att hjälpas åt med.

 

Den 25 november 1970 kunde vi flytta in i det nya huset. Det var en fantastisk känsla och vi hade aldrig tidigare bott i ett så fint eget hus. Rummen fördelades så att Lilli- Ann och jag hade sovrummet i övre hallen, Hans hade ett mindre sovrum i övre hallen, på vänster sida om trappan i det lilla rum där skorstensmuren går upp. Per Olof och Boppan hade sovrummen intill gillesstugan. Kanga hade sitt sovrum vägg i vägg med Hans mot husets baksida.

 

Och när snön kom och täckte över allt skräp och bråte och vi planerade för den första julen i vårt nya hus, då tyckte vi ingen hade så fint som vi. Och det var svårt att förstå att vi fått något som var så anpassat för våra behov. Alla fyra barn hade egna rum, en gillestuga med öppen spis fanns, i källaren fanns pingisrum och så var det nära till sko-

gen med möjligheter till skidåkning bara några meter från vårt hus. Därifrån kunde vi gå på tur till Hulistugan, och spåret gick norr om den plats där nya sjukhuset nu ligger.

 

Våra båtar

 

Jag började under de första ensamma månaderna i Sundsvall bygga den Blixtjolle som pojkarna skulle få som sin första segelbåt. Blixtjollen var 3.40 lång och segelytan var c:a 7 kvm. Byggsatsen, med ritningar och material, köptes från Fartygskonstruktioner AB i Uddevalla, och priset för byggsats, segelställ, rigg och byggnadsbeskrivning var 1.892:--. Jag fick hålla till och bygga båten i ett rum på det snickeri som fanns på Holmgårdsområdet och där snickaren Johan Wiklund arbetade. Han tyckte det var roligt att ha sin chef som snickare där och han hjälpte mig också när det uppstod problem.

 

På försommaren, när skolan var slut, blev det bråttom att färdigställa båten. Så blev frågan hur den skulle sjösättas, i Selångersån nedanför Holmgården eller fraktas genom staden till den småbåthamn som fanns där Tibnors lagerbyggnad nu finns. Resultatet av övervägandena blev att vi skaffade en lämplig dragkärra, och på denna drogs jollen genom stan, med Hans som hjälpreda, till hamnen. Där mastades båten på och det dröjde inte länge förrän Per Olof och Boppan kunde segla den ut till Vindhem.

 

Pojkarna hade tidigare på sommaren lärt sig segla med en segelkanot ute på Vindhem. Den ägdes av Einar Gjellan, som var några år äldre än pojkarna och bodde i Granlo. De fick god träning, de lärde sig att bedöma vindar och sjösäkerhet och allt detta gjorde att vi inte var rädda att låta dem segla ensamma i jollen. Det var nog säkrare att de gjorde detta, än att jag skulle vara med som någon sorts garant för säkerhet!!

 

Med Blixtjollen, som fick namnet Kanga, när man fick en liten syster med det namnet, seglade pojkarna hela somrarna. De kunde på försommaren segla ut till Segelsällskapets anläggning på södra Alnö. Där hade man kamrater med samma seglarintresse. Där fanns det också goda och duktiga ledare som tog hand om ungdomarna, tränade med dem, anord- nade tävlingar och seglarkurser. Där var bröderna Erik och Anders Fromell, som var duktiga OK-jolle seglare. Anders hade vunnit VM i den klassen 1964 (?) i Australien, och han var förståss något av en idol. Men också en av seglarbröderna Ekholm, Pingo, var där och blev en ledare för OK jolle seglarna.

 

Men Hans fick också var med på båten, och utrustad med flytväst står han här och håller sig med en hand i masten och lutar sig utåt. Men båten ligger vid bryggan!

 

Pojkarna seglade OK jolle men började uppmuntra föräldrarna att skaffa sig en större båt och börja segla själva. I Sundsvall fanns många Nordiska Folk- båtar, och en sådan tyckte pojkarna att vi skulle skaffa oss. Boppan var nog den som låg på mest, han skaffade hem broschyrer och annat om Folkbåten. Han tog också reda på var man kunde köpa ett skrov och under förutsättning att jag lovade att bygga färdig båten, inreda den och stå för kostnader för skrov, mast, segel, utombordsmotor och övrig utrustning skulle han nog kunna se till att vi fick en riktig segelbåt som alla kunde segla med.

 

Jag tror att Boppan tog en förhandskontakt med Norrtälje båtvarv och undersökte om man byggde skrovfärdiga båtar och om man kunde köpa sådana. Svaret var jakande, och han hade goda referenser från detta varv!!

 

Jag var väl inte helt ointresserad heller. Det vore ju roligt att kunna ge sig ut och segla! Jag började så smått undersöka var man

kunde hålla till för att slutföra bygget av en skrovfärdig båt. På norra sidan om Selångersån, mittemot Holmgårdens ålderdomshem, fanns en gammal loge som kallades "gris-Lasses loge". Den hade hört till fattigvårdens jordbruk, men nu var den tom och där förvarades bara olika gamla saker. Det visade sig att jag kunde få vara där och bygga båten, det var ingen tidsgräns, då logen inte hade någon betydelse i något sammanhang. Så nu kunde vi inte längre skylla på att det krävdes en byggnad att hålla till i. Logen revs många år senare, då Wästermalms skola byggdes ut.

 

Sommaren 1967 köpte vi så ett färdigbyggt Folkbåtsskrov från Norrtälje båtvarv. Det kördes upp med lastbil och ställdes i en vagga

inne i "gris-Lasses" loge. Och nu skulle jag bli båtbyggare och båten skulle kunna sjösättas sommaren 1968.

 

Jag fick köpa redskap som skulle användas, jag köpte ek och mahognyvirke till olika detaljer och jag var nere på logen och arbetade all ledig tid, och ofta långt in på nätterna. Men jag var livligt påhejad i byggandet av pojkarna, som var glada för initiativet att börja ett större båtbygge.

 

Samtidigt började Stig Hammarstedt att reparera och rusta upp en gammal lotsbåt, som han köpt från Härnösand. Det bygget pågick i en loge intill deras hus på Alnö. Och Stig hade mycket mer att göra med sitt båtbygge än jag. Och han var också mycket mer nog- grann i alla detaljer. Av pojkarna var nog Boppan den som mest var hos Stig och följde hans båtbygge.

 

På hösten/vintern gick jag så en navigationskurs, för att kunna klara segling och navigering på ett hyggligt sätt. Jag hade ju ingen vana att segla större båtar och jag insåg att det inte skulle vara alldeles enkelt. Och jag var nog den enda i familjen som har ett intyg på att jag kan navigera och kan sjöreglerna.

 

Vi köpte mast och segel från Syversen Sail på Smögen och så hade vi all ut- rustning klar till den 9 juli 1968, på Boppans 12-årsdag, då vi kunde sjösätta båten. Med hjälp av en truck lyftes den upp på ett lastbilsflak och kördes så ner till Norra Kajen, Sjösättningen gjordes med en lyftkran vid det magasin som fanns där Tibnor AB haft sitt lager tills helt nyligen.

 

Natten före sjösättningen sov Per Olof och Boppan i båten inne i Gris-Lasses loge!

 

Folkbåten, som ritats av Tord Sundén, introduceras 1942. Den var tänkt som en båt som skulle kunna förvärvas av många och ordet ”Folk”, som inledning till namnet, är detsamma som det namn tyskarna gav på en bil som alla skulle kunna köpa, ”Folkvagn”.

 

Båten var

 

- 7.65 lång,

-lägsta fribord var 56 cm.

-djupgåendet 1.20

-kölen, som var gjuten och följde hela botten, vägde 1.200 kg.

 

Samma sommar som vi sjösatte "Jullan", som hon kom att heta, började små-

båtshamnen i Ortviken att byggas. Vi fick båtplats där och då det var många

folkbåtar gick vi samman och byggde ett båtskjul. Ett skjulbyggarlag ”Delfinen”

bildades, vi byggde skjulet under sommaren, hösten och kunde lägga in båten där när hösten kom. I det skjulet hade Sten Liljeqvist. Olle Lähdet, pappa Fromell och vi tillsammans med 4 andra våra båtplatser.

 

Och samtidigt med allt detta hade jag ju ett jobb som jag var mycket engagerad i!! Folkbåten var en härlig båt och vi hade mycket glädje av den i familjen. Vi seglade under helgerna, ibland seglade vi till Åvike, där Ingrid och Stig hade sitt sommarhus, och ibland seglade vi ner mot Hudiksvall och Söderhamn. Under dessa seglingar kunde olika saker hända som fortfarande lever i medseglarnas minne. Jag avstår därför att berätta dem, det skulle ändå bli rättelser från de övrigas sida.

 

En liten historia skall jag dock berätta. På sjökortet står att Fäbodgrund utanför Vindskärs udde ligger 120 cm. under vattenytan. Det är samma djup som kölen på folkbåten hade. Jag tänkte en gång, när jag var ute och seglade ensam, att testa djupet. Folkbåten skrapade i när jag gick över grundet och det visade att markeringen på sjökortet var riktig.

 

När jag för ett par somrar sedan var ute och seglade med Christoffer visade det sig att

han döpt om "Fäbodgrund" till "Birras grund".

 

Vuxna barn, egen utveckling och sökande av framtid

 

Per Olof mönstrade för militärtjänstgöring och han kom att placeras vid I 21 i Sollefteå. Han var nog inte så intresserad av uppgifterna och hade några konflikter med befäl, som han och de övriga inte tyckte gjorde som de borde. Vid något tillfälle förde Per Olof en diskussion med en officer kring någon fråga, där deras uppfattningar var olika. Då officeren inte accepterade soldatens argument, bestämde han, med befälets rätt, vad som skulle gälla. Jag fick en uppfattning av detta vid ett senare tillfälle, då det var en stor civilförsvarsövning i stadshuset, Sundsvall. Jag gjorde en föredragning i den stora samlingen och då presenterades jag med namn. Efteråt kom en officer fram, han presenterade sig och sade att han var från I 21. Han undrade om jag möjligen kände till Per Olof Stark. Jag medgav detta. Då sade han, att om jag hört några konflikter som rörde sonen, så var han inte inblandad i dem! Per Olof berättade sedan att han mött en av officerarna på centralen i Stockholm. När denne fått klart för sig att Per Olof läste på KTH förklarade sig officeren förvånad över att han klarade detta.

 

Inte heller Boppan gjorde någon påtaglig militär karriär. Han hamnade på T 3 i Sollefteå. Efter en cykelmanöver fick han ont i ett knä, och så blev han nedklassad till malaj! Någon av de första helgerna när Boppan var hemma var han ute och seglade. Han blev förkyld, fick ont i halsen och på måndag morgon kl. 5, när han skulle åka bil tillbaka till T 3, hade han hög feber. Han ringde och sjukskrev sig och fick order om att gå till läkaren på LV 5 för att undersökas. Han sjukskrevs, fick penicillin och febern var borta på någon dag. Så kunde han vara hemma resten av veckan och ägna sig åt segling.

 

Per Olof och Boppans värnpliktstjänstgöring varade i 9 månader.

 

Hans, som valde att göra vapenfri tjänst, fick härda ut i 12 månader. Han valde att göra sin militärtjänst som vapenfri och det innebar att han utbildades i räddningstjänst på Arlanda under c:a 6 veckor och sedan placerades på Midlanda. Samtidigt med Hans kom Ingvar Sandquist till Midlanda för vapenfri tjänst. Han kom att bli kvar där och är nu anställd där som räddningsledare. Han tillhör vår vänkrets!!

 

Vad skall det bli av barnens framtid

 

När pojkarna slutat sina olika värnpliktstjänstgöringar var det dags att tänka på arbete och kanske någon form av vidareutbildningar för det riktiga vuxenlivet. Per Olof sökte sig tillbaka till Ortviken, där han började vintern 1974, och där han under 4 månader var pappersbruksarbetare. Det blev inte så länge, för oss ovetande, hade han sökt till KTH för fyra års studier.

 

Vi var väl inte förvånade att han blev antagen, och i och med detta var den första av våra fyra barn redo att flytta hemifrån! Han lastade vad han hade på taket till den gröna SAAB han under tiden på Ortviken skaffat sig och så bar det iväg till Stockholm. Vi hade en ordning hemma, som innebar att man skulle betala för mat och husrum när man förvärvsarbetade och hade egen inkomst. Men utan barnens vetskap satte vi in dessa pengar på en bankbok i deras eget namn. Men det fanns ett par förbehåll. Uttag fick göras bara med vårt medgivande. Pengarna skulle användas till utbildning och/eller egen bosättning.

 

Då Per Olofs yrkesverksamma period på Ortviken blev kortvarig, var det inte mer än 4 – 5 000: – på hans bok när han började på KTH. Han blev överraskad av den tillgången. Vi blev överraskade av att han använde en stor del av pengarna till att köpa en stereoanläggning till det studentrum vid Lappkärrsberget dit han flyttade till hösten 1974. Vi hade svårt att förstå att en sådan anläggning var viktig!

 

När Boppan mönstrat av från sin malajuppgift vid T 3 började han också på Ortviken. Han arbetade i pappsalen, han gick kontinuerlig drift och under de c:a 18 månader han arbetade där avancerade han till ”förste rullare”. Han tjänade bra, mer än Lilli-Ann tjänade som barn-morska, när hon förvärvsarbetade. Och hans skiftgång var sådan att han hade långa lediga sammanhållna tider då han kunde segla. Han seglade mycket med folkbåten då, men jag har inget minne av att han hjälpte till när båten skulle rustas!

 

Även om han trivdes bra på Ortviken började han fundera över om han inte skulle pröva något annat. Han sökte till en utbildning på Socialhögskolan i Stockholm till förvaltningssocionom. När antagningen var klar stod han som reserv. Han hade då sagt upp sig på Ortviken och började någon av de första dagarna i sept. 1978 på Fryshuset nere i hamnen. Där var seglarkompisen Håkan Johanssons pappa chef! Någon av de första dagarna på det nya jobbet ringde man från Stockholms Universitet och sade han kunde få börja utbildningen till förvaltningsekonom. Boppan tackade ja, slutade efter ett par dagars arbete i Fryshuset och flyttade till Stockholm.

 

Boppan blev den andre som på riktigt flyttade hemifrån. Han hade tidigare flyttat från Segel-vägen till en 2-rums lägenhet på Majorsgatan. Där bodde han tillsammans med en pojke, vars namn jag inte kommer ihåg. Men också Boppan hade bott hemma och betalat för sig och hade en egen bankbok när han flyttade till Stockholm. Men jag har inga minnen av hur han förvaltade sina pengar och vilket inflytande föräldrarna tilläts ha.

 

Nu hade vi bara två barn hemma på Segelvägen! När Hans var färdig med räddningstjänst-uppgifterna på Midlanda började han på Vasabröd i Sundsvall. Han körde truck på lagret och jag antar att han lastade kartonger på och av från lastbilar. Det var säkert ett enahanda jobb och inte heller han kunde tänka sig att det skulle vara en livslång syssla. Under hela tiden bodde han hemma och hans inneboendebankbok växte till en betydande storlek. Han visste ju att hans betalning sattes in på en bankbok avsedd för honom, och jag minns inga invändningar från Hans att han tvingades betala hemma.

 

När Hans såg sig om efter en tänkbar utbildning lockades han av något liknande den utbildning som Boppan avverkat i Stockholm. Han sökte till Socialhögskolan i Umeå för utbildning till förvaltningsekonom och var klar med sin utbildning efter 7 terminer.

 

Anna-Karin kände nog det största behovet av alla fyra att göra sig fri från föräldrainflytandet. Rätt snart efter det hon tagit sin studentexamen flyttade hon till en egen lägenhet på Bragega-tan. Hon övertog den efter Mia Forsvall. Kanga tyckte det var skönt att flytta och vi trodde det var bra både för henne och för oss. Det visade sig vara så också. Vi var glada när hon kom hem allt oftare, när hon ville äta, tvätta eller bara vara tillsammans med oss. De konflikter vi haft, och som förmodligen är naturliga mellan barn och föräldrar under pubertetsåren, var bilagda och vi kom lika nära varandra som vi varit tidigare.

 

Rätt snart fick Anna-Karin anställning på Trafikrestauranger och åkte med tåget från Sunds-vall till Stockholm och ibland ända till Karlstad. Hon fick gå upp tidigt vissa morgnar. När hon skulle med första tåget vid 6-tiden på morgonen, fick hon stiga upp före 5 för hon skulle ju gå ned till sitt arbete. Och det var nog 2 – 3 km. Vi erbjöd henne ibland skjuts till något tidigt tåg, men jag minns inte att vi fick skjutsa henne någon gång.

 

Det var roligt för mig, bröderna och bekanta att träffa Kanga i tågets restaurangvagn när vi var på resa. Vi bjöds alltid på något gott och trevlig betjäning. Under de nästan två år hon var på Trafikrestauranger började hon läsa upp vissa studentbetyg på Komvux. Hon tyckte hon behövde det för någon framtida vidareutbildning, som hon skymtade i en framtid. Jag minns att hon bl.a. läste matematik. Den matematikkurs hon läst på gymnasiet var relativt kort..

 

När hon till slut tröttnade att arbeta på tåg, sökte hon till en utbildning på Handelshögskolan i Göteborg. Hon läste där Internationell ekonomi och började på hösten 1988. Sedan dess har hon varit kvar i den staden. Hon hade då förlovat sig med Göran Fors den 8 augusti 1988 och han flyttade senare till Göteborg från Falun, för att vid Lärarhögskolan i Göteborg slutföra sin lärarutbildning.

 

Jag skjutsade ner Kanga till Göteborg när hon skulle börja läsa där. Hon hade fått ett rum långt ute på Torgny Segerstedts väg, nära Långedrag. Jag tyckte rummet, var tråkigt, det var långt från centrum och i den blå lilla fastigheten var det på bottenvåningen något slags dataföretag. Jag grät när jag lämnade Kanga där. Och det var inte bara för att vi nu var barnlösa på Segelvägen.

 

Mammas och pappas sista år

 

I mitten av 1970-talet började mamma allt mer förlora sina minnesfunktioner. Hon glömde lätt, hon fick svårare att sköta sysslorna hemma. Pappa berättade att hon inte längre hade lika lätt att spela på orgeln och sjunga som tidigare. När mamma dog 1980 i nov. blev pappa ensam. Hans liv blev ensamt och tungt. Det var nog mamma som stod för att man hade kontakter, att folk kom hem på besök och att man gick och hälsade på hos andra. Pappa blev nu allt mer trött och sörjde över detta. Men han kom och hälsade på hemma hos oss i Sundsvall och jag anar att han firade jularna tillsammans med oss sedan han blivit ensam. Så dog pappa hastigt sommaren 1983, och så var båda borta.

 

Och nu ingår jag i den generation som får vara glad för varje dag jag får leva!

 

Läs vidare i I offentlighetens ljus