XXXXXXX

 

Social forskning

 

1962 hade FSS sina studiedagar i Norrköping. Bengt Hedlén var socialdirektör där vid den tidpunkten. En av deltagarna var forskningsledaren för något som hette "Danskt socialforsknignsinstitut", en professor vars namn jag inte kommer ihåg. Jag hade tidigare börjat intressera mig för forskning och intresset kom att inrikta sig mot samspelet mellan teori och praktik, hur kan forskningen stödja det praktiska sociala arbetet? Det blev en fråga som vi kom att driva i FSS. Det innebar att vi ville att socialinstituten "uppgraderades" till socialhögskolor och anslöts till universiteten. Det blev ju också en utveckling i den riktnignen och omsider, från 1977 inrättades Socialhögskolorna, som en särskild linje för socionomutbildning vid universiteten. Omsider kom egna forsknings-

resurser för socialt arbete att lokaliseras till dessa. Den förste professorn i Social Arbete var Harald Swedner, från Lund, och han blev professor i Göteborg 1977. Den tredje professorn i ämnet blev Bengt Börjesson som kom till Umeå 1980. Med Harald Swedner och Bengt Börjesson hade jag ett mycket nära samarbete under mågna år. Efter en hård hård vetenskaplig strid mellan Hans Berglind och Bengt Börjesson, utsågs Berglind till den andre professorn i Socialt Arbete 1979 i Stockholm.

 

Hans Berglinds forskningsintresse riktade sig inte mot den sociala praktiken. Därför kom jag inte närmare honom i något direkt samarbete.

 

 

1969 började vi med ett praktikcentrum och studenterna skulle komma från Umeå. Det innebar att vi kom närmare utbildningen och försökte få inflytande över den. I praktikcentrum gjorde studenterna olika praktikuppgifter och de kom att få forskningskaraktär. Detta ville vi presentera i seminarieform vid högskolan i Umeå, och i början fick vi göra detta. Det var fina och spännande projekt som gjordes, det var en koppling mellan praktik och teori. Det var en sådan inriktning jag ville ha på den sociala forskning som började diskuteras och utvecklas vid den tiden. Under några år gjorde vi sådana projekt av forskningskaraktär, vi utmanade Socialhögskolan och krävde att också de skulle ägna sig åt forskning som handlade om verkligheten och som skulle kunna vara ett stöd för verkligheten. Men det var inte så självklart.

 

I FSS drev vi frågan, och vi hade nära kontakt med Socialdepartementet. Efter år av "lobbying" beslutade regeringen att inrätta ett sektorsorgan för forskning i sociala frågor. Det kom att kallas "Delegationen för Social Forskning" (DSF) och det fick egna pengar att fördela. Ett av kriterierna för att få stöd var graden av "samhällelig relevans" för ett tänkt projekt. Jag var med i styrelsen för DSF, som en företrädare för den sociala praktiken. Det var en blandning av forskare och praktiker i styrelsen, där också Bengt Hedlén, Malmö var med. Bland forskarna minns jag Sigbritt Franke, Umeå, (pedagog), Bengt Winblad (demensforskare) från KI i Stockholm och Rosemarie Eliasson (sociolog och äldreforskare från Stockholm och Lund). Generaldirektör och chef för DSF var en läkare, och titigare nära medarbetare med Bror Rexed, S Åke Lindgren.

 

Jag var ordförande under några år i en prioriteringskommitté för forskningsprojekt inom äldre- och handikappomsorgen som skulle pröva inkommande ansökningar och till- eller avstyrka dem. Vi hade ett nära samarbete mellan forskare och fält och de som vi stödde ekonomiskt var projekt som kunde vara av intresse både för akademien men också för det praktiska arbetet. Det visade sig möjligt att genomföra forskningsprojekt med höga krav på forskningsansatsen men samtidigt hade en hög samhällsrelevans.

 

En egen fältforskningsstation

 

Intresset för forskning och en sådan inriktad på praktiken ledde fram till att vi kom att bilda en stiftelse för forskning med utgångspunkt i det praktiska sociala arbetet över hela fältet. Vi gav stiftelsen namnet SOFU och det stod för Social forskning och utveckling och så hade vi tillägget i Sundsvall. I stiftelsen ingick

 

-Socialnämnden

-Mitthögskolan

-Umeå universitet, Socialhögskolan

-Landstinget genom Vårdskolan.

 

Socialnämndens ordförande var alltid ordf. i stiftelsen och den siste ordföranden, under min tid i förvaltningen, var Susanne Eberstein.

 

Från början hade vi nära samarbete med Mitthögskolan. Läraren där, fil.dr. Ingalill Eriksson, var sociolog och road av forskning kring sociala frågor och med en närhet till en praktisk verklighet. Hon kom att bli forskningsledare och var med att initiera projekt, skriva ansökningar om forskningsstöd och var också aktiv i olika semiarier och utbildningar.

 

SOFU:s sätt att arbeta väckte uppmärksamhet över landet och jag var ofta ute både i olika förvaltningar, men också på universiteten och verkade för det vi kallade fältforskning. Kopplingen mellan fält och forskning blev under den tiden allt mer intressant och det anordnades olika konferenser, både på universiteten och av andra, kring denna typ av forskning.

 

Inom ramen för SOFU sökte vi medel för olika projekt. Vid fick stöd från DSF, Socialdepartementet, Socialstyrelsen och Kommunförbundet. Projekten genomfördes med någon engagerad socialarbetare som ansvarig och med handledning från Umeå universitet. Projekten presenterades i rapportform och spreds i förvaltning och till intressenter ute i landet. Vi gjorde en särskild rapportserie och vi hade en egen logotype på dessa rapporter.

 

Bland rapporter som jag sparat från SOFU:s produktion vill jag nämna:

 

-Vräkningen Åke Pettersson, Jan Olof Stämberg m.fl

-Närhet – Arbetsglädje Gunilla Silfver, Elisabet Rodin

-Ungdomarna och socialbidraget Kerstin Nilsson, Leif Holmström

-Narkotikamissbruk Håkan Edholm

-Mammor minns - barnomsorg Kerstin Frid Ullerstam, Maria West

i ett föräldraperspektiv

-Vardagsproblem inom äldre- Kerstin Hedenus, Hugo Lindberg m.fl

sorgen

 

Ingalill Eriksson var under vissa tider tjänstledig från Mitthögskolan och bedrev egen forskning kring frågor som initierats av SOFU. Hennes forskning presenterades bl.a. i ett par böcker, vilka kom att uppmärksammas i ett bredare sammanhang. I förordet till en bok "Gärna omsorg och vård men först REJÄL PENSION" skriver Ingalii: "Ett varmt tack vill jag även rikta till Birger Stark, socialdirektör emeritus, som jag brukar titulera honom. Utan Birger Starks initiering hade forskningsprojektet aldrig blivit av".

 

SOFU blev en stimulans för olika former av utbildningar för olika personalkategorier. Dessa utbildningsinsatser riktades mot äldreomsorgs- barnomsorgspersonal men även till anställda som hade socionomutbildning. I det omfattande projektarbete som praktiker drev, med handledning av forskare, utvecklades en önskan om att utveckla en egen kompetens för forskning av socialarbetare av olika professioner. I samarbete med Institutionen för Socialt Arbete i Umeå decentraliserades en forskarsutbildning till Sundsvall.

 

Ingalill blev kursledare och vi var ett 20-tal som under ett par år deltog i denna utbildning, också jag. Kursen avslutades med att vi gjorde en 20 poänguppsats, som efter presentation i ett seminarium skulle godkännas av kursledaren. Jag skrev en sådan uppsats och den fick titeln som syns här. Och den godkändes och ingick i teoriavsnitten för min doktorandutbildning.

 

Vi var några som fortsatte som doktorander för att slutföra ett avhandlingsarbete i Umeå. Ulf Georg Conrah skrev om Krisbegreppet, och utgångspunkten var hur olika kriser kan förekomma i Socialt Arbete. Han skrev mycket och det blev många sidor. Det var ett spännande och tidigare helt obearbetat område. Han förelades av handledaren att korta ner det skrivna, att koncentrera texten för att godkännas! Men Ulf Georg var i allt mångordig! Och han hade svårt att bearbeta sin text. Det innebar att det skrivna nu ligger obearbetat, och aldrig kommer att bli klart.

 

Eva Rönnbäck och Margareta Lindelöf fortsatte sin forskarutbildning och de var de enda som avslutade denna utbildning med en disputation. Området var äldreomsorg, avhandlingens titel var "Att fördela bistånd". Jag var med på disputationen. Det var trevligt och roligt. I förordet till avhandlngen skriver de två: "När vi nu är vid vägs ände vill vi även tacka alla som på olika sätt hjälpt oss att förverkliga detta arbete. Vi vill först rikta ett tack till Birger Stark som var den som inspirerade oss och väckte tanken om att det var möjligt att kunna forska som aktiv socialarbetare". Avhadnlignen kom c:a 15 år efter det att vi tillsammans börjat forskarutbildningen inom ramen för SOFU.

 

Vårt SOFU har stått modell för andra fältforskningsstationer. En av dessa lever fortfarande och det är i Umeå. Jag var en av faddrarna för denna forskningsstation. I Eskilstuna bildades också en lokal fältforskningsstation, där Mats Forsberg kom att bli engagerad. Vi arbetade tillsammans ibland för att utveckla fältforskningsidéen, som inte var helt naturlig för den akademiska forskningen. I Eskilstuna ledde fältforskningstankarna till att ett "Centrum för välfärdsforskning" etablerades. Det skedde i samarbete med Mälardalens Högskola. En av de socialarbetare i Eskilstuna, som började vid fältforsknignsstationen där, Mats Ekermo, har också doktorerat. Hans avhandling handlar om "Den mångtydiga FOU-idéen".

 

Fältforskningsstationen i Sundsvall har sedan några år tillbaka avvecklats och i stället har dess verksamhet med FoU flyttats till Länsavdelningen av Kommunförbundet i Härnösand. En av forskarna där är Eva Rönnbäck.

 

Jag prövade som doktorand också

 

När jag slutade som chef skrev jag in mig som doktorand vid institutionen för Socialt arbete i Umeå. Jag ville slutföra det jag börjat med, och jag var fortfarande engagerad för att förändra spelet mellan teori och praktik i forskningen och slutföra mitt forskningsintresse. Tanken var att följa socialläkaren John Takmans arbete som socialläkare bland de svenska zigenarna.

 

Jag samlade mycket material, jag hade en idé hur det skulle se ut, jag började skriva, men det blev aldrig klart. Jag satt på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm och i Stockholms stads arkiv och samlade material om Takman. Jag intervjuade några läkare och professorer i Stockholm som följt hans arbete med zigenare och hans avhandlingsarbete.

 

Många andra saker kom hindrande emellan, sådant som jag också var engagerad i. Och så var det svårt att sitta ensam och skriva, inte ha en grupp att diskutera med och få kritik och uppmuntran från. Den möjligheten hade ju alla andra doktorander, som fanns i Umeå och som hade regelbundna forskningsmöten och stimulerande seminarier. I Umeå skojade man med att medelåldern bland doktoranderna steg ordentligt när jag anslöt mig. De flesta var ju unga! Jag presenterade mina tankar för en avhandling. Jag ville med John Takman som modell skriva om hur teori och praktik förutsätter varandra och bidrar till en kunskapsutveckling som är viktig men också ger kunskaper om hur det nära sociala arbetet kan utveckla sitt hantverk. Min handledare, Rafael Lindqvist, tyckte det var intressant, men vid samtal och sammanträffanden med honom fick jag väldigt lite i utbyte.

 

Jag mig därför att sluta med mitt forskningsprojekt. Nu finns mycket material samlat här hemma, jag skulle gärna vilja göra något av det men det är osäkert om det kan bli något av det. Kanske en liten artikel i någon facktidskrift?

 

Läs vidare i Att sluta som chef