XXXXXXX

Mediastormar

 

Idag talar man om mediedrev, när media fått upp ett spår kan man driva det hur långt som helst. Och alla faller in och så rullar det på.

 

En fråga där mitt eget agerande vållade sådana stormar gällde narkotikaproblemen

och socialtjänstens roll kring dessa missburksfrågor. En organisation, NFS "Narkoti-

kafritt samhälle” drev dessa frågor hårt och krävde omfattande tvångsinsatsr för

att möta och hantera problemen. I detta fick de stort stöd från polisen. Och denna koppling - föräldraförening med inflytelserika talespersoner och polisen mot en soci- altjänst som ville möta enskilda, föräldrar och missbrukare utifrån respekt och inte- egritet - var intressant för media. Jag menade att vi skulle bygga upp ett förtroende till den enskilde och vi skulle inte anmäla till polis eller annan myndighet sådant vi visste om enskilda och deras situation. När vi menade att tvångsinsatser var nödvän- diga skulle vi tillgripa dem inom ramen för den lagstiftning socialtjänsten disponerade över.

 

Man kunde notera två läger, båda var duktiga att argumentera för sin ståndpunkt. Där var det en polisman, Hammar, en journalist på P 3, Dag Jonzon, Nils Gärdegård, ett par psykologer på den ena sidan, och jag som företrädde socialtjänstens syn på dessa frågor. Det var ofta hetsigt, en pressdebatt med beskyllningar om ointresse, oförstånd, ovilja att samarbeta med polisen pågick länge. Vid ett tillfälle beskylldes socialtjänsten som indirekt ansvarig för ett mord uppe i Bryggtjärn, Kovland. Hade vi arbetat mer aktivt med drog- missbruket skulle mordet inte ha inträffat. En av psykologerna som drev denna fråga träffade jag i slutet av 1980-talet i Skellefteå. Han bad då om ursäkt för beskyllningarna.

 

Under dessa år hade en socialassistent planerat för en fjällvandring med en ung pojke som hade drogproblem. Han skulle göra det

tillsammans med en övervakare. Pojken och övervakaren bodde i Stockholmstrakten och socialassistenten var nere och hämtade

dem och skulle följa med och vara med på början av vandringen. Det visade sig att övervakaren själv var missbrukare och försåg

pojken med droger. Det blev känt av tidningarna här, ett drev kom igång. Jag försökte beskriva vad som hänt, jag försvarade vår

socialassistent för alla angrepp och tog på mig ansvaret själv. Hetsen understöddes av ett par polismän, Ragnar Morsche och

Hammar, och de försåg gärna media med uppgifter om vår slapphet inför drogproblemen. Men även detta löstes upp och fortfarande kan det hända att, när jag möter den klandrade socialarbetaren, han kan tacka mig för det stöd han fick när det blåste som värst. Och en gång när jag gick förbi busstationen satt en av de som sågs som livslånga missbrukare där och ropade… ”stå på Dig Stark…”

 

När jag kring missbruksfrågor försökte vidga diskussionen till att också omfatta alkoholfrågorna, var det svårt att få gehör för något sådant. Min uppfattning var ju, och är, att det riktigt stora problemet vad gäller missbruk bland unga är tillgäng- ligheten av alkohol och unga människors bruk av detta i allt tidigare åldrar. Kvalitativt har missbruk av alkohol och droger likartade konsekvenser. Men kvantitativt är alko- holmissbruket mycket större. Och orsaken till att det är så svårt att göra den avvägningen i diskussionen är att äldre inte ser att deras bruk/ missbruk av alkohol är mönsterbildande för de unga. För att komma närmare möjligheten att minska bruket/ missbruket av alkohol bland unga, skulle det vara nödvändigt att också som vuxen ompröva sina vanor att bruka alkohol. I ett samtal med den drivande journalisten Dag Jonzon om denna min grundsyn insåg han rimligheten av det. Men han lät det aldrig framskymta i något program om drogmissbruk bland unga.

 

Några stämningsbilder

 

Jag har samtalat med Jan Olof stämberg och Doris Hjorth om det jag skrivit om rörande mitt arbete som chef i Sundsvall. De har båda läst vad jag skrivit före de samtal vi fört. Jag har velat få hjälp att fånga stämningar och upplevelser från arbetet i en stor förvaltning. Både vad de upplevt som svårt men också spännande och utvecklande.

 

Jan Olof minns väl den hårda kritik vi fick i media för vårt sätt att arbeta med olika missbruksfrågor. Men han menar att de flesta socialarbetare delat min och vår grundläggande inställning att det för att klara uppgiften gällde att bygga upp en relation av förtroende och tillit med den enskilda missbrukaren. Att detta ledde till att vi inte kunde lämna information till polisen om vad vi fått information om i förtroende från enskilde hade polisen svårt att förstå. Det uppfattades som att vi inte var samarbets- villiga! Och det gick inte att föra sansade samtal i dessa frågor. Delvis berodde det på mig och mitt sätt att formulera problemen. Men lika viktigt var att polisen inte kunde se och acceptera de olika roller vi hade.

 

Den skarpa polemiken berodde nog också på de som deltog i skriverierna!!

 

En viss irritation kunde Jan Olof ibland uppleva från socialassistenternas sida gentemot mig. Denna irritation berodde på att många misstrodde den kunskap jag hade om det praktiska sociala arbetet.

 

Både Jan Olof och Doris upplevde att vårt sätt att arbete och utveckla socialtjänsten

väckte uppmärksamhet och intresse på olika håll i landet. Jan Olof formulerar det på följande sätt”… brukar jag säga att när vi åkte

på konferens så stod våra namn inte på deltagarlistan utan på talarlistan. Där skulle vi inte ha hamnat om vi inte varit både bra och gjort det som var nydanande…”

 

Både Jan Olof och Doris kände en viss förvåning och överraskning över de många kontakter jag haft utanför den egna förvaltningen! Denna deras kommentar överraskade mig.

 

 

 

Läs vidare i Socialchefsföreningen, Socialutredningen