3. Så minns jag….. 1955 - 2012

Del 2 slutade med att vi fått Per Olof och jag börjat mitt första arbete efter diplomering till socionom. Jag sökte olika anställningar på skilda håll i Sverige och det var tjänster som socialassistent. Helst ville vi bo kvar i Göteborg, men vi var redo att flytta till platser, där jag kunde få ett arbete. Om Lilli-Ann ville förvärvsarbeta, fanns det alltid behov av barnmorskor. Jag sökte arbete i Åmål, Nyköping och Sköns köping, utanför Sundsvall.

 

Men vi ville vara kvar i Göteborg! Vi bodde bra, även om det andrahandsboende vi hade innebar en viss osäkerhet. Lilli-Ann hade ett arbete, som hon trivdes med, och så hade vi många goda vänner där.

 

Att söka och få arbete

 

Så sökte jag anställning också i Göteborg och fick ett vikariat på nykterhetsnämnden där. Lokalerna fanns i GP-huset och där började jag första arbetsdagen efter diplomeringen den 6 dec. 1954. Byråföreståndaren hette Stig Östergren och vi assistenter var indelade i arbetsgrupper med ansvar för olika distrikt i staden. Jag kom att arbeta i en grupp, som jobbade med bostadslösa, grava missbru- kare som framförallt höll till i gamla Nordstan. Vi var ett glatt gäng som arbetade tillsammans, vi hade övervakningar, gjorde utred- ningar om intagning med tvång av missbrukare på alkoholistanstalter och där lärde jag känna många drivna socialarbetare och roliga och originella missbrukare. Som nyutbildad och ”grön” blev jag väl mottagen. Många av mina arbetskamrater hade ingen formell utbildning för socialt arbete, och det var inte ovanligt att man tittade snett på de som hade den formella utbildningen.

 

Det var ett något bryskt möte med en verklighet där de svåraste missbrukarna fanns. Men redan då fick jag lära mig att de mest skadade ändå hade en egen personlighet, de hade krav på ett självständigt liv, de var ofta belästa och humoristiska. Det var lite av en sport att gå genom gamla Nordstan och få tillrop från de som stod där utanför något ölkafé eller i någon portgång. Jag hade ingen svårighet att skapa relationer till dem och inte vid något tillfälle kände jag mig rädd eller hotad.

 

Utredningsarbetet var ganska rutinmässigt! Man visste hur utredningen skulle se ut när man ville övervaka eller tvångsvårda någon med stöd av alkoholistlagen från 1931. Den skrivna utredningen skulle föredras för nykterhetsnämnden. Vi assistenter satt utanför sammanträdesrummet och väntade på vår tur. En sådan ansökan skall också styrkas med en läkarundersökning och ett intyg. Det mesta också i läkarintyget fyllde jag i själv, både frågor om tremor och missbruksbeskrivning. Så kom läkaren, jag tror han hette Tillander, och satte sin signatur under intyget. Så sändes alla handlingar till Länsstyrelsen, som skulle besluta om tvångsvård skulle få äga rum.

 

Alkoholistanstalterna låg spridda över hela Sverige och placeringen av klienter gjordes av Socialstyrelsen. Längst i norr låg Holmfors- hemmet, i Boden, och så fanns det några ända nere i Skåne. Ibland fick man åka som följeslagare med en alkoholist ända upp till Boden. Vi satt uppe hela resan, mitt uppdrag var att se till att han inte var påverkad när han kom fram. Ibland var det svårt och vid något tillfälle lät jag en alkoholist på resa till Boden ta sin första pilsner i Hallsberg!!

 

För mig var det lönsamma resor. Jag hade traktamente under resdagarna och rätt att åka sovvagn med nattåg hem. Men då satt jag uppe och sov och fick på så sätt en större kontant ersättning. Lönen var c:a 800:--/månad och varje tillskott viktigt. Jag hade ju försörjningsansvar för en familj med hustru och ett barn nu!!

 

Under min tid på nykterhetsnämnden byggdes det första inackorderingshemmet för missbrukare i Göteborg. Det invigdes våren 1955 och hette Älvsborgshemmet. Det låg utåt Majorna till. Tidigare hade det endast funnits boende för missbrukare av härbär- geskaraktär. Bl.a. drev Frälsningsarmén ett sådant strax bakom Nordstan, på den höga klippa som där fanns och fortfarande finns!

 

Jag sökte annat

 

Jag hade bara en vikariatsanställning i Göteborg. Det kändes osäkert och jag ville gärna ha en fast tjänst. När en socialassistenttjänst utannonserades i Partille kommun, sökte jag den. Jag hade praktiserat där, jag kände igen kommunen och de som arbe- tade på socialbyrån. De kände ju också mig. Och jag fick den sökta tjänsten och så började jag där som socialassistent den 1 april 1955.

 

När jag praktiserade i Partille kommun 1954 hade kommunens förvaltningar sina lokaler i slottet. Kommunen bestod då av tre municipalsamhällen, men en sammanläggning gjordes till en enda kommun. Då flyttades förvaltningslokalerna till olika delar av kommunen. Socialbyrån kom att hamna i Sävedalen, i samma hus som provinsialläkaren och apoteket, på Göteborgsvägen, mitt för vägen upp till Puketorp.

 

Jag hade mina arbetsuppgifter inom nykterhetsvård, barnavård för äldre barn och ungdomar samt familjebidragsfrågor. Lagstiftningen

kunde jag, och fortfarande var det den gamla alkoholistlagen från 1931 och barnavårdslagen från 1924 som styrde arbetet. Men den

1 oktober 1955 skulle en ny lag ”Nykterhetsvårdslag” träda i kraft och redan var jag inställd på att arbeta med utgångspunkt i en ny

lagstiftning.

 

Den skulle styras av mer öppenhet, frivillighet, information och förebyggande insatser och på så sätt minimera behovet av tvångsåtgärder.

 

Samtidigt som den nya Nykterhetsvårdslagen skulle träda i kraft, avskaffades systemet med motbok. Sedan 1921 hade det funnits en motbok. Den utgjorde ett rättighetsbevis för att man fick köpa sprit och den angav hur mycket man fick köpa. Man skulle vara fyllda 25 år för att få motbok, högsta tilldelning var 3 lit. sprit/månad. Kvinnor fick som regel hälften av den månadstilldelning, som män kunde få. En gift kvinna, där mannen hade motbok, fick inte en egen bok.

 

Jag hade stora ambitioner och ville väldigt mycket med mitt arbete. Men min vilja att hjälpa och att vara god kunde nog bli farlig! Jag ville hjälpa människor att komma från sitt miss- bruk, och jag hade en bred arsenal av insatser. Men jag lärde mig att viljan att göra gott kunde vara ett sätt, ett mer sofistikerat sätt, att styra människors liv. Min inställning var i grunden att det enda som kunde ge förutsättningar för att driva ett gott socialt arbete, var att skapa relationer till människor man mötte. Och det förutsatte att man gav dem respekt, att man var rädd om deras integritet och att man gjorde allt för att de själva skulle kunna styra sitt eget liv. Men visst var det svårt!!

 

Jag hade bl.a. kontakt med en 50-årig svår alkoholmissbrukare. Han var bostadslös, han var arbetslös, han drev omkring och tiggde pengar till brännvin. Jag ville hjälpa honom. Jag ordnade ett arbete på kyrkogården i Partille åt honom. Jag fick en fullmakt att utkvittera hans lön. Jag följde honom till affärer för att köpa kläder och så portionerade jag ut i småportioner det han behövde till dagliga behov. När han fortsatte att supa, då han fått lite pengar, for jag in till Göteborg och letade efter honom i Nordstan. Jag kunde då ta med honom hem och fick Lilli-Anns tillåtelse ibland att låta honom sova i köket i vår lilla tvårumslägenhet. Där ställde vi in en säng i köket. Jag fick ner honom i den och där låg han snarkande, yrande och bråkig åtskiliga nätter. Till slut förstod jag att det inte var det bästa sättet att bedriva socialt arbete. Det goda jag ville blev en övervakande tvångströja, som nog kunde jämföras med lagstiftningens tvångsinsatser.

 

Som arbetskamrat hade jag min tidigare handledare från praktiktiden, Majken-Kalén Svensson. Vi arbetade nära varandra, hon hjälpte mig och var fortfarande min handledare i frågor som var svåra. Det var Majken som skrev mitt tjänstgöringsbetyg från Partille.

 

I Partille mötte jag för första gången de svårigheter, som adoptioner av barn från andra länder kan leda till. Det var en familj i Sävedalen som ville få sin adoption av en tonårspojke hävd. Skälet var att han begått en del brott. Jag kunde ju inte tillstyrka något sådant och ansökan kom också att avslås av domstol.

 

Att gå vidare

 

Trots att jag trivdes bra med arbetet och boendet, ville jag röra på mig. Det var nog en strävan mot yrkesmässig utveckling, kanske en dröm om att någon gång kunna bli socialsyssloman i Hudiksvall. Det var en dröm jag haft tidigare!! Lilli-Ann ville dock inte flytta från Sävedalen. Hon trivdes så bra och hon ville inte följa med. Min envishet tog dock ut sin rätt och när man sökte en 1:e socialassistent i Sandviken, sökte jag tjänsten. Lilli-Anns motstånd räckte in i det sista. Jag bad henne posta ansökningen, det var så sent att ansök- ningstiden utgick dagen därpå. När hon kom hem från Göteborg, där hon varit med Anna-Lisa Sjödelius, berättade hon att hon lagt ansökan i en brevlåda som redan var tömd för dagen!

 

Trots Lilli-Anns sabotage med ansökningshandlingarna till en tjänst i Sandviken var socialförvaltningen intresserad av mig! Jag bjöds upp på anställningsintervju, fick se på stan, fick se den bostad man erbjöd och jag träffade både socialchefen och några förtroende- valda. Min företrädare, Georg Swan, hade flyttat till Hallstahammar för att bli socialchef där. Jag kände honom tidigare, och kom senare att jobba nära honom i olika sammanhang. Han rekommenderade mig att ta arbetet, om jag fick ett erbjudande. Och jag följde Georgs råd.

 

Sandviken, stålstaden nästa

 

Vi flyttade från Sävedalen till Sandviken i slutet av mars 1956. Lilli-Ann kände sorg inför flyttningen, så gjorde också våra vänner. Men det kändes spännande och utmanande att gå vidare. Vår nya bostad hade adressen Thulegatan 22 c och låg i Örtakolonin! Det var två rum, en liten sovalkov innanför köket och så ett kök. När vi kom dit var lägenheten helt ostädad efter den vikarierande socialassistent som bott där innan vi kom. Han var ungkarl och hade ett förflutet som svensk FN soldat i Korea. Men Lars Edman, socialsysslomannen, skickade raskt ut städpersonal, som gjorde rent så att flyttgubbarna kunde börja bära in våra möbler Vi hade med oss mammas och pappas vitsäng, tegelstensbokhyllan och så det nya fina vita runda matbord vi köpt av Knut Boström. Det var inte mycket och det var lätt att få in i en stor flyttbuss. Flyttkostnaden var 600:-- och den fick vi själva betala.

 

Vi fick en bra bostad, belägen nära en fin park med mycket grönt. De flesta som

bodde i huset arbetade på Järnverket, och om man inte hörde till den kategorin sågs man nog som lite ”händig”. Vår granne var en rejäl järnbruksarbetare och han arbe-

tade på "gamla martängen”. Men vi fick goda grannar och Per Olof fick sina

första riktiga lekkamrater, som han kom att ha mycket roligt med. Favoriten hette

Tomas (Karlsson) och bodde i vårt hus men i uppgång A. Tomas, var duktig att prata och talade alldeles rent, medan Per Olof var mycket senare med talet. Många gånger,

då andra inte förstod det han sa, så fungerade Tomas som tolk och översättare. Här

leker de på bordet i köket! En gång hördes Per Olof säga till Tomas: ”Håll i schpiken

Du Tomas så hamrar jag”. Under tre år var de oskiljaktiga lekkamrater.

 

Jag hade ungefär 15 minuters cykelväg till arbetet och det var lätt att cykla i Sandviken! Socialbyrån låg i centrum vid torget och i ett trähus intill hade drätselkammaren med stadens ledning sitt kontor.

 

Bättre ekonomi, nya inköp och vi skulle bli fler i familjen

 

I Sandviken kunde vi byta ut vår första gemensamma säng, den vi fått efter mamma och pappa. Vi köpte en Dux dubbelsäng och vi tyckte den var fin och den var skön att ligga i. Huvud- och fotgavlar var klädda med en svart skinnliknande plast och det var lyxigt!! Vi kunde också där byta ut vår tegelstensbokhylla mot den första sektionen av de Lundqvistbokhyllor vi fortfarande har i fina rummet.

 

Möte med förtroendevalda

 

Det har sina komplikationer att arbeta i en organisation där arbetsgivaren är förtroendevalda politiker. Det är ett system som har en lång demokratisk tradition. Det har å andra sidan inte bara sina komplikationer att vara anställd, det är säkert inte heller så lätt att vara politiskt vald med arbetsgivareansvar och ett yttersta ansvar för beslut som fattas. Komplikationerna för de politiskt valda har ökat då verksamheten blivit alltmer komplicerad, då personal fått en utbildning, som givit dem reella förutsättningar att klara jobbet. I slutet av 1940-talet fanns det i Sverige något över 2 400 kommuner. Efter en kommunsammanläggning1952 fanns c:a 850 kommuner kvar. Vid senare kommunsammanläggningar, reducerades antalet kommuner ytterligare till nuvarande c:a 290. Då hade också förvaltningarna byggts ut och de hade sin egen auktoritet och den kom att kräva respekt från den politiska organisationen. Det blev nödvändigt att diskutera och komma överens om en arbets- och ansvarsfördelning mellan de förtroendevalda och förvaltningarna. Antalet heltidsengagerade och avlönade förtroendevalda ökade och kunde vara en fördel i de diskussioner som fördes. Men ibland var det en komplicerande faktor, då heltidsengagerade förtroendevalda gärna såg sig som chefer för den dagliga, löpande verksamheten.

 

I Sandviken mötte jag första gången förtroendevalda som ingav stor respekt och förtroende. De var alla skolade i ”Metall-ettan” vid

bruket och hade en grundläggande föreningserfarenhet. De visste hur sammanträden skulle ledas, hur beslut skulle fattas och där blev inga fel. Rudolf ”Rulle” Löfstrand var ordförande i socialnämnden. Han var fryntlig, glad och rökte cigarr.

 

Gösta Höglund, som också var en ledande landstingsman i Gävleborgs län, var en annan typ. Han var ordförande i barnavårds- nämnden Han var lite gnetig, allt skulle vara rätt in i minsta detalj. Det var naturligtvis en trygghet, men ibland kunde det ta mycket tid på sammanträden. Enligt barnavårdslagen kunde nämnden besluta att en ung människa skulle varnas, om han gjort något som var olämpligt. Det var Gösta Höglund som utdelade dessa varningar. Han kallade den unge till sig på en bestämd tid. När denne kom och satt på en stol framför ordföranden började han att tala om vad barnavårdsnämndens beslut innebar. Han hade protokollet och en lagbok med sig. Så uppmanades den unge att upphöra med sina ofog. Slutligen fick han höra att barnavårdsnämnden skulle kunna vidta ytterligare, och mer ingripande, åtgärder om han återigen skulle göra något orätt, som blev känt för barnavårdsnämnden.

 

Nykterhetsnämndens ordförande hette Ecke Björklund. Han var mätningsman för målerifacket och det var den av förtroendemännen jag stod närmast under min tid i Sandviken. En av mina huvuduppgifter var ju att arbeta med nykterhetsvårdsfrågor. Ecke gav mig stor frihet, han lät mig experimentera och göra ovanliga saker och han var öppen och glad på många sätt. Han var kanske 10 – 15 år äldre än jag. Ecke flyttade senare till Kalmar.

 

Jag har en sparad ”Utgifts- och inkomststat för Sandvikens stad 1958”. Där kan jag se att på socialbyrån

fanns utöver, socialsyssloman och 1:e socialassistent, 4 socialassistenter och 6 kontorister anställda.

Årslönen för socialsysslomannen var 20.160:-- och min årslön var 15.180:--.

 

Jag har också en sparad verksamhetsberättelse för den sociala verksamheten i Sandviken år 1957. Den finns i den dokumentationspärm som jag gjort i anslutning till skrivningen av mina Livsminnen.

 

I Sandviken föddes vårt andra barn. Det var i juli 1956. Också detta var en pojke och han fick namnet Torbjörn. Här hälsas han välkommen hem av storebror Per Olof.

 

Jag hade samtidigt en fortsatt lust att pröva olika arbetsuppgifter. I varje län fanns en Länsnykter- hetsnämnd, som var ett stödorgan till de lokala nykterhetsnämnderna. De hade ett omfattande utbildningsansvar för förtroendevalda och anställda vid nykterhetsnämnderna. Jag var tjänstledig två månader från mitt arbete i Sandviken, och tjänstgjorde som assistent på Länsnykterhetsnämnden i Gävle. Under den perioden reste jag mycket i länet och hade många kurser!

 

Så kom vi att flytta till olika platser, som ett led i min utveckling. Men Lilli-Ann var inte heller rädd för att byta miljö och flytta. Vid den här tiden var hon hemarbetande kvinna och bara ibland fick hon tillfälle att rycka in som viakrie i sitt yrke. Som vikarerande barn- morska kom hon att arbeta i Sandviken, Hudiksvall och Örebro, innan vi så kom till Söderhamn 1962.

 

Familjen och något om vårt liv i Sandviken

 

Vi hade ingen bil och skulle vi någonstans fick vi cykla, åka tåg eller buss. Det gällde resor hem till Hudiksvall och Sundsvall, men också om vi skulle fara till Furuvik eller hälsa på någon vi lärt känna i närområdet. När vi sommaren 1958 fick låna Agnes Backmans sommarstuga vid en insjö några km. utanför Järbo, åkte vi buss till Järbo och därifrån cykel fram till stugan. Vid den stugan, där det var mycket myggrikt, kunde vi ro en eka på sjön, såga ved, gå genom skogen till en bonde för att köpa mjölk och plocka bär i skogen. När vi gick genom skogen hände det att Per Olof var rädd att träden skulle blåsa ner på honom.

 

Tant Agnes var småskollärare i Hudiksvall och hon tillhörde mammas och pappas vänner i Missionskyrkan. Sune hade haft henne som lärare i småskolan.

 

Det var ju hyggligt nära till både Sundsvall och Hudiksvall från Sandviken. Det betydde att vi kunde åka tåg hem och hälsa på och vi fick också besök hemifrån. Pappa fick körkort och bil under vår tid i Kumla. Men dessförinnan kom de med tåg. Vi firade jul i Sofiedal tillsammans med nya och äldre kusiner, vi byggde om tomten på baksidan till vårt hus som mammas 60-årspresent sommaren 1957 och det var roligt att kunna åka till våra hemorter utan alltför stora kostnader och med rimliga restider.

 

Julen 1956 fyllde Anna 60 år. Då var vi hemma och firade jul alla. Fram till kl. 12, var det Annas födelsedag, sedan började vi med julfirandet. Den tavla av Gösta Bohm, som Sune nu har, var en present till mamma den julen. Då var våra pojkar med och fotograferades tillsammans med gam- melfarmor, Greta Stark.

 

 

Att bli chef....

I Kumla hade jag min första chefstjänst 1959 - till början av 1962. Jag trvides bra i Sandviken, men det kändes lockande att pröva något mer! Och så kom vi att flytta med Torsten Johanssons flyttbuss från Sandviken till Kumla. I Kumla var det en liien socialbyrå. Det var jag och två socialassistenter och så ett par kontorister. Det är inte så mycket att säga om det sociala arbetet i Kumla, inte heller om staden. Jag har liknat staden vid "Grönköping". Det var nära till allt, och vid torget, där stadshuset låg, kunde jag tänka mig en staty motsvarande den som stod i Grönköpings centrum, statyn av "Han:s Maj:t Erik den läspe och halte".

 

Familjen i Kumla

 

Kumla var en liten och nära stad. Jag kunde gå på fem minuter från bostaden till stadshuset, vid torget. Lägenheten var på tre rum och kök, den låg i bottenplan vid den blå P-skylten på bilden på motstående sida. Utanför var det en fin lekpark. Vi skulle betala en hyra på 222:--/mån för lägenheten. I vårt hus bodde flera barnfamiljer, och där fanns jämnåriga barn till Per Olof och Torbjörn. Pojkarna fick lekkamrater från den första tiden, och de anpassade sig snabbt. I lekparken fanns en kanske 5-6 meter hög kulle, byggd av fyllnadsmassor från de hus som byggts efter gatan. Denna kulle kallades ”Hultmans kulle”, efter kommunalrådet, som ansågs som stadens starke man och inspiratör till byggandet av området. Kullen kallades också Björnberget, och nedför den kunde man åka kälke och pulka vintertid.

 

Vid den här tiden bodde omkring 10.000 personer i staden. Kumla blev stad 1942. Runt staden låg Kumla landskommun och kommunalkamreren där, Tage Tapper, sade att staden utgjorde hålet i en rund och fin brödkaka. Landskommunen var brödkakan.

 

Staden hade präglats av skoindustrin och där hade tidigare funnits många stora och små skofabriker. Skoindustrin genomgick en djup kris vid tiden när vi kom dit, och många fabriker och ”småskutt” lades ner. Det betydde att det var en betydande arbetslöshet vid denna tid. Men fortfarande fanns några fabriker kvar, bl. a. Jonssons och Gottfrid Nilssons skofabriker! Under en tidigare arbetslöshetsperiod, på 1930-talet, hade en badsjö byggts nära stadens centrum, Kumlasjön. Det var en konstgjord sjö, som betraktades som unik. Vattnet var alltid varmt och skönt att bada i. Där badade vi ofta under somrarna och dit fanns cykelväg över gärdena från Torpet.

 

En ny industri utvecklades under denna tid. Den hette ”Rinaldos kartongfabrik” och tillverkade förpackningsmaterial liknande det som tillverkades av Åkerlunds och Rausings förpackningsindustrier. Jag tror att fabriken senare köptes upp av Åkerlund och Rausing AB.

 

Men några roliga saker hände under tiden i Kumla. Vi kände oss lite främmande på närkesslätten. När våren kom började vi tala om att hyra något ställe på landet, där vi skulle kunna leva ett fritt liv. Så fick vi kontakt med en bonde i Sånnersta, Erik Bergman. Han hade tt litet torp nära sin bondgård, och efter några sammanträffande fick vi hyra detta torp. Det kostade 600;-- för hela året, och där kom vi att vara mycket under åren i Kumla. Jag kunde cykla in till Kumla över slätten, det var inte mer än 3 - 4 km.

 

På torpet trivdes vi alla fantastiskt och Per Olof och Torbjörn fick vara med om olika roliga saker när de cyklade ner till bondgården. De fick hjälpa mamma Ruth att mata hönsen, de fick hjälpa till att ta in korna för mjölkning, de fick åka traktor och mycket annat. Sonen i huset, 14 - 15 år gammal hette Bengt och han och pojkarna var ofta nära varandra.

 

I en gammal ladugård vid torpet hade vi en sommar 10 - 15 kycklingar, som vi på hösten slaktade. I en hage vid torpet hade bonden tre tjurkalvar gående under sommaren. Dessa vattnades och hade tillsyn av pojkarna. Här ovan syns på en bild de som klarade tillsynen av tjurkalvarna.

 

Så hade vi köksland för blommor och grönsaker för det egna hushållet. Och till torpet kom många vänner och hälsade på, mamma och pappa, Elsa, Åke med Ia och Kajsa och många fler. Och så gjorde också lekkamraterna från stan, och de kom i olika konstellationer.

 

När vi skulle flytta var nog den största svårigheten att lämna torpet.

 

När vi bodde i Kumla började Per Olof i skolan. Han hade ett litet talfel, en skorrning, som skolan ville hjälpa honom att bli av med. Han fick därför börja med en talträning hos en logoped. Efter några besök hos logopeden ville Per Olof sluta. Han sade att han "lekte med en kamrat som var från Småland, och det var därför han skorrade". Och han fick sluta behandlingen och har klarat sig väl senare med sitt språk.

 

Vi började tala om att skaffa oss en bil också. Visst kunde man klara sig hyggligt med att cykla, men ville man fara lite längre skulle det underlätta med en bil. Vi var osäkra om vi skulle klara kostnaderna för en bil, men till slut slog vi till, Vi kom att köpa en SAAb 92, med frihjul och den drevs med oljeblandad bensin. Den var röd till färgen och kostade ny omkring 8.000:--. Vi köpte den på en bilaffär inne i Örebro. Och så här såg den ut.

 

Men det riktigt stora var ju att vi fick vårt tredje barn under tiden vi bodde i Kumla.

 

Men vi längtade norrut och då en tjänst som socialchef i Söderhamn blev ledig sökte jag den. Elsa och Åke med barn bodde då i Söderhamn och det fanns också en lust att flytta närmare dem och Hudiksvall.

 

XXXXXXX

 

Så kom vi till Söderhamn

 

Vi kom till Söderhman i början av 1962. Då hade vi fått vårt tredje barn, också detta en pojke! Han föddes i sept. 1961 när vi bodde i Kumla och fick namnet Hans! Och så här såg han ut

 

Sedan flyttlasset gått från Kumla, lastade vi in oss i vår lilla SAAB för att åka efter. Hans var snart 6 månader då, och han bäddades ner i baksätet mellan storbröderna. Det fanns inga barnstolar, det fanns inga säkerhetsbälten och som resan kom att utvecklas hade något otäckt kunnat hända. Vi råkade ut för en snöstorm när vi kom upp mot Uppsala, och det var en snöstorm som gjorde att sikten var mycket begränsad. Efter Uppsala försökte vi få en bil framför oss vars baklyktor vi kunde följa för att kunna se var vägen gick fram. Det lyckades också, men när vi kom upp mot Tierp sade vi oss att vi borde se oss om efter något ställe där vi kunde få husrum för natten. Det var sent på kvällen, stormen ven, snön yrde och vi blev rädda för att inte kunna fortsätta utan att riskera att hamna i ett dike eller fastna i en snödriva.

 

Men så upphörde snöandet, blåsten avtog plötsligt och vi började se upplysta hus efter vägen och på ganska långt avstånd. Och vi vågade och kunde fortsätta. Pojkarna sov i baksätet och vi var framme i Söderhamn, vår nya hemstad, vid 22.30 tiden på kvällen. Elsa och Åke hade tidigare köpt ett hus i Klossdammen, Gästrikevägen, och vi fick övernatta hos dem. Det var ju roligt för kusinerna att få sova tillsammans och se fram mot en morgondag då de kunde få leka!

 

Så var vi på plats. Vi möblerade lägenheten och den var fin. Vi hade aldrig haft så stor bostad tidigare, den låg på första våningen och hade en stor fin balkong mot ett öppet lekområde på baksidan. Och så skulle vi ju bo där bara till hösten, då vårt hus skulle vara färdigt.

 

Att börja arbeta som chef på en ny plats

 

Socialbyrån låg i en fristående villa, intill parken, nedanför Ulrika Eleonora kyrka. Lokalerna fanns i första våningen och på övre våningen hade skolkontoret sina lokaler. Vi var ca 10 anställda och av dessa var 3 socialassistenter och 5 – 6 var kontorspersonal. Mina uppgifter var desamma som jag haft i Kumla.

 

En av de kontorsanställda, Barbro Eriksson, var den som för första gången tog med Per Olof och Boppan på en segeltur. Hon och hennes pojkvän, Kurt Ellqvist, hade en Neptun 12:a, och med den premiärseglade pojkarna en sommar, något av våra år i Söderhamn. Barbro minns att hela familjen kom ut till Segelsällskapets klubbhus i Segelvik, och storpojkarna följde med på en segeltur.

 

En ny syn på socialt arbete blev allt tydligare under åren i Söderhamn. Det handlade om enskildas rättigheter till ett gott liv, rätten att själva få påverka och ta del i beslut, som var avgörande för deras liv, respekten för den andre i personliga möten och försöken att undvika en kontroll av enskilda som kunde uppfattas som kränkande. Det var ett synsätt, som inte hade något tydligt stöd i den lagstiftning som styrde socialt arbete, och allt oftare förde vi diskussioner om behovet av en ny lagstiftning. Detta gjorde vi trots att nykterhetsvårdslagen kom 1955, socialhjälpslagen 1956 och barnavårdslagen 1960. Fördelning av uppgifter och ansvar mellan förtroendevalda och anställda blev också en aktuell och viktig fråga.

 

Jag var från denna tid aktiv i debatten kring lagstiftningen, behovet av en ändrad lagstiftning och arbetet för att finna mer öppna arbetsformer för det sociala arbetet. Både medarbetare och förtroendevalda i Söderhamn hade ett intresse för en sådan utveckling av det sociala arbetet och jag fick tillfälle att på olika områden testa de idéer som aktualiserades för ett förändringsarbete.

 

Jag föreläste också på olika konferenser och kurser kring socialt arbete, socialpolitik och det förändringsarbete som var angeläget att starta och driva vidare.

 

Något av det förändringsarbete i förhållningssätt, bemötande m.m. som jag talat om testades på en zigensk familj som bodde i Söder- hamn. De hade fått en god bostad, men det var svårt att få arbete och klara egenförsörjningen. Under den tiden samlade sociallä- karen John Takman, Stockholm, in uppgifter om zigenska familjer i Sverige för sin doktorsavhandling. Han var en inspiratör och pådrivare för att villkoren för den zigenska befolkningen skulle förbättras. Och det var inte alltid politikerna i socialnämnden var glada för de olika förslag vi ville genomföra.

 

Under tiden i Söderhamn var jag tjänstledig ett par månader för att ha ett vikariat som socialvårdskonsulent i Östergötlands och Kalmar län. Jag hade då mottagning på länsstyrelserna i Linköping och Kalmar och gjorde besök i de olika kommuner som fanns i de två länen.

 

Jag har sparat en budget också från ett av åren i Söderhamn. Där kan jag läsa att år 1965 var min årslön, det år jag slutade i Söderhamn, 30.384:--

 

Familjen, hur fick vi det

 

Per Olof hade börjat i skolan hösten 1961 och skulle nu byta till en ny skola och lärare i Söderhamn. Det blev inte lätt för honom. Han

hade trivts bra i skolan i Kumla. Men nu blev det svårare. Han fick en kvinnlig lärare av den barskare sorten, som han var mycket

rädd för. I Kumla hade han fått lära ett nyare och enklare sätt att skriva skrivstil. Hans nya lärare var pensionsmässig och lärde

fortfarande ut den gamla stilen. Per Olof visste till sist varken ut eller in, och kunde sitta hemma gråtande och säga …”jag vet ju inte

hur jag skall skriva, hur jag gjorde i Kumla och hur jag ska göra här….” Vi kände ju oss medskyldiga till hans svårigheter, det var ju

inte Per Olof som önskat flytta från Kumla. Men vi försökte hjälpa och trösta honom och Lilli-Ann tog också kontakt med läraren för att förklara svårigheterna. Och omsider löste det sig, och Per Olof fick flytta till en annan skola, där han kom att trivas väl.

Nu när vi hade nära till Hudiksvall kunde vi fara hem och hälsa på hos Anna och farfar i Sofiedal ofta. Då kunde vi sitta och fika mot husväggen utanför köksfönstret, och det var lika roligt för oss som för Anna och Farfar. De kunde också komma ner till oss och gjorde det gärna. Pappa hade nu bil och det blev då lättare för dem att komma till oss.

 

Elsa och Åke hade köpt sitt första hus i Klossdammen, Gästrikevägen, och de var ju en källa till glädje för både barnen och oss. Kusinerna träffades gärna, lekte tillsammans och bodde över hos varandra också vid många tillfällen. Detta skapade ju möjligheter till barnvaktshjälp för båda familjerna.

 

 

 

Så skulle vi flytta till ett eget hus

 

Under våren 1962 påbörjades husbygget vid Ängsvägen. Vi fick tillfälle att följa det och allt såg bra ut. Vi hade bestämt oss för att inreda övervåningen själva, och Åke skulle hjälpa mig med detta. Under hösten skulle huset vara inflyttningsklart. Vi fick komma in och göra det egna arbetet i sådan tid att allt skulle vara klart till inflyttningen. Vi var rädda för hur vi ekonomiskt skulle klara alla åtaganden som följde med att skaffa ett hus. För att vara säkra på att ekonomin skulle hålla, bestämde vi oss för att sälja bilen. Min kusin, Bertil Ljunggren, som bodde i Gävle, köpte den, och under några år var vi billösa. För resandet på hemmaplan fick cyklarna räcka, och det gick bra. Men det kändes någon gång konstigt när vi cyklade ut till Stenö havsbad för att bada och där kunde jag upptäcka att personer som hade socialhjälp till uppehälle kunde komma med egen bil till badet.

 

Så byggde Åke och jag tak, väggar mot både ytterväggar och mellanväggar i de två rum som skulle bli storpojkarnas. Det var gipsskivor i taket och på reglarna i mellan- väggen. Jag fick lära mig första gången hur man bygger med reglar och Åke var den bästa av instruktörer och arbetsledare. Och vi blev klara i tid då huset i övrigt också stod klart. Och när det var klart flyttade familjen Blomgren till Karlshamn.

 

I huset hade vi egen panna i källaren och den eldades med olja.

 

Byggföretaget och beställaren, Söderhamnsbostäder, bestämde färgen på husen. Vårt fick en ljusblå färg och vi tyckte det blev fint!

 

Så flyttade vi in den 1 sept. 1962 i vårt första hus. Lilli-Ann och jag hade vårt sovrum, med en röd heltäckande matta, på övre vå- ningen och Hans säng stod inne hos oss. Storpojkarna hade också var sitt sovrum, med snedtak, på övre våningen, och nu tyckte vi att vi hade det finast av alla! När vi fått en öppen spis satt vi gärna framför den, grillade korv, åt lördagsgodis och läste sagor.

 

För att hålla kostnaderna inom rimliga gränser, göt vi cementgolvet i garaget själva, vi göt också cementplattor i formar 30 x 30 cm. till en altan på baksidan och försommaren 1963 var det mesta färdigt!

 

Jag tror att vårt första hus kostade ungefär 70.000:-- med tomt och anslutningsavgifter. Och då räknade vi inte med den egna arbetsinsatsen.

 

Annat stort hände ju också

 

Höstterminen 1963 skulle Boppan börja i skolan, i klass 1. Det var flera kompisar på gatan som

var födda 1956. Det var Nenne och Jan Silverbrand, och tillsammans bildade de tre ett glatt

gäng, som med spänning såg fram mot skolstarten. De skulle börja i Västra skolan. Under ett år hade de varit på en lekskola, som var inrättad i en lokal i det hyreshus, som låg några hundra meter från vårt hus. Så någon form av skolförberedelse hade pojkarna varit utsatta för. Uppklädda, lite spralliga går Boppan och Nenne till skolan den första skoldagen.

 

När de lärt sig läsa någorlunda berättade Boppan en historia som har koppling till dialekten i

Söderhamnsområdet. Jan Silverbrand skulle läsa och i boken stod: ”Li sa sa, jag ser en ö” .. I Jans tolkning, när han läste högt i klassen, blev det: ”Li sa, jag ser en holme”.

 

När vi bott i Söderhamn en tid kom också Sune med familj att flytta dit. Han blev biträdande jurist på Stig Lindströms advokatbyrå. Elsa och Åke hade då flyttat och det innebar att två av syskonen Stark åter en tid bodde på samma ort. Sune och Ann-Meth kom också att köpa sig ett hus efter Gästrikevägen, några hus från Elsas och Åkes. 1963, i januari fick Sune och Ann Meth sitt tredje barn, Fredrik i Söderhamn.

 

Den tid syskonen Stark kom att bo samtidigt i Söderhamn blev inte så lång. Då Marma-Långrör AB gick samman med Korsnäs, ville inte Åke flytta till Gävle, dit byggverksamheten koncentrerades. Han sökte sig till Karlshamn, där han blev byggledare för ett stort byggprojekt för Kooperativa förbundet. Det var en margarinfabrik som skulle byggas.

 

Och under tiden i Karlshamn fann de tomten för sommarhuset i Bökevik, där klanen Blomgren fortfarande har sina sommarvisten.

 

På somrarna badade vi ute vid Stenö havsbad, där det också var simskola. En dag kom Boppan hem och berättade stolt att han kunde simma ”…idag har jag simmat 16 meter, med stång och dyna….”

 

Hur länge skulle vi bli kvar i Söderhamn

 

Söderhamn kändes nog lite smått och inkrökt, jag började se mig om efter något annat, kanske andra utmaningar. Och när vi börjat fundera i sådana banor, kom på något sätt en sten i rullning, det verkade lockande och satte fantasin i rörelse. Socialdirektören i Gävle, Olle Tholander, skulle flytta till Karlskoga för att bli sjukhusdirektör, och han ringde till mig och uppmanade mig att söka tjänsten i Gävle. Olle Tholander var en av de ledande förnyarna av socialt arbete vid den tidpunkten och han drev en organisation av det sociala arbetet efter något som kallades ”familjevårdsprincipen”. Det var ett sätt att organisera arbetet som sedan togs upp av den stora socialutredningen, där jag kom att vara med som en av flera experter. Men jag kände mig för oerfaren och ung för att våga söka arbetet i Gävle.

 

Men vad som gjorde att jag gjorde allvar av att söka mig bort från Söderhamn var en händelse, som jag själv inte rådde över! Dagen innan vi skulle fara med Varpu till Finland hade vi en revision av socialhjälpens handkassa på socialbyrån. Revisionen fann tveksam- heter och ville tala med mig. Det visade sig att det saknades verifikationer för utbetalningar av kontantbidrag för 4 – 5.000:--. Det var obehagligt, jag var upprörd. Man anade att det var en av mina medarbetare, som på något sätt slarvat med verifikationerna. Jag hade ett fullständigt förtroende för henne och avvisade varje sådan misstanke. I ställer bad jag revisionen titta på hanteringen på ekonomi- kontoret, där enskilda klienter mot en utbetalningshandling, fick hämta kontanter. Där fanns en kassörska, som jag trodde skulle kunna vara den skyldige.

 

Vår resa till Finland kanske måste inställas om det inte blev klart till dagen efter. Revisorerna, som kom från Kommunförbundets länsavdelnings revisionsavdelning, kunde emellertid binda min medarbetare kring svinnet, och det kom att betraktas som förskingring! Men den som var skyldig fick sluta, och vi kunde åka på semester.

 

Men jag var djupt besviken, förlorade tilltro till personer jag litat på och ville inte längre vara chef! Efteråt kan jag se det som en överreaktion, men då var jag djupt besviken och ledsen. Men på hösten 1964 började jag se mig om efter alternativa anställningar till chefstjänster i kommuner! Det uppenbarade sig en annons om en konsulenttjänst i sociala frågor vid länsstyrelserna Kopparbergs och Gävleborgs län. Jag sökte denna tjänst och förordnades av Kungl. Maj:t till socialvårdskonsulent i de två länen.

 

Vi fick nu för första gången börja tänka på att sälja ett hus, det första egna vi bott i och som vi satsat så mycket av förhoppningar, energi och arbete på.

 

Vi löste bostadsfrågan genom att köpa ett radhus, Hjortronstigen 31, i Hälsinggården. Det var på 4 - 5 rum och kök, mindre än huset i Söderhamn, men ändå tyckte vi att det passade. Och vi hade inte så mycket tid att söka andra alternativ.

 

Så började jag som socialvårdskonsulent den 1 april 1965, anställd av Kungl. Social- styrelsen med ett distrikt som omfattade två län. Anställningsbeslutet fattades av Kungl. Maj:t och underskrevs av socialminister Sven Aspling. Det är ett beslut med Kungl. sigill!! Det ser så högtidligt ut, som syns här intill.

 

Jag hade inspektionsskyldighet för kommunernas sociala arbete, jag var länsstyrel- sernas expert i socialvårdsfrågor och skulle yttra mig till länsstyrelsen innan de fattade beslut. Det gällde också beslut om omhändertagande av barn/unga med stöd i barnavårdslagen eller frihetsberövande enligt nykterhetsvårdslagen. Vid denna tidpunkt var det Kungl. Maj:ts befallningshavande, som länsstyrelserna kallades, som fattade beslut om administrativa frihetsberövanden.

 

Jag reste omkring på olika inspektioner i länen och fick också självständigt handlägga enskilda ärenden med stor social problematik och där konflikt uppstått mellan lokala organ och enskilda. Vid ett tillfälle skulle jag söka lösning på boendet för en pensionär i väster-Dalarna. Han bodde i ett eget litet torp, han bodde tillsamman med ett 50-tal katter och det ansågs olämpligt av socialnämndens företrädare! Hembesöket där var bland det mest förbryllande och oväntade jag kan tänka mig. Katterna satt på spisen, låg på golvet, låg med mannen i sängen och inte var de rena heller. Jag minns inte hur det löstes, men jag hade stor förståelse för att lokala socialarbetare tyckte att levnadsförhållandena var bedrövliga, även om mannen själv ville ha det på detta sätt. Det markerade också svårigheten att argumentera för självbestämmande i alla situationer.

 

Två landshövdingar

 

Som konsulent hade jag en form av informationsskyldighet till landshövdingarna, och när jag började arbetet fick jag först besöka landshövdingen på varje plats. Hövdingen i Falun hette Gösta Elfwing, och han hade tidigare varit chefredaktör för den ledande socialdemokratiska tidningen Morgontidningen/Socialdemokraten. Han var noga med prestigen, han ville framstå som landshövding, och honom fick jag aldrig tilltala med förnamn och aldrig tilltala honom med Du.

 

Landshövdingen i Gävleborgs län, Jarl Hjalmarsson, som varit riksdagsledamot för högern och partiledare 1950 - 1961, var en helt annan personlighet. Vid mitt första besök hos honom samtalade vi, jag beskrev mitt uppdrag, vem jag var och han berättade lite om hur han såg på Gävleborgs län. Så avslutades samtalet med att han sade..."nu säger vi Du till varandra, då vi skall samarbeta i fortsättningenen...". Denna hans demokratiska attityd och sätt att möta människor hade jag märkt en gång tidigare då han besökte Söderhamn. Staden bjöd då på lunch på Stadshotellet och jag var med. Ute i receptionen stod landshövdingen och hans cahufför. Så hörde jag hur Hjalmarsson sade..."nu Ljung går vi in och äter...." och så lade han armen runt chaufförens axel och förde in honom. Och chauffören fick sitta och äta vid samma bord som landshövdingen. Något sådant var otänkbart för landshövdingen i Falun tror jag.

 

Familj och boende

 

Vi bodde bra på Hjortronstigen. Vi fick också där goda och fina grannar som vi trivdes väl med. Vårt hus låg nära skolan, bara några hundra meter bort. Det betydde att Per Olof och Torbjörn hade nära dit. Per Olof gick i femte klassen och hans lärare hette Beatrice Holknekt.

 

När Göran Fors gick en del av sin lärarutbildning i Falun i slutet av 1980-talet hade han henne som handledare i den del av utbildningen som hade praktisk anknytning. Det visade sig att hon mindes Per Olof,

 

Vi hade många besök under tiden i Falun. Mamma och pappa kom gärna med bil, Elsa och Åke med kusinerna var där flera gånger.

Det var lite exotiskt med Dalarna. Vi hade en vintersemester kring Grövelsjön med Elsa och Åke. Det var sol, skidåkning och mycket

roligt. På alla de bilder vi har är vi samlade kring en brasa, nedgrävda i en snögrop, och ätande medhavd mat. Kusinerna hade stor

glädje av varandra. Det var vid en vistelse hos oss i Falun som Åke introducerade efterrätten ”glace au four”, som fortfarande tillhör

en av favoritdesserterna.

 

Vintern 1966 var vi uppe i Mora på Vasaloppsdagen. Det var då den berömda skidåkarrepliken fälldes och som Lilli-Ann berättat så

ofta. Vi satt på våra renfällar på en sluttning intill spåret och väntade på de första löparna. Vi drack choklad och åt smörgåsar. Så

kom den första åkaren, alla sprang fram och hejade. När den andra kom sprang en mindre grupp fram och hejade. När trean kom var

det ingen som gick fram för att heja. Lilli-Ann tyckte det var orättvist, sprang fram och ropade: ”Heja, heja” högt och tydligt.

Skidåkaren vände trött på huvudet mot Lilli-Ann och ropade: ”Skrik inte så förbannat…”!

 

Vi bodde ju nära sjön Runn i Hälsingegården. Där fanns det jolleseglare, som det var spännande att gå ner och titta på. Pelle Jangen kände några som seglade och Per Olof och Boppan fick följa med på någon segeltur och fick känna på den spänning och glädje som kunde finnas i en sådan hobby. Om deras första segeltur var med Barbro Ellqvist i Söderhamn, så säger Per Olof att det var i Falun det började bli intressant och riktigt lockande med segling. Jag tror det fanns Blixtjollar i Runn, och det kan ha varit med en sådan pojkarna fick segla. När vi flyttade till Sundsvall visste de nämligen var den byggdes eller var man kunde köpa en byggsats till en blixtjolle. Och innan de flyttat till Sundsvall hade de fått föräldrarna att beställa en byggsats av denna jolle.

 

Så här såg familjen ut när vi flyttade till Falun, uppklädda till mormors 70-årskalas, som firades på Midälvagården, inte långt från Sörfors.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs vidare i Sundsvall nästa, socialt arbete