Inte heller i Falun kom vi att stanna så länge

 

Vi trivdes bra i Falun, jag tyckte mitt arbete var intressant och med utmaningar som var spännande. Vi hade nog inga tankar på att flytta inom överskådlig tid. Men så dök en annons upp i tidningarna i juni 1965. Det var en annons som skapade oro. Vi hade under lång tid siktat in oss på att jag skulle kunna få en tjänst i Norrland som var tillräckligt lockande för att vi skulle kunna tänka oss bo kvar där för resten av den yrkesverksamma tiden av våra liv. En sådan tänkbar stad var Sundsvall, men både Gävle och Umeå fanns med som alternativ.

 

Så dök det upp en annons om en tjänst som socialchef Sundsvall i juni 1965. Jag var överraskad att annonsen kom nu, jag visste att den socialchef man hade, Curt Blomberg, hade flera år kvar innan han skulle pensioneras

 

Sundsvall var lockande, inte bara för att Lilli-Ann hade den som sin hemstad. Den var stor

nog för att ge mig möjligheter till utveckling och självständigt arbete, något som jag

lockats av. Man hade nu gjort en kommunsammanläggning, då staden 1/1 1965 förenats

med Alnö och Selångers landskommuner och Sköns köping, och då blivit hyggligt stor,

med de möjligheter detta kunde ge. Och man uttalade i annonsen en avsikt att utveckla

det sociala arbetet utifrån en ”familjevårdsprincip”.

 

Det kändes förargligt att söka en ny tjänst endast efter några månaders arbete i Falun. Jag kände mig uppskattad i arbetet vid de två länsstyrelserna och det gjorde det ännu svårare att anmäla min önskan att flytta. Men dessa tankar och känslor undertrycktes och vi var överens om att jag skulle söka tjänsten.

 

Så sökte jag den ledigförklarade tjänsten. Den skrivna ansökan, ställdes till Stadsfullmäktige i Sundsvall.

 

Den nya staden hade som logotype två torn, symboler för de två stadsbergen. Till den var kopplat devisen ”Sundsvall – utsikternas stad”. När Umeå såg detta kontrade man med ”Umeå – insikternas stad”. Rivaliteten mellan dessa städer är ingen ny företeelse.

 

Men det dröjde länge, och jag blev allt mer osäker om det fanns ett intresse från Sundvalls stad att ha kontakt med mig. Jag jobbade vidare i de två länen, gjorde inspektioner, hade kurser och fick hantera enskilda ärenden, som hade en mer besvärlig karaktär. Men någon gång i slutet av oktober månad fick jag ett telefonsamtal från Sundsvall Det var personalintendenten Bertil Jonsson, som hade gått igenom ansökningarna, och jag var en av de sökande man ville föra samtal med. Jag hade fortfarande intresse för tjänsten och inbjöds till ett besök med anställningsintervju och sammanträffande med företrädare för socialnämnd och drätselkammare.

 

Jag gissar att någon gång i början av november skulle Lilli-Ann och jag åka till Sundsvall för ett besök och anställningsintervju. Jag var förkyld, började bli hes och var rädd för att jag skulle få svårt att prata vid en intervju dagen efter. För att söka bot för befarad heshet beställde jag, på resan upp till Sundsvall, tid på öron- näs- och halsavdelningen vid lasarettet i Gävle, för att få hjälp med min onda hals. Läkaren konstaterade att jag hade en beläggning på stämbanden, och enda möjligheten att bevara möjligheten att prata nästa dag var att hålla tyst så länge som möjligt. Det innebar att jag inte sade någonting under resten av resan och inte heller fram till mötet med företrädare för Sundsvalls stad dagen efter. På morgonen hade jag en något beslöjad röst, men det hördes vad jag sade.

 

Bland medsökande till tjänsten fanns Harald Lundén, Gävle, och Sven Olof Larsson från Borås. Jag kände båda, S O var kurskamrat till mig i Göteborg.

 

Första mötet med en ny arbetsgivare

 

Under 1965 var det en viss turbulens vid val av nya förtroendemän i styrelser och nämnder i den nya och större staden. I annonsen refererades till socialnämndens v. ordf. Axel Andersson. Men den man jag mötte från socialnämnden var en nyvald ordförande, Thore Bryneholt. Han tillhörde den unga, stridbara socialdemokratiska falang, som efter en strid om skandalbygget med Hedbergska skolan, skaffat sig en politisk plattform för framtiden.

 

Thore Bryneholt var socialdemokrat och ordförande för samtliga sociala nämnder. Han hade varit polis men arbetade nu som skade-

reglerare på Folksam. En enda nämnd, Sociala centralnämnden, utgjorde beslutsorgan för de enligt lagstiftningen obligatoriska

nämnderna, socialnämnden, barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden. Socialnämnden var samtidigt hemhjälpsnämnd och

utgjorde styrelse för socialförvaltningen, där arbetsgivareansvaret var förankrat. Denna samordning av förtroendemannainflytandet

var ett utflöde ur ”familjevårdsprincipen”. Beslut om enskilda, som berörde flera sociala problemområden, skulle fattas samtidigt och

av samma beslutsgrupp. Tidigare hade sådana beslut fattats av tre olika nämnder och vid olika tillfällen. Denna organisation av

förtroendemannanämnderna var unik i Sverige och väckte ett stort intresse. Jag och Thore Bryneholt kom senare att resa runt på

olika platser i Sverige och berätta om varför man gjort denna lösning, hur det fungerade och vilka för och nackdelar en samordnad

förtroendemannaorganisation hade.

 

Jag tyckte jag klarade alla möten som genomfördes under dagen på ett hyggligt sätt. Jag besökte förvaltningen på Köpmangat.10, och hälsade på en del av personalen, jag mötte en grupp förtroendevalda i socialnämnden och jag besökte Ögårdens ålderdomshem på Alnö. Jag träffade också drätselkammarens ordf. Ivar Nordlander. Han satt i Hedbergska huset, där också ekonomikontor och personalkontor fanns. Det betydde att jag förmodligen också träffade personalintendenten Bertil Jonsson vid detta besök.

 

Ivar Nordlander satt i ett rum innanför sammanträdesrummet på våning två. Det var ett vackert rum. Men framförallt blev jag glad och imponerad av hans framtoning. Han var kunnig, han var intresserad och han gav intryck att stödja en förändring och utveckling av den sociala organisationen och hur den skulle arbeta.

 

Jag gissar att Hans var med och vi bodde hos mormor Edith på Dalgatan den natt vi stannade i Sundsvall. Storpojkarna klarade sig kanske själva, med stöd av goda grannar. Jag tyckte besöket för min del utfallit väl, min röst höll hyggligt och jag kände att jag gärna ville ha den tjänst jag sökt.

 

Men slutligen så

 

Vi for hem till Falun och jag fortsatte arbetet och väntade att höra något från Sundsvall. Efter några veckor ringde Bertil Jonsson och

meddelade att man ville föreslå mig till den lediga tjänsten. Han ville nu diskutera den lön jag skulle få. Jag hade ju begärt en löne-

gradsplacering i min ansökan. Men säkert ville Bertil ”pruta”, han var i alla delar en förhandlare. Vi kom överens om en lön och

så ville han ha klart att jag tog tjänsten på de villkor vi var överens om. Den överenskomna lönen utgick från chefslöneplanen KB och

där placerades jag i lgr. 1. Då stadsfullmäktige var beslutsfattare var det viktigt att vi var överens före fullmäktiges behandlingen av

ärendet. Bertil slutade vårt samtal med…”får jag tolka detta som ett gentlemen`s agreement….”.

 

Jag svarade ja, och därmed var anställningen i realiteten klar. Stadsfullmäktige beslutade på sitt decembersammanträde att utse mig till socialvårdschef i Sundsvall. Jag sade upp mig hos socialstyrelsen till slutet av mars 1966 från tjänsten i Falun.

 

Advokaten Bo Martinsson var ordförande i stadsfullmäktige. Han och Ivar Nordlander var nog det mest framgångsrika och aktiva par av förtroendemän jag kan tänka mig. De var kloka, de hade kontakter mot regering, centrala myndigheter, länsstyrelse och landsting. Och de använde sitt inflytande till att stärka stadens ställning och skapa en respekt för den. Det var deras tålmodiga och långsiktiga arbete som ledde fram till den lokalisering av statliga myndigheter i Sundsvall i mitten av 1970-talet och som kom att betyda mycket för stadens utveckling.

 

Och nu gällde det att planera för flytt igen, sälja hus, få en ny bostad och ordna allt praktiskt. Men nu anade vi att vi skulle bli mer bofasta när vi kommit till Sundsvall.

 

Att avveckla, att starta på nytt

 

Slutligen bestämdes att jag skulle börja min nya tjänst i Sundsvall den 26 mars 1966. Lilli-Ann och barnen skulle bo kvar i Falun till dess terminen var slut för skolpojkarna. Hans ville också vara kvar och leka med ”lillebror Berggren”. Det betydde att jag skulle bo ensam första tiden i Sundsvall och jag skulle skaffa en lägenhet. Och det var ingen brådska med att sälja huset på Hjortronstigen.

 

I kontakt med bostadsförmedlingen erbjöds vi en lägenhet på Basgränd 7. Den var på 5 rum och kök låg på 3:e våningen och med en strålande utsikt mot hamnen, Alnö och Södra berget. Huset var nybyggt, hyresvärd var det kommunala allmännyttiga bostadsföre- taget och vi accepterade direkt den erbjudna lägenheten. Men samtidigt anmälde vi att vi ville ha en tomt för att bygga ett eget hus. Vi hade nu vant oss vid denna boendeform och vi utlovades någon form av förtur till tomt. Det var en lång kö till tomter.

 

Jag flyttar

 

Jag lämnade hustru och tre barn i Falun och flyttade ensam till Sundsvall. Vi hade en SAAB V4 skåpbil och jag antar att jag hade med mig kokkärl, det viktigaste för att bo och klara mig själv och med detta flyttade jag in på Basgränd 7. Hur jag ordnade möbler och annat minns jag inte, men mina krav var säkert inte så stora! Min första arbetsdag på det nya arbetet var den 26 mars 1966 och det var en snöig och blåsig dag. Denna vinter var en av de snörikaste jag kan minnas. I snöstormen på Köpmangatan backade jag på en bakomstående bil denna första arbetsdag och förstörde dess strålkastare. I Hälsinggården, Falun, åkte barnen pulka från taket på det låga radhuset på husets baksida mot gården.

 

Att komma till en ny arbetsplats

 

1 januari 1965 hade fyra olika socialkontor samordnats och en helt ny förvaltning skulle byggas upp. De anställda, som ingick i denna process, kom från fyra helt olika miljöer. Det var de mindre enheterna från Alnö och Selånger, och de större enheterna från Skön och Sundsvall.

 

Tidigare väl kända arbetsmiljöer och nära arbetskamrater skulle bytas ut, de som beslutat om kommunsammanläggning och organisa-

tionsförändringar hade gjort det utan möjlighet till förankring hos de som skulle drabbas av förändringarna. Utbildnings- och yrkeser-

farenheterna var mycket skiftande. Många av de som blev arbetskamrater saknade formell kompetens, men hade lång praktisk erfarenhet av arbetet, andra hade den önskvärda formella utbildningen. Alla hade arbetat inom ett begränsat område av socialt arbete och nu förutsattes det att man skulle arbeta över ett bredare fält styrt av något som kallades familjevårdsprincipen. Denna princip skulle nu vidareutvecklas mot något som rymdes inom begreppet helhetssyn på sociala problem och hur dessa skulle mötas och förhoppningsvis lösas.

 

Så hade man flyttat från fyra olika håll till nya gemensamma lokaler på Köpmangatan 10. Det var SCA:s tidigare kontorslokaler och det som kom att bli sociala nämndernas sammanträdesrum och bord hade tidigare varit SCA:s styrelserum. Och dit kom jag denna snöiga senvinterdag, spänd, spörjande och naturligtvis lockad av allt nytt som var så spännande. Jag fick mitt arbetsrum på våning två, hörnet av Tullgatan och Köpmangatan. Det hade tidigare varit vd-rum för SCA, det var stort och med inbyggda skåp av mahogny. I ett litet rum utanför var det en arbetsplats för min sekreterare. Vi hade tre våningar i huset, det var många jag skulle hälsa på och presentera mig för denna första dag.

 

På morgonen första arbetsdagen hälsades jag välkommen till Sundsvall av ordf. i sociala centralnämnden Thore Bryneholt. Han hade en blombukett som han över- lämnade, och de blivande närmaste medarbetarna var med.

 

Första dagen hade vi på eftermiddagen en samling i kafferummet på våning ett. Där

fick jag tillfälle att presentera mig för alla som var där. Det kändes bra och jag gjorde

klart att jag ville vara en av alla, jag ville lyssna och ha en förtrolig relation till alla. Jag

gjorde också klart att jag ville kallas vid förnamn och att för mig var det naturliga

tilltalsordet ”Du”. Idag känns det lite underligt att man skulle behöva framhålla detta.

Men det visade sig att i förvaltningen i Sundsvall fick inte alla tilltala chefen med ett

Du. Så var det även mellan socialassistenter och kontorspersonal. Det illustrerades

när min ”Du-reform” fördes vidare av medarbetarna. När en socialassistent, Astrid

Gagge, föreslog detta till en kontorist, Karin Dahlström, svarade Karin: ”Har fru

Gagge genom alla år tilltalat mig med ”fru Dahlström” kan Ni fortsätta med detta”. Men Karin och jag sade Du till varandra!

 

Doris Hjorth har berättat att alla tilltalade den tidigare socialsysslomannen med ”syssloman”. Efter en kurs 1965 på Allmänna Barn-

husets kursgård Sätra Bruk kom Curt Blomberg hem och hade träffat den nye generaldirektören på Socialstyrelsen, Bror Rexeds

närmaste medarbetare, Göta Rosén. Hon var ordförande för Allmänna Barnhuset. Rexed hade genomfört en ”dureform” på Social-

styrelsen och den fördes vidare av Göta Rosén. Curt Blomberg kände då att det var tid att göra likadant på hemmaplan. Men

han hade svårt att klara det efter hemkomsten. När han slutligen beslöt sig för att låta personalen tilltala honom med förnamn gällde

det socialassistenterna och inte kontorspersonalen. Rexeds reform väckte stor uppmärksamhet över hela landet och han gavs efter

detta namnet ”Du-Rex” bland de anställda på Socialstyrelsen.

 

Socialförvaltningen

 

Jag kom till en förvaltning där det var mellan 45 – 50 personer anställda centralt. Till detta kom personal på 4 ålderdomshem, hemsamariter och förskolepersonal. Jag hade aldrig tidigare varit chef i en så stor förvaltning. För mig var det viktigt att lära känna förvaltningen och bli känd bland medarbetare. Jag var flitig, jag hade många kontakter och jag tyckte jag blev väl mottagen dit jag kom. Även ute på institutionerna var man van vid att möta en chef som markerade att han var chef på ett sätt som inte passade mig. Det gjorde nog att jag framstod som mindre farlig och kanske vänligare.

 

Min lön första året var 4.751:--/mån.

 

Förvaltningen hade tre avdelningar. Varje avdelning hade en avdelningschef och två av dessa kom från 2 av de tidigare kommuner- na. De hade utsetts genom någon form av kohandel mellan kommunerna i samband med diskussionen om kommunsammanlägg- ningen.

 

Alf Gunnarsson hade utsetts till chef för sociala avdelningen. Han hade haft en liknande funktion i staden tidigare.

 

Kamreren och chefen för den administrativa avdelningen hette Georg Söderlund, och han hade tidigare varit kommunalkamrer i Selångers kommun.

 

Chef för äldreomsorgsavdelningen var Einar Olsson, som tidigare arbetat i Matfors. Han var utbildad socionom. Einar var lugn, stillsam och han var nog närmast konflikträdd. Han hade varit idrottsman, sprinter, i tidigare år och ledde avdelningen med stort stöd av medarbetare och utan konflikter. Einar och jag spelade tennis tillsammans en gång varje vecka under många år.

 

Vi hyrde tid i sporthallen och en gång var vi med i en julturnering, ”Julkorven”. Vi spelade då dubbel men lyckades inte ta oss till något slutspel. Men roligt var det!!

 

Alf Gunnarsson, Georg Söderlund och Einar Olsson var mina närmaste medarbetare, och det var tillsammans med dem jag skulle starta ett utvecklingsarbete. Bland några fanns ett motstånd, men det gjorde det också ute bland övriga medarbetare. Det var många frågor som väcktes. Det mesta hade förändrats bara genom sammanflyttningen, nu förväntades att alla skulle vara positiva och delta i en utveckling av arbetssätt och metoder för socialt arbete. Denna utveckling skulle styras av den s.k. familjevårdsidén, som också hade framgått av den annons där min tjänst utannonserades. Vi bildade en ledningsgrupp och började dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet.

 

Alf Gunnarsson, Georg Söderlund och Einar Olsson var mina närmaste medarbetare, och det var tillsammans med dem jag skulle starta ett utvecklingsarbete. Bland några fanns ett motstånd, men det gjorde det också ute bland övriga medarbetare. Det var många frågor som väcktes. Det mesta hade förändrats bara genom sammanflyttningen, nu förväntades att alla skulle vara positiva och delta i en utveckling av arbetssätt och metoder för socialt arbete. Denna utveckling skulle styras av den s.k. familjevårdsidén, som också hade framgått av den annons där min tjänst utannonserades. Vi bildade en ledningsgrupp och började dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet.

 

Sociala avdelningen

 

Det var inom denna avdelning som det nya arbetssättet skulle utvecklas och genomföras och där förändringarna blev mest utma- nande och krävande. Arbetet utgick från de gällande tre sociallagarna; socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nykterhetsvårds- lagen. Inom avdelningen hade tre geografiskt avgränsade grupper inrättas. Varje grupp skulle ha erfarna socialarbetare med erfarenhet från något av de specialreglerade sociala områdena. Inom gruppen skulle man sedan samarbeta i konkreta ärenden och stödja varandra med den specialkompetens enskilda medarbetare hade.

 

På sikt skulle så utvecklas en mer generell kompetens, där människors behov av stöd var överordnat den speciella kompetens som någon socialarbetare hade.

 

Utöver de tre grupper som hade ansvar i geografiska områden för det breda sociala arbetet fanns det specialgrupper för barnavårds- mannaskap och för fosterbarnsfrågor. Varje grupp bestod av 4 socialarbetare och en av dessa var gruppledare.

 

Det var inte helt bekymmerfritt att komma till en stor förvaltning och vara chef. Jag minns fortfarande den känsla av övergivenhet jag kunde känna, när jag första tiden ibland märkte hur man gick förbi mitt rum, sökte andra för samtal och råd i olika frågor. På den lilla socialbyrån var det alltid chefen som tillfrågades vid komplicerade frågor. Här fanns det andra som kunde!

 

Ekonomiavdelning

 

Kamreren, Georg Söderlund, såg många svårigheter med förändringar från början. Nya system för utbetalning av ekonomisk hjälp skulle skapa svårigheter, risken för att luras ökade. Hans efterträdare, Alf Larsson, blev inte kvar så länge. Han flyttade till SPP efter några år.

 

Det var nog bra för utvecklingen av administrativa system att Alfs efterträdare, Arne Näsvik, hade en flexibilitet som underlättade förändringsarbetet och han blev värdefull i dessa sammanhang. Han blev också en trotjänare i förvaltningen. När han kommer att sluta våren 2010 har han varit ekonomichef på socialförvaltningen 29 år.

 

Svårast är det nog med sådana som inte känner ett engagemang och som bara följer med. De ugör inga resurser i ett förändringsarbete.

 

 

 

Personalutbildning

Många av de anställda på sociala avdelningen saknade teoretisk social utbildning, Flera av

dessa var mycket duktiga socialarbetare, som haf hade mycket respekt för och kom att

arbeta nära. En av dessa var Elsie Hedin. Ända fram tills att hon pensionerades tillfrågade

jag henne gärna i svåra frågor. När jag var ute och höll föredrag förankrade jag ofta vad

skulle säga med Elsie. Det var hon som lärde mig dansa på en av våra personalfester! Men

det kändes angeläget att bredda och fördjupa de teoretiska kunskaperna i socialt arbete

hos medarbetarna och intresset var stort. Tillsammans med Socialhögskolan i Umeå genom-

förde vi flera utbildningskurser under de första åren. Innehållet var hämtat från socianom-

utbildningen, och byggde på självstudier och ett antal internat. Dessa var förlagda

till kursgården Österström nära Holms kyrka, Hallstabergets hotell i Sollefteå och någon

gång i Umeå. Olika lärare från Umeå medverkade och huvudansvarig Leif Holmström, Uneå.

Kurslitteratur föreslogs av de olika lärarna från Umeå. Det blev också ett sätt för mig att lära

känna Socialhögskolan och bli känd av Socialhögskolan. Det kom att ha betydelse för olika

kommande utvecklingsprojekt. Bland dessa finns "Praktikcentrum" men också samarbetet kring forskningsfrågor och kopplingen mellan teori och praktik.

 

Personalutbildningen avslutades med en studieresa till Helsingfors för hela gruppen. En viss misstämning bland de utbildade socialarbetarna gjorde sig gällande. De fick ju inget, medan de andra fick en betydande satsning på utbildning och utveckling.

 

Politikerrelationer

 

Sundsvall var enda kommun i landet om att ha samma personer valda som beslutsfattare i de sociala nämnderna. Tanken var att samordna resurserna, att enskildas sociala problem skulle hanteras av samma beslutsgrupp och att man på så sätt skulle kunna erbjuda lösningar som tog hänsyn till den samlade problembilden hos enskilda eller familjer.

 

Men det hade också en demokratisk aspekt, som senare kom att diskuteras mycket. Det anses, från demokratiska utgångspunkter, att det är ett värde att många medborgare i en kommun är med och delar ansvaret för gemensamma frågor. Nu kom antalet att bli betydligt färre än det skulle ha varit om man valt olika ledamöter i de tre sociala nämnderna. Ett demokratiskt underskott kunde uppkomma.

 

Som chef var det viktigt att ha en klar uppdelning av ansvaret mellan valda förtroendemän och tjänstemän. I den lilla kommunen hade förtroendevalda haft beslutanderätten i alla tänkbara frågor, både smått och stort. Och i Sundsvalls sociala centralnämnd fanns det ledamöter som haft den rollen i sina tidigare kommuner. Att nu lämna från sig detta till tjänstemän var starkt ifrågasatt.

 

Thore Bryneholt, den unge och nyvalde ordföranden, ville syssla med övergripande frågor för de sociala nämnderna. Han och jag var överens om att det var viktigt att en arbetsfördelning mellan förtroendevalda och tjänstemän var klar och tydlig. Politikernas uppgift var

 

-arbeta med resursfrågor för social utveckling

-planera för utbyggnad och förändringar av verksamheter

-formulera mål för det sociala arbetet

-utöva kontroll över förvaltningen och dess anställda.

 

Tjänstemannauppgifterna var att

 

-förse politiker med underlag för frågor som de skulle fatta beslut om

-fatta beslut i enskilda ärenden utifrån lagstiftning, riktlinjer som politikerna dragit upp och i enlighet med den lagstiftning som reglerade verksamheten

-göra utredningar för socialnämnderna kring frågor där lagstiftningen inte medgav delegation av beslutsrätten till tjänstemän

-utarbeta material som möjliggjorde för sociala nämnden att kontrollera tjänstemannabeslut.

 

Tjänstemäns beslutsrätt skulle läggas fast i en delegationslista av stadsfullmäktige.

 

Vi anordnade utbildningsdagar också för förtroendevalda och anställda. Vi var ofta på Österströms kursgård och förde dessa samtal. Jag hade föreläsningar, vi hade grupparbeten, vi hade falldiskussioner och dessa seminarier och kurser genomfördes under ett helt år.

 

Slutprodukten blev en fördelning av uppgifter och ansvar mellan nämnd och anställda som byggde på delegation av beslutsrätt till tjänstemän och kontroll från de förtroendevalda hur verksamheten sköttes. Det var en uppgörelse som i sina grunddrag höll under hela den tid jag var chef! Säkert gjordes många ändringar, många anpassningar till nya lagar men trots många byten av ordföranden och ledamöter kom arbetssättet aldrig att i grunden ifrågasättas. I Sundsvall var delegationsrätten långt driven, på ett sätt som inte var helt vanligt på andra håll i landet.

 

Övriga delar av socialvården

 

Äldreomsorg var en del av arbetsuppgifterna som krävde insatser redan från början av mitt arbete i Sundsvall. Staden var huvudmän för ett sinnesjukhus för gamla, Västhagens sjukhus. Man var också huvudman för Holmgårdens sjukhem, träbyggnaden mot Storga- an på Holmgården. Det var där Lilli-Anns pappa vårdats fram till sin död 1957. Staden drev också ett barnhem, Solgläntan, ovanför Sundsvalls Verkstäder. Allt detta var verksamheter där huvudmannaskapet skulle ligga hos landstingen.

 

En av mina första arbetsuppgifter inom det området blev att avveckla dessa verksamheter.

 

Västhagen, Sundsvalls stads ”sinnessjukhus” invigdes vid nyåret 1916 och där fanns plats för c:a.60 patienter. Staten hade senare blivit huvudman för denna vårdform och Sundsvall ansåg det nu angeläget att renodla sina uppgifter och klara gränsdragningen mot olika sjukvårdshuvudmän.

 

Efter förhandlingar med landstinget beslöts att detta skulle överta driften av sjukhemmet och Västhagen och det hände den 1 jan 1967. Sjukhemmet på Holmgårdsområdet, f.d. Lindgrenska arbetsinrättningen, drevs fram till dess det nya sjukhemmet uppe vid Baldershov var färdigbyggt i början av 1970-talet. Där pryade Per Olof under sin tid på Västermalms skola.

 

Solgläntans barnhem lades ned och byggdes senare om till daghem.

 

Gamla hus är en viktig del av sin tids historia. Sjukhemmet på Holmgårdsområdet var en sådan byggnad. Där var Sundsvalls stads första sjukhus fram till år 1875, då ett nytt sjukhus började anläggas norr om Selångersån. Det kom senare att byggas om till kommunhus. Den fastighet som frigjordes vid Holmgården vid flytten till ett nyt sjukhus 1875 köptes av fru Johanns Lovisa Holm. Hon överlät fastigheten till staden 1875 och kallade den "Lindgrenska arbetsinrättningen". Namnet skulle hedra hennes avlidne bror järnkramhandlaren A J Lindgren. Den tvåvåningsbyggnad som fanns där blev en plats för arbetshjon, olika kroniskt sjuka men också för tbc-sjuka.. Jordbruk, ladugård, snuckeri och annat kunde man arbeta med. Bl.a. tillverkades likkistor för hjonen. Huset såg i stort sett likadant tills det brannn ner någong gång på 1990-talet. Bilden är tagen från insidan av gården.

 

I anslutning till sjukhem och fattiggård på Holmgårdsområdet drevs också ett jordbruk. En av dessa byggnader var kvar när vi kom till Sundsvall. Den låg på andra sidan av ån, där Wästermalms skola nu ligger och kallades "gris-lasses" loge.

 

På samma område som logen låg också en vedgård. Dit hänvisades fattiga för att göra en arbetsinsats, när de sökte fattigvård till uppehälle och bedömdes ha viss arbetsförmåga. Vedgården avvecklades under mitt första år och redskapen såldes till Stornäsets alkoholistanstalt!

 

I mitten av 1950-talet byggdes ett nytt ålderdomshem på området. Det låg med en långsida mot ån och där kunde de äldre få bo i egna rum. Toaletten delades med den gäst som bodde i rummet intill. Utöver detta nya hem fanns på Holmgården, utöver sjukhem- met, 2 stenhus med plats för äldre. I dessa hus kunde man ligga 2 - 4 personer i samma rum. Husen var uppförda i tre våningar och i avsaknad av hiss. I det nybyggda ålderdomshemmet inreddes en matsal där socialchefen kunde representera. Jag stod fär i matsalen en gång tillsammans med stadsläkaren Werséll och såg mot Selångersån som flöt förbi. Så kom ett stort rött parti vatten, det var blod från det längre upp efter ån liggande slakteriet. Då sade hälsovårdsnämndens läkare, som stod bredvid mig: "Ibland när vi tar vatten- prov i ån kan vi hitta lite vatten också."

 

Ålderdomshemmen var självförsörjande med reparationer och i en byggnad på gården fanns mekanisk verkstad och snickarverk- stad. Det var i denna snickarverkstad jag byggde blixtjollen våren 1966. Snickaren, Johan Wiklund, gav mig gärna råd och stöd.

 

En viktig del av mina uppgifter kom att bli att förbättra och utveckla boendet för de äldre och avveckla de boendeformer som fanns i de gamla ålderdomshemmen.

 

Barnomsorg, fanns det sådan

 

I 1924 års barnavårdslag stod daghemmen udner rubriken "Anstalter för halvöppen barna- vård". I den barnavårdslag som trädde i kraft 1960 hade rubriceringen ändrats ocvh där angavs att .."barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dygnet, såsom leksolor, daghem eller fritidshem...." När jag kom till Sundsvall fanns 15 platser i daghem, Lillgården, i den gamla byggnad som finns intill teatern. Dessutom fanns plats för något över 400 barn i lekskolor. Till detta kom ett antal barn placerade i familjedaghem.

 

Barnomsorgsverksamheten var vid denna tid inte någon prioriterad fråga för kommunerna. Ansvaret för befintlig verksamhet var förlagt till äldreomsorgsavdelningen. Där fanns en förskollärare, Ulla Maj Johansson, som ansvarig och senare anställdes Görild Rödén, för att ha ansvar för familjedaghemmen. Så var det fram till 1974 då en särskild barnomsorgsavdelning inrättades. I slutet av 1960-talet kom utbyggnaden av daghem och fritidshem att bli en viktig och tidskrävande uppgift för förvaltningen. Vapelskogen och Granlo var de två första daghemmen som byggdes med 2 avdelningar på varje ställe. Det var 1967 eller 1968.

 

Jag hade alltså stora, viktiga och krävande uppgifter över hela det sociala fältet att arbeta med redan från ankomsten till Sundsvall. Och jag hade mycket goda och duktiga medarbetare i det uppdraget.

 

Att bo ensam

 

Vi hade fått en fin bostad på Basgränd 7. Överst i huset, med balkong och tre fönster mot söder, och med den mest fantastiska utsikt mot hamnen, Tjuvholmen och Alnö med det öppna havet ut mot Vindhem. Så hade vi också hela Södra Berget att beskå- da och beundra. Lägenheten möblerades från början enkelt med säng att sova i, köksbord med stolar och några sittplatser med soffa och stolar i vardagsrummet. Nedanför huset pågick utbyggnaden av den nya tvåfiliga E 4, som skulle invigas 1967. Det gick bra att bo där ensam och några gånger kom familjen upp från Falun för att vara med mig. Sista veckan i april var Lilli-Ann med barn hos mig. Det hade varit en sträng vinter och de dagarna kom en isbrytare och bröt upp den första isrännan för sjöfarten in till staden. Det var roligt för alla att se detta från balkongen.

 

Jag kunde ägna mycket tid åt jobbet, jag var energisk och ville mycket. På det sättet var det nog inte så dumt att bo ensam den första tiden.

 

Socialt arbete, utveckling och förändring

 

Jag hade ett intensivt arbete, jag hade uppgifter som kunde bli hur stora som helst och jag engagerade mig i mycket. Ett syfte med

övergången till familjevårdsprincipen var att enskilda skulle känna sig välkomna, en socialarbetare skulle vara ansvarig för stöd och hjälp över ett brett fält och alla skulle behandlas med värdighet och respekt. För att som ett första steg skapa förutsättningar för detta gjorde vi hösten 1966 en tidsstudie av olika moment på sociala avdelningen på förvaltningen. John Lovén, senare socialdirektör i Norrköping, och god vän, gjorde för studien. Den ledde fram till inrättandet av en reception för besökande till förvaltningen. Genom anmälan i receptionen fick man en tid för besök, och den tiden skulle mottagande assistent hålla. Man behövde då inte ha folk sittande i väntrum, folk fick komma på tider som passade dem och de behövde inte vänta. Denna enkla insats blev insteget till olika insatser för att öka tillgänglighet, förbättra service och i grunden låg tanken att människor hade en rätt att bli bemött med respekt och service, även om man inte tillhörde samhällets medelklass! Det här var åtgärder som ledde fram till bättre förhållande också för anställda på förvaltningen och en större trivsel över huvud taget. Intresset för den formen av utvecklingsarbete var stort och många i förvaltningen var ute och beskrev den här formen av utvecklingsarbete och vilka effekter det hade. Jan Olof Stämberg, Lena Eriksson var några av dem som tillsammans med mig och ordföranden reste runt och ”marknadsförde” våra idéer. Detta, tillsammans med utbildningsinsatser, ledde till en höjning av respekten för det sociala arbetet och vi kände en stolthet över vad vi åstadkommit och hur det sociala arbetet uppvärderats på många håll.

 

Vi tilläts göra mycket roligt

 

Det som kändes nytt och ovanligt var sådant som lockade. Det gav uppmärksamhet utåt, det skapade förutsättningar inåt för att locka medarbetare att engagera sig för sådant som kunde ge nya kontaker, nya utmaningar och känna att man var med och utvecklade verksamheten.

 

Vi hade en ledningsgrupp som möttes en förmiddag i veckan. Då informerade vi varandra, då disku- terade vi vad som hänt, vad vi ville utveckla, hur vi skulle möta utmaningar och naturligtvis också förvaltningens relation till den politiska organisationen. Ville vi föra samtal i denna grupp med de förtroendevalda fick de vara med och lyssna, de fick ge oss sin information men de skulle hållas utanför förvaltningens överväganden! Jag tror att vi lyckades hyggligt med detta. Ibland kunde vi fara bort till någon konferensanläggning för att träffas och planera vårt arbete mer långsiktigt. Ofta var det till Hudiksvall.

 

I ledningsgruppen var det Jan Olof Stämberg, Doris Hjorth, Arne Näsvik och jag som utgjorde grundstommen. På bilden ovan syns Jan Olof. När vi sedan fick ett antal distriktschefer i ledningsgrupperna blev spänningarna tydligare och ibland mer uttalade. Det var ett tecken på olika synsätt mellan en central ledning och decentral organisation om vad som var viktigt. Men i grunden var det nog en kamp om makt?

 

Praktikcentrum

 

1967 eller 1968 förde vi samtal med socialhögskolan i Umeå om hur praktikutbildningen skulle kunna förbättras och kopplas närmare utbildningen. Bengt Grimlund var då rektor i Umeå och ett par lärare deltog i dessa samtal. Det var Nils Pårud och Kerstin Qvarn- ström. Det slutade med att vi skapade ett praktikcentrum och till detta kunde vi anta 6 – 8 studerande. Studenterna hade vid denna tid två praktikperioder och varje sådan period var på en termin. Ledningen för centrum blev ett heltidsarbete och den första handle- daren var Doris Hjorth. Som sådan fungerade Doris 4 – 5 år, innan hon fick uppgifter att planera för den nya kommunsammanlägg- ning, som skulle göras 1974.

 

Studenterna fick inom ramen för praktikcentrum arbeta med särskilda temata och dessa presenterades efter 6 månaders praktik vid seminarier både på förvaltningen, men också inför övriga studerande på universitetet i Umeå. Praktikcentrum ägnade sig bl.a. sociala synpunkter på samhällsplanering och och diskuterade detta under rubriken "Nu skall hela rasket rivas....". Då handlade det om gamla Norrmalm. Ett tema som en grupp behandlade handlade om fäder som inte betalade underhållsbidrag för sina barn. Detta arbete presenterades udner rubriken "Eriksson".

 

En av praktikgrupperna gjorde också den första handikappguiden för Sundsvall. Den trycktes upp i ett fint utförande och kom att distribueras i en stor upp laga. Den uppskattades mycket av bl.a. alla handikappgrupper.

 

Praktikcentrum ledde fram till ökade kontakter med den teoretiska utbildningen även om vi upplevde att det var svårt att åstadkomma ett mer genomgripande samarbete mellan teori och praktik. Praktikcentrum har också varit en viktig tillgång för att rekrytera socnom- er till förvaltningen. Det lever vidare och en tidigare praktikant, Anders Fisk, är den senaste handledaren.

 

Socialförsäkringstillägg, ett samarbete med försäkringskassan

 

Socialutredningen startade i början av 1970-talet en diskussion kring något som kunde kallas "medborgarlön". Det skulle vara en form av ekonomisk grundtrygghet, som alla medborgare skulle ha rätt till. Denna diskusison var inte ovanlig vi konferenser vid denna tid- punkt och en som argumenterade för detta var generaldirektören Bror Rexed i Socialstyrelsen.

 

Vi ville pröva denna tanke och sökte ett anslag från DFS (Delegationen för social forskning) och Socialdepartementet för försöket. Det innebar att vi skulle placera ett par socialassistenter på försäkringskassan och finna praktiska lösningar på samarbetsfrågorna mellan ett socialförsäkringssystem och individuellt prövad socialhjälp. Vi fick pengar för att genomföra projektet.

 

Försöket skulle utvärderas på ett vetenskapligt korrekt sätt och det uppdraget fick socialhög-skolan i Umeå. Vetenskapligt ansvarig för att följa och utvärdera försöket var Leif Holmström. För Socialhögskolans del blev detta en framgång och de blev kända i den värld där forskningsanslag kunde sökas. Och då de gjorde ett bra arbete kunde de lång tid rida på detta då de sökte anslag för olika forskningsprojekt.

 

Vi lärde oss mycket under dessa två år. Socialutredningen tog också del av resultaten från detta projekt. När Socialutredningens förslag till ny lag blev verklighet var det inte med något förslag om Socialförsäkringstillägg. Och nu är hela tanken på ett sådant utbyggt socialförsäkringssystem helt dött.

 

Men vi kom att utveckla ett lokalt Soft-system, som kallades förenklad socialbidragshantering. Socialbidragssökande fick fylla i egna ansökningsblanketter, det skedde en kontroll av socialarbetare och man kunde få ut sin rätt på ett smidigt och enkelt sätt. Denna modell kom att få stort genomslag i andra kommuner i vårt land.

 

VTP, hur det kom till oss

 

Någon gång under 1968 - 1969 var jag på socialförvaltnignen i Malmö och träffade bl. andra Nils Magnusson, bitr. socialdirektör. När jag satt inne hos honom fick han telefon från en gemensam bekant, Carl Henrik Sunesson, som arbetade på AMS, Arbetsmarknads- styrelsen. Han skulle utveckla alternativ till tjänstgöring för vapenfria tjänstepliktiga och han erbjöd nu socialförvaltningen i Malmö att ta emot vapenfria för en tid av ett år. När samtalet gick mot sitt slut sade Nisse att jag satt inne hos honom och han frågade om inte Carl Henrik skule ge mig samma möjlighet för Sundsvalls räkning. Så blev det, jag tackade ja, och vi kom att under många år ha en grupp VTP-are hos oss. De fanns på central förvaltning, på förskolor och kanske på servicehusen. En av dessa VTP-are var Lars Leijonborg, som var hos oss 1970 eller 1971. Ett par andra som fullgjort VTP-tjänst hos oss var Alf Rikner och Göran Fors. Båda fullgjorde sin vapenfria tjänst på daghem.

 

Storfosterhem

 

Det har varit en långvarig tradition inom den sociala barnavården att det är en fördel om barn, som måste skiljas från sina föräldrar, kan komma till enskilda hem. Då det var svårt att rekrytera fosterhemsföräldrar inrättade vi ett storfosterhem i Svartviks herrgård, där vi anställde ett föräldrapar.

 

Alkoholpoliklinik

 

I debatten om missbruk av olika droger och alkohol drev jag linjen att alkoholmissbruket, både kvantitativt och kvalitativt, var mer omfattande än bruket av olika narkotiska preparat. Vi kom att starta en alkoholpoliklinik, där man anonymt och utan risk för tvångs- åtgärder från den offentliga nykterhetsvården, kunde få hjälp med sina självupplevda missbruksproblem

 

Inackorderingshem missbrukare

 

Boendemöjligheterna för alkoholmissbrukare var ett jätteproblem. Ingen ville ha en missbrukare i sina hyreslägenheter, vare sig övriga hyresgäster eller husvärdarna. För att skapa en möjlighet till ett gott boende, som en positiv behandlingsinsats, fick vi bygga ett inackorderingshem längs bort på Skönsbergsvägen. Dit kunde våra pojkar gå och spela bordtennis när vi bodde på Basgränd!

 

Upptäcktsfärd i verkligheten

 

I början av 1980-talet började Ulf Georg Conrah, Alf Ulfhielm och Kerstin Norberg ett projekt i Nackstaområdet. De flyttade ut från

sina lokaler, till en lägenhet i Nacksta. De sökte samarbete med förskolor, skola, hyresgästförenignar och frivilligorganisationer och organsiaerade ett socialt arbete på ett helt nytt sätt. De fann det spännande. Det lärde dem mycket nytt och de såg detta arbete som en form av det nya sociala arbetet. De nyvunna kunskaperna redovisade de i en skrift med den uppkäftiga titeln "Upptäcksfärd i verkligheten". De tyckte att de såg mycket som de aldrig upptäckt tidigare, i den form av socialt arbete som bedrevs i den sociala miljö där människor bodde. Och samverkan över olika funktionsgränser var viktig. Efter tre år avbröts denna form av socialt arbete.

 

För många av socialarbetarna var detta arbetssätt krävande och det kändes svårt att flytta ut från kontoret, där många medarbetare fanns. Det nya framstod för många som hotande. Men de som arbetat i projektet tog vara på många av erfarenheterna och utvecklade dem vidare.

 

Cityprojektet, socialarbetare och föräldrar på Köpmangatan

 

Jag kan se i sparat material att jag hade många och uppslitande konflikter med polisen

och åklagarsidan kring vårt arbete med att hjälpa unga människor som begått olika

former av brott eller som hamnat i olika former av missbruk. Grunden för dessa mot-

sättningar var att jag menade att det sociala arbetet hade sin egen uppgift, dess

metoder var annorlunda och byggde på att ett förtroende kunde skapas mellan enskild

människa och socialarbetaren. När polisen ville använda information från social-

tjänsten för att spana och ”sätta fast” enskilda måste jag vara avvisande. Men

det tolkades som att jag inte ville samarbeta med polisen kring frågor där sådana

problem inte kunde uppkomma. Och detta var inte sant!

 

Under 1970-talet började vi en uppsökande kontaktskapande verksamhet bland unga. Ett par fältassistenter anställdes som arbetade ute på gator och torg, som skapade kontakter med unga och syftet var att förebygga både missbruk och brott. Lennart Björk, Ove Dückow och K.G. Karlsson var några av de fältassistenter. Ur deras verksamhet emanerade så det som kom att kallas City-projektet. Fältassistenternas arbete minskade nog spänningarna mot polisen.I början på 1980-talet uppkom en inflammerad debatt om missförhållanden på Köpmangatan under fredag och lördags- kvällar. Det var en omfattande ”raggartrafik”, ett omfattande supande och stora ungdomsgäng som drog fram.

 

Under begreppet ”Cityprojektet” började så socialarbetare, enskilda och föräldrar att vara ute i stenstan under dessa kvällar. Man vandrade omkring, talade med ungdomar, hjälpte unga som var berusade hem till föräldrarna och skapade kontakt med dessa. Vi hade under dessa kvällar också en socialarbetare på polisstationen, som där tog hand om barn och unga som polisen förde dit. Socialarbetaren hjälpte barnet/den unge hem. Man talade med föräldrar och följde upp dessa kontakter efterföljande vecka.

 

Vi hade en omfattande information i media om vårt sätt att arbeta och skapade ovanliga och uppseendeväckande annonser i tidningarna. Under ledning av fältassistenter samlades föräldrar och andra vuxna till dessa kvällar. Det kom att bli ett arbetssätt som uppmärksammades också utanför Sundsvalls gränser.

 

Egentligen var det vårt ”gatuprojekt” som kom att stå som modell för det som senare bl.a. kom att kallas ”farsor på stan” och liknande. I ett ledarstick i Expressen beskrevs vårt sätt att arbeta som går att läsa här.

 

Hur gick det med familjevårdsprincipen

 

Socialassistenterna, som i arbetsgrupper skulle svara för samordnade insatser över hela det sociala lagstiftningsområdet, hade gått

in i den nya organsiationen med ett dolt, ibland öppet motstånd mot den inriktning av en ny organisation som annonserats. De var

inte övertygade om teorin bakom samordningskravet, de tyckte inte att de hade utbildning för att arbeta inom hela lagstiftnignsfältet

och de kände sig otrygga i att svara för en verksamhet som spände över ett brett fält av socialt behandlingsarbete. Under många år

fördes denna diskussion, både hos oss men också i övriga Sverige. Den begynnande sociala forskningen ägnade sitt intresse åt

dessa frågor. Prof. Ulla Pettersson, Socialhögskolan, Stockholm, ledde ett forsknignsprojekt om "Socialt arbete i storstad, mellanstad

och småstad" där dessa frågor presenterades. En doktorsavhandling vid Stockholms Universitet behandlade frågan. Min uppfattning

var att det krävdes en genomgripande omdaning av den sociala utbildningen, för att skapa förutsättnignar för den formen av socialt

arbete. Men "Socialt arbete" hade blivit en akademisk profession och bland lärare fanns ringa intresse för att ändra utbildnignen mot

ett mer helhetsorienterat arbetssätt.

 

Vid alla kurser och seminarier vi hade för att stödja en sådan utveckling var det ett motstånd från många socialarbetares sida. De önskade en specialisering av det sociala arbetet. Därigenom skulle man med fördjupade kunskaper hantera svåra sociala problem. Det rörde sig bl.a. om barn i familjehem, utredningar för omhändertagande av barn, vårdnadsärenden och missbruksfrågor. Och hela den ekonomiska bidragsdelen krävde sin egen speciella kunskap och organisation. Så trots att också Socialutredningen, och senare Socialhjälpslagen, räknade med att en form av familjevårdsprincip skulle leda utvecklingen inom det sociala arbetet, blev det en allt djupare specialisering som skedde. Som jag ser det, var det de anställdas krav på uppgifter, och inte enskilda människors eller gruppers behov av bemötande, som kom att prägla utvecklingen inom det som kallas individ- och familjeomsorg.

 

Socialt arbete har alltså blivit ett område där professionaliseringen inte tjänat syftet för den verksamhet den skall tjäna. När vi hade den gamla, funktionsindelade lagstiftningen utgjorde den grunden för en organisation, som hanterade ett problem åt gången och det försvårade en helhetsbedömning. Prof. Gunnar Inghe, den förste professorn i Socialmedicin, var också socialläkare hos Fattigvårds- i Stockholm. Han berättade en gång hur han som sådan läkare besökte en familj, i trappan mötte han en socialarbetare som kom från barnavårdsnämnden och på spårvagnen därifrån träffade han en socialassistent som skulle utreda förekomsten av alkoholmissbruk i familjen.

 

Jag anar att skälen till den specialisering som finns idag är socialarbetarnas krav på en sådan arbetsform. Och idag har man en längre driven sektorisering, uppdelning av det sociala arbetet än på den tid då en sektoriserad lagstiftningen fanns. Nu finns olika kategorier socialarbetare som arbetar med barnfamiljer, andra som arbetar med ungdomar, andra som arbetar med familjehem, andra som har rådgivning till föräldrar och skolor, rådgivande samtal, missbruksfrågor, ekonomiskt stöd och mycket mer. Jag anar att de inte alltid har kontakt med varandra. Den situation som Gunnar Inghe upplevde i Stockholm i början av 1950-talet är säkert vanligt före- kommande i de flesta socialförvaltningar i landet idag.

 

Tanken att enskilda människor skulle ha möjlighet att själva delta i beslut som rör deras eget liv skrevs in i Socialtjänstlagen. Jag ser att detta har blivit alltmer sällsynt och frågan är om socialarbetarna idag vet om denna grundläggande bestämmelse. Jag läste ett inlägg i Sundsvalls Tidning för en tid sedan, den var skriven av den som är chef för en s.k. handläggarenhet. Hon beskrev där hur äldre fick del av olika former av service och stöd. Det var genomgående förvaltningens anvisningar om regler för hur man kunde bli delaktig i omsorgsinsatser. Det handlade enbart om hur olika experter på omsorgsfrågor gjorde bedömningar. Inte med ett ord förde hon en diskussion om enskilda människors rätt att bli delaktiga i besluten. Att det är problem med detta vet jag oerhört väl. Men nog hade hon väl kunnat nämna det och de problem som finns med en sådan grundläggande demokratisk bestämmelse?

 

Hur skapa ett klimat som stöder förändring och utveckling

 

Det stora förändringsarbete som startades skulle genomföras trots det motstånd och ointresse som många visade. Men vi lyckades skapa en god stämning och intresse för den önskade utvecklingen. Många upplevde det som lockande, i grupperna stödde man varandra och ett internt stöd /handledningssystem utvecklades.

 

En ”vikänsla” skapades, vi hade personalfester och tillfällen till trevnad som var viktigt. Men det är naturligtvis enskilda medarbetares engagemang och goda vilja som framträder i minnet.

 

Jag har redan nämnt Doris Hjorth och Elise Hedin, liksom Jan Olof Stämberg. Jan Olof, som gjorde oss glada, när han vid olika interna seminarier och kurser på småländska reciterade olika karaktärer i Vilhelm Mobergs omfattande produktion. Ibland kunde dessa kurser vara förlagda till Hudiksvall, Stadshotellet!

 

Omsider anställdes Ulf-Georg Conrah och han var ända till sin sista arbetsdag den bästa ambassadör för en förbättrad, serviceinriktad socialtjänst. Han publicerade sig i många tidskrifter, han var en ständig referent av litteratur kring socialt arbete och han gjorde en intervju med mig i forskningsbilagan till tidningen Socionomen. Ulf- Georg dog hösten 2005.

 

 

 

Äldreomsorg och barnomsorg, där ville jag också vara med och förändra

 

Historiskt sett hade kommunal äldreomsorg varit byggande av fattiggårdar, som senare döptes om till ålderdomshem. Namnbytet

betydde inte att innehållet i verksamheten i någon större omfattning förändrades. Ofta bodde två eller flera tilsammans i samma rum, rutinerna på hemmen utgick från vad personalen tyckte var viktigt och det var inte självklart att äldre själva fick fatta beslut om frågor som rörde deras eget liv. Den bild av föreståndarinnan som en "Kommandora", som Astrid Lindgren ger i en av sina Emil-böcker, hade drag av riktighet över sig länge. Socialnämnderna ägnade sig gärna åt dessa institutioner och alternativ till hemmen, som börjat utvecklas inom olika frivilligorgansiationer, dröjde långt in på 1950-talet innan de började uppmärksamma.

 

Inom ramen för husmodersföreningar eller lokala Röda Korsföreningar började en verksamhet med hjälp i hemmen till äldre att organiseras. Kvinnor arbetade frivilligt med dessa uppgifter men olika anställningsformer utvecklades också. När jag kom till Söder- hamn 1962 var Astrid Norell, Husmodersföreningen, fortfarande ansvarig för och arbetsledare för all hemhjälp i Söderhamn genom hemsamariter.

 

Verksamheten blev alltmer uppskattad och kommunerna upptäckte också att denna verksamhet var mindre kostsam än de traditio- nella ålderdomshemmen. Ett par faktorer ytterligare medverkade till att det blev kommunalt intressant att utveckla alternativ till ålderdomshem. Det blev ett ökat antal äldre och demografiska beräkningar för framtiden visade detta påtagligt. Ökande livslängd, bättre ekonomi och krav från de äldre tillhörde dessa utvecklingsfrämjande faktorer.

 

Under Einar Olssons ledning påbörjades en omfattande utveckling av det som kom att kallas hemtjänst för äldre. Vårdbiträden anställdes på heltid, de erbjöds utbildningar för uppgifterna och organisationen byggdes med lokaler för vårdbiträdesgrupper ute i de olika stadsdelarna och kommundelarna. Till dessa lokala enheter delegerades i stor utsträckning beslutanderätt.

 

Samtidigt ifrågasattes de ålderdomshem som fanns. 1966 fanns ett sådant i varje kommun som gick samman vid den senaste kommunsammanläggningen. Alla byggnader hade liknande utformning. Om det fanns enskilda rum var de små, ofta fick de äldre dela toalett med en eller flera pensionärer. Det upplevdes också alltmer tungarbetat av personalen. En offentlig debatt förekom där krav ställdes på att ålderdomshemmen skulle bytas ut mot servicehus för äldre, med lägenheter som gav möjligheter till ett självständigt boende. I dessa hus skulle service och vård finnas och för den enskilde skulle sådan erbjudas efter de behov man hade.

 

Uppfattningarna var skiftande över landet. Många stod upp till försvar för ålderdomshemmen, andra ville styra en utveckling mot ett självständigt boende med individuell service och individuellt erbjudna vårdinsatser. Och i debatten krävdes att de äldre själva skulle ha rätten att påverka den service och vård de behövde.

 

Vi började också se över våra ålderdomshem. Det var Holmgården, Sköns ålderdomshem, Solhaga, nära Hagaskolan, Granlunda i Selånger och Alnö ålderdomshem Ögården. Samtidigt initierades en diskussion om behovet av dagcentraler för äldre, där de som bodde hemma kunde mötas till olika former av aktiviteter och kanske få en kopp kaffe och äta de måltider de behövde. Som i alla offentliga verksamheter krävdes utredningar och beslut på olika nivåer innan något nytt kunde se dagens ljus. För mig, som har ett drag av otålighet, kunde det dra ut på tiden med allt utredande och alla diskussioner. Jag visste vilken utveckling jag ville ha och jag menade att den stöddes av de äldre och deras organisationer.

 

Omsider var allt utredande färdigt och vi skulle få bygga fyra nya servicehus. Ett i Nacksta, ett på Skönsmon, ett i Skönsberg, Haga och i Njurunda. Stadens byggande förvaltning hette då CBK (Centrala byggnadskommittén) och chefstjänsteman var Arne Esping. Han var road av projekten, han hade kontakter med olika arkitekter och var redo att pröva olika alternativ. Av de föreslagna var det egentligen bara två som byggdes nya och det var Nacksta och Skönsmon. På de övriga platserna skedde ombyggnader, anpass- ningar och ianspråktagande av befintliga bostadshus. Det senare skedde i Skönsbergs centrum, där höghuset mitt emot Folkets Hus togs i anspråk som servicehus. En dagcentral med matservering och hobbyutrymmen sambyggdes med landstingets nya vårdcentral. På så sätt fick man ett sambruk med landstingets primärvård, och det var spännande och kom att fungera väl. Och ett bärande argument var att undvika parallella resurser mellan två offentligt finansierade verksamheter.

 

Det var en tid då samhällsplanering var viktig och vi menade att socialtjänsten hade en viktig roll i samhällsplaneringen. Vi menade att människors villkor i betydande omfattning hade sin grund i strukturella förhållanden i samhället. Att inte påverka dessa, utan enbart behandla sociala brister hos enskilda människor var som att sätta på plåster för en skada, men inte påverka bakgrunden till skadans uppkomst. Vi me- nade att sociala institutioner skulle finnas i den normala bostadsmiljön, att särlös- ningar för äldre och handikappade inte var nödvändigt utan att de skulle kunna bo ute i det vanliga samhället, om det byggdes med hänsyn också till dessa gruppers behov. Detta synsätt kom senare att lagfästas i den nya socialtjänstlag som sjösattes 1980.

 

Först ut var det blivande servicehuset i Nacksta. Det skulle ersätta hela ålderdomshemmet på Holmgårdsområdet som i sina äldsta delar var gammalt och helt omodernt. Det var bl.a.ett 3-vånings stenhus som saknade hiss och där de äldre inte kunde komma ut på långliga tider. Mat fick också dras på vagnar mellan de tre husen. I några delar var Holmgården helt otidsenligt och krävde något nytt.

 

I Nacksta diskuterades olika former av integrering av boendeformer och offentlig service. Det slutade med att tre sjuvånings hus

byggdes, förenade av en geemnsam gång i bottenplan. I första huset byggdes servicehuset med 90 - 100 små lägenehter. Varje lägenhet var på 1 r.o.k. , försedd med dusch, toalett och egen köksutrustning. I bottenplan fanns en dagcentral. Där byggdes också en förskola. De övriga husen hade normala bostadslägenehter och det var med hyresrätt med Sundsvallsbostäder som ägare. De olika boendeformerna och förskola i samma enhet var ovanligt och väckte intresse på många håll i landet. Jag skrev en krönika i "Socialmedicinsk Tidskrift" som beskrev tankarna bakom projketet och hur det genomfördes. Denna artikel finns med i dokumnetationen till mina "Livsminnen".

 

Kommunalarbetareförbudets sektion kring frågor om äldreomsorg hade varit starkt kritisk mot projektet. Sex månader efter inflytt- nignen i Nacksta mötte jag sektionsordföranden Eva Nordin i hissen i servicehuset. Hon sade då..."det blev inte så dumt med flytten från Holmgården till Kristinelund...". På bilden här ligger dagcentralen i förgrunden och därefter bostadshuset.

 

Så byggdes Skönsmohuset som en enhet med andra former av integration över funk- tionsgränser och allmänna aktiviteter. Lägenheterna var större, aktivitetsutrymmena generösare och andra verksamheter var integrerade i huset. Där inrymdes ett antal studierum, där inrättades ett bibliotek och i fastigheten inrymdes också ett postkontor för hela bostadsområdet.

 

Det var en period då stora förändringar i synen på de äldres villkor tilläts prägla också de lösningar som diskuterades och ledde fram till konkreta ändringar i verksamhets- former. Men det var ingen förändring som kunde genomföras utan en stor offentlig debatt där uppfattningen om färdriktning och mål för omsorgen om de äldre inte var självklar. Det var en debatt som jag var delaktig i och där vi i Sundsvall bidrog till lösningar som uppmärksammades i övriga delar av Sverige och som jag tror framför allt var viktiga för de äldre.

 

Ett nytt servicehus i Haga byggdes i slutet av 1980-talet, på Tomtegränd och vid Bergsgatan, Allégården. Också på Alnö byggdes ett nytt servicehus i Centrum.

 

Dagcentralerna

 

En del av reformerna inom äldreomsorgen var önskan att skapa tillfällen till möten och samvaro för äldre som bodde i det egna hemmet. Det fanns en risk att dessa skulle isoleras och bli lämnade ensamma. Så länge de hade förutsättningar och resurser att lämna hemmet, söka kontakt med andra och skapa egna möjligheter att hålla ett aktivt liv borde vi stödja och stimulera detta. Ett sätt att göra detta var att skaffa dagcentraler med en helt öppen verksamhet som avsåg möta dessa behov. Ett annat sätt blev att stimulera verksamheter inom de äldres egna organisationer, pensionärsföreningarna.

 

Friliggande dagcentraler kom att byggas i Centrum (2 stycken), Skönsberg och Njurunda och dessutom i anslutning till servicehusen i Stöde, Matfors och Lucksta. Dagcentralen i Njurunda blev en föreningsdriven verksamhet där den lokala PRO-föreningen hade drifts- ansvaret. Ordföranden i PRO-föreningen i Njurunda var en av dessa genuina folkrörelseförankrade föreningsmänniskor, från fackföreningsrörelse och nykterhetsrörelse, Harald Eklund. Han var också ordförande för den styrelse för dagcentralen Opalen, som PRO drev i Kvissleby.

Bengt Bergren var en stor tillgång i det förändringsarbete som genomfördes inom äldre- omsorgen. Han hade tidigare arbetat på Sidsjöns sjukhus med arbetsterapi för patienter. Han började hos oss med att bygga upp en verksamhet som kom att kallas socioterapi. Detta innebar att möjligheter skapades för de äldre att träffas i dagcentraler ellr aktivitetshus och där verksamehterna utvecklades genom de äldres egna organisationer. Vårt bidrag blev att stödja organisationerna och i det arbetet var Bengt mycket skicklig och duktig. Han blev ansvarig för hela äldreomsorgen när Einar Olsson slutade. Bengts lugna, trygga sätt lättade upp i spända situationer, när sådana uppkom. Det gällde både i samspelet med pensionärsorganisa- tionerna eller de fackliga organisationerna. Bengt var också "trollkarl" och medlem i "Svensk magisk cirkel". Han roade oss ofta med sina kosnter. Han var en tillgång på många sätt!

 

Vad som präglat omsorgen om äldre och handikappade var en strävan mot "normalisering". Så lite av särlösningar som möjligt skulle skapas, så mycket som möjligt av insatserna skulle ske på de enskidlas egna villkor. Det betydde att satsningarna var stora i hemtjänst. Då ett ökat sjukvårdsbehov uppkommer med stigande ålder, blev det också angeläget att utveckla en sjukvård i hemmet. Vi utvecklade ett fint samarbete med primärvården kring denna fråga. Primärvårdschefen Gösta Brydolf och jag hade ett seminarium tillsammans på en läkarstämma i början av 1980-talet. Distriktssköterskor och hemtjänstpersonal hade ett uppdrag att finna lösnignar som svarade mot de äldres behov. Om svårigheter eller motsättnignar uppstod skulle de hanteras på chefsnivå. Även om vi någon gång drabbade samman kunde vi hantera mot- sättningarna utan att bestående konflikter kvarstod.

 

Det var mellan 3 – 400 deltagare som kom och vi presenterade en modell för hur samverkan kunde ske. Vår framställning rönte uppskattning och vi kom att bli något av en modellkommun för denna samverkan. Vi var nog också en av de första kommunerna som anordnade gruppboendeenheter för dementa, och som dokumenterade detta utifrån både verksamhets- och ekonomiutgångspunkter. Eva Rönnbäck var aktiv i denna verksamhet och gjorde uppföljningen tillsammans med en läkare som hette Anders Wimo.

 

Av tradition skulle alltid polis kallas för utredning om någon person avled i sitt eget hem. Med den utveckling som hemsjukvården fick, och alltfler människor valde att bo hemma ända till slutet, var detta inte möjligt längre. Man fick rätten att dö hemma utan att något brott behövde misstänkas.

 

Men samverkansfrågorna mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst blev allt tydligare inom området för äldreomsorg. Otydlighet i lagstiftat ansvar och möjligheten att tvista om vem som hade betalningsansvar i en viss situation upplevdes av enskilda som besvä- rande och ur samhällssynpunkt var det orimligt!

 

De ständiga tvisterna ledde fram till en lagändring som innebar att kommunerna fr.o.m. 1993 skulle ta över sjukvårdsansvaret från landstingen upp till sjuksköterskenivå inom äldreomsorgen. Det var en reform som kallades Ädelreformen och den signerades av Bengt Westerberg, som då var socialminister.

 

Genom Ädelreformen fick så kommunerna ansvar för sjukvård på sjukhem, servicehus och i hemsjukvård upp till distriktsskö- terskenivå och läkarinsatser fick man köpa från sjukvårdshuvudmannen, landstinget. I det läget blev det viktigt att patienter skrevs ut från sjukhusen, när de var färdigbehandlade. En sängplats skulle inte behållas om det inte var ett behov av sjukvårdsinsatser. Så började en tvist om när patienter var medicinskt färdigbehandlade. Om kommunen inte, med kort varsel, tog över ansvaret för sådana patienter från sjukvården, fick man betala 2 500: –/ dygn för vistelse på sjukhuset.

 

Jag kan ana att en konsekvens av reformen blev att sjukvårdsinslaget också i normala boenden ökade. Det innebar ökade krav på journalföring, en särskild sjuksköterskebefattning, MAS, (medicinskt ansvarig sjuksköterska), anställdes i kommunerna. Medicinska ansvarsfrågor kom att tynga mycket av arbetet, tycker jag mig förstå!!

 

Det är många olika faktorer som haft och kommer att få betydelse för omsorgen om de äldre. Livslängden har ökat och kommer att öka, och med detta sjukvårdsbehovet för äldre. Andelen av befolkningen som är pensionärer ökar, och det kan bli svårt att få personal som arbetar inom området. Till detta kommer att de äldres krav på att vara med och bestämma ställer krav på personal och bemötande, och detta förstärks med tanke på den ökade betalningsförmåga som pensionärer kommer att få i en framtid. Då blir antalet äldre med relativt höga inkomster betydligt högre än det varit under de senaste 20 åren.

 

Som pensionär kan jag känna en viss oro om hur den framtid ser ut då det blir svårt att klara egna funktioner själv, och då behovet av stöd från andra blir en förutsättning för ett gott liv.

 

Jag deltog mycket i debatten kring äldreomsorg och hur den skulle utvecklas. Många tyckte att jag saknade intresse för socialsek-

reterarnas arbete och lade allt stort engagemang kring frågorna om de äldre och hur deras villkor skulle förändras. Själv tyckte jag inte att den bedömningen var riktig. Ibland tyckte jag nog att det var svårare att få socionomerna med på ett förändringsarbete, som svarade mot vad jag ansåg viktigt. De som arbetade inom äldreomsorgen hade lättare att stödja och medverka i förändringsarbetet.

 

Barnomsorg, nygammal verksamhet som blev viktig

 

Redan Alva Myrdal drev i mitten av 1930-talet behovet av daghem som en viktig verksamhet för barns utveckling. Men det var också ett behov som hade sin grund i att kvinnor i allt ökande grad började arbeta utanför hemmen. Jämställdhet mellan man och kvinna blev omsider ett allt viktigare krav och ett av medlen för att möjliggöra detta var att barnomsorgen byggdes ut. Kvinnor skulle inte behöva välja mellan att få barn och eget förvärvsarbete. Vi ville också se barnomsorgen som en del av en aktiv social-/familjepolitik.

 

1974 blev Doris Hjorth avdelningschef för en nyinrättad avdelning för barnomsorg. Hon

var den som ledde den snabba utbyggnad som skedde. De snabbt ökande kraven på daghemsplatser skapade problem av olika slag. Det var alltid en diskussion vid varje budgetberedning om kostnaden för nyproduktion av barnstugor, daghem. Det var en ständig diskussion om formen av byggnaderna, och försök gjordes med något som kom att kallas "mångsidig användning av förskolor". Tanken var att när barngrupperna minskade i olika områden skulle lokalerna kunna användas till andra ändamål. En tanke var att de med små förändringar skulle kunna byggas om till radhus för familjer. Arne Esping var mycket intresserad för olika alternativ vad gällde hustyper. Ett ständigt återkommande problem var behovet av ändringar i stadsplaner, när daghem skulle byggas. Ett uttryck präglades på stadsbyggnadskontoret: "...parkmark är sådan mark som ännu inte tagits i anspråk för byggande av daghem".

 

Gruppernas storlek, ersättningstaxans konstruktion och avgifters storlek, arbetsplan och

pedagogik var andra frågor som var under ständig diskussion. Det var en period då

förskoleverksamhet för barn fortfarande sågs som en social/familjepolitisk fråga. Även om det förekom diskussioner om en närmare anpassning till en "kunskapsförskola" hade en sådan utveckling vid denna tidpunkt inte så många föressspråkare.

 

Det var först senare, när Göran Persson från Katrineholm var utbildningsminister och kommunaliserade grundskolan, som de avgörande stegen mot en integrering av förskoleverksamheten i den övriga skolan togs.

 

Med den ständiga utbyggnad av verksamheten som skedde från 1970-talets början och under 25 år blev personalfrågorna viktiga. På lärarhögskolorna utökades antalet platser för utbildning av förskollärare och fritidspedagoger. Vi gav stöd till barnskötare som ville vidareutbilda sig till förskollärare. Men det krävdes en fortbildning, inte minst gällde det förskollärare som fick ett ledningsansvar. Vi hade en omfattande ledarut- bildning under 1980-talet, och även där var jag aktiv. Men Doris Hjorth var den som drog det tunga lasset!

 

Vi deltog också i olika projekt i samarbete med Kommunförbund och Socialstyrelsen

kring daghemsverksamhet och utvecklingen inom den delen av social service. Doris Hjorth var vår representant i de flesta projekten, men i några deltog också jag. Vi deltog också i olika konferenser och mässor, där vi presenterade delar av vår barn- omsorg. I min bokhylla har jag en skrift som Gunilla Koch och Inga Lill Örtnäs arbetade fram. Den heter "Måla och skapa tillsammans". Den skriften fick en god spridning i utbildninssammanhang.

 

Den öppna förskolan i Kulturmagasinet uppmärksammades också utanför vårt område. Där skedde ett samarbete mellan kultur- och socialförvaltning och många är de barn som där vistats och deltagit i olika skapande aktiviteter.

 

Daghemmet på Rosenborgsgatan är att av de daghem som skulle kunna konverteras till radhus. Men än har någon sådan konvertering ej ägt rum.

 

När jag slutade 1991 hade vi c:a 5 000 barn i daghem och fritidshem, c:a 400 i familjedaghem och lika många i deltidsgrupp (lekskola).

 

Så skulle staden växa igen

 

Behovet av större kommuner för att klara den service som diskuterades livligt från slutet av 1960-talet. Utflyttningar från glesbygds- kommuner och kravet på utvecklad social servvice var skäl som talade för fortsatta sammanläggningar. Och nu var det dags för nästa fas i kommunsamordningen i vårt närområde. Kommunerna Sundsvall, Njurunda, Matfors, Stöde och Indalsliden kom överens om att från 1/1 1974 gå samman till en kommun.

 

Vid en konferens i Stadshussalongen hösten 1973 förklarade kommunfullmäktiges ordförande orsaken till denna sammanläggning på

följande sätt: "Det sker en urbanisering i glesbygden och alla skall flytta till tätorterna".

 

Den här gången fick jag vara med från början av planeringen. Vi utvecklade den sociala orga-nisationen och inrättade lokalkontor i Matfors, Stöde, Njurunda och de bemannades för att klara enklare uppgifter. Några av medarbetarna från de gamla kommunerna kom att flytta in till centralförvaltningen, där de fick nya uppgifter.

 

Denna sammanläggning ledde till få problem och motsättningarna var inte så stora att de upplevdes som prövande. Vi hade en omfattande personalutbildning under hösten 1973 och den avslutades med en gemensam konferens för den sociala verksamheten på Hotell Kram i Kramfors i dec. 1973. Det var till den konferensen jag skaffade mig de första glasögonen. Jag hade upptäckt att jag hade svårt att läsa telefonkatalogen.

 

Vi hade fortfarande våra kontorslokaler på Köpmangat. 10. Det började bli trångt, och kom-munens förvaltningar var spridda på mellan 15 – 20 ställen. Därför började man planera för ett nytt förvaltningshus, där kommunens förvaltningar skulle kunna samlas. Det ledde fram till att gamla sjukhuset kom att byggas om till förvaltningshus, och där flyttade vi in först av alla förvaltningar, den 1 juli 1977.

 

Mitt rum var tillräckligt stort för att jag där kunde samla medarbetare till diskussion och samtal. Kring det sammanträdesbord som fanns samlades en gång i veckan, på fredag förmiddag, ledningsgruppen för förvaltningen. Vi drog då upp riktlinjer för arbetet, diskuterade utvecklingsmöjligheter och diskuterade problem vi kunde notera. Vid inflyttningen i det nya kommunhuset var Barbro Ellqvist min sekreterare och här sitter Elsie Hedin, Barbro och Jan Olof Stämberg inne hos mig.

 

Viss del av verksamhet behölls i de tidigare kommunerna. I Njurunda, Indal och Stöde hade vi lokalkontor och tidigare socialchefen i Njurunda, Erland Mangseth, hade det övergripande ansvaret för dessa kontor. Utvecklings- och verksamhetsansvaret för barnomsorgen anförtroddes Doris Hjorth. Det var ett ansvar hon behöll till sin pensio- nering 1995. Och vid den tidpunkten gick barnomsorgsverksamheten över till skolförvaltningens ansvarsområde..

 

Lokalisering av statliga myndigheter på 1970-talet

 

Staden skulle inte bara växa genom sammanläggningar. Det fanns en kraft att ta till vara för tillväxt och Sundsvalls kommunledning var mycket aktiv på olika nivåer. Det ledde till beslut om att decentralisera statliga myndigheter från Stockholm och ut i landet. Till Sundsvall kom under första hälften av 1970-talet

 

-Centrala studiestödsnämnden

-Statens Pensionsverk, SPV

-Pensionsstyrelsens dataenhet

-Kammarätten för nedre Norrland

 

Det gällde för kommunen att göra staden attraktiv, både för statliga utredare men också för presumtiva inflyttare. Från vår förvaltning deltog jag i många sammankomster och vårt bidrag till att göra flyttningen till Sundsvall lockande var att erbjuda en god barnomsorg och med en form av förtur för hitflyttade anställda vid någon utlokaliserad myndighet.

 

Centralisering – decentralisering, en fråga om demokrati

 

Under dessa år, då kommunerna blev färre och då en centralisering av förvaltning och politisk organisation genomdrevs, fördes allt aktivare en debatt om behovet av decentralisering. Det blev en fråga om medbestämmande på den lokala arbetsplatsen, med en lokal politisk organisation, institutionsstyrelser, där man skulle kunna fatta beslut med utgångspunkten i närhetsprincipen och lokalt ansvar.

 

Bland lösningar som diskuterades fanns stadsdels/kommundelsnämnder, särskilda styrelser för olika institutioner som skolor, service eller fritidsgårdar. I de politiska sammanhangen fördes dessa diskussioner vad vi kunde notera ganska livligt. Sedan Örebro inrättat stadsdelsnämnder och ”marknadsförde” denna lösning på ett aktivt sätt, blev det ett stort intresse för denna modell också i Sundsvall.

 

Från förvaltningens sida planterade vi då idén att skapa en decentral förvaltningsorganisation med ett antal lokalkontor ute i stads- delarna. Det skulle innebära att servicen för de enskilda skulle kunna bli bättre, det skulle vara möjligt att politiskt följa verksam- hetsutvecklingen av lokalt politiskt engagerade och den centraliserade makten skulle begränsas.

 

Förslaget till ändrad förvaltningsorganisation lyckades vår ordförande, Björn Ekström, att förankra i kommunstyrelse och fullmäktige och den lösningen ledde också till att intresset för stadsdelsnämnder minskade. Då det var svårt att nå politisk enighet om en kommundelslösning, var man tacksam för att vi kom med tanken på en decentral organisation. Det hela slutade med att vi fick sex lokalkontor 1988. De var förlagda till

 

-Centrum

-Njurunda

-Ljustadalen

-Matfors

-Bergsåker

-Stöde.

 

Förändringarna i central förvaltning innebar att tre utvecklingschefer tillsattes, med uppgift att stödja utveckling och de skulle också verka för att en gemensam policy mellan distrikten tilllämpades. Ekonomifunktionen var fortfarande centraliserad, men skulle ge stöd för kontroll och uppföljning till lokalkontoren.

 

Det visade sig rätt snart att lokalkontoren krävde en total frihet, de ville inte gärna underordna sig en gemensam policy och strävade mot en närmast total frihet! Det innebar att detta var frågor jag fick mycket bekymmer med under mina sista år som chef! Och utveck- lingen ledde också till ett mått av besvikelse hos mig, besvikelse över att inte kunna klara decentralisering men samtidigt ha en gemensam ram för verksamheten, som alla anslöt sig till.

 

Förtroendemannabyten

 

För mig som förvaltningschef var det viktigt vem som var förtroendevald ordförande för de sociala nämnderna. Tore Bryneholt var ordförande fram till slutet av 1960-talet, då han blev ombudsman för SKTF och tvingades sluta som ordförande. Tore och jag hade en bra relation, vi hade kommit överens om vilka uppgifter som var chefens och ordförandens. Och han respekterade det. Det var därför tråkigt för mig när han tvingades sluta.

 

Den som efter en tid ersatte Tore var också en Tore, men med efternamnet Björklind. Han hade varit vårdare på Sidsjöns sjukhus och med i socialnämnden redan då jag rekryterades. Också med honom hade jag det bästa samarbete och vi hade en överenskommelse om uppgifter för chefen och hur samspelet med socialnämnden skulle vara.

 

Björn Ekström

 

Björn var den ordförande jag hade den längsta sammanhängande tiden med. Liksom de andra var han socialdemokrat och han hade också ett starkt engagemang i landstinget. Innan han blev heltidsengagerad som kommunalpolitiker var han laborant vid Kema-Nord. Vår överenskommelse om hur samspelet mellan förtroendevalda och tjänstemän respekterade han.

 

På bilden här har ledningsgruppen bjudit in Björn till ett arbetsmöte på Segelvägen. I förgrunden Alf Gunnarsson och dessutom är Alf Larsson och Doris Hjorth med. Jag tyckte Björn hade framgång med sitt sätt att arbeta. Han var ofta med på olika konfe- renser i större sammanhang och jag tror då att han skapade kontakter både centralt och regionalt, kontakter som han hade nytta av i sin roll som ordförande för sociala nämnderna i Sundsvall. Björn dog i lungcancer i slutet av 1980-talet.

 

Den sista ordförande jag hade var Susanne Eberstein. Hon var jurist anställd vid kammarrätten och vi hade en del konflikter. Hon ville ibland gå in i konkreta uppgifter som berörde hur arbetsledning och uppgifter utfördes inom förvaltningen. Jag menade att detta var en uppgift för chefen och att det var viktigt att en rågång upprätthölls mellan förtroendemannaorganisationen och förvaltningen.

 

Susanne blev riksdagsledamot 1994 och har kvar den rollen fortfarande. I sin riksdagsgrupp har hon haft en framträdande position. Susanne Eberstein har varit ledamot i finansutskottet och vice ordförande i socialutskottet, justitieutskottet och EU-nämnden samt ordförande i skatteutskottet. Jag har ibland haft kontakt med henne i samband med besök i riksdagen av gästande ryssar.

 

I den riksdag som valdes i september 2010 har Susanne valts till förste vice talman.

 

Läs vidare I Sundsvall, familj och fritid