XXXXXXX

 

Föreningen Sveriges Socialchefer, FSS

 

Under hela 1960-talet drev föreningen kravet på en ny social lagstiftning. Jag var med i föreningen och 1966 blev jag invald i styrelsen, där jag fick uppdraget att vara kassör! Det praktiska med bokföring och ekonomihantering ordnade jag så att en medarbetare i förvaltningen, Lena Ericsson, åtog sig detta. Hon var kanslist och kunde de praktiska frågorna med fakturahantering, bokföring etc. och hennes vederlag blev att hon utan egen kostnad fick deltaga i föreningens årsmöten och ibland i styrelsesam- manträden. Föreningens ordförande under hela denna tid var Bengt Hedlén. Han var socialdirektör i Malmö och oerhört drivande och skicklig. Han var målinriktad, han hade förmåga att engagera folk, han kunde använda media för att driva opinion och han betydde mycket för att kravet på en ny lagstiftning var högt prioriterad i debatt och som en politisk fråga. Våra studiedagar hade klatschiga rubriker, vi tryckte upp föreläsningar och diskussioner efter studiedagarna i bokform och de spreds och användes både i undervisning vid socialhögskolorna och i den allmänna samhällsdebatten.

 

1966 hade vi studiedagarna i Nyköping och temat var då ”Välkommen till Din socialbyrå”. Det var ett tema som senare förlöjligades bl.a. av företrädare för Socialstyrelsen. Med rubriken ville vi markera att det var en rättighet att vid behov få socialt stöd, och det skulle ske i former som var värdiga.

 

1967 hade vi studiedagarna i Sundsvall. Då var temat ”Sociallagstiftningen - hjälpmedel eller hinder”. Det blev avstampet för vårt engagemang för en ny lagstiftning och det temat följdes upp vid 1968 års studiedagar i Jönköping. Där var temat ”Socialvården söker nya vägar”.

 

När socialministern tillsatte en offentlig utredning, ”Socialutredningen” tillsatte FSS en

skuggutredning. Den leddes av Bengt och vi var några som var med där. Flera var från

Malmö, men Georg Swahn, Göteborg, jag själv, Bengt Söderberg, Solna var några av de som engagerades i skuggutredningen. En stor roll hade Leif Holgersson, socialchef i Haninge och med ett förflutet i Malmö. Han var aktiv i skuggutredningen, han kom att skriva en bok som rönte stor uppmärksamhet och som behandlade de värderingar som fanns i de äldre lagarna och som argumenterade för en ny människosyn och för att socialt stöd skulle vara en rättighet. I detta arbete lierade sig FSS med olika forskare. Det var bl.a. doc. Bengt Börjesson, prof. Alvar Nelsson, prof. Gunnar Inghe, juristen Lars Grönwall och många andra.

 

1970 presenterades den s.k. skuggutredningens arbete vid en stor konferens i Konserthuset i Göteborg. Jag tror det var 1 500 personer som deltog och en av talarna var statsminister Olof Palme. I en omfattande skriftlig dokumentation argumenterade vi för en ny lagstiftning och i bokform presenterades dessa tankar, som ett resultat av vår utredning. Det var spännande och vi kände att våra förslag bars av en entusiasm och att intresset var enormt. Men det fanns också kritiker. GP skrev om denna konferens att socialarbetarna samlats för att göra revolution och raljerade med detta. En del av det utgivna materialet finns i bokform i min bokhylla.

 

Efter konferensens slut var jag bjuden av Georg Swahn, senare socialdirektör i Stockholm, till hans sommarhus ute på Rörö i Göteborgs norra skärgård. Där bjöds jag på nyfiskad hummer, fiskad av en granne till Georg. Det var en rolig avslutning på några spännande dagar i Göteborg.

 

FSS studiedagar blev alltmer uppmärksammade och rönte stort intresse. Bengt Hedlén var duktig att ”marknadsföra” föreningen och på att driva frågorna. I några frågor var han och jag av olika uppfattning och det var inte så enkelt mot honom. Oenigheten gällde frågan om vilken roll tvångsfrågor skulle ha inom ramen för en ny social lagstiftning. Jag menade att det inte gick att skilja ut sådana frågor från det sociala arbetet. Om man så skulle göra innebar det att socialarbetare, som under längre eller kortare tid arbetat med en missburkare och hans omgivning, ett barn eller ungdom och dennes sociala nätverk, skulle lämna ifrån sig ärendet till en ny och för den enskilde helt okänd socialarbetare eller till en annan myndighet. Vi hade en tuff diskussion om detta vid studiedagarna i Borås, och jag tyckte nog att jag i den debatten fick mer gehör för min principiella inställning, än den som Bengt argumenterade för.

 

Det som kom att kallas ”tvångsfrågan” kom att skilja mig och Bengt från varandra när Socialutredningens slutbetänkande lades fram.

 

Det var en spännande och rolig tid och jag lärde mig mycket. Både om det sociala arbetet, men också att öppet diskutera och argumentera för uppfattningar som jag tyckte var de riktiga.

 

Socionomutbildningen skulle utredas

 

1970 eller 1971 fick jag Kommunförbundets uppdrag att företräda förbundet i en offentlig utredning, Praktikcentrumkommittén, som syftade till att granska den praktiska utbildningen av socionomer och särskilt pågående verksamhet vid praktikcentrum. Man skulle också förslå nya socialhögskolor. Efterfrågan på socionomer var stor.

Nu var frågan om vilken dimensionering utbildningen skulle ha och var olika socialhögskolor skulle placeras. Ordförande i utredningen var rektorn på Socialhögskolan i Umeå, Lars Sköld. Han var son till förre försvars- och socialministern Per Edvin Sköld.

 

Utredningen skulle också söka lösning på den praktiska delen av utbildningen. Där var praktikcentrumidén en fråga som dök upp. Eftersom vi i Sundsvall prövat denna modell, och då en sådan lösning också blev utredningens förslag, kom vi att stå modell för en utveckling av praktikcentrum i olika kommuner.

 

Kommittén föreslog också att flera socialhögskolor skulle inrättas och det blev en strid om var de skulle placeras. Jag stred för Sundsvall som en tänkbar plats för denna utbildning. Utredningen ordförande hade gjort en tänkbar lista på placering av nya högskolor. Växjö och Örebro var ganska självklara orter. På sin lista hade ordföranden Östersund på 15 plats av 16 tänkbara. Sundsvall fanns på övre delen av listan. Men när beslut kom att fattas blev det i Östersund som den nya Socialhögskolan skulle ligga. En som i kulisserna arbetat hårt för en sådan lösning var Anita Gradin, riksdagsledamot, regeringsledamot och senare Sveriges förste kommissionär i Bryssel. Hon lyckades få stöd för sitt förslag att lokalisera en socialhögskola till Östersund. Jag träffade Anita Gradin i Bryssel 1999, där hon var kommissionär i EU, och frågade om hon inte tyckte lokaliseringen till Östersund var felaktig. Men det kunde hon inte inse!

 

Socialutredningen

 

Föreningen Sveriges Socialchefer hade under lång tid varit kritisk mot den sociallagstiftning som reglerade verksamheten. Det var mycket myndighet och lite servicekänsla! 1968 var studiedagarna förlagda till Jönköping och rubriken var "Socialvården söker nya vägar". Jag var med och höll ett anförande om "Organsiation, adm inistration och metodik". Tore Bryneholt, ordförande i de sociala nämnderna i Sundsvall, var också med och talade om förtroendemannens roll i en ny och samordnad socialvård. Till dessa studie- dagar var presidiet för den nya Socialutredningen inbjuden, för att lyssna till hur hur vi såg på förändringsbehovet. Utredningens ordförande, landshövdingen Thure Andersson från Blekinge, skulle också berätta om direktiven för utredningen, hur man tänkte arbeta och vilka kontakter man ämnade ta med praktikens folk.

 

Jag var nervös inför mitt anförande, men jag vill minnas att det gick bra.

 

Herbert Söderström, SVT och hetsig debattör, var också med. Med hjälp av en s.k. mentometer bedömde han socialchefernas tilltro till den tillsatta socialutredningen. Den testen gav ett nedslående resultat för utredningen och ordföranden var mycket förargad, och han uttryckte det väldigt tydligt! En kränkt landshövding är inte lätt att ha att göra med.

 

Veckan efter studiedagarna fick jag ett telefonsamtal. Det var Ture Andersson, socialutredningens ordf., som frågade om jag ville ingå i utredningen som dess expert. Ture Andersson hade varit riksdagsledamot för socialdemokraterna och han hade därefter utsetts till landshövding i Blekinge. Jag bad om några dagars betänketid, men han ville ha ett snabbt svar. Han var på en militärövning i Stockholm, och krävde ett svar innan kvällen.

 

Jag ville kontakta några kollegor och samråda i frågan. Bengt Hedlén avrådde mig. Jag ringde då Nils Magnusson, biträdande socialdirektör i Malmö för råd. Han var min vän sedan många år och vi hade samarbetat i olika sammanhang. Nisse uppmanade mig att tacka ja direkt. Han menade att jag hade förutsättningar för uppdraget och det var också utvecklande för mig och nyttigt för förvaltningen. Samtidigt sade Nisse att Bengt, direkt efter studiedagarna i Jönköping, sagt att han räknade med att bli tillfrågad om att ingå i Socialutredningen som expert. Bengt var mycket driven. Han var kunnig och använde media i många stycken för att få fram synpunkter som han fann viktiga. Och han var mycket drivande i frågan om nödvändigheten att sociallagstiftningen förnyades och vilka de grundläggande kraven för denna nya lagstiftning skulle vara. I huvuddragen hade vi en likartad uppfattning. I vissa delar var jag mer pragmatisk och påverkad av den sociala verklighet jag levde nära och jag tyckte jag var närmare den än Bengt. Nisse anade att Bengt gärna skulle se att jag tackade nej till förfrågan om att bli expert i utredningen och menade att Bengts bestämda uppfattning var att det skulle vara FSS:s ordförande som skulle företräda föreningen. Men Nisse tyckte jag skulle tacka ja och han menade att mina erfarenheter var viktiga i det nyss startade utredningsarbetet.

 

Jag följde Nisses råd och när Ture Andersson ringde upp senare tackade jag ja till uppdraget. Och det blev ett spännande och intressant uppdrag som kom att pågå ända fram till 1976. Då arbetet kunde bli ganska omfattande, med flera sammanträdesdagar i månaden i Stockholm, måste jag kunna samordna det med mitt arbete hemma. Sociala centralnämnden gav mig tillstånd att inom ramen för min tjänst delta som expert i utredningen. Sedan var det upp till mig att ordna det praktiska. Det betydde att jag kom att arbeta mycket på kvällar och helger under den tid jag var med i utredningen. Jag kunde sitta och arbeta till fram mot 23.00 på kvällarna och därefter gå till nattåget, som gick 23.15 till Stockholm. Så var det en eller två dagar i Stockholm, med sammanträde, kommentarer till PM och skrivelser, deltagande i sammanträden med utredningen och däremellan diskussioner med företrädare för sekretariatet.

 

Utredningens direktiv hade skrivits av socialminister Sven Aspling och de var starkt influerade av tankar och diskussioner vi fört i Föreningen Sveriges Socialchefer. Det var en politiskt sammansatt utredning med företrädare för riksdagens partier och de flesta ledamöter hade riksdagsuppdrag under utredningstiden. Några av ledamöterna var duktiga och roliga att lyssna till, föra samtal med och även försöka påverka. En sådan var högerns representant, Ingegerd Troedsson. Hon var starkt intresserad av sociala frågor, hon såg behovet av förändring men var mycket tveksam till tankarna att enskilda skulle ha rätten att vara med och besluta om frågor som rörde deras liv och där samhället skulle stå för kostnaderna. Ingegerd Troedsson blev senare riksdagens talman, då de borger- liga vann valet 1991. Hon var därmed den första kvinna som blev talman. Tidigare hade hon varit vice talman och under period också sjukvårdsminister. Hon tävlade med Carl Bildt om uppdraget som partiledare 1986 men förlorade den kampen. Som protest mot sitt partis ändrade program under Fredrik Reinfeldts ledning lämnande hon partiet 2006.

 

De som var spännande och roliga att möta var sekreterarna och några av de andra experterna i utredningen. Bland dessa vill jag nämna

 

-Sten Holmberg, som var studiekamrat till mig från Göteborg

-Ivan Ottosson, som senare blev socialdirektör i Göteborg

-Jan Nasenius, en av huvudsekreterarna och den kanske mest skärpta. Han skrev den första omfattande kommentaren till den nya lagstiftningen, tillsammans med Lars Grönvall, som var en duktig och engagerad jurist, som vi arbetat tillsammans med i FSS

-Anders Thunved, jurist och tidigare biträdande JO

-Tor Sverne, tidigare JO och justitieråd och den jurist som bl.a. skrev lagförslaget om förbud mot barnaga

-Axel Gisslén, från Rossön i Jämtland, men senare kommunalråd i Örebro, och viktig i rollen som sekreterare särskilt vid skrivningarna om målfrågor

-Alvar Nelsson, professor i kriminologi.

-Gunnar Inghe, den förste professorn i socialmedicin i Sverige och tidigare socialläkare i Stockholm. Hans doktorsavhandling ”Fattiga i folkhemmet” är en klassiker.

 

Huvudsekreterare i utredningen var en hovrättslagman, Nils Mangård. Han hade ingen erfarenhet av det område där han skulle vara huvudsekreterare. Men han hade varit sekreterare i en tidigare utredning där Thure Andersson varit ordförande, "Parkeringsut- utredningen". Och då han var en duktig jurist, och lojal mot ordföranden, förordnades han till sekreterare också i Socialutredningen. Men han fick en ganska undanskymd roll där. Det fanns ju många duktiga jurister bland de experter som tillkallades som sakkunniga under arbetets gång.

 

Som regel sammanträdde socialutredningen i lokaler som fanns vid Sergels torg i det som idag är Kulturhuset i Stockholm. Under denna tid byggdes gamla riksdagshuset om till en riksdag som skulle utgöras av en kammare. Under ombyggnadstiden hade riksdagen tillfälliga lokaler vid Sergels torg. Många ledamöter var ju samtidigt ledamöter i riksdagen, och då var det praktiskt att sammanträda där riksdagsledamöterna fanns.

 

Det finns mycket att säga om ordföranden. Han var en mycket särpräglad person. Kaxig, självsäker och bestämde det mesta! Före sin tid som riksdagledamot var han metallarbetare på Kockumsverken i Karlshamn. Efter ett antal år i riksdagen blev han så landshövding i Blekinge. I Ulla Lindströms memoarer hittade jag en kommentar om Thure Andersson. Hon skrev där att han blev väl landshövding "....för att han inget ont gjort..." Han kunde komma med de mest uppseendeväckande kommentarer till olika skeenden. När hans efterträdare till landshövdingeuppdraget i Blekinge 1974 blev förre ministern Camilla Odhnoff sade Thure Andersson vid ett samman- träde: "Det där uppdraget klarar hon aldrig. Hur skall hon bete sig när hon skall fiska lax i Mörrumsån med president Kekkonen". Hon var SVeriges första kvinnliga landshövding och jag är övertygad om att hon klarade uppgifterna väl. Hon var landshövding ända fram till 1992.

 

Tillsammans med delar av utredningen och sekretariatet reste jag runt i landet och presenterade delar av lagförslaget och jag deltog

också i många kurser och utbildningsdagar över hela landet när lagförslaget kom och senare när riksdagen beslutat om den lagen.

Vid ett tillfälle hade vi varit till universitetet i Umeå och vi skulle dagen efter besöka Sundsvall. De som var med skulle på natten sova över i Sundsvall. Jag ringde Lilli-Ann från Umeå och frågade om vi kunde bjuda 4 – 5 personer på lite mat när vi kom. Det gick bra tyckte hon. Vi bodde då fortfarande på Basgränd. När vi skulle sätta oss till bords hade Lilli-Ann lite svårt att bestämma var hon skulle sitta. Hon blev lite fundersam, då en av besökarna hela tiden följde efter henne och hon frågade mig i köket vid tillfälle, vem det var. Jag berättade att det var utredningens ordförande, landshövdingen Ture Andersson. Lilli-Ann blev arg för att jag inte talat om det och ordföranden ville naturligtvis sitta bredvid henne för att tacka för maten efter måltiden. Men jag hade ingen tanke på att det var något särskilt med en landshövding och insåg inte att hon hade behövt varslats om ett sådant besök i förväg.

 

Min lärare i statskunskap vid socialinstitutet doc. Arne Wåhlstrand, talade ofta om ”vad de tänkte som lagen skrivit”. Med detta

menade han bl. a. förarbeten till propositioner, offentliga utredningar och yttranden över sådana. Nu skulle jag få vara med nästan från början, för att skriva en ny och modern social lagstiftning. Och när jag sedan i praktiken skulle sjösätta den nya lagstiftningen hade jag oerhört stor glädje och nytta av allt det arbete jag lagt ned på lagförslaget under utredningstiden.

 

Vårt praktiska arbete i Sundsvall hade också satt sina spår i utredningen. Från att lag- stiftningen tidigare innehöll 3 obligatoriska nämnder, föreslog socialutredningen att man i fortsättningen skulle ha en social nämnd med fullt ansvar över hela den kommunala socialtjänsten. Det var om detta Thore Bryneholt hade talat vid FSS:s studiedagar i Jönköping 1968.

 

Socialutredningen kom med två stora betänkanden. Det första kom 1974 med titeln:

"Socialvården - mål och medel" och slutbetänakndet kom 1977 med titeln "Socialtjänst ochSocialförsäkringstillägg". Utredningen ledde fram till en helt ny lagstiftning, jag och

många tyckte det var ett stort framsteg och ett mycket omfattande utbildningsarbete

krävdes nu i alla kommuner.

 

Inför slutsammanträdet med utredningen kom jag med tåget till Stockholm på morgonen. Bengt Hedlén hade då ordnat med en gemensam frukost på en restaurang på Vasagatan som hette "Markurell". Leif Holgersson hade tagit fram en skrivning, som var tänkt att ingå dom ett särskilt yttrande från Bengt och mig som experter i utredningen. Det rörde sig om den stora tvistefrågan om tvånget i socailvården, vem som skulle hantera dessa frågor. FSS och Bengt hade hela tiden drivit frågan att socialvården/socialtjänsten inte skulle ha något ansvar när frivilligt arbete tvingades övergå till tvångsåtgärder. Det förekom både inom barna-/ungdosmvården och i missbruksvården. Skälet var att om enskilda riskerade att bli föremål för tvångsinsatser inom ramen för socialt arbete, då skulle man inte våga söka råd, stöd och hjälp i ett tidigt skede.

 

Jag har beskrivit detta tidigare under rubriken FSS. Nu ville Bengt och Leif att jag skulle skriva på det särskilda yttrandet. Jag menade att jag inte kunde detta. Jag insåg problematiken, men fann inte det riktigt att lösa frågan på det sätt som Bengt och Leif ville. Be- träffande barn och unga hade man bl. a. ett förslag om att allmän domstol skulle frånta föräldrar vårdnaden och så skulle social- arbetarna kunna samarbeta med en särskild förordnad förmyndare. För mig var det ett sätt att komma undan ett ansvar i en svår situation och barn och föräldrar riskerade att börja en ny relation i en fortsatt utredningsfas men med nya socialarbetare. Det blev en konflikt mellan mig och Bengt vid detta tillfälle och den konflikten låg kvar länge. Den linje som jag företrädde var den som blev social- utredningens förslag.

 

När jag läser slutbetänkandet kan jag inte finna något särskilt yttrande av den karaktär vi vid frukostmötet. Så förmodligen kom Bengt inte att lämna något särskilt yttrande till slutbetänkandet. Han fick kanske ingen annan av experterna att skriva på heller?

 

Men jag var bjuden på middag till Malmö på Bengts sista arbetsdag före hans pensionering, den 28 febr. 1986. Han fyllde 65 år i februari det året och staden bjöd på en fin middag. När jag vaknade på lördag morgon hörde jag i radio att Olof Palme mördats kvällen innan, när vi suttit och ätit på Bengts avskedsmiddag. Vid frukostbordet träffade jag Arne Borg, som var socialdirektör i Stockholm. Lisbeth Palme arbetade på socialförvaltningen i Stockholm. När Arne på radio hört att Lisbeth varit med var han helt säker på att hon skulle kunna ge ett säkert vittnesmål om vem som skjutit. Hon var så klar och redig att det inte var något tvivel. Men vi vet idag hur det blev.

 

Utredningens slut, början på något nytt

 

Det kom att bli många konferenser, kurser och seminarier kring den nya lagstiftningen och jag var med på många ställen, över hela landet. När olika förslag presenterades på universiteten var jag med, när Kommunförbundet hade konferenser och seminarier var jag med och denna verksamhet tog mycket tid. Men jag tror att jag tillförde mycket nyttigt och användbart till det egna arbetet i Sundsvall och därför hade nog förvaltningen nytta av mig i detta sammanhang. Vi hade tidigt en omfattande utbildning kring nya idéer och förslag. Jag tror inte att någon att någon annan socialförvaltning i Sverige använde ordet människosyn så genomtänkt och så ofta som vi gjorde. I mycket var det Ulf Georg Conrahs förtjänst.

 

En gång var hela socialutredningen på resa till Danmark och Köpenhamn. Samtidigt med detta sammanträde var det en landskamp i fotboll mellan Sverige och Danmark. Redan i bilen till hotellet talade några intresserade med taxichauffören om möjligheten att få biljetter. Han skrattade och sade att det var slutsålt sedan två månader. Det betydde att alla bestämde sig för att gå på Tivoli för att äta. Jag ville ändå försöka komma in på landskampen. Jag tog mig till Idrottsparken, gick fram till en kassa och frågade vad som pågick! Jag upplystes om att det var landskamp och jag tog upp plånboken för att betala inträde. Det är slutsålt sedan länge sade mannen i luckan. Jag såg förvånad ut och sade att jag bodde i norra Sverige och det skulle vara svårt för mig att komma hem till tre pojkar och berätta att jag varit i Köpenhamn och inte gått för att se landskampen. Mannen i biljettluckan förstod mig och han släppte in mig och jag behövde ingenting betala. Jag fick sedan stå bakom ena målet och fick låna en ölback att stå på av några åskådare. På så vis såg jag mycket bra. Och de övriga ledamöterna i socialutredningen uttryckte på morgonen sin förvåning och uppskattning över min tilltagsenhet.

 

Utredningens sista sammanträde avslutades med en middag på Djurgårdsbrunns värdshus..

 

Efter riksdagsvalet 1976 bildade de borgerliga regering och dess förste statsminister var Torbjörn Fälldin. Fälldins regering blev ju inte så långvarig utan ersattes 1978 med en regering som leddes av Ola Ullsten. Gabriel Romanus blev då socialminister och han fick till uppgift att arbeta fram en proposition med förslag till en ny socialtjänstlag. Den uppgiften skötte han bra. Vi var nöjda med fförsla- get och den utformning som lagen fick vid den slutliga riksdagsbehandlingen. Socialtjänstlagen trädde i kraft den 1 jan. 1982.

 

Läs vidare i Andra engagemang