Det Sofiedal jag minns…..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sofiedal då jag var barn…

 

Birger Stark hösten 2010.

 

Sofiedal, vägar och hus…

 

Mitt Sofiedal, där jag föddes 1929, är en liten by och där fanns det 8 gårdar. Genom logen på den 7:e gården, räknat från staden, gick gränsen mot Hälsingtuna socken. Den gården var det hus där mamma var född, det ägdes av mormor och morfar, Jonas och Sigrid Svedberg. Jonas hade köpt denna fastighet i dec. 1891 och Jonas och Sigrid gifte sig 1892. Därefter kom några fastigheter ner till Hornån men de låg i Hälsingtuna socken och vi menade som små att de inte tillhörde Sofiedal. Men jag minns namnen på de som bodde i dessa hus också, men vi lekte aldrig med de få barn som bodde där. Berta Winroth, född 1919 och dotter till Herman Fuchs, berättar att hon inte heller räknade dessa hus till Sofiedal. ”De gick ju i skola i Tuna, och vi gick i skolan i Hudiksvall” sade hon vid ett samtal i aug. 2010. Det var lite finare att bo i stan!! Idag menar de som bor där att deras del av byn också är en del av Sofiedal! Det gör också de som bor i de nya, stora flerfamiljshus som byggts där min väg upp till Sofiedal började, vid Petterssons backe.

 

Vägarna

 

Idag har infarten till Sofiedal helt byggts om. Från en rondell vid korsningen av Kungsgatan och Drottninggatan går vägen nu västerut mot E4 och Bergsjö. Vid den andra rondellen svänger vägen till höger upp mot kyrkogården och Sofiedal. Där står en skylt, Sofiedals Billack!! När vägarna förändras förlorar man mycket av grunden för minnet av hur det var, före vägbyggenas tid. Jag har därför med hjälp av en god vän, Henrik Wåhlberg, som är anställd på Sweco i Sundsvall, låtit göra en kartskiss, som visar hur vägarna gick från den tid som jag minns, från mitt Sofiedal.

 

Men det är inte bara vägarna till Sofiedal och Hede, som gjort att geografin lokalt har förändrats. Den tid jag skriver om gick genomfarten från söder mot norr genom hela staden. Från Södra vägen i Åvik till korsningen av Kungsgatan/ Storgatan. Så Storgatan ner till Västra Tullgatan, till den korsning vi kallade ”Öhmans Hörna”. Där fortsatte vägen så mot norr efter Västra Tullgatan, förbi teaterparken, Kullen, ovanför fotbollsplanen, förbi ”Kvarna” och Solbacka mot Hudiksbacke. Den genomfartsleden hette Riks 13 innan det blev E4. På vänster sida av vägen, ovanför fotbollsplanen, låg stadens vårdhem, som av mina släktingar kallades ”Inrättningen”. Där fanns ett vårdhem och en sjukstuga och man drev ett relativt stort jordbruk med många kor och hästar. På sjukstugan fanns de som var kroniskt sjuka och som inte kunde vistas i sina hem. På vårdhemmet bodde man p.g.a. ålderdom eller för att man var lite udda som person och inte kunde klara sig själv. Där kunde också vissa tider barn som inte kunde bo hos sina föräldrar bo. Jag minns en tonårspojke, som en tid bodde på inrättningen/vårdhemmet, tills han kunde

flytta till sin mamma, som bodde i Stockholm. Han var med oss och spelade fotboll ibland.

 

De som bodde på inrättningen/vårdhemmet arbetade bl. a. med sysslor inom jordbruket. Ofta såg vi hur dessa människor följde med korna på sommaren, när de skulle gå på bete vid Rödladan, eller när de hämtades hem från betet vid dagens slut. Jag tror att de också arbetade med städ- och köksuppgifter på hemmet, men också med olika sysslor i ladugårdsarbetet.

 

De hästar som fanns på inrättningen/vårdhemmet var svarta, och det var dessa som vid begravningar drog den vagn som kistan låg i, vid gravsättningen. Väster om byggnaderna och norr om kyrkogården låg en plats med stora lador. Där tömdes latrintummor som hämtades i staden. Det var kommunalanställda som utförde dessa körslor och det var hästarna från inrättningen/vårdhemmet som användes.

 

Hela denna verksamhet sköttes av en syssloman som jag tror hette Cicero. En rättare fanns för jordbruket och han hette Pettersson. Sysslomannens bostad var en stor trävilla som låg alldeles på infarten till området.

 

Vägen till Sofiedal utgick från Västra Tullgatan, vid Thelins kiosk, just vid ingången till Kullen. Kullen var ett dansställe för utedans på sommaren och som samtidigt var Folkets Hus. Första delen av vägen var gemensam för de som bodde i Hede. De täkter som låg på vänster sida tillhörde inrättningen/vårdhemmet och där odlades hö, säd och ibland rovor, som skulle bli foder till korna.

 

Ibland på mörka kvällar kunde vi gå och ta upp sådana

rovor för att äta. När vi gick på vägen mot Sofiedal och

tittade mot vänster såg vi det område som var skidstadion

vid SM tävlingarna 1942. Den lada som syns på bilden

tillhörde också inrättningens/vårdhemmets jordbruksdel.

 

 

Efter rödladan, där man förvarade hö från täkterna runt

omkring, till djuren på inrättningen/vårdhemmet, delade

sig vägen. Till vänster gick vägen till Hede och till höger

började Petterssons backe och vägen till Sofiedal. Uppe i

backen, på vänster sida, fanns en handelsträgård där

besökande till kyrkogården kunde köpa blommor till sina

gravar. Trädgårdsmästare Pettersson var säkert ensam-

boende i den lilla röda stuga som fanns på tomten. Han

hade ett litet växthus, men de flesta blommorna växte

på kall jord. Vad han försörjde sig på under den kalla

årstiden vet jag inte.

 

Vägen efter kyrkogården var inklädd av skog och på

hösten och vintern var den riktigt mörk. Det fanns några väglampor, kanske 4 – 5 stycken fram till Svedbergs. De var tända under

den mörka årstiden. Vägen var grusad och underhölls av de som bodde i byn och som hade häst. Det var alltså Erik Svedberg och

Skott-Ante som skötte underhållet av vägen och snöplogningen fram till kyrkogården. Där tog stadens underhållsansvar vid. Från

kyrkogården ner till Västra Tullgatan var det hästar från inrättningen/vårdhemmet som drog snöplogen.

 

Men slitaget på vägen var nog inte så stort heller, jag tror ingen i Sofiedal hade någon bil förrän Erik Svedberg efter krigslutet 1945 köpte en Willys-Overland jeep, som använts av USA under kriget. Han använde den i sin åkerirörelse och hade en tvåhjulig släpvagn kopplad till jeepen..

 

Efter kyrkogården var det några hundra meter genom

skogen till det första huset, som låg till höger, en bit in i

skogen. Vid avtagsvägen till detta hus var den första

väglampan, som lyste upp vägen under den mörka

årstiden. Det huset syntes inte från vägen. Där bodde

Alice Löjdström tillsammans med sina morföräldrar, Lars

och Anna Christina Löjdström. Huset ägdes av ”Skott-

Inga”. Intill huset fanns några täkter där man skördade hö

och säd. En liten loge fanns också intill huset. En liten

gångstig gick från Brodins genom skogen ner till detta

hus.

 

Skott-Inga bodde med sin dotter Anna i en mindre jordbruksfastighet längre fram i byn. Anna var förlovad med Skott-Ante.

 

Senare kom Valdemar Gunsth, som var dräng hos Skottens, att bo i huset. Den sista hyresgästen var Roger Runesson med föräldrar som flyttade dit omkring 1943. Familjen kom från Ramsjö i västra Hälsingland. Roger har fortfarande en relation till Hudiksvall och många minnen från sin barndomstid i Sofiedal.

 

Marken och husen har nu förvärvats av kyrkogårdsförvaltningen, och kyrkogården har byggts ut västerut med den mark som

Skott-Inga ägde tidigare. Skott-Annas och Antes grav är nu belägen nära det område där huset fanns tidigare. Husen är rivna, det

enda man idag kan se är den jordkällare som anas som en cirkelrund jordhög på den plats där Alice Löjdström bodde under sina

tidiga barnaår.

 

Efter ytterligare 100 meter kom man fram till Sandströms. Det huset låg på vänster sida, kanske 50 meter in från vägen. Där fanns ett rött bostadshus med 2 rum och kök nere och en oinredd vind. På gården låg ett uthus med 4 – 5 dörrar. Den första dörren till vänster gick till dasset, en till vedboden och så var det några förråd. Det som kallas avloppsvatten samlades i en hink inne i köket och bars ut till en grop kanske 25 meter från huset, där det tömdes ut. Mellan de två husen fanns en pump där man pumpade upp vatten.

 

Där bodde Alfred och Siri Sandström med barnen Ivan och Ingrid. Alfred var grovarbetare och Siri hemmafru, som de flesta kvinnor var vid den tiden. Jag tror ingen gift kvinna i Sofiedal under mina barn- och uppväxtår hade förvärvsarbete utanför hemmet. Ivan och Ingrid var våra lekkamrater.

 

Sandströms hus är rivet sedan många år. Jag har försökt få ett fotografi på huset men inte lyckats. Museet har inga kort, fastighetsförvaltningen i Hudiksvall söker efter ett kort, men inget har kommit fram. Jag har vänt mig till de två sista hyresgästerna där, sedan staden köpt fastighe- ten. Men de har inga bilder. Ingrids son, som bor i Stock- holm, har lovat söka reda på ett kort, men hittills är det resultatlöst. Så fann jag slutligen ett kort i ett album som Atle Brodin lämnat efter sig. På det kortet, taget från Brodins gårdsplan, ser man Sandströms hus i bakgrunden.

 

Strax efter Sandströms kom Brodins backe, och i den fanns den andra gatlyktan på vår väg. På vänster sida var en stenmur, stenar som förmodligen brutits ur marken när man odlat upp den täkt som låg bakom stenmuren och där Brodins hämtade hö till sina två kor. Där, innanför muren, fanns de fyra – fem bikupor som Brodins hade. I huset bor nu Göran Brodin, son till min barndoms Atle! Göran har berättat att hans farfar, Olof Olsson, i sin ungdom varit i USA tillsammans med en bror. Farfar tjänade ihop en del pengar och när han kom tillbaka till Sverige hade han 8 000 kronor. Med den summan betalade han köpet av gården i Sofiedal och marken runt omkring. När vi växte upp hade Olof Brodin (Olsson) dött och hans fru, Hildur, med två barn bodde i huset. De hade också hyresgäster.

 

I Brodins hus bodde Hildur med sina två barn, Enny och Atle. I det stora huset fanns flera lägenheter och dessa hyrdes ut till olika familjer. En flicka jämnårig med Alice Löjdström och hennes föräldrar bodde där en tid. Hon hette Inga-Lill Holm- berg. En tid bodde en kvinna hos Brodins som livnärde sig som sömmerska, tant Betty!

 

På bilden här huset från framsidan.

 

På kortet nedan, mot husets baksida, syns Atles syster Enny, som krattar hö för att hängas på hässjan i bakgrun- den. Längst till höger skymtar gaveln på ladugården. Det lilla huset bakom Ennys rygg var hönshuset.

 

Till gården hörde lite mark runt omkring och man hade ett par kor. Dessutom höll man sig alltså med höns. Jag tror inte att någon annan i byn hade höns och egna ägg. Det kunde hända att vi fick köpa ägg av Hildur Brodin. 100 meter nedanför den plats där flickan står var ”Atles ställningar” där han tränade gymnastik och akrobatiska övningar. Vi fick också leka där.

 

Ungefär 200 meter väster om Brodins var Skott-Ingas hus. Även hennes ägor var inramade av en låg stenmur på vänster sida av vägen. Mitt emellan Brodins och Skottens var den tredje väglam- pan.

 

Med Inga bodde dottern Anna. Hon hade en fästman, Ante Olsson, alltid kallad Skott-Ante. Inga satt oftast inne i kökets halvskumma dager, rökte på en böjd pipa, med ett aluminium- lock från en brännvinflaska som ett perforerat lock. Gården hade 5 – 6 kor, gris och ett par hästar. Huset, på bilden här intill, är idag förfallet, men den nuvarande ägaren, som köpt huset av staden, håller på att reparera huset.

 

Efter vägen låg en lada, mitt emot mammas och pappas hus. Där förvarade Ante jordbruksedskap och hö.

 

Hästarna användes bl.a. i den åkerirörelse som Ante drev, då han hade körningar för olika företag i stan. Ante sågs inte som någon arbetssam och flitig arbetare, utan bedömdes nog av de flesta i byn som lat. Det hände att han inte hann köra in torkat hö eller säd på hösten innan höstrusk och vinter kom. Då kunde snön dölja sädesskylar och hässjor.

 

Bostadshus och ladugård var sammanbygd i en vinkelbyggnad, som ofta förekommer på jordbruksfastigheter i Hälsingland. Den jordkällare som fanns för förvaring av potatis och rotsaker var nedgrävd i marken mitt emot det hus som mina föräldrar byggde 1929.

 

Mina föräldrar, Anna och Hilding Stark gifte sig 1926 och bodde de första åren i en lägenhet på 1 r.o.k. i mormor och morfars hus, familjen Svedbergs. Pappa var murare och mamma arbetade som kappsömmerska på Kappmagasinet, innan hon gifte sig. Men pappa ville ha ett eget hus att bo i. Skälen till det var säkerligen många. Bl.a. var han aktiv fackföreningsman och politiskt radikal, socialdemokrat. Pappas svärföräldrar och svåger, Erik Svedberg, var frisinnade, folkpartister, och visade öppet att man inte delade pappas samhällssyn. Så efter några års äktenskap köpte pappa en tomt ca 200 meter öster om det Svedbergska huset en tomt på 1200 kvm. Priset var 650: – . Där uppfördes ett hus med två rum och kök i bottenvåningen och ett rum och kök och sovalkov en trappa upp.

 

I köpekontraktet anges ….”…”köparen förbinder sig att icke påyrka skyldighet från staden att påtaga sig vägunderhåll samt framdraga vatten och avloppsledning till nu ifrågavarande tomt förutom alla träd, som nedhuggas på tomten, förbliva stadens egendom”.

 

Hilding drog in vatten och avlopp själv! Avloppsvattnet rann ut i ett dike på Svedbergs täkt på nersidan av vårt hus. Dessutom drog man in vatten i huset. Vattenkällan var också belägen på täkten nedanför huset där en brunn grävdes. Där installerades en pump som försörjde de två lägenheterna med vatten. Man slog på en kontakt i köken, då startade en pump, och vatten rann genom kranen. I källaren byggdes en tvättstuga, med gjutet golv och avlopp. Där fanns en vedeldad tvättgryta och träbunkar för sköljning och handtvätt. Det förekom att våra grann-kvinnor fick komma till vår tvättstuga och tvätta. Vi, och Svedbergs, var de enda hus i Sofiedal som hade rinnande vatten inne. Vedbodarna hade jordgolv.

Ett dass och förråd byggdes i en bod ca 25 meter från huset.

 

Huset kostade omkring 8 000: – och pappa fick låna pengar av Anderssons i Västberga för att finansiera det hela. Mycket av arbetet gjorde han själv. Jag har sparade kvittenser årligen för räntebetalning och amortering av lånet till långivaren. Fritiof Andersson var pappas ung- domsvän och han var son till en av ägarna till slakteriet på Västberga. De hade två charkuteriaffärer i stan. Av oss betraktades västbergaborna som rika och förmögna.

 

Längst bort i mitt Sofiedal låg morfar och mormors hus, tidigare med beteckningen stadsägan N:o 96. Morfar köpte detta hus 1891 för 3 000: – . Köpeskillingen erlades genom att han övertog en skuld i banken med 1 200: –, en skuldförbindelse på 1 600: -. 200: – betalades kontant. Den 30 sept. 1891…”flyttar till mitt stelle, betalar Olsson 4:-- för flyttsjus..." skriver Jonas Svedberg i sin dagbok. Och sommaren därefter gifter han sig med Sigrid Estensson Elf, från Aspås i Jämtland. Jonas var född 1864 och Sigrid föddes också samma år.

 

Sigrid och en av hennes flickvänner, Helen från Offerdal, hade bestämt sig för att emigrera till USA. Resan började med en hästfora till Sundsvall, varifrån de åkte båt till Hudiksvall. De skulle stanna en tid hos en morbror till Sigrid i Sanna, innan resan mot USA fortsatte. På missionshuset i Sanna mötte så de två kvinnorna varsin man, och deras tilltänkta långresa kom att sluta i Hudiksvall. Sigrid träffa- de Jonas Svedberg från Rogsta och Helen träffade Mickel Larsson i Fors. Och med dessa män kom de att gifta sig.

 

Gården var på c:a 7 tunnland. Redan 1897 köpte Jonas och Sigrid ytterligare 3 tunnland och 22 kappland från en närliggande fastighet Jordegan 46 av Hornåtägten. För att kunna hålla 5 – 6 kor, ett par hästar och gris arrenderade man ungefär lika mycket mark av staden. Det var åkermark gränsande till den mark som Jonas ägde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här bilden visar huset från baksidan, som det såg ut i mitten av 1930-talet. Det är en enkel naivistisk målning av en ”ofärdig” kvinna, Elin Sundström. Hon hyrde ett järn- spisrum uppe på gaveln mot väster. Den stora björk som står mitt i granhäcken mot vägen fälldes i augusti 2010 av nuvarande ägaren, Anders Jönsson. Trädet var då genomruttet. Man kan se den björken också på det fotografi där Jonas Svedberg sitter på slåttermaskinen. Husets långsida mot vägen hade ingången i mitten. På nedre våningen bodde mormor och morfar med familj. Till vänster, vid ingången från vägen, låg köket, och från kökssoffan såg man loge och lagård. Intill "lagårn" fanns det ett utedass, där det var 3 hål bredvid varandra. Det som släpptes där hamnade på den gödselstack, dit också gödseln från djuren mockades ut. På långsidan, mot norr, låg tre rum: Mormors sovplats, salen där orgeln stod och där vi firade jularna så länge mormor levde, och så ett tredje rum med fönster mot både norr och öster. Ytter- lligare ett rum låg mot öster. Ett järnspisrum och en lägenhet på 1 r.o.k i övre våningen hyrdes ut.

 

Morfar var timmerman och mycket yrkesskicklig. Han lät gräva en vattenledning från skogen ovanför ”Fuchsens” hus. Så borrade han upp trädstammar och lade dessa som rör. Så drog han in rinnande vatten i huset och ladugården med självfall från den högre liggande vattenkällan.

 

För förvaring av hö hade man ett par lador. De låg i anslutning till täkterna, en väster och en öster om huvudbyggnaden. Båda ladorna liksom huvudbyggnad och ladugård syns på den här bilden från 1925, där Jonas Svedberg sitter på en slåttermaskin för höskörd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En annan målning, av konstnären Gunnar Österström, visar det Svedbergska huset ur ett annat perspektiv. Konstnären, som också var teckningslärare vid Hudiksvalls skolor, umgicks med de unga i familjen Svedberg. Säkert har han lämnat mål- ningen som ett minne till någon i familjen.

 

 

I vänsterkanten på den målningen, från slutet av 1920-talet, kan man se den stora björken mot vägen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här såg familjen Svedberg ut omkring 1908. Det är Jonas och Sigrid, båda födda 1864. Så är det barnen John, 1893, Martin 1895, Anna 1896, Märta 1899, Erik 1901 och Edvard 1903. 1911 får mormor sitt sista barn, Syster Sigrid Kristina. Hon kommer senare i livet att kalla sig Kerstin.

 

Det sista huset i Sofiedal, den del som tillhörde Hudiksvalls stad, ägdes av Herman Fuchs. Han var född i Tyskland men hade under ett besök i Hudiksvall träffat en kvinna som han kom att gifta sig med. De fick en dotter, Berta, som föddes 1919. När hon var 12 år gammal dog hustrun och sedan kom Herman Fuchs att

 

Dottern Berta kom att gifta sig med en brevbärare, Sixten Winroth, och de fick en son, Bengt som föddes 1943. Han bor nu i huset väster om föräldrahemmet, det som vi kallade för ”Krokens”. Det huset är det första i bakgrunden på det kort där Jonas Svedberg sitter på en slåttermaskin. Ett barnbarn till Berta Winroth, bor nu i Herman Fuchs tidigare hus. Det är utbyggt och större än under den tid då jag var barn!

 

Herman Fuchs ägde den åkermark som låg bakom huset upp mot skogen. Den åkermarken arrenderade Skott-Inga och arvodet utgjordes av mjölk, som varje dag hämtades hos Skottens.

 

Västerut okänt land….

 

Som jag skrivit tidigare såg vi i inte husen längre bort som tillhöriga Sofiedal. Men där bodde folk vi kände och såg närmast varje dag. De gick eller cyklade till stan om dagarna, de kunde stanna och prata med oss men vi lekte aldrig med de barn som bodde där!

 

I huset efter ”krokens” bodde Nicke Persson, ”farbror Nicke”. Han arbetade ibland som dräng hos Svedbergs och dessemellan var han stabbläggare på Överås såg. Senare kom en familj som hette Lindgren att bo i huset. En av de vuxna i den familjen var skoma- kare på Norma skomakeri, vid Lillfjärden.

 

Huset ägs nu av Margit Ekblom.

 

Tredje huset från Svedbergs räknat sade man tillhörde fattigvården i Tuna! Där bodde en stor barnfamilj, Skoglunds, med många barn. Per Erik, ”Perka” var ibland dräng hos Erik Svedberg och han var också tidvis stabbläggare på Överås såg. Hans kropp blev med tiden sned och krokig och det sades vara en följd av det tunga arbetet på sågen.

 

Skoglunds hus är nu rivet och på tomten ligger nu ett fint nybyggt envåningshus. Det ägs av Tony Bryngelsson

 

Nära Skoglunds bodde en familj Eriksson, där mannen var telegrafarbetare och han var gift med en kvinna, som var danska. De hade två döttrar, och en av dem kom att gifta sig med en klasskamrat med mig i småskolan, Ivan Sjöholm.

 

Längst bort vid bron över Hornån låg Westmans verkstad, som syns på kortet här. Verk- staden drevs av Otto Westman och några av hans bröder. En hette Helge och bodde efter vägen mot Hälsingtuna kyrka, 4 – 500 meter öster om Tunaberget. På verkstaden byggdes bl.a. båtmotorer och jag tror att Otto var en teknisk tusenkonstnär, som utan att ha någon egentlig teknisk utbildning, konstruerade och reparerade motorer av allehanda slag. Bl.a. vet jag att han gjorde en avancerad maskin för tillverkning av skidor åt Erik Sundin.

 

På verkstadsområdet fanns gamla bilskrov, som man kunde leka med, och längre ner i ån kunde man bada sommartid.

 

När Westmans verkstad revs 1984 skrev Berta Winroth, född Fuchs, en dikt som kan läsas här.

 

”En epok är förbi

Idag var den här, grävskopan

Den gamla verkstaden är försvunnen

Snart glömd är min barndoms miljö

Där viktiga maskiner

Konstruerades av allvarliga män

Som kunde se visioner av kommande tider,

Där maskinerna skulle styra människan”

 

Bertas pappa, Herman, var god vän med Otto Westman. Denna tittade ofta in till Herman för en pratstund, när han cyklade hem på kvällen, ner till Grottgränd där han bodde.

 

Ibland sträckte sig våra utflykter ända till Tunaberget. Där plockade vi blåsippor på våren, där klättrade vi i skrevorna och lekte, och aldrig hände oss något farligt under dessa lekar.

 

Människor och möten….

 

I Sofiedal, som jag har definierat det, bodde kanske 30 – 40 personer. Och bland dem fanns enskilda med mycket olika bakgrund och livserfarenheter. Det var inget som vi märkte eller tänkte på i barn- och uppväxtåren. Det är nu, vid ett tillbakablickande perspektiv, som detta blir tydligt. Och det blir både spännande och rikt. Och även om de sociala villkoren i grunden var likartade var de på många sätt olika. Och det syns som om upplevelser från denna tid på ett uppenbart sätt påverkat mitt liv. Det går att hämta händelser från dessa tidiga år som givit värde åt vuxenliv och hur det kom att utvecklas.

 

Alice Löjdström, gift von Reis och nu boende i Stockholm, är

född 1926. Hon har berättat att hon bodde med sina mor-

föräldrar i Skott-Ingas lilla vita hus, nära kyrkogården,

det hus som nu är rivet. Hon är född utom äktenskapet, och

bodde hos sina morföräldrar ända upp i de övre tonåren.

Mormor och morfar hade haft ett relativt stort jordbruk ute i

Silja. Det jordbruket hade man fått lämna, inte p.g.a. av

någons missbruk eller att man spelat bort tillgångarna. Av

andra skäl gick man i konkurs och så fick man lämna sitt

jordbruk. På bilden här är Alice, tillsammans med mormor

och morfar och morbrodern Erik. Om bilden skriver Alice

själv: ”Också en söndag. Erik var hemma, fin i kostym. Jag, i

bästa klänningen, vinröd sammet med ärmar och krage i lax-

färgat, blankt siden. Sedvanligt surmulen tonårsmun. Morfar

i fintröjan, mormor direkt från spisen i förklä och pjäxor på

sina stackars onda fötter. Erik, min morbror, med Karin, sin första flicka. Det är min kusin som jag nu har tät kontakt med!

Om hur mormor och morfar fick flytta från Silje till Sofiedal och först till ”krokens” berättar Alice, ” I huset närmast till höger i backen bodde mormor och morfar och resten av familjen första åren efter konkursen, förmodligen hela familjen bara i ett rum. Morfar låg långt borta i väst i Loos-trakten och milade kol. Mormor gick hela vägen in till Hotell Temperance och tvättade, lång väg och dryga dagar – och hon med sina onda fötter! Hon brukade säga att vi fick behålla en ko från Slätte och hade vi inte haft henne hade vi inte klarat den första vintern. Var nu kon stod vet jag inte.”

 

En morbror till Alice kom att köpa tillbaka lantgården i Silje, men hennes morföräldrar flyttade aldrig tillbaka dit.

 

Alice hade inte någon studietradition i sin släkt. Hon, liksom vi andra barn i Sofiedal, började vår skolgång på Östra skolan. Det var en lång skolväg att gå, även under vinter och i snöoväder, då vägen inte alltid var plogad. Alice kom att börja i läroverket som 13-åring. När hon berättar om detta framkommer så tydligt vad enskilda människor kan betyda för livsutvecklingen för människor man möter. Där är ju lärarna oerhört viktiga och så här berättar Alice:

 

” Else Bratt som var en ung , färsk folkskollärarinna, nygift med överläraren, Per Bratt, var en alldeles underbar lärarinna, som kom att betyda egentligen mer än kanske någon annan människa i mitt liv. Fast det förblev hon ju helt ovetande om, tyvärr. Hon satte nämli- gen i 2:a folk boken "Övningar till inträde i läroverket" i min hand. På den tiden existerade ju varken kvartssamtal eller föräldramöten och jag är ganska säker på att hon aldrig hade något samtal med mina morföräldrar. Men prövade in gjorde jag och in kom jag och därmed öppnade sig en helt ny värld för mig, där det tidigare bara funnits två böcker, Bibeln och Småbrukaren, men desto mer av kärlek, omtanke och en enastående snällhet”.

 

Så började Alice Löjdström i läroverket, efter avklarade inträdesprov. Där öppnade sig för henne en helt ny värld och hon har beskrivit detta så här: ”När jag började 1939 i läroverket var Stellan Arvidsson helt ny rektor, omskriven redan då för att han vid 38 års ålder var Sveriges genom tiderna yngste rektor. Han införde många nymodigheter, t ex bestämde han att morgonbönen på fredagarna inte skulle vara de vanliga sömndrivande religiösa betraktelserna av våra stofiler till kristendomslärare utan bestå av två klassiska musik- stycken framförda av en av skolans elever samt poesiuppläsning i mitten. Rektor var den som stod för diktuppläsandet, av egna eller andras alster. Mycket uppskattat av oss alla att försiktigt föra oss in i kulturens värld. Och en alldeles annorlunda morgonbön minns jag alldeles särskilt: Det var den morgon när andra världskriget brutit ut. Kyrkklockorna ringde, mormor läste domedagsprofetior med minnen från förra kriget, allt kändes alldeles kaotiskt och den allt överskuggande känslan var att det minst meningsfulla man kunde göra i det läget var att gå till skolan, att leva som vanligt. Då, på morgonbönen var det varken fiolspel eller poesi, det var bara rektor som talade. Jag kan inte minnas orden, och de var många, men han gav, åtminstone mig, precis svaren som jag sökte. Han förkla- rade för oss hur viktiga vi var, hur viktig skolan var och hur viktigt det var att vi fortsatte som vanligt, att det var vi som var framtiden och allt det där och hur man kunde förhålla sig till ondskan och lidandet. Han var ju också poet så det var inte en massa floskler som han serverade oss. Det talet har jag burit med mig.”

 

Ivan och Ingrid Sandströms föräldrar hette Alfred och Siri. Alfred var grovarbetare och cyklade till sitt arbete varje dag, med en unikabox på pakethållaren, där han hade kaffe och mat för hela arbetsdagen. Vi tyckte nog att han var närmast butter, men vi fick ju vara på gården, i uthuset och inne och leka med Ingrid och Ivan. Jag tror att Alfred var kommunist, och han var inte ensam sådan i Sofiedal. Men trots detta hörde jag aldrig talas om några konflikter mellan vår familj och Sandströms! Pappa var ju socialdemokrat och aktiv sådan. Men vi barn hölls nog utanför allt sådant. Men våra föräldrar umgicks ju inte heller så nog fanns det en gräns mellan de vuxna.

Ivan och Ingrid Sandström kom att bli Hudiksvall trogna hela sina liv.

 

Under barnaåren lekte Ivan och Alice Löjdström ofta med varandra. Alice, som flyttat till Stockholm i de senare tonåren, besökte ofta Hudiksvall som vuxen. 1981 träffades Ivan och hon ute på Kuggören i samband med stadens 400-årsjubileum. Då togs detta kort av de två, då båda i 60-årsåldern.

 

Efter pappa Hildings död 1983 var vi syskon hemma för bouppteck- ning. När det var klart åkte vi upp till Hede, där Ivan då bodde, och träffade honom och mindes våra tidiga år tillsammans!

 

Atle Brodin var ju den som vi yngre såg upp till på många sätt. Han var gymnast, han hade några hundra meter bakom sitt hus byggt en träningsplats för gymnastikövningar och den kallade vi ”Atles ställningar”. Där lekte vi, där såg vi Atles akrobatiska övningar i trapets, romerska ringar och när han gick på händerna! Atle var elitgymnast. Där fick också vi barn, som bodde i Sofiedal, vara och leka och träna.

 

Atle deltog som elitgymnast i Lingiaden 1946. Han hade ett elitmärke i gymnastik och det gav rätten att vara med i Lingiaden Ända upp i 75 års ålder utförde han ekvilibristiska övningar på skidor, och de blev omskrivna i Hudiksvalls Tidning!

 

Atle skötte också under dessa år de bikupor, som man hade bakom den lilla logbyggnaden. När han började arbeta kom han omsider att bli lagerchef på Bergmans Järnhandel. Han anställdes senare som lagerchef på Sundins skidfabrik och där mötte jag honom flera gånger. Jag arbetade på lagret ett par somrar och under delar av min utbildning sålde jag skidor till kamrater och tjänade på så sätt lite pengar. Det var Atle som hjälpte mig med detta. Och 1959 var jag inne på lagret hos Atle och köpte ett par skidor, Speedwood, som jag hade med mig på min första resa till Härjedalen för att åka skidor. De skidorna har jag fortfarande kvar.

 

Kring alla minnesbilder från Skottens är det nog Ante som förmedlat de flesta. Han skulle sköta jordbruket, men han hade mycket annat att göra och hann inte alltid med jordbruksuppgifterna. Här kör Ante snö från stadens gator och tippar snön över kajen nere vid hamnen. Jag tror hästen hette Baltzar.

 

I byn sågs det som underligt att Ante och Anna inte var gifta. De bodde ju ändå tillsammans. Det sades man och man emellan i byn, med en raljant ton, att Ante inte haft tid att gifta sig, för alla uppgifter han ägna- de sig åt.

 

Vissa tider hade man en dräng som hade ansvaret för jordbruksdelen. En av dessa hette Valdemar Gunst, och under hans tid sköttes jord- bruket mycket väl.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vår familj, Starks, var en storbarnsfamilj. Vi var fyra syskon. Ofta var alla barn i byn hemma hos oss och lekte. På den här bilden syns alla barn, frånsett min lillebror Kurt, som bodde i byn i mitten av 1930-talet. Vi som finns på bilden är från vänster: Alice Löjdström, Birger S, Ingrid Sandström, Arne Waldén, Sune S, Ivan Sandström och Elsa S.

I dörren till höger kikar Lilly Waldén ut. (Arnes mamma)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här såg familjen Stark ut 1952, då barnen flyttat från Sofiedal. Foto är från Undéns fotoateljé.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad är det som ger den lilla byn ett liv …

 

Sofiedal var en liten by som samtidigt var en spegelbild av det stora samhället. Där fanns

 

Entreprenörerna, som skapade arbetstillfällen för flera än den egna familjen. Bland dessa var Jonas och Erik Svedberg, som utöver det egna jordbruket, som gjorde dem självförsörjande på baslivsmedel, utvecklade en åkerirörelse, som rönte stor respekt bland kunder. Där hyllades arbetsamhet och skötsamhet som de bästa bland dygder. De tog vara på olika arbetsmöjligheter, de fick förtro- ende genom noggrannhet och personlig skötsamhet och de tog vara på den tekniska utvecklingen.

 

Skott Ante var också en entreprenör, om än med andra kvaliteter än Svedbergs. Han hade en social kompetens, som var överlägsen Svedbergarnas. De sågs som stränga och krävande. Ante däremot stannade gärna och talade med folk, han hade mycket tid för sådant. Att han inte hann med andra angelägna uppgifter blev en naturlig konsekvens av detta. Hans sociala kompetens ledde också till att han fick uppdrag som var lockande och mer publika! Så fick han ofta köra stadens valda Lucia med tärnor på släde genom staden och alla hade ljus i händerna. Det var en vacker kortege, med Skott-Ante som stolt ”körare” och uppklädd i pälsmössa och stor päls!

 

I början av 1950-talet anlade Skott-Ante en campingplats, ”Röda Pilen”, på den täkt strax efter kyrkogården som Skott-Inga ägde. Skyltar sattes upp nere vid Hedevägens början vid Västra Tullgatan, och så kom under sommartid campingturister som tältade, att åka upp till Antes tältplats. På så sätt tjänade han lite pengar, och han fick också anledning att varje kväll besöka området och prata med de gäster som fanns där. Han gav god tid i alla samtal och inte hade han bråttom. Det bekräftade ryktet att han hellre stannade och pratade med folk än att sköta arbetet.

 

Både Erik Svedberg och Skott-Ante skaffade sig vedkapar och åkte omkring till olika fastigheter i Hudiksvall för att kapa upp ved i lämpliga längder som passade till spisar eller vedpannor. I denna verksamhet hade de också någon person anställd. Det innebar att de som entreprenörer skapade arbetstillfällen för andra. Men det var i högsta grad tillfälliga och korta anställningar!!

 

Ivan Sandström började som lärling på Volvos nya bilverkstad på Västra Tullgatan och han blev en skicklig bilmekaniker. Men han nöjde sig inte med detta utan kom att bli en av de entreprenörer i Hudiksvall som hade sina rötter i Sofiedal. Han började handla med bilar och kom att skapa en rörelse för försäljning av bilar som var framgångsrik och han hade stort förtroende hos sina kunder.

 

Ivan dog efter en svår bilolycka i maj 1995. På vägen nedanför Tunaberget, mellan Tuna kyrka och stan, blev Ivans bil påkörd av en bil. Hustrun och deras enda barn, en vuxen funktionshindrad dotter, dödades. Dottern hade i 2-årsåldern i samband med en blindtarmsinfektion drabbats av en hjärnblödning.

 

Ivan skadades svårt och blev helt förlamad. Tre månader senare dog också han, i augusti 1995. Jag var på hans begravning i Häl- singtuna kyrka. Efteråt bjöd Ingrid hem mig till sig och vi fick tillfälle att prata om vad vi varit med om, som små och som vuxna. Hon berättade också att den unga pojke som var en del i olyckan varit ytbärgare i marinen. Bara några månader före olyckan hade han varit med och räddat liv vid Estoniakatastrofen.

 

1943 flyttade Roger Runesson som treåring till Sofiedal, där föräldrarna hyrde en lägenhet i det hus som Skott-Inga ägde, och som låg nära kyrkogården. Det var samma hus som Alice Löjdström bott i. Han minns med glädje de år han bodde i Sofiedal. Han är nu delägare i det gamla industriområdet Håstaholmen. Under många år var han vd för Ericsson AB i Hudiksvall.

 

Och bland barnen Stark kom Sune att under många år driva en egen advokatrörelse i Örebro. Elsa blev folkskollärare och hamnade i Malmö, Kurt slutade sitt yrkesliv som ingenjör i Hallsberg med ansvar för vägar, vatten och avloppsfrågor.

 

Själv började jag som socialdirektör i Sundsvall 1966 och blev kvar där tills jag pensionerades 1994. Där arbetade jag en tid tillsam- mans med en annan förvaltningschef med ett förflutet i Hudiksvall. Det var skoldirektören Per Bratt, som jag haft som överlärare på Östra skolan under mina första skolår. Och när jag 1990, i december, lämnade tjänsten som socialdirektör bildade jag en enskild firma, som fick namnet Strong Development. Inom ramen för denna arbetade jag med olika projekt i Ryssland och Baltikum under närmare 15 år.

 

Så har nästa generation som växt upp i Sofiedal också blivit entreprenörer. Berta och Sixten Winroths son Bengt, som är född 1943, har haft egen lastbil och utfört körningar.

 

Och Jonas Svedbergs ladugård och loge har byggts om till en verkstad för billackering, Sofiedals Billackering!

 

Folkrörelse-Sverige.

 

I Sofiedal fanns företrädare för de folkrörelser som har betytt så mycket för utvecklingen av det moderna Sverige. Där fanns aktiva personer från både fackföreningsrörelse och väckelserörelsen, frikyrkorörelsen. Jag tror man kan säga att personliga kontakter mellan olika personer ur dessa grupper var mycket liten. Däremot hade man säkert personliga uppfattningar om ”den andre”. Man kunde ana att Erik Svedberg, liberal och folkpartist, och samtidigt frikyrklig, med ett visst understucket förakt kommenterade sin svåger, Hilding Starks, politiska och fackliga engagemang!

 

På samma sätt så tyckte nog de som var arbetsamma och skötsamma att Skott-Ante var en slarver, som både söp och som kunde låta skörden stå ute över vintern, för att han inte hade tid att köra in skörden när den torkat.

 

Socialdemokrater och kommunister

 

I Sofiedal fanns både socialdemokrater och kommunister. Hilding Stark hade under många år förtroendeuppdrag i stadens olika nämnder som vald socialdemokrat. Han var till yrket murare och ordförande i avd. 88 av Svenska Murareförbundet. Varje första maj hissade han flaggan hemma i Sofiedal, och så deltog han i 1:a maj demonstrationen på stan. Det fanns också ett par kommunister, Ragnar Tärnström, som gifte sig med Enny Brodin. Han arbetade på Håstaholmens sågverk och man sa om honom att han var kommunist. Alfred Sandström, som var grovarbetare, sades också vara kommunist, men jag minns aldrig att pappa talade om att Ivans pappa var det. Jag minns inte heller att det var några hörbara konflikter mellan dessa två politiska grenar i vår by. Men det fanns ju inte heller några personliga kontakter dem emellan.

 

Frikyrkliga och fackföreningsengagerade

 

I Svedbergska hemmet kom 6 av barnen och båda föräldrarna att ansluta sig till Missionsförbundet. Jonas Svedberg, född 1864 i Rogsta, var med och byggde den stora träkyrka, Missionskyrkan, som på 1880-talet uppfördes ovanför Södra Vägen! Han var timmerman och mycket hantverksskicklig. Också Hilding Stark kom att ansluta sig till Missionsförsamlingen och kopplade samman sitt politiska och kristna engagemang genom att också vara aktiv i Broderskapsrörelsen.

 

Nykterister och drinkare

 

De frikyrkliga var nykterister och såg med visst förakt på de som söp. Och det fanns sådana i Sofiedal också. För oss barn var det

roligt att stå vid vägen och se när någon kom cyklande och vinglade över hela vägen!! Det berättas att Skott-Ante ibland när han var

i stan och körde häst, kunde stanna utanför ölkaféet Tre Bockar och gå in och dricka några pilsner. När han satte sig bakom hästen

för att åka hem kunde han somna. Men hästen hittade hem till Sofiedal och där fanns Anna som tog hand om ekipaget. Jag vet inte

om det är en skröna.

 

De som inte behövde så mycket arbete och ofta var sjuka sågs nog med ett visst förakt av de skötsamma och sådana som alltid arbetade. Det fanns ett talesätt att man ”hade latmasken i ryggen” och detta omdöme drabbade flera i byn. Om de hade ont i ryggen efter tungt arbete på Överås såg t.ex., behövde det ju inte vara latmasken som gjorde att man inte kunde arbeta!

 

Nära katastrofer och sorger…

 

Jag anar att det fanns ett stort mått av hjälpsamhet och omtanke också mellan byborna. När Berta Fuchs förlorade sin mamma som 12-åring började hon själv sy sina kläder. Hon har berättat att hon ibland gick till min mamma, Anna Stark, för att få hjälp. ”Din mamma var snäll” sade Berta vid ett tillfälle.

 

1942 – 1943 låg jag långa tider på sjukhus, både i Hudiksvall, Gävle och Stockholm, för en svår ryggskada. Då var hela byns omtanke och stöd till vår familj stort.

 

Och när Sune Stark drabbades av barnförlamning sommaren 1946 var många hem till oss för att höra hur hans sjukdom utvecklades. Vad som hände när han kom hem efter en lång sjukdomstid på epidemin nedanför Erik Lars berget och Vanföreanstalten i Härnösand rönte också intresse.

 

När min lillasyster dog 1933, 5 månader gammal, anar jag att alla i byn delade sorgen med Anna och Hilding. När Sigrid Svedberg dog 1942 minns jag att alla i byn kom för att ta farväl av henne. Mormor låg i en öppen kista inne i salen, och dit kom många den dagen.

 

När man ser tillbaka blir allt ljust…

 

Jag minns mitt Sofidal som en trakt där skogen växte hög och där det fanns många träd att klättra i. Ängarna, eller täkterna, som vi kallade dem, var öppna, välskötta, kultiverade och där växte hö eller säd som kördes hem på hösten. På sommaren gick korna i bete på täkterna. Fanns det en öppen gräsbevuxen plätt kunde den användas för fotbollsspel, där några stenar markerade var målet var. Så byggde vi höjdhoppsställningar av enkla träribbor, borrade hål där vi kunde sticka in spikar på vilka ribban lades

 

Vi badade i Hornån som hade två badplatser. En låg omkring 50 meter nedströms från Westmans verkstad. Den andra var strax ne- danför Överås bryggeri. Så fick vi gå på simskola i Fernes badhus och sedan kunde vi få cykla ut till Gräsmaln eller ”Mölle” för att bada.

 

Vi fick åka häst på hölasset när höet kördes in på sommaren, trampa hö i höladan och följa korna när de skulle ut på bete på någon täkt. Och på vintern stod vi nere vid Kullen och väntade på att någon hästskjuts skulle komma så vi kunde få åka den sista biten hem från skolan.

 

Hos Alice Löjdström och Ingrid Sandström fanns fina lekstugor, där flickorna kunde leka.

 

På vintern åkte vi skidor, både till skolan men också för att träffas och leka med varandra. Ett skidspår gick över Skott-Antes täkt till Sandströms, så vidare genom skogen ner mot Hedevägen. Det spåret fortsatte över Lillfjärden, genom Kålhagen till Östra skolan. Vi byggde ”duttar” där vi hade tävlingar om vem som hoppade längst, och ibland gjorde vi också stilbedömningar. Den som hoppade mest likt Sven Selånger vann!! Men Birger Ruud var också en idol. Och vi tiggde själva ihop priser. Det kunde vara en burk Ovomal- maltine från Bröderna Olssons eller skidvalla, Englunds 3:an eller Lappglid, från Sportkompaniet.

 

Vi hade också egna skidspår till Hedestugan där man kunde åka både i Dödsbacken och Grytan när man var 10 – 12 år.

 

Och på Kotoget kunde man åka skridskor på den spolade isbana som gjordes i ordning när kylan kom. Och vaktmästaren där hette Elis Fjellberg! Men vi åkte skridskor också på Lillfjärdens is. Bland issporter var det bandy som gällde.

 

Och den trygghet vi upplevde och som jag minns svarade alla vuxna i byn för, de som i minnets ljus gjorde så mycket för att vi barn

skulle ha roligt. Det var ingen överbeskyddande inställning utan vi fick klättra i träd och skylla oss själva om vi ramlade ner och gjorde

oss illa. Och det mesta av lekar fick vi ordna med själva. Inte var det någon som körde oss till lekar eller tävlingar. Skulle man till ko-

torget för att åka skridskor så fick man ta sparken och åka dit själv! Och det var ett par kilometer!

 

Nu är alla mina gamla släktingar döda, liksom de andra vuxna, som jag minns från min barndomstid i Sofiedal och Hudiksvall. Vad jag

har att åka till nu är mammas och pappas grav, som vår familj sköter om. Och den graven finns på det som i mammas och pappas

barndom var Skott-Ingas täkt. Och bara 20 meter från vår grav är Skott-Annas och Skott-Antes grav. När jag besöker mammas och

pappas grav tar jag oftast en promenad genom mitt Sofiedal, noterar vad som förändrats, och minns med glädje hur det var när jag

var barn och ung!

 

 

Sofiedal från Tunaberget 1935. På bilden Märta Ljunggren, f. Svedberg, Kerstin Svedberg, Torsten och Bertil Ljunggren och Birger Stark med solglasögon. I bakgrunden syns Hudiksvalls kyrka.

 

Förteckning fotografier:

 

Bild 1. Barn fick vara med på slåttern och sitta på ryggen till Erik Svedbergs häst.

Bild 2. Kartskiss Henrik Wåhlberg

Bild 3. Skidtävling. Från Sockenbilder

Bild 4. Skott-Ingas nu rivna hus från Alice von Reis (f.Löjdström)

Bild 5 – 7. Sandströms och Brodins från Atle Brodins fotoalbum

Bild 17 – 18. Fam. Löjdström, Ivan Sandström från Alice v Reis

Bild 19 – 20. Atle Brodin från Atle Brodins fotoalbum

Bild 21. Skott-Ante från Sockenbilder

Bild 26. Från Tunaberget från Gunnar Ljunggren

 

Övriga bilder från Birger Starks fotosamling